Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen cp. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen cp. Sortera efter datum Visa alla inlägg

2007-02-05

CP, CP, CP, CP, CP!

Glamourprinsessan Karolina Lassbos blogg fungerar inte som Lassbo vill, vilket Lassbo sedan kommenterar i minnesvärda poster som Baja-BETA, JAG STÄMMER ER, JÄVLA BLOGGER och Nya CP-Blogger in BETA funkar inte på min dator fitta vad arg jag blir, det är skandal. I en av posterna påpekar hon att hon har en "skyldighet gentemot vissa annonsörer att uppdatera bloggen", men en annan följs av annonsen "Ont om pengar? Sälj dina prylar på auktion", så det kanske ordnar sig i alla fall.

Genomgående används CP som ett nedsättande förled. Daniel på Load undrar hur jag skulle göra jämförelsen mellan Blogger och att vara CP. Det finns både likheter och skillnader.

Blogger är en gratistjänst, men även om jag också kan vara väldigt billig kan jag definitivt köpas för pengar. (Hör av er, Google!)

Blogger är som mest instabilt november till mars och åtgärdas sällan när amerikanerna sover. Jag halkar, snubblar, snavar och faller när det inte är barmark och det än värre om midnatt råder i Stockholms innerstad.

Blogger verkar ofta användas av människor som vill tjäna pengar på sitt bloggande, men som inte vill betala för sitt bloggverktyg. Det kan möjligen jämföras med att jag ofta utnyttjas av genusstudenter som själva inte vill vara handikappade, men ändå behöver ett ligg med en spastiker för att fullända sin meritlista i 20 poäng queersex.

Annars är jag inte den som känner mig påhoppad när folk använder min diagnos som ett invektiv, men jag håller med om att det är osnyggt och korkat. Vore jag den Karolina Lassbo som så sent som i söndags grät ut som bloggmobbad, skulle jag dock passa mig för att ge samma tidning chans att sätta rubriker som "Modebloggare kränker funktionshindrade" eller "Jur kand hånar CP".

EDIT: Som David påpekar i en kommentar är det naturligtvis fullt möjligt eller kanske till och med troligt att Lassbos blogg kapats och att det därför är någon annan än Lassbo som skrivit de senaste posterna. Om jag tog hänsyn till en sådan invändning skulle jag dock inte haft någon anledning att hitta på ett skämt om genusstudenter som uttnyttjar handikappade, och jag valde därför att bortse från det.

EDIT #2: Lassbo har tagit bort sina utbrott och ersatt dem med en förklaring, men det var i alla fall hon själv som skrev all dynga (cachad).


Andra bloggar om: , , ,

2007-02-06

Re: CP, CP, CP ...

När jag skrev om Karolina Lassbo och hennes bruk av CP kände jag mig verkligen inte kränkt, men nu börjar gränsen närma sig.

I kommentarerna till sin
förklaring skriver hon nämligen så här:

Jag har inte använt CP som skälsord [sic!] eller svordom. Att bloggen var CP var bara fakta [sic!]. Det saknades komponenter och allt gick inte att läsa för webbläsaren, några kromosomer saknades kan man säga [sic!] ;) Bloggen var CP på riktigt [sic!].

Så ung och redan så obegåvad.

Andra bloggar om: , , ,

2007-06-16

Ja, jag är CP ...

(Eller har [en] CP[-skada] för den som vill vara PK.)

Med tanke på att jag
inte drar mig för att skriva om mitt handikapp, en av syrebrist vid födseln orsakad CP-skada, är det lite märkligt att det går så många förbi. Dessutom står det ju "CP" i titeln. De som träffat min blogg före mig blir ändå förvånade när de ser mig och ursäktar sig lite skyldigt med att de trodde att jag använde "CP" för att sticka ut som oliktänkande, icke-normativ eller allmänt avvikande.

Dessutom får jag en del e-post i ämnet. De flesta uttrycker sig väldigt försiktigt. Menar jag att min identitet och/eller mina åsikter är från normen avvikande, eller har jag ett funktionshinder, en diagnos vid namn celebral pares? Bättre då, tycker jag, att gå rakt på sak och formulera sin fråga tydligt och med stringens - som i det här fantastiska exemplet från i tisdags:

"Jag undrar lite över dig, på vilket sätt är du cp?

Är du utvecklingsstörd eller centerpartist?"

En del anser att skillnaden är hårfin; när jag säger att jag inte dras med något begåvningshandikapp har det hänt fler än en gång att någon sagt "du är liberal?", men nej, jag är hur som helst inte medlem i centerpartiet. Om det innebär att jag är utvecklingsstörd vet jag inte, men ska jag själv bestämma min grad av funktionshinder kan jag säga att jag talar bättre än
Stephen Hawking, går bättre än Jesper Odelberg och tänker längre än Ebba von Sydow.

Så låt mig en gång för alla slå fast att jag inte bara slarvar med språket och invektiven - jag har ett faktiskt funktionshinder. "Den uppfattning jag fått är definitivt att du inte har CP" är alltså ingen perfekt kommentar att droppa i min blogg, men mig gör det egentligen ingenting och det kan också vara bra att känna till. Jag tar inte illa vid mig, jag blir inte ledsen, jag generas inte. Faktum är att jag har väldigt roligt på er bekostnad och det bjuder ni säkert på.

Intressant?
Andra bloggar om:
, , , , , ,

2006-12-14

Två viktiga meddelanden

1.

Den överlägset mest beklämmande av alla Google-sökningar som tagit sökaren vidare till min blogg, är dagens fel på barnet cp vill inte ha det. Om du som sökte på det och fann mig någonsin skulle komma hit igen, vill jag att du ska veta följande:

Jag har en cp-skada, men det är inget fel på mig och mina föräldrar vill fortfarande, efter tjugonio år, ha mig. Jag är ganska lyckad och ofta väldigt lycklig. Om du vill får du gärna ta kontakt med mig, så kan vi prata om det. Om du vill kan du få prata med mina föräldrar också. De är världens bästa. (För mamma, det var väl inte du som googlade?)

2.

Ett julkort till alla sverigedemokrater, vissa LO-medlemmar och andra som motsätter sig att människor flyttar dit de vill bo, reser till platser de vill besöka och arbetar i länder där de hittar jobb:

Migration is not a crime

Bilden stulen från Extra allt.

Andra bloggar om: , , , ,

2006-10-12

Fredrick och Fredrik

Fredrick Federley, cpAlltså, nu tar vi det där igen, en gång för alla:

Fredrick Federley, c och Fredrik Westerlund, cp. Hur svårt kan det vara?

(Bild stulen av
Krohnman.)

Andra bloggar om:
, , , ,

2006-07-25

Semesterblogg #9: Assistans

Personliga assistenter är underbetalda änglar, men ibland går de mig på nerverna med sin politiska korrekthet.

När jag hittade på Landskapsfunktionshinder var det en arg personlig assistent som i kommenterarerna till den här uppföljningen attackerade mig för att jag utgav mig för att ha en CP-skada. Idag var det dags igen - när jag i tunnelbanan gick förbi ett CP-skadat barn påpekade dennes assistent det olämpliga i att jag "förlöjligar funktionshindrade genom att gå så där".

Till alla personliga assistenter som förnekar mig rätten att själv definiera och leva ut mitt funktionshinder har jag bara en sak att säga:

CP-Fuck You
Andra bloggar om: , , , ,

2007-06-18

... men jag funderar på att sluta

Ja, jag är alltså CP, men jag funderar på att sluta.

För egen del brukar jag tänka mig att ett funktionshinder är en nedsatt funktion och ett handikapp när ens omgivning eller en själv gör att funktionshindret blir något hämmande, ett hinder i ens vardag. Jag försöker att aldrig låta mig handikappas, varken av miljö, andra eller mig själv, och även om jag de facto är funktionshindrad, har jag aldrig definierat mig som det eller sett det som en stor del av min identitet.

Som ett tankeexperiment funderar jag därför på att sluta vara handikappad genom att annullera de yttre faktorer som på ett eller annat sätt pekar ut mig som handikappad. För mig vore det ett personligt frigörelseprojekt eftersom jag vill klara mig själv och inte ses som handikappad, men också en politisk manifestation eftersom jag anser att samhällets gemensamma resurser ska användas till gagn för dem som det bäst behöver (och mig går det verkligen ingen nöd på).

I praktiken skulle det innebära följande:

1. Jag skulle klippa mitt handikapparkeringstillstånd. Med tanke på att jag bor och arbetar i Stockholms innerstad och därför har så litet behov av bil att jag redan sålt den Ford jag en gång var så beroende av, är det en väldigt liten förändring jämfört med min nuvarande situation. Det längsta avstånd jag kan hamna från mitt mål är längst bort på parkeringen vid Ikea i Barkarby och den sträckan kan jag gå. Mitt tillstånd har jag mest använt för att inte behöva betala och av lättja snarare än reellt behov. Bättre då att lämna rutan till den som faktiskt behöver den.

2. Jag skulle be Försäkringskassan dra in min handikappersättning. Jag har merkostnader på grund av mitt funktionshinder, det har jag, men jag tvivlar på rimligheten i att de ersätts oavsett vilken privatekonomisk situation jag befinner mig i. Tanken med att ersättningen inte är inkomstprövad är naturligtvis att ersättningen ska fungera utjämnande mellan handikappade och icke-handikappade, inte mellan rika och fattiga (handikappade), men en annan i mina öron fullt rimlig hållning vore att hävda att de som klarar sig utan stöd inte behöver stöd, oavsett om de är handikappade ej.

3. Jag skulle lämna tillbaka mitt färdtjänstkort till landstinget. Det här är den del som skulle påverka och svida mest. Tack vare färdtjänsten behöver jag inte något SL-kort för att resa kollektivt och vid ett visst antal tillfällen per år kan jag åka taxi till kraftigt subventionerat pris. Att ge upp det skulle innebära att jag som alla andra fick förse mig med ett SL-kort, men också - och det är värre - att jag inte längre skulle kunna använda mig av färdtjänsten när underlaget gör det svårt för mig att gå, avståndet gör det svårt för mig att orka och fyllan gör det svårt för mig att hålla balansen.

Det här är någonting jag precis börjat fundera på och jag är ännu långt ifrån något beslut. Däremot är jag väldigt intresserad av synpunkter, reflektioner, invändningar, hejarop och mothugg. Är det en bra eller dålig idé? Vad sänder den för signaler till dig, till politiker, till andra funktionshindrade? Kan den inspirera, provocera eller till och med kränka? Är det coolt eller korkat att betacka sig för ekonomiskt stöd man faktiskt har rätt till? Vems ärende går jag?

Vad tycker du som är socialist, liberal, grön? Vad tycker du som själv har ett funktionshinder och du som inte har det? Vad tycker du som är personlig assistent och du som jobbar på DHR eller RBU? Vad tycker du som tjänar multum och du som knappt tjänar någonting alls? Vad tycker du som är min vän och du som inte känner mig?

Jag är idel öra.

Intressant?
Andra bloggar om:
, ,

2007-02-18

CP-sex

Sören Olsson vill diskutera huruvida det är okej att köpa sex till funktionshindrade, till exempel till hans son med Downs syndrom. Det kan diskuteras i termer av rättighet/skyldighet och man torde komma fram till att det inte är en rättighet, men så klart okej om man tycker att prostitution är okej. En del vill att prostitution ska vara lagligt för alla, en del vill göra undantag för handikappade och en del vill att prostitution aldrig ska tillåtas. En viktig aspekt verkar dock ha gott debatten förbi, ty som vännen Victor skrev till mig: "Det jobbiga är ju att ingen som haft kontakt med honom om hans son har kommunicerat att 'personer med Downs syndrom har sex'."

Det är högst troligt att Sören Olssons son kommer att "vara naken med en tjej som på film" även om han aldrig skulle vara det med någon som har det till yrke. Om varken föräldrar, personliga assistenter, kuratorer, sjukgymnaster, läkare eller arbetsterapeuter berättar det för honom, kommer han ändå så småningom att räkna ut det på egen hand, men det är ju ledsamt att han ska behöva vara orolig till dess.

När jag som tidig tonåring - och funktionshindrad, för det är jag även om det ifrågasätts av en del av bloggens läsare - funderade på sex, var jag också orolig för att jag aldrig skulle få mig nåt. Varför skulle någon vilja ha sex med en handikappad när de kan välja att ha det med någon som inte är handikappad, tänkte jag. Vet de ens att jag kan ha sex, de töntiga tonåringar som inte kan skilja ett handikapp från ett annat och emellanåt trodde att jag led av något slags förlamning? En hade i alla fall veta att fråga:

- Kan du prestera sexuellt? sa hon.
- Ja, sa jag.
- Bra, sa hon. Vill du prestera sexuellt med mig?
- Ja, sa jag.
- Bra, sa hon.

Jag tänkte mig att vissa människors fördomar skulle kunna vara ett hinder för deras förmåga att se mig som en sexuell person, men att jag ändå inte ville ha sex med personer med sådana vanföreställningar och att de säkert ändå är en liten minoritet. Jag upptäckte att de allra flesta ändå inte primärt ser funktionshindrade som funktionshindrade, speciellt inte människor de umgås med, och att jag får ligga precis lika mycket som alla andra med ögon lika vackra som mina. Senare insåg jag att jag alltid får lite extra sex eftersom genusvetare behöver ligga med handikappade för att känna sig riktigt queera. Dessutom är spasticitet närmast en tillgång i sänghalmen.

Så, Sören Olsson, prata med din son och de som är inblandade i hans liv. Hälsa sedan din son att det löser sig. Önska honom lycka till.

Andra bloggar om: , , , ,

2007-12-31

Årskrönika 2007

Jag började året med att i januari blotta den gnälliberala ådran i ett inlägg om den tristess jag känner inför det föregående årets regimskifte och den nya regeringen. Därefter siade jag helt felaktigt om det senare kommande utslaget i Vaxholmsmålet innan jag drog på mig vänsterns vrede när jag försvarade SL. Jag påpekade att SSU snart bara har en enda medlem kvar, jag repriserade permobilorienteringsanekdoten och noterade att det finns evolutionära fördelar med homosexualitet.

En snabb kontrapunkt uppstod i februari, då ett heterosexuellt par hittades i Italien. Jag skrev sedan om sexualitet och funktionshinder i inlägget CP-sex, som fortfarande genererar träffar eftersom många googlar på just
CP-sex och då landar där. Jag roades dessutom av att artister väljer så märkliga låtar till galor samt av alarmismen.

Fler slog alarm i mars. Själv fortsatte jag att svinga släggan mot Byggnads, skoja om nya vägmärken och ondgöra mig över extremister som hotar demokratin. Dessutom beundrade jag påvens skor och påpekade att Mona Sahlin blev den sextonde kvinnliga partiledaren - i många sammanhang lät det som om hon vore den första. Och jag blev kär i både Fredrick Federley och Magdalena Ribbing.

I april tog blodet slut, så klart. Staffan Swärd jämförde kvinnor med grisbönder och jag gick loss på Byggnads igen.

Maj och dags att deklarera! För alla som undrat förklarade Joe Labero varför han inte slagit i Las Vegas. Jag fyllde 30 år och blodet tog slut igen. Knarkdinosaurierna fortsatte att trampa ihjäl fler offer och LO kramades med rasister.

I juni tog jag farväl av Six Feet Under, hatade spelmonopolet (det gör jag ofta, ja alltid), formulerade en nollvision för nollvisioner, funderade på att sluta vara handikappad och föredrog fotboll framför finkultur.

Semester innebar i vanlig ordning att jag inte skrev mycket alls under juli. Det lilla jag bemödade mig med handlade om Queerlitteraturdagen och det vidriga i att DN tystar horor.

Farten var inte mycket högre i augusti, men jag bjöd i alla fall på en bubblande klassanalys. På YouTube hittade jag det roligaste klippet på länge och jag utsåg årets byråkrat innan jag tog ställning för fångars rätt till porr.

I september anklagades en minister för förargelseväckande fordonsinnehav. Isabellas blogg tystades i vad som var en av många instanser av årets viktigaste debatter, de om yttrandefrihet och prostitution. Samtidigt skulle vi rädda munkar med röda tröjor...

När det blev oktober slogs jag av att det finns en nollvision jag tycker om. Debatten om sprutbyte tog en nygammal vändning och bluffen synades snabbt. Därefter skrev jag och min dåvarande flickvän, nu nybliven fästmö, ett inlägg om Facebook för nazister. På kort tid fick inlägget drygt 20 länkar, 30 kommentarer och bortåt 40.000 läsare! Varken jag eller min blogg har någonsin varit med om ett liknande gensvar. Jag följde upp med mer humor i form av en berättelse om min karriär som friidrottare och genom att finkalibrera våldtäkter. Månaden avslutades med ännu ett försvar av yttrandefriheten.

November började likadant; mer yttrandefrihet. Vi fick ett nytt brott i Icke acceptabel dygnsrytm, jag skrev ett remissvar på utredningen om samkönade äktenskap och jag tog ännu en strid om sexköpslagen. Därefter började jag byta jobb, något som jag utnyttjade genom att åka till Florida för semester där, så det blev inte mycket mer skrivet år 2007.

Under 2007 hade
Dyslesbisk ungefär 225.000 unika besök, vilket är nästan 100.000 fler än året innan. Ett stort tack till de som läst och kommenterat, samt till de som nominerat mig till och röstat på mig i tävlingen Årets politiska blogg 2007, och ett gott nytt år till alla i hela den vida och lyckligtvis allt mer globaliserade världen!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2008-09-04

Re: Åttonde remissen

Det gick bra, det där i radion, tycker jag. Lite ringrostig och inte med samma naturliga flyt som annars, men lägstanivån är allt högre. Det roligaste var ändå låtvalet direkt efter vårt avslut. Där sitter jag och min cp-skada och jag ska precis ta av mig lurarna när jag hör att de lagt på Kristian Anttilas Smutser vars refräng går:

"Har du hört vad killen är CP?
Killen är helt skev."


Jag höll ärligt talat på att dra på mig ännu en syrebristskada innan jag skrattat klart. Ett rent tillfälligt låtval, naturligtvis, men bättre blir det bara inte.

Helena uppmärksammade så klart vad som hände.

Andra bloggar om: , ,

2007-01-20

Permobilorienteringsanekdoten

Repris från den senare raderade bloggen Resegaranti.

Jag har tidigare lovat att nedteckna permobilorienteringsanekdoten. Det är lite motvilligt jag gör det, ty jag tycker mig själv vara en ganska god berättare och jag föredrar att återge mina bedrifter muntligen. Likväl är det värt ett försök, so here goes.

När jag var yngre gjorde jag några försök inom olika handikappidrotter. Jag var helt okej eller till och med riktigt duktig på 60 meter, men det är en vansklig gren för cp-skadade: När startskottet går triggar det livliga reflexer, som gör att de starkare musklerna tar över de svagare och ett svårkontrollerat rörelsemönster uppstår, varpå åtta spastiker kryssar över banorna i ett kaos som hotar att ytterligare skada dem alla.

Därför föredrog jag orientering. Jag var en skicklig kartläsare och trivdes i naturen. Jag var obesegrad genom hela (den flera månader) långa karriären - både på kortare distanser, som jag klarade av på kryckor, och de lite längre som krävde att jag körde permobil. Jag hade det som kallas för vinnarskalle och en evig vilja att vara bäst.

Så kom den stora tävlingen över lång, permobilkrävande distans. På den tiden hade jag en låg permobil som påminner mer om en liten bil än en kraftig elrullstol. Den tog sig fram i terrängen utan större problem och det skulle komma att behövas, eftersom tävlingen gick på Vitberget med dess slalombacke, eljusspår och branta slänter. Banan var dock tacknämligt lagd på ett sätt som gjorde att det alltid fanns en trivsam gångbana, en skogsväg eller något annat relativt slätt att begagna på sträckan mellan kontrollerna.

När jag tog den sista kontrollen tänkte jag tillbaka på loppet och insåg att jag gått rakt på varenda liten röd-vit skärm och därför torde ha segern inom räckhåll. Jag befann mig en bra bit upp på berget och målområdet var på campingen vid bergets fot. På kartan såg jag att den cykelväg jag följde snirklade sig i serpentiner nerför berget och jag förstod att banläggaren tänkte sig att det var vägen ner, vägen mot mål, vägen mot seger.

Jag förstod också att jag skulle ha ännu större chans att vinna om jag hittade en kortare väg och att den kortaste vägen alltid är en rak linje mellan två punkter, så jag började snegla neråt campingen i hopp om att hitta en någorlunda farbar led nerför berget. Efter någon minut tyckte jag mig ana ett något mindre kuperat parti, så jag svängde 90 grader och började köra rakt nerför berget, rakt ner mot målet.

Permobilens gas- och styrreglage bestod av ett handtag som hölls med båda händerna. Genom att föra det framåt ökades farten, genom att dra det i sidled styrdes permobilen till vänster och höger. När permobilen nu i allt högre fart rusade nerför berget hade jag fullt sjå att hålla kvar handtaget i mina händer, för att inte tala om hur svårt det var att gira undan de träd och stenar som befann sig mellan mig och segern.

Min kropp hölls kvar i permobilen av ett enkelt säkerhetsbälte; två remmar med kardborre låg tätt slutna mot min mage när både jag och mitt fordon studsade i svårparerade hopp över tuvor och hål. Till min fasa hör jag hur de båda kardborrebanden börjar slitas isär. Jag kan inte släppa handtaget, jag kan ingenting göra åt det, jag får istället finna mig i att lyssna till det raspande ljudet av ett säkerhetsbälte som sviker. Ett gupp, ett hopp, ett gupp till och bältet öppnas.

Jag förstår att jag är på väg mot något dåligt, mot något som kommer att göra ont. Idén om att gena nerför berget känns allt sämre när jag, utan säkerhetsbälte, fortsätter mitt mer eller mindre okontrollerade studsande nerför branten. Så kommer den, gropen som jag inte hinner styra runt.

Permobilen faller neråt, jag flyger uppåt och tumlar nerför backen utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Efter tio meter känner jag hur min kropp slutar att rulla och allt blir plötsligt mycket stilla ...

... tills jag blir överkörd. Av min egen permobil.

Mörbultad såg jag hur permobilen fortsatte ytterligare några meter innan den stannade en bit nedanför mig. Jag kröp ner till den, klättrade upp i den och fortsatte nerför berget, men nu snett nerför, mycket långsamt och mot cykelvägen som jag sedan följde mot mål. Väl i mål kunde jag konstatera att jag vunnit med så stor marginal att jag snabbt förstod att min seger aldrig hade varit hotad ens om jag följt den långa, säkra vägen hem.

Sensmoral? Jag vet inte, men anekdoten kan med fördel användas som påminnelse när jag står inför nya utmaningar, ty som min vän Frida en gång sa: "Har man blivit överkörd av sin egen permobil och ändå vunnit, finns det ingenting man inte klarar av".

Andra bloggar om: , ,

2007-02-22

Ännu en kränkning

Att känna sig kränkt har blivit något av en folkrörelse (men inte ett parti, så det är fritt fram att söka bidrag!) och senast var det en kvällstidning som ansåg att polisen kränker islam. Jag har ju till och med själv övervägt att känna mig kränkt av Karolina Lassbo (inte av hennes sätt att hantera CP som ett invektiv, men väl av hennes brist på intelligens när hon gör det (och nu kränkte jag antagligen henne)).

En enig granskningsnämnd har fällt Carina Berg för att
en kvinna känner sig kränkt av ett inslag i den helt underbart fantastiska och hjärtslitande saknade tv-serien Lilla Vi (tar stor plats). I serien, vars signaturmelodi ligger bland de hundra mest spelade i min iPod, förekom animerade vaginor och vid ett tillfälle ringde Carina Berg på hos en kvinna för att berätta att berättarrösten i klippet med vaginorna görs av en person med samma namn som kvinnan, men att det inte rör henne. I mina öron låter det inte som folkmord, precis.

Humor är viktigt. Yttrandefrihet är jätteviktigt. Antalet fällningar i granskningnämnden är bra mått på hur roligt och vasst ett tv- eller radioprogram är. Grattis, Carina! Jag beundrar dig.

Andra bloggar om:
, , , , , ,

2007-01-25

Åtal för tonsatt förakt

Men heja, heja, hurra, hurra! Att rapparna Emilush & Caustic åtalas för förargelseväckande beteende när de rappar att alla i Landskrona hatar polisen, är ju typ det mest inspirerande som har hänt yttrandeheten sedan ... tja, sedan Ken Ring blev polisanmäld för att ha rappat om att storma slottet och tvinga till sig samlag med sessan. Det får mig att ta tag i någonting jag borde ha gjort för länge sedan:

CP åtalar rockgubbar för tonsatt lyssnarförakt

Att sjunga "tänd eld på dina tankar med dina svarta tysta tårar" kan vara förargelseväckande beteende. Alldeles för många framträdanden på alldeles för många år har lett till åtal för en orkester.

Popgruppen Kent åtalas för sina framträdanden över hela landet sedan 1995. Bandet har bland annat framför en sång med temat "Den här stan gör mig galen ikväll" och "och jag tror minsann min själ dör av svält".

Nu har den spastiske liberalen Freddi Westerlund väckt åtal för förargelseväckande beteende. "Genom sitt beteende har Berg visat förakt för konsten och dess konsumenter på ett sätt som varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten", skriver Westerlund i sin stämningsansökan. "Jag må värna yttrandefriheten, men det må också finnas gränser. De gränserna går runt Eskilstuna."

Någon anledning att ta hänsyn till gnällrockens inställning till samhället och dess särskilda kulturyttringar tycker inte åklagaren att det finns.

— Det är ingen kultur som har något företräde. Jag ser till orden och innebörden i de texter som framförts.

De åtalade har förnekat både dålig smak och förargelseväckande beteende i polisförhören. De menar att det handlar om musik (LOL).

Något annat fall där artister åtalats för åsikter i en sångtext är svårt att hitta.

— Nej, jag kan inte påminna mig något motsvarande fall, säger Per Herrey, förbundsjurist på Svenska Musikerförbundet sedan han släpptes ut ur fängelse efter ett 20 år långt straff för förargelseväckande klädsel buren på Eurovisionsschlagerfestivalen 1984.


Andra bloggar om: , ,

2007-06-08

Re: Permobilorienteringsanekdoten

Nog för att jag håller min egen permobilorienteringsanekdot ganska högt som underhållning och dråplig handikappidrott, men jag vet när det är läge att erkänna sig besegrad:

Hatten av för Ben Carpenter, Michigan, USA, vars
permobil fastnade i grillen på en lastbil och skjutsades över en halvmil i 80 km/h.

You go, retard boy!

Tipstack: Jan. Även: SvD.
Andra bloggar om:
, ,

2007-05-29

Argument om Sverige år 2020

I kvällens Argument ska jag redogöra för min syn på Sverige år 2020 och det i sällskap av Jakob E:son Söderbaum, Elin Alvemark och Kristina Lindquist. Klockan 22:00 i SVT1 är det som gäller. Efterfest någonstans i Umeå, eftersom det är där programmet spelas in.

För de nya läsare som kan tänkas hitta hit efter sändningen:

Hej! Jag heter Freddi, är nyss fyllda 30 år och bosatt i Stockholm, min inlandsnorrländska bakgrund till trots. Jag är mer eller mindre queer, liberal och cp.

Mest känd är jag för att ha uppfunnit Sveriges
landskapsfunktionshinder och för att jag är en av de få som kan stoltsera med att ha kört över sig själv med sin egen permobil.

Jag har en pol mag i statsvetenskap, en fast anställning som projektledare inom systemutveckling och jag bor tillsammans med en raskatt. Jag frilansskriver en del, pratar i radio ibland och spenderar nätterna med att titta på baseboll.

Andra bloggar om:
, ,

2006-08-20

Men är jag verkligen mörkhyad?

Förra helgen spenderade jag "i slampnästet", som hon den där lilla asexualitetstalespersonen brukar säga. Min närvaro där har sedan varit samtalsämne innevarande helg. Vad som händer när en intolerant generation möter en generation med Tourettes, kan en läsa om här.

Andra bloggar om: , , , ,

2006-06-19

Får man skämta om handikapp?

Boyahed.com ger äntligen svar på den eviga frågan är det någonsin okej att skämta om handikapp?

(Jag har alltid besvarat den frågan med ett rungande "ja", men min CP-skada gör att folk allt som oftast har svårt att förstå vad jag säger.)

Andra bloggar om: , ,

2006-04-23

Alla tiders tokeri

När jag är bedrövad, euforisk eller ingenting alls, det vill säga när som helst, kan jag alltid åka till Örebro för att slappna av i Helenas sällskap.

Det är då jag hittar balans i perspektiv och proportioner. Det är då vi upptäcker att någon googlat på "Fredrik Westerlund" + CP (läs mer här). Det är då vi äter kladdkaka till frukost och jag upptäcker att det som går in genom ena näsborren, kommer ut genom den andra.

Spraygrädde i näsan
(Jätteäckligt, jag vet, och även om det är ett roligt partytrick kan jag inte rekommendera det - allting luktar halvfet plastgrädde i flera timmar efteråt och känslan i näsan är inte helt angenäm.)

Det är också då vi badar och läser Erlend Loe, beställer mat från Max och äter den i en park, köper glass och kommer fram till vad som egentligen betyder någonting, och det är då vi lugnar och uppvärderar oss själva och varandra.

2006-03-31

Färdig för flytt

De enda arbetsuppgifterna som återstår innan jag är helt klar för att flytta är att skruva ner lamporna, dra ur nätverkssladden och torka ur kylskåpet. Jag är helt slut, men jag ser tillbaka på min flyttstädning som ett trevligt äventyr; jag njöt av det dråpliga i att en dvärg med CP-skada försöker ta ner sitt duschdraperi genom att stå på badkarskanten och jag njöt av det lyckliga slutet när jag faktiskt fick ner draperiet utan att själv rasa efter.

Dessutom fick jag senare både effektiv hjälp och ett telefonsamtal med uppiggande avkoppling, så jag har haft en ganska bra dag, flyttledig som jag är.

2006-03-02

Re: Landskapsfunktionshinder

Min gåva till mitt land, mina Landskapsfunktionshinder, har genererat en del frågor jag gärna vill besvara.

Var det inte svårt att komma på alla?
Alla landskap, ja... Skitsvårt. Att spotta ur sig tjugofem landskap sexton år efter geografin i mellanstadiet är det svåraste jag har gjort i år.

Lappland har fått Celebral Pares, varför?
Jag är född i Lappland och det var just där och just då som jag blev det CP jag alltid kommer att vara.

Jag har två stycken invändningar. Den första bygger på att landskapet Härjedalen har fått Neurosedynskada som funktionshinder. Detta är ett funktionshinder som kommer att gå ur tiden med den generation som drabbades. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer det stolta landskapet Härjedalen att skamligt stå helt utan landskapsfunktions­hin­der. Min andra invändning är att den ständigt förbisedda gruppen synskadade inte står att finna på listan. Nog för att vi inte kan läsa vad det står, men ack, de finnes icke ens i blindskrift. Lös dessa båda knutar och ge Härjedalen det funktionshinder det förtjänar; synskada.
True that. Double true. Jag uppdaterar listan.