En refuserad osmaklighet den 11 september

För mig handlar den 11 september mer om den våldsamma attacken mot USA 2001 än om mordet på Anna Lindh 2003, men det är klart, som boende i Sverige är även den senare tragedin någonting som fortfarande känns nära. Jag håller med min gamle lärare Tommy Möller om att hon var en stjärna och jag förstår att hon både saknas och inspirerar många socialdemokrater (och andra) än i dag. Samtidigt tycker jag att det är rimligt att som Mattias Svensson påminna om att glorifierandet skymmer att även Anna Lindh hade brister och bland annat är skyldig till att två egyptier lämnades i amerikanska händer för att skickas till väntande tortyr i hemlandet.

Dödskult och helgonförklaring fascinerar mig lika mycket oavsett om det gäller sucidala rockstjärnor eller politiska påläggskalvar. En del blir så heliga att man inte får röra vid minnet, inte lägga till eller dra ifrån något om det inte leder till att summan ökar, och man får absolut inte skoja om dem. Redan i gymnasiet gav mig därför på att skämta om Curt Cobains självmord och för ett år sedan försökte jag och två vänner väva in Anna Lindh i ett jobb vi gjorde för ett magasin. Tanken var att vi skulle täcka ett uppslag med kulturannonser (dans, teater, konstmusik) och göra något roligt av det. Vi lyckades aldrig göra det där riktigt bra och blev därför refuserade, men kvar i min dator ligger fil efter fil av högst varierande kvalitet. Bland annat den om Anna Lindh, som såväl redaktören som skribenternas föräldrar tyckte var "för mycket".



Om det stämmer att tiden läker alla sår kanske inte skämtet upplevs som lika stötande i dag. Visst ville vi till viss del provocera genom att skämta om en helig person, men faktum är att vi dessutom bar på en och annan öm tanke om hur Anna Lindh kanske läst böckerna för sina barn och om hur de på grund av den tragiska händelsen inte fick höra slutet tillsammans. Att sedan boken råkar heta som den gör är oturligt, eftersom det gör humorn mer obehaglig. Men kan socialdemokraterna kränga medlemskap i form av ett Lindh-paket, borde jag kunna publicera ett refuserat skämt även om det kan sticka lite i några par rödgråtna ögon.

När jag ändå gräver runt i det där arkivet passar jag på att klistra in en annan av de där skisserna. Här, en annons om Svea rikes sju stycken skattefinansierade symfoniorkestrar och kulturministerns syn på dem:



Notera, för all del, att vi här smög in ett subtilt skoj om funktionshinder. Och att vi i den första annonsen antyder något man bara inte får antyda. Av heliga kor kan man göra de godaste hamburgarna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 11 september 2001, 11 september 2003, Anna Lindh, Curt Cobain, Heliga kor, Humor, Kultur, Mattias Svensson, Politik, Socialdemokraterna, Tommy Möller, USA

Århundradets i-landsproblem

Århundradets i-landsproblem måste vara att miljonärsmagasinet Connoisseur inte längre vet vilka de ska skicka tidningen till. Publikationen utkommer fyra gånger per år och läsa får den göra som antingen har en förmögenhet på minst 5.000.000 kronor eller tjänar minst 1.200.000 kronor per år. Det problem som uppstått beror på att förmögenhetsskatten avskaffats, varför det inte längre kommer att finnas någon tillförlitlig statistik över landets rika, berättar E24 och DI.

(Samtidigt, på Vasagatan i Stockholm, har polisen spärrat av allt som går att spärra av. De har till och med lagt krypskyttar på taken och allt detta för att garantera säkerheten när den fria världens drottning och överbeskyddare, USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, besöker huvudstaden. Det skapar också några nya i-landsproblem, som att jag tvingades sätta mig in i hur palestinier känner sig när de har svårt att ta sig till arbetet. En stressad polisman ropade "Rör på benen!" efter mig när han lät mig passera ett avspärrat övergångsställe. Jättekul!)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Connoisseur, Funktionshinder, Förmögenhet, Förmögenhetsskatt, Förmögna, I-landsproblem, Palestina, Poliser, USA

Mycket trams och lite politik nu ...

... men jag fick ett mail från en ny läsare (hej B!) som bad mig att rekommendera de Dyslesbisk-texter jag själv tycker är roligast. En snabbgenomgång jag gjorde i går visade att det är förädlingshumor som är min styrka; någon annan har fått en rolig idé som jag tar vidare, fyller med nytt innehåll och gör bättre, snarare än att jag själv står för originaluppslaget. Det är kanske därför mitt jobb är att leda projekt, snarare än att det är jag som ska stå för allting kreativt och nyskapande. Hur som helst - här kommer mina egna favoriter i kronologisk ordning:

Landskapsfunktionshinder. En idé jag och vän fick när vi gick på Drottninggatan genom Stockholm och frågade oss om lejon (de står som skulpturer där) verkligen är den mest relevanta symbolen för Stockholm. Före den här posten var det bara mina kompisar som läste min blogg, efter den här posten kunde jag stoltsera med 500-1.000 läsare per dag. Se även Idas vidareutveckling Landskapsperversioner.

Niklas Svensson Facts. En stulen idé eller åtminstone ett svar på en utmaning. Allra roligast för den som är insatt i dåtidens bloggskandal och skriverierna kring den, men förhoppningsvis är några av punkterna så fyndiga att de roar även den som aldrig hört talas om Svensson.

Världens undergång. Ännu en stulen idé som jag försökte återanvända genom att applicera den på andra bloggar än de upphovsmakaren skojade med. Antagligen lite väl internt och bara roligt för den som känner till de bloggar som nämns och händelser som var aktuella då.

Permobilorienteringsanekdoten. Min egen från början till slut, historien om när jag som ung handikappidrottare riskerade mitt eget liv för att vinna en orienteringstävling på Vitberget i Skellefteå. Gör sig bäst muntligt återgiven, men jag tycker att texten är helt okej för sig själv.

Facebook für Führers. En person fick idén, jag utvecklade den lite och gav en tredje person i uppdrag att skriva manus innan jag visualiserade helheten i efterapat gränssnitt. Jag kan blott ta åt mig något slags producent-ära för detta skämt, som de senaste dagarna har dragit bortåt 20.000 läsare. Helt klart den text jag skrattar mest åt själv, kanske just för att det inte är jag som skrivit den.

Intressant?
Andra bloggar om: Bloggar, Humor, Landskapsfunktionshinder, Niklas Svensson, Permobilorientering

... men jag funderar på att sluta

Ja, jag är alltså CP, men jag funderar på att sluta.

För egen del brukar jag tänka mig att ett funktionshinder är en nedsatt funktion och ett handikapp när ens omgivning eller en själv gör att funktionshindret blir något hämmande, ett hinder i ens vardag. Jag försöker att aldrig låta mig handikappas, varken av miljö, andra eller mig själv, och även om jag de facto är funktionshindrad, har jag aldrig definierat mig som det eller sett det som en stor del av min identitet.

Som ett tankeexperiment funderar jag därför på att sluta vara handikappad genom att annullera de yttre faktorer som på ett eller annat sätt pekar ut mig som handikappad. För mig vore det ett personligt frigörelseprojekt eftersom jag vill klara mig själv och inte ses som handikappad, men också en politisk manifestation eftersom jag anser att samhällets gemensamma resurser ska användas till gagn för dem som det bäst behöver (och mig går det verkligen ingen nöd på).

I praktiken skulle det innebära följande:

1. Jag skulle klippa mitt handikapparkeringstillstånd. Med tanke på att jag bor och arbetar i Stockholms innerstad och därför har så litet behov av bil att jag redan sålt den Ford jag en gång var så beroende av, är det en väldigt liten förändring jämfört med min nuvarande situation. Det längsta avstånd jag kan hamna från mitt mål är längst bort på parkeringen vid Ikea i Barkarby och den sträckan kan jag gå. Mitt tillstånd har jag mest använt för att inte behöva betala och av lättja snarare än reellt behov. Bättre då att lämna rutan till den som faktiskt behöver den.

2. Jag skulle be Försäkringskassan dra in min handikappersättning. Jag har merkostnader på grund av mitt funktionshinder, det har jag, men jag tvivlar på rimligheten i att de ersätts oavsett vilken privatekonomisk situation jag befinner mig i. Tanken med att ersättningen inte är inkomstprövad är naturligtvis att ersättningen ska fungera utjämnande mellan handikappade och icke-handikappade, inte mellan rika och fattiga (handikappade), men en annan i mina öron fullt rimlig hållning vore att hävda att de som klarar sig utan stöd inte behöver stöd, oavsett om de är handikappade ej.

3. Jag skulle lämna tillbaka mitt färdtjänstkort till landstinget. Det här är den del som skulle påverka och svida mest. Tack vare färdtjänsten behöver jag inte något SL-kort för att resa kollektivt och vid ett visst antal tillfällen per år kan jag åka taxi till kraftigt subventionerat pris. Att ge upp det skulle innebära att jag som alla andra fick förse mig med ett SL-kort, men också - och det är värre - att jag inte längre skulle kunna använda mig av färdtjänsten när underlaget gör det svårt för mig att gå, avståndet gör det svårt för mig att orka och fyllan gör det svårt för mig att hålla balansen.

Det här är någonting jag precis börjat fundera på och jag är ännu långt ifrån något beslut. Däremot är jag väldigt intresserad av synpunkter, reflektioner, invändningar, hejarop och mothugg. Är det en bra eller dålig idé? Vad sänder den för signaler till dig, till politiker, till andra funktionshindrade? Kan den inspirera, provocera eller till och med kränka? Är det coolt eller korkat att betacka sig för ekonomiskt stöd man faktiskt har rätt till? Vems ärende går jag?

Vad tycker du som är socialist, liberal, grön? Vad tycker du som själv har ett funktionshinder och du som inte har det? Vad tycker du som är personlig assistent och du som jobbar på DHR eller RBU? Vad tycker du som tjänar multum och du som knappt tjänar någonting alls? Vad tycker du som är min vän och du som inte känner mig?

Jag är idel öra.

Intressant?
Andra bloggar om: CP, Funktionshinder, Handikapp

Ja, jag är CP ...

(Eller har [en] CP[-skada] för den som vill vara PK.)

Med tanke på att jag inte drar mig för att skriva om mitt handikapp, en av syrebrist vid födseln orsakad CP-skada, är det lite märkligt att det går så många förbi. Dessutom står det ju "CP" i titeln. De som träffat min blogg före mig blir ändå förvånade när de ser mig och ursäktar sig lite skyldigt med att de trodde att jag använde "CP" för att sticka ut som oliktänkande, icke-normativ eller allmänt avvikande.

Dessutom får jag en del e-post i ämnet. De flesta uttrycker sig väldigt försiktigt. Menar jag att min identitet och/eller mina åsikter är från normen avvikande, eller har jag ett funktionshinder, en diagnos vid namn celebral pares? Bättre då, tycker jag, att gå rakt på sak och formulera sin fråga tydligt och med stringens - som i det här fantastiska exemplet från i tisdags:

"Jag undrar lite över dig, på vilket sätt är du cp?
Är du utvecklingsstörd eller centerpartist?"

En del anser att skillnaden är hårfin; när jag säger att jag inte dras med något begåvningshandikapp har det hänt fler än en gång att någon sagt "du är liberal?", men nej, jag är hur som helst inte medlem i centerpartiet. Om det innebär att jag är utvecklingsstörd vet jag inte, men ska jag själv bestämma min grad av funktionshinder kan jag säga att jag talar bättre än Stephen Hawking, går bättre än Jesper Odelberg och tänker längre än Ebba von Sydow.

Så låt mig en gång för alla slå fast att jag inte bara slarvar med språket och invektiven - jag har ett faktiskt funktionshinder. "Den uppfattning jag fått är definitivt att du inte har CP" är alltså ingen perfekt kommentar att droppa i min blogg, men mig gör det egentligen ingenting och det kan också vara bra att känna till. Jag tar inte illa vid mig, jag blir inte ledsen, jag generas inte. Faktum är att jag har väldigt roligt på er bekostnad och det bjuder ni säkert på.

Intressant?
Andra bloggar om: Centerpartiet, CP, Ebba von Sydow, Funktionshinder, Handikapp, Jesper Odelberg, Stephen Hawking

Re: Permobilorienteringsanekdoten

Nog för att jag håller min egen permobilorienteringsanekdot ganska högt som underhållning och dråplig handikappidrott, men jag vet när det är läge att erkänna sig besegrad:

Hatten av för Ben Carpenter, Michigan, USA, vars permobil fastnade i grillen på en lastbil och skjutsades över en halvmil i 80 km/h.

You go, retard boy!

Tipstack: Jan. Även: SvD.
Andra bloggar om: CP, Handikappidrott, Humor

Veckans bild (v 8, 2007)

Anslagstavlan för dyslektiska studenter
vid Stockholms universitet; tom.

Tack: Victor
Andra bloggar om: Bilder, Dyslexi, Funktionshinder, Humor

CP-sex

Sören Olsson vill diskutera huruvida det är okej att köpa sex till funktionshindrade, till exempel till hans son med Downs syndrom. Det kan diskuteras i termer av rättighet/skyldighet och man torde komma fram till att det inte är en rättighet, men så klart okej om man tycker att prostitution är okej. En del vill att prostitution ska vara lagligt för alla, en del vill göra undantag för handikappade och en del vill att prostitution aldrig ska tillåtas. En viktig aspekt verkar dock ha gott debatten förbi, ty som vännen Victor skrev till mig: "Det jobbiga är ju att ingen som haft kontakt med honom om hans son har kommunicerat att 'personer med Downs syndrom har sex'."

Det är högst troligt att Sören Olssons son kommer att "vara naken med en tjej som på film" även om han aldrig skulle vara det med någon som har det till yrke. Om varken föräldrar, personliga assistenter, kuratorer, sjukgymnaster, läkare eller arbetsterapeuter berättar det för honom, kommer han ändå så småningom att räkna ut det på egen hand, men det är ju ledsamt att han ska behöva vara orolig till dess.

När jag som tidig tonåring - och funktionshindrad, för det är jag även om det ifrågasätts av en del av bloggens läsare - funderade på sex, var jag också orolig för att jag aldrig skulle få mig nåt. Varför skulle någon vilja ha sex med en handikappad när de kan välja att ha det med någon som inte är handikappad, tänkte jag. Vet de ens att jag kan ha sex, de töntiga tonåringar som inte kan skilja ett handikapp från ett annat och emellanåt trodde att jag led av något slags förlamning? En hade i alla fall veta att fråga:

- Kan du prestera sexuellt? sa hon.
- Ja, sa jag.
- Bra, sa hon. Vill du prestera sexuellt med mig?
- Ja, sa jag.
- Bra, sa hon.

Jag tänkte mig att vissa människors fördomar skulle kunna vara ett hinder för deras förmåga att se mig som en sexuell person, men att jag ändå inte ville ha sex med personer med sådana vanföreställningar och att de säkert ändå är en liten minoritet. Jag upptäckte att de allra flesta ändå inte primärt ser funktionshindrade som funktionshindrade, speciellt inte människor de umgås med, och att jag får ligga precis lika mycket som alla andra med ögon lika vackra som mina. Senare insåg jag att jag alltid får lite extra sex eftersom genusvetare behöver ligga med handikappade för att känna sig riktigt queera. Dessutom är spasticitet närmast en tillgång i sänghalmen.

Så, Sören Olsson, prata med din son och de som är inblandade i hans liv. Hälsa sedan din son att det löser sig. Önska honom lycka till.

Andra bloggar om: CP, Funktionshinder, HBT, Prostitution, Sex

Re: CP, CP, CP ...

När jag skrev om Karolina Lassbo och hennes bruk av CP kände jag mig verkligen inte kränkt, men nu börjar gränsen närma sig.

I kommentarerna till sin förklaring skriver hon nämligen så här:

Jag har inte använt CP som skälsord [sic!] eller svordom. Att bloggen var CP var bara fakta [sic!]. Det saknades komponenter och allt gick inte att läsa för webbläsaren, några kromosomer saknades kan man säga [sic!] ;) Bloggen var CP på riktigt [sic!].

Så ung och redan så obegåvad.

Andra bloggar om: Blogger, CP, Karolina Lassbo, Mobbning

CP, CP, CP, CP, CP!

Glamourprinsessan Karolina Lassbos blogg fungerar inte som Lassbo vill, vilket Lassbo sedan kommenterar i minnesvärda poster som Baja-BETA, JAG STÄMMER ER, JÄVLA BLOGGER och Nya CP-Blogger in BETA funkar inte på min dator fitta vad arg jag blir, det är skandal. I en av posterna påpekar hon att hon har en "skyldighet gentemot vissa annonsörer att uppdatera bloggen", men en annan följs av annonsen "Ont om pengar? Sälj dina prylar på auktion", så det kanske ordnar sig i alla fall.

Genomgående används CP som ett nedsättande förled. Daniel på Load undrar hur jag skulle göra jämförelsen mellan Blogger och att vara CP. Det finns både likheter och skillnader.

Blogger är en gratistjänst, men även om jag också kan vara väldigt billig kan jag definitivt köpas för pengar. (Hör av er, Google!)

Blogger är som mest instabilt november till mars och åtgärdas sällan när amerikanerna sover. Jag halkar, snubblar, snavar och faller när det inte är barmark och det än värre om midnatt råder i Stockholms innerstad.

Blogger verkar ofta användas av människor som vill tjäna pengar på sitt bloggande, men som inte vill betala för sitt bloggverktyg. Det kan möjligen jämföras med att jag ofta utnyttjas av genusstudenter som själva inte vill vara handikappade, men ändå behöver ett ligg med en spastiker för att fullända sin meritlista i 20 poäng queersex.

Annars är jag inte den som känner mig påhoppad när folk använder min diagnos som ett invektiv, men jag håller med om att det är osnyggt och korkat. Vore jag den Karolina Lassbo som så sent som i söndags grät ut som bloggmobbad, skulle jag dock passa mig för att ge samma tidning chans att sätta rubriker som "Modebloggare kränker funktionshindrade" eller "Jur kand hånar CP".

EDIT: Som David påpekar i en kommentar är det naturligtvis fullt möjligt eller kanske till och med troligt att Lassbos blogg kapats och att det därför är någon annan än Lassbo som skrivit de senaste posterna. Om jag tog hänsyn till en sådan invändning skulle jag dock inte haft någon anledning att hitta på ett skämt om genusstudenter som uttnyttjar handikappade, och jag valde därför att bortse från det.

EDIT #2: Lassbo har tagit bort sina utbrott och ersatt dem med en förklaring, men det var i alla fall hon själv som skrev all dynga (cachad).

Andra bloggar om: Blogger, CP, Karolina Lassbo, Mobbning

Permobilorienteringsanekdoten

Repris från den senare raderade bloggen Resegaranti.

Jag har tidigare lovat att nedteckna permobilorienteringsanekdoten. Det är lite motvilligt jag gör det, ty jag tycker mig själv vara en ganska god berättare och jag föredrar att återge mina bedrifter muntligen. Likväl är det värt ett försök, so here goes.

När jag var yngre gjorde jag några försök inom olika handikappidrotter. Jag var helt okej eller till och med riktigt duktig på 60 meter, men det är en vansklig gren för cp-skadade: När startskottet går triggar det livliga reflexer, som gör att de starkare musklerna tar över de svagare och ett svårkontrollerat rörelsemönster uppstår, varpå åtta spastiker kryssar över banorna i ett kaos som hotar att ytterligare skada dem alla.

Därför föredrog jag orientering. Jag var en skicklig kartläsare och trivdes i naturen. Jag var obesegrad genom hela (den flera månader) långa karriären - både på kortare distanser, som jag klarade av på kryckor, och de lite längre som krävde att jag körde permobil. Jag hade det som kallas för vinnarskalle och en evig vilja att vara bäst.

Så kom den stora tävlingen över lång, permobilkrävande distans. På den tiden hade jag en låg permobil som påminner mer om en liten bil än en kraftig elrullstol. Den tog sig fram i terrängen utan större problem och det skulle komma att behövas, eftersom tävlingen gick på Vitberget med dess slalombacke, eljusspår och branta slänter. Banan var dock tacknämligt lagd på ett sätt som gjorde att det alltid fanns en trivsam gångbana, en skogsväg eller något annat relativt slätt att begagna på sträckan mellan kontrollerna.

När jag tog den sista kontrollen tänkte jag tillbaka på loppet och insåg att jag gått rakt på varenda liten röd-vit skärm och därför torde ha segern inom räckhåll. Jag befann mig en bra bit upp på berget och målområdet var på campingen vid bergets fot. På kartan såg jag att den cykelväg jag följde snirklade sig i serpentiner nerför berget och jag förstod att banläggaren tänkte sig att det var vägen ner, vägen mot mål, vägen mot seger.

Jag förstod också att jag skulle ha ännu större chans att vinna om jag hittade en kortare väg och att den kortaste vägen alltid är en rak linje mellan två punkter, så jag började snegla neråt campingen i hopp om att hitta en någorlunda farbar led nerför berget. Efter någon minut tyckte jag mig ana ett något mindre kuperat parti, så jag svängde 90 grader och började köra rakt nerför berget, rakt ner mot målet.

Permobilens gas- och styrreglage bestod av ett handtag som hölls med båda händerna. Genom att föra det framåt ökades farten, genom att dra det i sidled styrdes permobilen till vänster och höger. När permobilen nu i allt högre fart rusade nerför berget hade jag fullt sjå att hålla kvar handtaget i mina händer, för att inte tala om hur svårt det var att gira undan de träd och stenar som befann sig mellan mig och segern.

Min kropp hölls kvar i permobilen av ett enkelt säkerhetsbälte; två remmar med kardborre låg tätt slutna mot min mage när både jag och mitt fordon studsade i svårparerade hopp över tuvor och hål. Till min fasa hör jag hur de båda kardborrebanden börjar slitas isär. Jag kan inte släppa handtaget, jag kan ingenting göra åt det, jag får istället finna mig i att lyssna till det raspande ljudet av ett säkerhetsbälte som sviker. Ett gupp, ett hopp, ett gupp till och bältet öppnas.

Jag förstår att jag är på väg mot något dåligt, mot något som kommer att göra ont. Idén om att gena nerför berget känns allt sämre när jag, utan säkerhetsbälte, fortsätter mitt mer eller mindre okontrollerade studsande nerför branten. Så kommer den, gropen som jag inte hinner styra runt.

Permobilen faller neråt, jag flyger uppåt och tumlar nerför backen utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Efter tio meter känner jag hur min kropp slutar att rulla och allt blir plötsligt mycket stilla ...

... tills jag blir överkörd. Av min egen permobil.

Mörbultad såg jag hur permobilen fortsatte ytterligare några meter innan den stannade en bit nedanför mig. Jag kröp ner till den, klättrade upp i den och fortsatte nerför berget, men nu snett nerför, mycket långsamt och mot cykelvägen som jag sedan följde mot mål. Väl i mål kunde jag konstatera att jag vunnit med så stor marginal att jag snabbt förstod att min seger aldrig hade varit hotad ens om jag följt den långa, säkra vägen hem.

Sensmoral? Jag vet inte, men anekdoten kan med fördel användas som påminnelse när jag står inför nya utmaningar, ty som min vän Frida en gång sa: "Har man blivit överkörd av sin egen permobil och ändå vunnit, finns det ingenting man inte klarar av".

Andra bloggar om: CP, Handikappidrott, Humor

Tålmodig astronaut och pro-ana överens: Tyngdlöst tillstånd målet

När den svenske stjärngossen Christer Fuglesang återvänt till jordelivet fick han många frågor om vad som var det mest minnesvärda ögonblicket under hans rymdäventyr. Gång på gång svarade han att det var den sista rymdpromenaden, att hänga fritt i tyngdlöst tillstånd och titta ner på den jord som ens fötter inte längrer trampar, att inte längre väga någonting.

Ellinor Magerskraka håller med:

- För första gången i mitt liv känns det som att någon förstår mig. Jag strävar precis som Christer efter att uppnå tyngdlöst tillstånd, men jag är flygrädd och kan inte bli astronaut. Därför är jag pro-ana.

Pro ana-rörelsen är en sammanslutning av självsvältande 16-åringar som valt bort den tråkiga sjukdomsstämpeln och istället ser ätstörningar som en livsstil.

- Love yourself to the bone! utbrister Ellinor och kastar bort en gurka som legat orörd i skafferiet tills den ruttnat.

Två vägar mot samma mål. När Christer pratar om G-krafter pratar Ellinor om CW, HW och LW (current, highest respektive lowest weight) samt STGW och LTGW (short term respektive long term goal weight). Den ene naturvetare, den andra medlem på flertalet amerikanska internetcommunityn för förryckta tonårsflickor. Den ene har uppnått sitt mål, den andra kämpar oförtrutet vidare.

- Min STGW är 35 kilo, men min LTGW har alltid varit noll, det vill säga tyngdlöst tillstånd, säger Ellinor. Jag är ännu inte på det klara med hur jag ska bli av med de sista kilona ben och hud, men "nothing tastes as good as thin feels" och jag ska komma dit!

Hemma på den aldrig öppnade kylskåpsdörren har Ellinor satt upp en så kallad thinspiration, en bild på en i stort leende Christer Fuglesang.

- Titta på hans leende! Det finns bara tre typer av människor som kan le så där: Någon som efter fjorton års väntan får åka upp i rymden, någon som levt hela sitt liv med en kromosom för mycket och någon som tänker på att det senaste hon åt var en bit äpple och lite citronvatten. För två veckor sedan.

Andra bloggar om: Christer Fuglesang, Humor, Pro-ana, Ätstörningar

Två viktiga meddelanden

1.

Den överlägset mest beklämmande av alla Google-sökningar som tagit sökaren vidare till min blogg, är dagens fel på barnet cp vill inte ha det. Om du som sökte på det och fann mig någonsin skulle komma hit igen, vill jag att du ska veta följande:

Jag har en cp-skada, men det är inget fel på mig och mina föräldrar vill fortfarande, efter tjugonio år, ha mig. Jag är ganska lyckad och ofta väldigt lycklig. Om du vill får du gärna ta kontakt med mig, så kan vi prata om det. Om du vill kan du få prata med mina föräldrar också. De är världens bästa. (För mamma, det var väl inte du som googlade?)

2.

Ett julkort till alla sverigedemokrater, vissa LO-medlemmar och andra som motsätter sig att människor flyttar dit de vill bo, reser till platser de vill besöka och arbetar i länder där de hittar jobb:



Bilden stulen från Extra allt.

Andra bloggar om: CP, Funktionshinder, Handikapp, Invandring, Sverigedemokraterna