Och sexköpslagen tillgodoser vems intressen?

Min radiokollegan och vän Kristina Lindquist påpekar i en för frågan ovanligt nyanserad debattartikel att man inte behöver vara moraltant för att ogilla sexköp. Det har hon naturligtvis rätt i och hon ska ha en eloge för att hon rakryggat påpekar att det bara är "idiotiskt och kränkande att förneka" att det finns prosituterade som är nöjda med både sin situation och sin sysselsättning. Lika dumt vore det om jag förnekade att det finns sexsäljare som far illa, så dittills är vi överens.

Vidare menar Lindquist att sexköpslagen (och annan lagstiftning) ska tillgodose intresset hos de svaga och de mest utsatta. Fungerar lagen mot sexköp verkligen så? Den borde utvärderas, skriver Lindquist och jag håller med henne, men det vi redan känner till om sexköpslagens verkningar talar knappast till de svagas fördel.

Sexköpslagen drabbar de mest utsatta sexsäljarna, de som säljer sex på gatan, sexsäljare från andra länder, missbrukare, de fattiga. Det är dessa prostituerade som på grund av kundens rädsla för att åka fast tvingas förhandla snabbare, söka sig till undanskymda platser och ta större risker i en mer osäker miljö. Det är dessas kunder som gör sig mer anonyma, inte längre kan vända sig till myndigheterna om de tror att sexsäljaren är i behov av hjälp och de kan inte heller vittna mot människohandlare eftersom de då själva blir dömda för brott. Kopplerilagen leder dessutom till att sexsäljare inte kan arbeta i hemmet utan att riskera vräkning, att deras sammanboende eller partner kan dömas för koppleri och att de inte kan samarbeta med andra sexsäljare eftersom dessa då kan gå samma öde till mötes.

Konsekvensen av Lindquists resonemang borde därför vara att sexköpslagen inte tillgodoser de svagas intressen och att den därför borde avskaffas, men Lindquist tar ingen uttrycklig ställning. Man anar ändå vartåt det lutar när hon säger att "det borde vara självklart att omsorgen om att skydda den som inte lyckas skydda sig själv väger tyngre än att se till att den som ändå klarar sig ska få arbeta med exakt det hon önskar". Det är en pessimistisk syn på samhällets och politikens möjligheter; förbjud det för alla för att någon tar skada. Det är också en världsfrånvänd idé, ty sexsäljare finns trots att sexköp är förbjudet och hatet mot prostitutionen blir i form av sexköpslagen ett slag mot de prostituerade.

En mer omsorgsfull hållning vore den skademinimerande. Hjälp den som behöver hjälp, ge stöd till den som behöver stöd och låt den som mår bra och trivs med sitt arbete fortsätta arbeta. Vuxna människor har rätt att använda den egna kroppen och de egna pengarna på de sätt de själva bäst finner lämpade. Det är också fullt möjligt att erbjuda alla människor den friheten samtidigt som man erbjuder grundläggande trygghet för den mindre lyckligt lottade.

När Lindquist sedan går vidare till att tala om makt och kön, tappar hon den nyans jag tidigare hyllade. Här bortser hon tillfälligt från att det finns välbärgade som säljer sex till välbärgade, att det finns män som säljer sex till män, att det finns män som säljer sex till kvinnor och att det finns sexsäljare som lever gott och tjänar bra. Jag uppskattar att Lindquist breddar bilden genom att erkänna såväl den lyckliga som den olyckliga horans existens, men hon smalnar av något när det enda hon egentligen kommer fram till är att prostitutionsdebatten inte bara bör handla om den som har det bäst.

Ett sådant perspektiv är jag som "sexköpsliberal" inte intresserad av, sådan är inte heller debatten, och min vilja att avskaffa sexköpslagen springer inte bara ur frihetliga drömmar, utan framför allt ur en genuin vilja att skydda den svaga från skada.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kristina Lindquist, Prostituerade, Prostitution, Sex, Sexköp, Sexköpslagen