Spelutredningen kommenterade jag redan i måndags, men jag gör det i dag igen och nu i en lite mer utförlig version tillsammans med Camilla Lindberg på SVT Opinion: Regeringen måste öppna upp spelmarknaden.
Det är för övrigt Liberatis tredje debattartikel på fyra dagar. Det ni!
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Lindberg, Censur, Folkhälsoinstitutet, Hästsport, Politik, Spel, Spelmarknad, Spelmonpolet
Regeringen presenterar i dag utredningen En framtida spelreglering, men det science fiction-doftande namnet lurar ingen - det är blott ett yttepyttigt myrsteg för den som kryper framåt med arslet först.
Visst, det är alldeles utmärkt att privata aktörer tillåts arrangera vadhållning (så kallade odds- och tipsspel), men att kalla det för en nedmontering av det svenska spelmonopolet är att ta i. Till exempel görs ett obegripligt undantag för hästsporten, som fortfarande ska kramas till döds av monpolet.
De privata aktörerna får heller inte arrangera spel på kasinon, sätta upp spelautomater eller tillhandahålla interaktiva spel på nätet. Detta för att dessa spel sägs vara mer beroendeframkallande och det kan jag i och för sig tänka mig, men varför överlåter man i så fall denna verksamhet till Svenska Spel, den mest aggressiva och kapitalstinna aktören av dem alla? Det är knappast en tillfällighet att Svenska Spel ställer in tio automater på ett hak i fattiga förorten och inte en enda på rika restaurangen i innerstaden.
Och det blir värre.
"Förbud mot förmedling av kommunikation till IP-adresser och domännamn."
Läs det igen:
"Förbud mot förmedling av kommunikation till IP-adresser och domännamn."
Regeringen föreslår alltså, på fullt allvar, att staten ska censurera delar av internet och förbjuda kommunikationen till de delarna, bara för att det råkar finnas skraplotter där. Det är ett enormt ingrepp som inte ens tillnärmelsevis står i proportion till det påstådda brottet, att i ett annat land anordna spel för vilket tillstånd saknas i Sverige.
Dessutom kopplas Folkhälsoinstitutet in för att utveckla och utvärdera vården av spelberoende. Om än de inte låg inom utredningens ram hade jag föredragit om den föreslagit att Folkhälsoinstitutet ska stängas för gott.
Inalles en liten, liten ljusning på en dovmörk natthimmel, som dessutom får ett nytt svart hål i form av censur och förbud. Själv sätter jag mitt hopp till Camilla Lindberg (fp), som tidigare visat sig vara den ende av riksdagens ledamöter med något slags kompetens och intresse för spelmarknaden.
Det här är för lite, för långsamt och förfelat, Camilla. Det tycker väl du också?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Lindberg, Censur, Folkhälsoinstitutet, Hästsport, Politik, Spel, Spelmarknad, Spelmonpolet
Maud Olofsson och Anders Borg har just bestämt att de ska ta 28.000.000.000 kronor av dina och mina pengar och ge dem till fordonsindustrin, som uppenbarligen inte har förmåga att försörja sig själv. Till skillnad från skrivmaskins-, varvs- och textilindustrin tror Olofsson och Borg att den svenska fordonstillverkningen plötsligt ska bli lönsam igen, men vad talar för det?
I vanliga fall hade jag förespråkat en passiv politisk hållning och att konsumenteras val fått styra hur den framtida fordonsindustrin ska se ut. Men det här är så dumt att det enda som är dummare är att den rödgröna röran (a.k.a. Allians mot Sverige) när som helst kommer att meddela att de vill bränna mer pengar på ännu sämre åtgärder. Jag känner därför att jag vill överreagera och gå mot en mer radikal position: Hellre aktiv dödshjälp än konstgjord andning.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Bilindustri, Fordonsindustri, Maud Olofsson, Politik, Räddningspaket, Slöseri med skattebetalarnas pengar
SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.
Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.
Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.
Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.
Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?
(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg
Riksrevisor Eva Lindström riktar skarp kritik mot regeringens (och den förra regeringens, mind you) fiskepolitik och det med rätta - en näring som behöver en miljon bidragskronor och nästan en halv byråkrat per utövare är helt enkelt inte längre en näring.
Det finns en överkapacitet i det svenska fisket och det leder till utfiske, bidragsslöseri och miljöförstöring. Samhällets stöd till fisket motverkar den nödvändiga strukturomvandlingen. Yrkesfiskarna lockas knappast att lägga ner bara för att kunna casha in skrotningsbidraget när de, om de fortsätter fiska, kan njuta av strukturstöd, förmånlig a-kassa, bidrag vid fiskestopp och befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatterna. Alla som inte är yrkesfiskare får därmed betala dyrt för att de som är yrkesfiskare ska kunna fortsätta att fiska för mycket och samtidigt förstöra miljön. Låter det synnerligen idiotiskt? Det är det också.
Riksrevisionens granskning är därför varmt välkommen, Eva Lindströms debattartikel likaså, men en sak bli jag bara inte klok på. Varför talar Lindström hela tiden om att överkapaciteten ska minskas? Den borde naturligtvis förintas. Att det finns en utdöende yrkesgrupp som blivit fena på att fiska efter statliga stöd är tydligt och slutsatsen är solklar: Yrkesfiskare är hala skattesmitarålar som offrar miljön medelst trålande efter bidrag som det är hög tid att de torskar. Allt annat vore ett riktigt bottennapp.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Eva Lindström, Fiske, Riksrevisionen
Aftonbladet ger sig på att definiera en helt ny fattigdomsgräns.
"Helena, 35, har drabbats hårt av krisen... – Jag tror att vi står inför en ny 30-talskris, säger hon till aftonbladet.se... – Innan hade vi alltid minst två eller tre brödsorter. I dag gäller det att dela upp och frysa ner, inte slänga i onödan... Maten har blivit dyrare och barnens fondsparande har minskat kraftigt i värde...
I tre år har de lagt undan till Thailandsresan. Till jul bär det av. Men glädjen är delvis borta. Den svagare kronan har gjort resan mycket dyrare än beräknat. – Charmen försvinner på något sätt när man ska vara livrädd för vad som kommer att hända med kronan."
Fattig är alltså den som ser sina barns fondsparande minska i värde och bekymrar sig för kronkursen på vägen till semestern i Thailand.
Jag kan hålla med om att den nya fattigdomsgränsen är bra mycket mer inkluderande än Världsbankens hårda bud om en dryg köpkraftdollar per dag, men hur ska den nya gränsen appliceras i länder vars befolkning inte verkar ha något intresse av att fira jul i Khao Lak?
Intressant? Via Erik Svansbo.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Bröd, Fattigdom, Semester, Världsbanken
Ledarredaktionerna på UNT och SvD festar gott på popartistens Timbuktu och hans slentrian-vänster-åsikter kontra hans inte-läst-tidningen-kunskaper och hans leva-som-man-inte-lär-leverne. Och visst är det roligt.
Timbuktu har nämligen ett och annat att säga om alliansen:
"Timbuktu är arg. På alliansen. Han förklarar att 'Malmö är en fruktansvärt våldsam stad. Den 'nya' svenska modellen är en hård marknadsekonomi i stil med USA, och Malmö ligger längst fram i den utvecklingen, tyvärr'. Därför ska han 'göra allt (han) kan' för att avsätta alliansen."
Problem nummer 1: Den "fruktansvärt våldsamma staden" Malmö styrs inte av alliansen, utan av socialdemokraterna, som med undantag för två korta mandatperioder haft makten i Malmö sedan allmänna val infördes i Sverige.
Problem nummer 2: Bilden ovan, som kommer från sajten Ahabingo, visar en strålande glad Timbuktu i full färd med att njuta alla de goda frukter "den hårda marknadsekonomin" erbjuder honom.
Timbuktu är naturligtvis inte ensam om att forma sina åsikter utifrån slentrian och själv leva näst intill tvärt emot den egna predikan om hur andra bör leva. Det gör säkert jag också ibland, men det finns de som är värre: Al Gore, som fick fredspriset för sitt arbete med klimatfrågan, bor i ett gigantiskt och synnerligen välutrustat hus vars miljöpåverkan är katastrofal - eller åtminstone långt mycket värre än det faktiskt riktigt energisnåla bygga George W Bush kallar sitt hem.
Många är pigga på att diktera villkoren för andras liv, men själva skulle de aldrig drömma om att göra samma anpassningar i den egna vardagen. Den som försvarar en stor offentlig sektor ser inget samband till det egna skattefusket, den som vill begränsa flygandet bryr sig inte om den egna solresan och den som säger sig värna om proletärer i alla länder tycker sig kunna göra det genom att ropa "Go home!" till några nyanlända gästarbetare.
Mänskligt, kanhända, men på vilket sätt tar man mest ansvar: Genom att låta ens leverne tala eller genom att först tycka och sedan hyckla?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ahabingo, Al Gore, Alliansen, George W Bush, Hyckleri, Kapitalism, Malmö, Musik, Politik, Socialdemokraterna, Spel, Timbuktu
Min mycket begåvade vän Helena Sandklef lyfter fram två citat som tål att läsas tillsammans med bäring på den finans- och fastighetsbubbla vi sett växa och börja spricka både i USA och i Sverige:
"The dream of homeownership should be attainable for every hardworking American. That's what we want. In this act of Congress I'm going to sign, the regulations that I hope are finalized soon will help thousands of families fulfill the dream." (President George W. Bush; Signing of the American Dream Downpayment Act Department of Housing and Urban Development Washington, D.C., December 2003.)
"En stor del av vår ekonomi bygger på investeringar för lånade pengar. Vi socialdemokrater bröt ny mark med bolåneinstitutet SBAB som har pressat ner boräntor så att vanligt folk kan förverkliga sina bostadsdrömmar. "(Motion 2008/09:C440, Carina Moberg [s])"
Det där med SBAB är ju onekligen väldigt intressant. Ett stort problem är att räntorna varit så låga att utlåningen skenat i väg och allt som finns att backa upp krediterna med är fastigheter som stigit i pris allt eftersom det blivit billigare att låna när räntorna sjunkit.
Statliga kreditbolag kan ta oerhört stora risker och sätta ett helt lands ekonomi ur spel. I fallet SBAB är det till och med deras uttalade politiska uppdrag: Sätt en prispress på bolån så att fler har råd att låna mer. SBAB gör detta genom låga räntor, slopat bostadsrättstillägg, kontantlån till hela handpenningen och skrotat topplån. Samt genom att bjuda nya kunder på pizza vid flytten.
Enligt Per Nilssons rapport SSAB, ett svenskt Freddie Mac? är det en stor del av förklaringen till varför bostadspriserna ökat och utlåningen varit alltför frikostig. Jag är benägen att hålla med, om än det knappast är hela sanningen. Ett statligt bolåneinstitut som sätter låne- och bostadsmarknaden ur balans känns dock som en allmänt dålig idé.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Carina Moberg, Ekonomi, Finanskrisen, Freddie Mac, George W Bush, Helena Sandklef, Per Nilsson, Politik, SBAB
Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har som bekant ingått äktenskap och de är just nu på bröllopsresa medelst tåg. Det må vara hänt att en sådan resa inte står för några större utsläpp av växthusgaser, men avgaser tunga av politisk galenskap står som en fet fondvägg (a.k.a. Göran Johansson) bakom de lyckliga tre.
Om Ford går i konkurs bör staten ta över Volvo, lyder ett budskap. Tanken är att om Volvo inte tillverkar bilar som människor vill köpa, ska staten se till att människorna både vill, kan och ska köpa bilarna i alla fall. Exakt hur det ska gå till är ännu lika oklart som Vänsterpartiets roll i det samarbete de inte är med i, men jag har ett förslag:
Staten kan ordna ett lotteri, typ som Bingolotto, i vilket lyckliga medborgare kan vinna en Volvo. Till skillnad från Bingolotto ska statens lotteri inte dela ut fem bilar, utan några tusen fordon, varje kväll. Till slut har alla svenskar en egen Volvo och med en sådan tillväxt och välståndsökning torde såväl Volvos som statens finanser blomstra.
Ett annat förslag från den rödgröna gödselhögen är att banker som får statligt stöd ska bör ge arbetslösa en frist, så att de inte behöver gå från hus och hem. Här är idén att om staten är schyst mot bankerna, måste bankerna vara schysta mot kunderna. Detta genom att staten först ska rädda de banker som gjort dåliga affärer för att bankerna sedan ska rädda de låntagare som skuldsatt sig i högre utsträckning än vad de klarar av. Nu har jag i och för sig inte mer än en grundkurs i nationalekonomi, men jag är långt ifrån övertygad om att det inte skapar nya bubblor och kriser.
Förslag nummer tre, att höja nivån i a-kassan, är däremot högst rimligt för ett regeringsalternativ som redan på förhand verkar utgå från att de kommer att skapa arbetslöshet snarare än jobb. Fast då kan man å andra sidan undra varför de inte bara anställer hela befolkningen på ett förstatligat Volvo. Alla får jobb (och en bil!), alla kan betala sina skulder och alla leva vi lyckliga tills döden skiljer oss åt.
Döden eller nästa val, that is. Ty även om jag inte ännu vet om jag ska rösta och vilket parti jag ska rösta på, vet jag i alla fall vilka partier jag inte ska rösta på.
Intressant? Mer i SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassan, Finanskrisen, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Socialdemokraterna, Volvo, Vänsterpartiet
Svenska skolor tvingas göra reklam för EU som tack för att den mjölk och de andra mejeriprodukter de serverar subventioneras med miljoner och åter miljoner kronor. Såväl skolor som svenska myndigheter motsätter sig EU:s pålaga, men själv är jag böjd att gilla läget, om än av andra anledningar än beslutshavarna kanske tänkt sig.
- Den svenska lobbyorganisationen Mjölkfrämjandet har i alla år tillåtits tapetsera skolmatsalarna med propaganda för mejeriprodukter, allt i syfte att öka konsumtionen och subventionen av de produkter som Mjölkfrämjandets intressenter säljer. Att Sverige inte tillåter reklam riktad mot små barn är ingenting som Mjölkfrämjandet behövt ta hänsyn till. EU:s i och för sig knasiga påhitt är alltså inte värre än det vi redan sedan tidigare kokat ihop på egen kammare.
- Det galna i det här fallet är ju egentligen inte att EU vill propagera för de produkter som EU subventionerar - det vore tvärtom konstigt om de inte gjorde allt för att mångla ut de varor de köpt på sig - utan att EU subventionerar (bland mycket annat) mejeriprodukter. Politiker tvingar medborgare att avstå från delar av sina inkomster för att en grupp näringsidkare ska kunna producera mer än vad medborgarna behöver och denna överproduktion kan sedan antingen förstöras eller tvingas på medborgarna igen.
- Alltså är det snarast positivt att EU sätter upp affischer som berättar om galenskaperna, om än dessa affischer kunde göras tydligare. Där borde tydligt anslås att de varor som serveras tvångsfinansierats av människor som inte kan göra något åt det och producerats av näringsidkare som varken förmår försörja sig själva eller ta hand om djur och miljö. "När du dricker det där glaset mjölk, lille vän", borde det stå, "hjälper du EU att snedvrida konkurrensen, förstärka växthuseffekten och hålla skattetrycket plågsamt högt. Smaklig spis."
Mjölkbönder och mejeriföretag har sedan 1920-talet åtnjutit en säregen position som den av myndigheter och samhälle överlägset mest gynnade branschen. Därifrån har de skapat en bild av mjölk som något nyttigt och nödvändigt. Det är Mjölkfrämjandets framgångsrika PR-arbete som gör att skolmjölken anses så viktig för barnen och deras ben, det är Mjölkfrämjandet som fått oss att tro att vi är sugna på en latte eller till och med vill bli barista. Tack vare den bilden kan Mjölkfrämjandets vänner mjölka både euros och kronor både direkt från medborgarna och via politiker.
I själva verket går det alldeles utmärkt att klara sig helt utan mjölk. Ännu bättre klarar vi oss utan mjölkpropagandan.
Intressant? Mer om mjölkpropaganda: Dyslesbisk: Lyssna på lobbyisterna och Forskning & Framsteg: Den svenska mjölkpropagandan.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Lobbyism, Mjölk, Mjölkfrämjandet, Politik, PR, Propaganda, Subventioner
Århundradets i-landsproblem måste vara att miljonärsmagasinet Connoisseur inte längre vet vilka de ska skicka tidningen till. Publikationen utkommer fyra gånger per år och läsa får den göra som antingen har en förmögenhet på minst 5.000.000 kronor eller tjänar minst 1.200.000 kronor per år. Det problem som uppstått beror på att förmögenhetsskatten avskaffats, varför det inte längre kommer att finnas någon tillförlitlig statistik över landets rika, berättar E24 och DI.
(Samtidigt, på Vasagatan i Stockholm, har polisen spärrat av allt som går att spärra av. De har till och med lagt krypskyttar på taken och allt detta för att garantera säkerheten när den fria världens drottning och överbeskyddare, USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, besöker huvudstaden. Det skapar också några nya i-landsproblem, som att jag tvingades sätta mig in i hur palestinier känner sig när de har svårt att ta sig till arbetet. En stressad polisman ropade "Rör på benen!" efter mig när han lät mig passera ett avspärrat övergångsställe. Jättekul!)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Connoisseur, Funktionshinder, Förmögenhet, Förmögenhetsskatt, Förmögna, I-landsproblem, Palestina, Poliser, USA
Gamla (o)hederliga Folkhälsoinstitutet presentar nu en genomgång av forskningen kring kopplingen mellan låg social status och ohälsa, rapporterar DN. Risken för depression är tre gånger så hög bland män som saknar ekonomiska tillgångar. Det låter troligt och jag skulle tro att orsakssambandet går åt båda håll: Den som inte har pengar blir lättare deprimerad och den som är deprimerad har svårare att skaffa pengar.
I sig är det dock varken bristen på pengar, låg utbildningsnivå eller låg status som orsakar depression. Sven Bremberg på Folkhälsoinstituet förklarar:
"Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår."
Även det låter högst rimligt och Folkhälsoinsitutets genomgång är heller inte den första rapport som slår fast att handlingsfrihet, möjlighet att påverka den egna situationen, skapar välmående. Det är ändå läge att spänna fast säkerhetsbältena, ty i Brembergs slutsats bjuder han på en tankevurpa som blottar Folhälsoinsitutet som propagandaproducent:
"En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade."
Say what? Poängen med studien var ju, som Bremberg själv påpekade, att det är handlingsfrihet som gör människor lyckliga, inte den brist på pengar som är det höga skattetryckets naturliga följd. Den svenska förmögenhetsfördelningen är så jämlik att alla utom en liten fraktion galet rika människor är beroende av nästa månadslön, så det är inte konstigt om många är deprimerade. Om Folkhälsoinsitutet menar allvar med studien borde de rekommendera regeringen att fördela de offentliga rikedomarna till folket, sänka skatten och se till att alla får mer pengar att röra sig med.
Intressant? Mer hos Folkkapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Depression, Ekonomi, Folkhälsa, Folkhälsoinstitutet, Frihet, Hälsa, Kapitalism, Politik, Sven Bremberg
Jag vet att det är naivt att som jag gå omkring och drömma om att miljöpartiet plötsligt ska mogna, börja ta ansvar och bli en del av ett nytt politiskt alternativ, som istället för att skala från vänster till höger driver om en reformistisk liberalism med en tydlig anti-auktoritär utgångspunkt. Därför bör jag nog vara tacksam varje gång jag påminns om att det inte kommer att hända; jag ska nog ha vett att uppskatta varje gång de gröna kommer ut som systembevarande sossekramare.
Tre ledande miljöpartister skriver på DN Debatt och det börjar bra. De går hårt åt vänsterpartiet och slår fast att en röd sedelpresspolitik vore förödande för samhällsekonomin. Vidare menar de att motståndet mot skatteväxlingen och friskolorna gör det omöjligt att samarbeta med vänsterpartiet. Slutligen markerar de att miljöpartiet minsann är regeringsdugliga eftersom de till skillnad från Lars Ohly inte har några band med kommunismen.
Så långt både rimligt och gott, men därefter väcks jag bryskt ur min drömsömn. När de talar om den borgerliga regeringens "nedmontering av socialförsäkringarna" låter den gröna trion som en doakör bakom en aldrig så förorättad Marita Ulvskog eller Wanja Lundby-Wedin. Det är också syftet - vänsterpartiet har redan deklararet att de inte tänker kompromissa inför nästa riskdagsval och miljöpartiet ser chansen till ministerposter om de redan nu isolerar sig i ett äktenskap med (s).
Dörren till glashuset är stängd och där inne viner stenarna. Miljöpartiet avfärdar vänsterpartiet för att de motsätter sig en skatteväxling, men de verkar ha glömt bort att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är minst lika kritiskt inställd. Miljöpartiet raljerar över vänsterpartiets kritik mot arbetskraftsinvandring, men de verkar ha glömt bort att de var tvungna att göra upp med de borgerliga eftersom socialdemokraterna och LO är starkt protektionistiska på området. Miljöpartiet pratar om asylpolitik, med de verkar ha glömt bort att de i den frågan har mer gemensamt med vänsterpartiet än socialdemokraterna.
Vänsterpartiet vill inte kompromissa, miljöpartiet vill bilda regering med socialdemokraterna och socialdemokraterna säger som vanligt ingenting. Den röd-gröna röran är rörigare än någonsin, ett trovärdigt regeringsalternativ är omöjligt att skönja och ännu en gång har miljöpartiets kärlek till socialdemokratin dragit armeringsjärn genom den i betong gjutna blockpolitiken. Kanske är det ytterligare något jag borde känna tacksamhet över? Hur handlingsförlamad den borgerliga alliansen än må vara, är de i alla fall en koallition och som en sådan vinner de även nästa val.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jakop Dalunde, Lars Ohly, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
Politkerbloggen gör världens minsta scoop: Regeringen har köpt mediaträning för 69.000 svenska kronor - och det utan att genomföra en upphandling! Som jämförelse kan sägas att det är mindre än vad min arbetsgivare betalar för de kurser jag ensam går i år.
Det är ett scoop som är dåligt på så många sätt. Till att börja med är det ett så litet belopp att regeringen närmast är att gratulera till fyndet av en så billig utbildning.
Vidare är det löjligt att kritisera att regeringen valde leverantör utan föregående upphandling. Det lägsta tröskelvärdet som ska överstigas för att en myndighet ska genomföra en upphandling är drygt 2.000.000 kronor, inte 60.000 kronor. Om regeringen skulle upphandla varenda liten vara och varenda liten tjänst, skulle det kosta långt mycket mer än själva inköpen. I både tid och pengar. Och tid är också pengar.
Och vad värre är - sådan här "granskande journalistik" skymmer sikten och avleder uppmärksamheten från det som faktiskt är viktigt och därför borde granskas.
Det är lätt att leta krognotor, taxikvitton, traktamenten, avdrag och en faktura från en pr-byrå. Så lätt att en journalist kan göra det på några timmar och sedan se sitt alster både på förstasidan och på löpsedeln. Om samme journalist skulle undersöka politikerns gärning på det område som denne är satt att utforma och ta ansvar för, skulle det ta lång tid och vara svårt att komprimera till en komprometterande rubrik.
Det leder till att massmedia ägnar sig åt att jaga "felaktigt" spenderade tusenlappar istället för att ställa någon till svars för de miljarder som spenderats "korrekt". Snacka om att sila taxiåkande mygg och svälja ytterst ansvariga kameler!
I rättvisans namn ska det sägas att det inte bara är skvallersajten Politikerbloggen som gör sig skyldiga till ovanstående fördumning. SVT:s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt gör i dag en stor sak av hur sällan vissa riksdagsmän står i talarstolen. Det är lätt att mäta och lätt att göra en nyhet av, men i själva verket säger det ingenting om den politiska arbetsinsatsen, ingenting om dess resultat och konsekvenser, och ingenting om hur väl det levde upp till väljarnas förväntningar.
För att citera favoritbloggen Sänd mina rötter regn: "Något djupare än så är förstås inte att tänka på, för då måste man som journalist läsa (och det är svårt), tänka (svårare) och förstå (riktigt knivigt)."
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aktuellt, Journalistik, Massmedia, Politik, Politikerbloggen, Rapport, Regeringen, SVT
Utredningen EU, allmännyttan och hyrorna, som beställdes av den socialdemokratiska regeringen och fick tilläggsdirektiv av den borgerliga diton, presenteras idag. Det är därför högst troligt att vi kan se fram emot en lång och bitvis ganska tjatig debatt om marknadshyror kontra bruksvärdessystem. Dessutom kan det tänka sig att en sådan debatt kryddas med direkt felaktiga påståenden och falska grundantaganden, varför jag skulle vilja ta tillfället i akt och reda ut ett och annat redan innan det blåser upp till storm.
1. Vi kan inte låta bli att göra något med hänvisning till att "dagens system fungerar och är bra". Dagens system är nämligen varken fungerande eller bra. På vissa håll står lägenheter tomma, på andra håll råder bostadsbrist, evighetslånga bostadsköer och en omfattande svarthandel. Den konservativa vänstern måste därför komma med någonting nytt om de vill förkasta en kommande proposition i frågan.
2. Den reglerade hyresmarknaden är mer segregerad än den mer fria bostadsrättsmarknaden. Hyresgästföreningen (s) beskriver det som att valet står mellan låga hyror och bostad till alla, eller höga vinster och bostad bara till de som har råd. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Den reglerade hyresmarknaden gynnar förmögna med kontakter och detta framför allt på bekostnad av låginkomsttagare och invandrare. Förorten subventionerar innerstaden. Hyresregleringen bör därför avskaffas av rättviseskäl.
3. Hyresgästföreningens egen utredning är inte bara en hårt vinklad partsinlaga, den är dessutom nästan lika irrelevant som den är baserad på felaktiga antaganden. För att komma fram till att hyrorna skulle kunna öka med 150 procent har de nämligen räknat på bostadsrätter i Gamla stan i centrala Stockholm, uppskruvade räntekostnader för desamma, samt antagit att en reform varken skulle påverka utbudet eller efterfrågan.
4. Den maximala föreslagna höjningen är 5 procent per år och det gäller en liten minoritet av alla hyror. I de områden där lägenheter står tomma kan hyrorna sjunka, i attraktiva områden kan de aldrig komma att höjas med mer än dessa 5 procent per år ens om bruksvärdet ökat mer än så. Det innebär alltså ibland ett skydd mot höjningar och ibland en möjlighet till sänkningar. Den liberale torde knappast kalla det för marknadshyror.
5. De kommunala bostadsbolagens styrning av hyresmarknaden är varken förenlig med europeisk rätt, sunt förnuft eller grundläggande nationalekonomi. Hyresgästföreningens särställning som kollektiv förhandlare är även den ett demokratiskt-ekonomiskt missfoster. Att dessa parter skriker som stuckna grisar är på sätt och vis inte alls förvånande, men ändå är det det: En reform värnar hyresrättens existens, ty om vi fortsätter som vi gjort kommer det snart inte att finnas en enda hyresrätt kvar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bostadsmarknaden, Bostadsrätter, Hyresgästföreningen, Hyresregleringar, Hyresrätter, Marknadshyra, Monopol
Peter Stormare är en skön kille, tillika duktig skådespelare. Han finns att beskåda i filmer som Fargo, tv-serier som Prison Break och i en del rolig reklamfilm (1, 2, 3).
Att sätta honom i en morgonsoffa och snacka lite om nya filmen Varg borde alltså vara helt ofarligt, tänkte SVT, som helst inte ser att någon gäst är mer extrem än socialdemokraten Anders Borg (m).
"Du känner igen dig mycket?", frågade programledaren Lotta Bouvin om rollen i filmen. Stormare hade ätit ammunition till frukost och han lät inte den första salvan vila i loppet:
"Ibland blir jag jävligt förbannad när myndigheter ska diktera hur jag ska leva."
Bouvin skruvar på sig och undrar om Stormare blivit utsatt för det. Han svarar att det har varje svensk blivit.
"Skattemyndigheterna har jag inte mycket till övers för. Där sitter folk och tittar på deklarationerna och ... 'Hörru Gullan, titta på den här jäveln, hur mycket han ska dra av här'."
Bouvin har hämtat sig lite och undrar om det är bättre i "Amerika". Det vet Peter inte, säger han, men ett och annat vet han. Det som är bättre, säger Stormare, är att man uppmanar folk att starta företag, att göra något eget och att anställa. Det ger skattelättnader. Han fortsätter med en jämförelse med Sverige:
"Min pappa var uppfinnare och försäljare och han försökte skapa något bra för familjen (...) Han talade alltid om att flytta ut, för det gick inte att tjäna pengar hur mycket man än jobbade. Det var kul att han fick uppleva i alla fall sina sista år i USA."
Bouvin försöker styra tillbaka samtalet till filmen, men Stormare är inte klar:
"Det är jävligt svårt [att bo kvar i Sverige] för det finns inga jobb och dom som vill försöka att skapa någonting annorlunda [...] de ger upp. Det är för mycket papper, det är för mycket lagar och förordningar, det är för mycket skatter."
Han laddar om.
"Nu har jag bott utlands så mycket att nu kan skattemyndigheten inte komma åt mig, men då hoppar dom på min pappa istället, eller dom hoppar på min bror. Dom kommer säkert att hoppa på mig också om att jag inte betalat tillräckligt mycket skatt nu när jag gjorde filmen. Så jag får nog kvarskatt."
"Men det har du råd att betala", slår Bouvin fast.
"Nej, det har jag inte råd med och det kommer jag fan inte att betala", svarar Stormare. Inbetalningskortet ska han riva sönder, hinner han lägga till, innan Bouvin skrattar nervöst och byter samtalsämne igen.
När det är som bäst duger Gomorron Sverige till lägesuppdatering, enklare allmänbildning och ljum underhållning. Någon fördjupning, utmaning eller nerv brukar de aldrig bjuda på, men med Stormare i studion överraskade SVT.
Eller snarare; med Stormare i studion överraskades SVT. Det kändes i magen, i hjärtat och i varenda hand som knutits i en ficka, att nu är det revolution på gång.
Kalifornien må ha Arnold Schwarzenegger, men vi har Peter Stormare.
Intressant? SvD:s ledarsida. SvD:s ledarblogg. Hela klippet från SVT.
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Arnold Schwarzenegger, Fargo, Gomorron Sverige, Lotta Bouvin, Peter Stormare, Politik, Prison Break, Revolution, Skatter, Sverige, SVT, TV, USA, Varg
Storbrand i storbank! Både DN och SvD rapporterar att ett våningsplan av Swedbank Finans huvudkontor på Stora Essingen härjas av eld. Trettio brandmän från sju brandkårer bekämpar elden.
De stora tidningarna väljer delvis olika vinklar. Först SvD:
"Ännu vid 22.30-tiden hade man inte branden under kontroll. Det finns inga boende i området."
Sedan, den inte fullt lika omtänksamma, DN:
"Byggnaden har fem våningar där bland annat administration ryms, men inga pengar förvaras."
Mina kursiveringar. Förutom att det är roligt att DN hellre försäkrar sig om att det inte finns cash som kan ta skada än att alla människor är säkra, kanske någon borde prata lite med DN om hur en modern bank fungerar. En försvinnande liten del av verksamheten hanterar kontanter, just Swedbank Finans sitter sannolikt inte på några sedelbuntar och även om så vore fallet skulle de inte förvara dem på huvudkontoret.
Intressant?
Andra bloggar om: Banker, Massmedia, Swedbank Finans
Jag har tidigare berört det absurda faktum det innebär att det svenska biståndet inte har som främsta mål att åstadkomma en viss förändring, utan att kosta ett visst antal kronor. Ett bistånd på mer än en procent av bni kommar att ses som en storslagen handling även om det inte gjort någon nytta; ett bistånd på mindre än en procent av bni är däremot skamligt även om det åstadkommer storverk. En sjuk konstruktion med sin grund i stolta socialdemokratiska anor - att spendera skattepengar har ett egenvärde och framgång ska mätas i budgetposters storlek, inte i de faktiska effekter som politiken får.
Nu ser det inte bättre ut än att kärleken till volymmålen förpestat ännu ett område. Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp), som redan sedan tidigare kritiserats för att hon gjort av med för lite (!) av skattebetalarnas pengar, anmäls till KU för att hon använt 240 av 400 avsatta miljoner kronor. Alltså i klartext en KU-anmälan med hänvisning till att hon sparat 160 miljoner kronor, eller 40 procent av anslaget!
Det är naturligtvis något alldeles fantastiskt med en politiker som inte spenderar för spenderandets skull och som hellre tar ansvar än att se det som sin uppgift att göra av med maximala medel. Jag håller därför med Johan Ingerö och föreslår 1) att KU-anmälan dras tillbaka, samt 2) att Nyamko Sabuni erbjuds positionen som finansminister.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bistånd, Effektmål, Enprocentmålet, Nyamko Sabuni, Politik, Volymmål
I det senaste Index of Economic Freedom, som rankar världens länder utifrån grad av ekonomisk frihet, landar Sverige på 27:e plats. Eftersom sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd är mycket starkt är en hög placering naturligtvis eftersträvansvärd. Sverige klarar sig också mycket bra när det gäller näringsfrihet, handelsfrihet och frihet från korruption. Desto sämre är det ställt med områden som skatter, offentliga utgifter och frihet på arbetsmarknaden. Bara Kuba och Nordkorea har större offentliga utgifter än Sverige. Nordkorea allena dras med ett skattetryck värre än det svenska.
En sådan blandning av frihet och ofrihet skapar en märklig välståndshybrid - Sverige blir ett rikt land medan svenskarna blir ett fattigt folk. En direkt följd av de höga skatterna och den stora offentliga sektorn är att staten, inte folket, sitter på landets förmögenheter. Enligt den offentliga förmögenhetsstatistiken saknar 80 % av befolkningen eget kapital om värdet av egen bostad inte räknas in. En internationell jämförelse visar att endast 10 % av italienarna helt saknar förmögenhet medan motsvarande siffra för Sverige är 38 %.
Frånvaron av privata förmögenheter skapar sårbarhet. Många klarar inte av en oförutsedd utgift som ett dyrt tandläkarbesök, få är de som kan hantera en tids inkomstbortfall på grund av sjukdom eller arbetslöshet och de allra flesta är helt beroende av månadslönen för att kunna betala hyra och köpa mat. Ett fattigt folk i ett samhälle utan privatekonomiska buffertar och marginaler. En rik stat som tvingas vara gigantisk för att ständigt kunna rädda sina medborgare ur de knipor som skapas.
Det får konsekvenser. I en ny attitydundersökning som presenteras i dag redovisas skillnader mellan de som har förmånen att ha ett eget sparkapital och de som inte har några pengar på banken. Gruppen med förmögenhet känner sig tryggare och friare och uppträder mer generöst och jämställt. De engagerar sig ideellt och satsar på utbildning och på sina barn. Gruppen utan förmögenhet dras med ohälsa, vantrivsel och bristande jämställdhet. Föga förvånande, kan tyckas, men ändå en tydlig påminnelse om vilket slags samhälle vi konstruerat. De system vi skapat för att skänka trygghet låser in människor i en situation där de är allt annat än trygga och istället tvingas förlita sig på statens allmosor och arbetsgivarens gunst.
Förändringar som tillät de med lägst inkomster att skapa egna förmögenheter, skulle ge mer trygghet än någon offentlig sektor någonsin kan (Kuba och Nordkorea har inte gjort sig kända för den trygghet medborgarna där känner). Sänkta och mindre progressiva skatter bör därför prioriteras, ty det skulle göra människor rika, friska och välmående. Det är nämligen med människor som det är med stater, ju mer ekonomisk frihet de känner, desto bättre de mår.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Frihet, Index of Economic Freedom, Kuba, Nordkorea, Offentlig sektor, Politik, Skattetryck, Sverige, Trygghet, Välfärd, Välstånd
Dagens Nyheter meddelar i en rubrik att museibesökarna blivit 1,5 miljoner färre sedan entréavgifterna återinförts. Det är på sätt och vis sant, men det är varken rättvist räknat eller schyst skrivet. Några invändingar följer.
Minskningen på 1,5 miljoner gäller de stora statliga museer som hade fri entré 2005 och 2006. För många av de museer som tidigare hade fri entré, till exempel Naturhistoriska riksmuseet, gäller dessutom att de ändå hade fler besökare 2007 än vad de hade 2004. Andra museer, till exempel Tekniska museet, har haft upp till 60 % fler besökare 2007 än 2006. Om detta må ni berätta.
Vidare kan det vara värt att poängtera att inget museum varit gratis - de "fria" entréavgifterna har istället betalats av bland andra hårt arbetande låginkomstagare i Norrlands inland. Och det även när den som gått på museet varit en stormförmögen tant i Stockholm. Den mest omhuldade kulturen har subventionerats medelst tvång istället för att var och en fått välja sin konst oavsett om det handlat om små kulturyttringar i en förtort eller hävdvunnen mittfåra i innerstan.
När det gäller våra fritidsintressen vore jag tacksam om politikerna höll sina långa fingrar långt borta och lät var och en välja fritt. En barnfamilj kan lägga ett stort belopp på ett biobesök eller en heldag på Gröna Lund, eller ett mycket mindre belopp på ett besök på ett museum. Jag har inga synpunkter på vilket och jag förväntar mig inte heller att samma barnfamilj ska betala för mig när jag går på konsert.
Att Tekniska museet fått fler besökare beror på att fler efterfrågat deras verksamhet. Att 1,5 miljoner andra museibesökare valt att använda sina pengar till annat innebär att 1,5 miljoner människor gjort ett fritt val. Att kollektivkulturkramande DN inte ser det som en god nyhet är kanske inte förvånande, men väl lite sorgligt. Jag, däremot, är bara glad. Kul!
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens nyheter, Kultur, Naturhistoriska riksmuseet, Politik, Tekniska museet
