... men jag funderar på att sluta
Ja, jag är alltså CP, men jag funderar på att sluta.
För egen del brukar jag tänka mig att ett funktionshinder är en nedsatt funktion och ett handikapp när ens omgivning eller en själv gör att funktionshindret blir något hämmande, ett hinder i ens vardag. Jag försöker att aldrig låta mig handikappas, varken av miljö, andra eller mig själv, och även om jag de facto är funktionshindrad, har jag aldrig definierat mig som det eller sett det som en stor del av min identitet.
Som ett tankeexperiment funderar jag därför på att sluta vara handikappad genom att annullera de yttre faktorer som på ett eller annat sätt pekar ut mig som handikappad. För mig vore det ett personligt frigörelseprojekt eftersom jag vill klara mig själv och inte ses som handikappad, men också en politisk manifestation eftersom jag anser att samhällets gemensamma resurser ska användas till gagn för dem som det bäst behöver (och mig går det verkligen ingen nöd på).
I praktiken skulle det innebära följande:
1. Jag skulle klippa mitt handikapparkeringstillstånd. Med tanke på att jag bor och arbetar i Stockholms innerstad och därför har så litet behov av bil att jag redan sålt den Ford jag en gång var så beroende av, är det en väldigt liten förändring jämfört med min nuvarande situation. Det längsta avstånd jag kan hamna från mitt mål är längst bort på parkeringen vid Ikea i Barkarby och den sträckan kan jag gå. Mitt tillstånd har jag mest använt för att inte behöva betala och av lättja snarare än reellt behov. Bättre då att lämna rutan till den som faktiskt behöver den.
2. Jag skulle be Försäkringskassan dra in min handikappersättning. Jag har merkostnader på grund av mitt funktionshinder, det har jag, men jag tvivlar på rimligheten i att de ersätts oavsett vilken privatekonomisk situation jag befinner mig i. Tanken med att ersättningen inte är inkomstprövad är naturligtvis att ersättningen ska fungera utjämnande mellan handikappade och icke-handikappade, inte mellan rika och fattiga (handikappade), men en annan i mina öron fullt rimlig hållning vore att hävda att de som klarar sig utan stöd inte behöver stöd, oavsett om de är handikappade ej.
3. Jag skulle lämna tillbaka mitt färdtjänstkort till landstinget. Det här är den del som skulle påverka och svida mest. Tack vare färdtjänsten behöver jag inte något SL-kort för att resa kollektivt och vid ett visst antal tillfällen per år kan jag åka taxi till kraftigt subventionerat pris. Att ge upp det skulle innebära att jag som alla andra fick förse mig med ett SL-kort, men också - och det är värre - att jag inte längre skulle kunna använda mig av färdtjänsten när underlaget gör det svårt för mig att gå, avståndet gör det svårt för mig att orka och fyllan gör det svårt för mig att hålla balansen.
Det här är någonting jag precis börjat fundera på och jag är ännu långt ifrån något beslut. Däremot är jag väldigt intresserad av synpunkter, reflektioner, invändningar, hejarop och mothugg. Är det en bra eller dålig idé? Vad sänder den för signaler till dig, till politiker, till andra funktionshindrade? Kan den inspirera, provocera eller till och med kränka? Är det coolt eller korkat att betacka sig för ekonomiskt stöd man faktiskt har rätt till? Vems ärende går jag?
Vad tycker du som är socialist, liberal, grön? Vad tycker du som själv har ett funktionshinder och du som inte har det? Vad tycker du som är personlig assistent och du som jobbar på DHR eller RBU? Vad tycker du som tjänar multum och du som knappt tjänar någonting alls? Vad tycker du som är min vän och du som inte känner mig?
Jag är idel öra.
Intressant?
Andra bloggar om: CP, Funktionshinder, Handikapp
19 kommentarer:
Um. Jag är inte funktionshindrad, däremot är jag nog i samma situation som du på det sättet att jag är invandrare och sexarbetare, men varken "riktig invandrare" eller "riktig sexarbetare". Alltså, jag stämmer inte in på bilderna av hur en sådan ska vara. Vilket jag upplever motsvarar din situation som funktionshindrad.
Jag brukar roa mig med att banka in i folks skallen att jag ÄR sexsäljande invandrarbrud, fast jag varken är bortgift med min kusin eller inlåst i en lägenhet med möblemang av säng och servetter. På det sättet gör jag motsatsen till det som man kan uppfatta att du skulle göra om du tackade nej till hjälpen. Å andra sidan signalerar jag ju samtidigt "öh, man kan vara invandrarproffssexxare utan att typ vara annorlunda eller i större behov av hjälp än nån annan", så på det sättet är det lika. För mig gör just pengragrejen varken till eller från, faktiskt, det jag tycker är intressant och det jag tycker du gör bra är just att du då och då lyfter fram att du är (har?) CP.
Storebror gillar nog inte om du har fräckheten att tacka nej till insatser så du blir säkert biten i rumpan sen. (personligen så tycker jag att det är en ypperlig idé att plocka bort insatser som man inte behöver, men det är jag det)
Vi har ju pratat om detta och du vet vad jag tycker. Det är inte du som är det ev problemet, det är omgivningen. Men en sak till:
Måste säga nej till allt som ett kit? Du verkar ju uppenbarligen ha nytta av färdtjänstkortet då och då - varför inte behålla det?
Och en annan tanke: om antalet "funktionshindrade" som klump (med alla möjliga olika stuff) sjunker för att du och andra tar bort er själva er statistiken - skulle det kunna leda till att offentliga miljöer i mindre grad anpassas efter behoven hos människor med olika "funktionsgrader"?
Typ - "det finns ju ändå inga som behöver det här och det här vad ska vi anstränga oss för?"
Well, well. Let me know hur det blir! Intressant.
Ptja, hel poängen med Queer-teori är ju att man är det man anser sig vara. Så vafan, om du inte vill vara CP, så anse då att du inte är CP.
Om staten anser att du är CP och ger dig pengar för det är väl det statens problem. Eller?
Hörru, ska du också sluta ta emot en massa gratissex från tjejer och andra som vill utnyttja dig för de feministiska meriternas skull?
Tanja, var det många som kallade dig invandrare när du lekte PhonePhucker? Vi förutsatte nog allihop att det var någon stockholmsböna bakom masken.
Såvida du inte bryter finns inte en möjlighet att förstå att du skulle vara invandrare, eftersom (väst)ryskor är jävligt lika nordbor. Och hur ofta bryter personer som kommit hit innan eller vid 12-årsåldern?
Du får alltså rätt svårt att hävda en blattestämpel. Inte ens om du skryter om din arma barndom under Brezsjnevs totalitära välde i Leningrad, där du sov i en underjordisk barack och åt taggtråd som Röda Armén lämnade efter sig, och där du förde en tillvaro som horunge åt grannskapet för en rubel skjutet, skulle det räcka särskilt långt. Du framstår inte som offertypen direkt, med din tuffa och självsäkra framtoning samt ditt eviga linsluseri.
Blogge: helt off topic, men vill du hitta människor som kom till Sverige innan tolv års ålder eller för all del som är födda i Sverige och ändå bryter kraftigt så rekommenderar jag ett besök i Södertälje ;)
Jag vet att hennes majestät och hennes majestäts dragon ser på Södertälje med viss förfäran. Mycket beror väl förstås på hur isolerad man är i etniska enklaver. Risken är nog större om man kommer från en väldigt främmande kultur än en närbelägen. En annan risk är att en lokal socialolekt som rinkebysvenska uppstår, om man inte rör sig utanför den egna hooden.
Blogge, jag _vet_ att folk har svårt att uppfatta mig som invandrare, det var just vad jag skrev i min kommentar till vår dyslesbiske vän.
pro:
- Du får (kanske) en varm fin känsla av oberoende och att stå upp för dina principer när du ser dig i spegeln.
- Freakpoäng (nej till pengar?!) som kan vara skoj som isbrytare/filtrera bort enkelspåriga typer.
Contra:
- Idiotstämpel (tacka nej till pengar!?)
- Stigande insikt/påminnelse om det menlösa med motstånd mot välfärden
- Mera kostnader samt uteblivna bidrag du likförbannat betalar för att få då.
- Utanförskap när kaffebordsamtalet handlar om maximering av bidrag (fast om du bara slutar med handikappcash så gäller inte det så ofta antar jag, we'll always have bostadsbidraget typ)
- Det blir ditt fel och kollektiva ansvar om inte allt handikappanpassas tydligen.
- Staten får mer pengar över till nåt annat jävelskap, du möjliggör 0,0001 tv-licenskontrollant genom din protest.
Själv tar jag inte emot bidrag för att jag kan låta bli och jag hatar (dansk) valfärd. Det funkar ungefär som ovan.
Precis som Drottningen tycker jag att det är en ypperlig idé att plocka bort insatser man inte behöver - då blir det mer över till insatser som behövs mer. Och precis som Drottningen är jag övertygad om att Storebror blir mycket upprörd och förvirrad. Systemet förstår liksom inte att man kanske inte vill ha det systemet anser att man har rätt till. Om tillräckligt många tackar nej till bidrag de har rätt till kommer universum att implodera. Det vore rätt coolt.
Jag tycker det är självklart att man tackar nej till pengar man inte behöver i största möjliga utsträckning om de kommer från vår gemensamma skattkista. Det gäller oavsett om man är funktionshindrad eller inte. Sedan kan man tycka att det vore vettigare om bidrag och parkeringstillstånd behovsprövades, så att folk slapp ha en moral utöver vad samhället kräver, men nu är det ju inte så och då får man säga nej själv.
Jag tycker att du ska skippa det du inte behöver, men det beror inte på att du får det för att du är funktionshindrad. Däremot ser jag ingen större poäng i att ge upp ett färdtjänstkort du verkar utnyttja för att plocka någon form av politisk poäng som kommer ha enormt liten effekt. Åk taxi så du orkar blogga i stället.
( I min rökartaxi kommer du alltid åka gratis, FT-kort eller ej. )
Jag tycker också att det är självklart att inte ta emot pengar/stöd man inte behöver.
Vilka behov man har som människa förändras över tid och det enda jag tänker att du ska kolla innan är att du inte får några problem med FK utifall att du skulle söka t.ex handikappersättning igen.
Att du på något sätt tackar nej till detta för alltid, för att du tackar nej just nu.
Oavsett vad du tänker tacka nej/ja till så utgå ifrån vilka behov du har och se till att du själv inte handikappar dig genom att bli ohandikappad i FKs register.
Var lite badass och gör vad du vill! :)
Visst är det en god tanke att inte använda mer skatteresurser än man behöver men om du vill göra en bra skillnad, ge handikappersättningen till en illegal flyktingfamilj t.ex. Om du nu inte litar på eller inte bryr dig om att staten gör något bra för pengarna.
Att du är CP och öppen med det breddar förmodligen, förhoppningsvis den allmänna bilden av handikapp så om du slutar vara CP så förlorar du kanske en viktig roll inom normbrytandet, men vill du inte ha den rollen så do it!
kul att du funderar över ämnet
imho så verkar det som att du känner dig tvungen att fundera över det dock
jag håller med "syrran", plocka bort delar som du inte tycker du behöver
själv har jag hinder i mitt liv som lätt skulle anses som bagateller jämfört med andras
men man kan ju bara veta själv, utifrån sin egna situation vad som behövs och inte behövs
tankevurpa
alla är handikappade utifrån det du skriver
farhåga nr 1: ska du ta bort min chans att åka gratis taxi?!?
farhåga nr 2: om du ska sluta vara cp, måste jag sluta kalla mig själv för cp-ludret då?
Freddi, du är en hjälte som bara luftar såna här funderingar. Jag vet inte vad jag ska säga om vilka saker du ska avstå från och inte, men bara reflektionen är fantastisk.
När vi inför republik tycker jag du ska köra presidentkampanj.
Har två motargument:
1, Eftersom staten har gjort det misstaget att klumpa ihop alla handikappade och istället ge samtliga en procentsatts invaliditet är det dumt att avsäga sig handikappersättning och färdtjänst. Det kan sända ut signaler om att andra funktionshindrade med behov av ekonomisk hjälp får minskad sådan. Du skulle inte bara bita dig själv i svansens utan alla andra i medlemmar av klumpen.
2, Eftersom landstinget inte lyckades förlösa dig som de skulle är det väll endast rätt att de får betal skadestånd resten av livet ;-)
Det kan tolkas som en rätt kraftfull markering med heroiska inslag, men frågan är väl mot vad du vill sparka eller vad det är du vill markera för något? Handlar det om dig själv och din egen relation till staten och olika former av stigman som läggs på dig som individ, eller är det ett statement kring insatser gentemot funktionshindrade rent generellt? Eller ett statement kring synen på funktionshinder som något statiskt med stark koppling till identitet och grupptillhörighet? Efterssom du outar det på bloggen tycks det ju vara ngt sorts statement, men jag förstår inte riktigt för vad.
Om det är en individfråga har jag nog ingen åsikt alls. Det är självklart upp till dig att bestämma om du vill ha stöd eller inte eller om du vill slippa olika former av stigma som tyvärr är förknippade med funktionshinder.
Är det en fråga om att lösa upp statiska gränser och föreställningar kring funktionshinder som en given identitet och sätta myror i huvudet på folk har jag nog inte heller några problem med det. Det är ett skäl gott nog.
Om det däremot är en kritisk markering kring stöd till funktionshindrade rent generellt har jag en hel massa att tycka. Det är lätt att det tolkas så, så det är nog viktigt att förhålla sig aktivt till sådana tolkningar.
Stöd till funktionshindrade förstås ju inom den doktrin (eller vad man nu ska kalla det hela) systemen säger sig vara utformade efter som en rättighet som tillfaller de som har behov av det. Behov har man om ens funktionshinder hindrar en ifrån att realisera sådant som kan klassificeras som en del av ett fullgott medborgarskap eller meningsfull tillvaro. Utan att gå in på djupet kring innehållet i medborgarskapet kan vi konstatera att behov inte definieras som att inte få mat på bordet eller ett existensminimum av inkomst - utan just som en fråga om att möjliggöra ett meningsfullt liv, en betydligt högre ribba än "att det går att klara sig utan stödet". Vidare ska stödet inte vara förknippat med stigma utan vara en ovillkorlig rättighet, utan att förknippas med idéer om tacksamhet, skuld och dåligt samvete. På den punkten finns en lång väg kvar att gå, vilket även kommentarer här visar.
Jag tycker den doktrinen är rimlig.
Att offentligt säga upp stödet kan tolkas som ett stöd för uppfattningen att bidragssystemen till funktionshindade är alltför omfattande (att behovsribban bör sänkas) eller att stöd ska vara förknippat med tacksamhet, skuld och stigma snarare än som en ovillkorlig rättighet. Jag antar att det inte är det du vill, så markera i så fall gentemot en sådan tolkning för att inte göra en massa människor en björntjänst.
mvh. Petter
Socialist här. Rent principiellt och pragmatiskt ser jag inte att det här skulle vara ett problem. Som så många andra här tycker jag att det är självklart att man behåller den hjälp man är berättigad till och har nytta av, men tackar nej till det man inte behöver ur "vår gemensamma skattkista" som Magnus uttryckte det.
Symbolvärdet i din handling är förstås en helt annan sak. Det ska inte underskattas. Men där är det nog bara du som kan avgöra vad du vill förmedla till omvärlden i korrelation till det du kan/vill avvara.
Skicka en kommentar