Smart, Timbuktu, men inte intelligent

Ledarredaktionerna på UNT och SvD festar gott på popartistens Timbuktu och hans slentrian-vänster-åsikter kontra hans inte-läst-tidningen-kunskaper och hans leva-som-man-inte-lär-leverne. Och visst är det roligt.

Timbuktu har nämligen ett och annat att säga om alliansen:

"Timbuktu är arg. På alliansen. Han förklarar att 'Malmö är en fruktansvärt våldsam stad. Den 'nya' svenska modellen är en hård marknadsekonomi i stil med USA, och Malmö ligger längst fram i den utvecklingen, tyvärr'. Därför ska han 'göra allt (han) kan' för att avsätta alliansen."

Problem nummer 1: Den "fruktansvärt våldsamma staden" Malmö styrs inte av alliansen, utan av socialdemokraterna, som med undantag för två korta mandatperioder haft makten i Malmö sedan allmänna val infördes i Sverige.

Problem nummer 2: Bilden ovan, som kommer från sajten Ahabingo, visar en strålande glad Timbuktu i full färd med att njuta alla de goda frukter "den hårda marknadsekonomin" erbjuder honom.

Timbuktu är naturligtvis inte ensam om att forma sina åsikter utifrån slentrian och själv leva näst intill tvärt emot den egna predikan om hur andra bör leva. Det gör säkert jag också ibland, men det finns de som är värre: Al Gore, som fick fredspriset för sitt arbete med klimatfrågan, bor i ett gigantiskt och synnerligen välutrustat hus vars miljöpåverkan är katastrofal - eller åtminstone långt mycket värre än det faktiskt riktigt energisnåla bygga George W Bush kallar sitt hem.

Många är pigga på att diktera villkoren för andras liv, men själva skulle de aldrig drömma om att göra samma anpassningar i den egna vardagen. Den som försvarar en stor offentlig sektor ser inget samband till det egna skattefusket, den som vill begränsa flygandet bryr sig inte om den egna solresan och den som säger sig värna om proletärer i alla länder tycker sig kunna göra det genom att ropa "Go home!" till några nyanlända gästarbetare.

Mänskligt, kanhända, men på vilket sätt tar man mest ansvar: Genom att låta ens leverne tala eller genom att först tycka och sedan hyckla?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ahabingo, Al Gore, Alliansen, George W Bush, Hyckleri, Kapitalism, Malmö, Musik, Politik, Socialdemokraterna, Spel, Timbuktu

Re: Sjätte remissen

Jag fick under min medverkan i Kvällspasset i torsdags frågan om vilken som är min favorit från Eurovision Song Contest genom tiderna. Ett enkelt val, tycker jag, eftersom ingen kan mäta sig med France Gall, som vann för Luxemburg i Italien 1965 med Serge Gainsbourgs sköna låt Poupée de cire, poupée de son.

Senare lade jag märke till att det är en ståndpunkt jag delar med Per Gudmundson och det tarvar naturligtvis eftertanke. Finns det objektiv kvalitet i schlagermusik, är Gainsbourg/Galle tidlösa eller har jag plötsligt blivit 300 år gammal? Nästa gång jag och Per dricker öl tillsammans vet jag vad som står längst upp på dagordingen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Eurovision Song Contest, France Gall, Kvällspasset, Per Gudmunson, Poupée de cire poupée de son, Radio, Schlagerfestivalen, Serge Gainsbourg

Om jag finge rösta

Om jag finge rösta har jag hittills mest lutat åt John McCain, av ungefär samma anledningar som Johan Norberg, som skriver att han "like that he often goes against his party and I appreciate his very strong record on spending and torture and liberal views on issues like immigration, stem-cell research, a marriage amendment and torture."

Samtidigt finns det helt andra anledningar att rösta på någon helt annan och jag vill här lyfta fram två lite mer värdsliga sådana.

Skulle jag istället för McCain välja en retoriker, skulle jag utan tvekan välja Barack Obama. Han talar så bra att ingen president jag är gammal nog att komma ihåg gjort det bättre; han talar så väl att jag är beredd att göra vad som helst för honom just när han lämnar talarstolen. En avsugning, herr nästepresident? Ja visst, inga problem. Döda Hillary? Och McCain? Sure thang, ge mig 24 timmar. Vad som helst om du håller Yes We Can-talet för mig en gång till.

"It was a creed written into the founding documents that declared the destiny of a nation. Yes we can.

It was whispered by slaves and abolitionists as they blazed a trail toward freedom. Yes we can.

It was sung by immigrants as they struck out from distant shores and pioneers who pushed westward against an unforgiving wilderness. Yes we can.

It was the call of workers who organized; women who reached for the ballots; a President who chose the moon as our new frontier; and a King who took us to the mountaintop and pointed the way to the Promised Land.

Yes we can to justice and equality.
Yes we can to opportunity and prosperity.
Yes we can heal this nation.
Yes we can repair this world.
Yes we can.

[...] we will remember that there is something happening in America; that we are not as divided as our politics suggests; that we are one people; we are one nation; and together, we will begin the next great chapter in the American story with three words that will ring from coast to coast; from sea to shining sea --
Yes. We. Can."

Jag darrar till och med när jag trycker Ctrl + V för att klistra in det och inte blir det mindre rysningsframkallande när Black Eyed Peas, Scarlett Johansson med flera tar sig an talet och sätter musik och bilder till det. Yes we can, yes we can, yes we can.



Skulle jag istället för McCain välja en komiker, skulle jag utan tvekan välja Mike Huckabee. Jag är sedan länge stort fan av såväl Chuck Norris som av de till honom knutna Chuck Norris Facts, så det gjorde sitt att Norris meddelade att hans sympatier ligger hos Huckabee. När de sedan gör så här bra reklam tillsammans, är min röst nästan säkrad.



Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Black Eyed Peas, Chuck Norris, Chuck Norris Facts, Humor, Johan Norberg, John McCain, Politik, Retorik, Scarlett Johansson, USA

Stor satir i P1

I vanliga fall är det som bekant Public Service-gänget som står för underhållningen i Godmorgon, världen! och det är understundom roande satir, om än en i ett lätt uttjatat format. Nu är dock Erik Blix, Mattias Konnebäck och deras imitatörer på jullov. Vikarierar gör Per Andersson och Henrik Dorsin och då uppstår stor satir väl värd att lyssna till.

Det finns mängder av citat som jag gärna skulle återge, men då de i programmet framförs till musik, som kupletter, blir det inte rättvist att skriva ner dem. Mina favoriter så här långt är den om feminism, den om Fredrik Reinfeldt samt, framför alla andra, That's ekonomi!

Vi köldpinade nordbor har inte mycket politisk underhållning att jubla över - TV4:s Parlamentet kan inte ens sägas vara satir och till giganter som The Daily Show och The Colbert Report är det så långt att det inte ens finns enheter att mäta avståndet i. Därför är det mer än varmt välkommet att Andersson och Dorsin gör något alldeles nytt som dessutom är alldeles, alldeles ... roligt.

Tyvärr verkar P1 inte (ännu?) förstått parets storhet och i Godmorgon, världen! ursäktas nästan deras närvaro. Public Services frånvaro gottgörs med ivriga hänvisning till de senares arkiv på programmets hemsida. Kupletterna finns dock inte (ännu?) som separata klipp, så för den som inte redan har programmet som podcast återstår den här filen. Inslaget börjar en sisådär elva minuter in.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Erik Blix, Fredrik Reinfeldt, Godmorgon, världen!, Henrik Dorsin, Mattias Konnebäck, Parlamentet, Per Andersson, P1, Public Service, The Colbert Report, The Daily Show

Gästbloggare: Johan Hedin

Johan Hedin är trafikkonsult, godtycklig tyckare utan egen blogg och före detta rockbandsmanager. Eftersom han delar mitt stora intresse för musik och politik har jag bjudit in honom att skriva ett inlägg på Dyslesbisk.

Resan går till 80-talet, för de allra flesta en tidigare outforskad del av 80-talet, så håll till godo!

Vi lever i en utbuad värld – men RAS-1 finns!

På Youtube hittar jag ett av mina favoritband från 80-talet som jag definitivt hade glömt bort; RAS-1.



Eller rockband förresten… RAS-1 sysslar med egna ord med "ackompanjerad filosofisk agitation". Två ganska normala alternativa 80-rockare på bas respektive synth, och en filosofisk agitator med hårsvall och klädsel som taget från Ville, Valle och Viktor. Det var väl udda redan då. 1986. Jag plockar fram skivan (jo, de gjorde faktiskt en sådan) och lyssnar igenom den för första gången på säkert 20 år. Inte heller titlarna känns direkt som tagna ur TV-shop: "Jag vill ha makt!" och "Den som mediterar över evigheten har inget att frukta".

Till min stora förvåning är det fortfarande bra. Riktigt bra. Hur kan denna musik ha överlevt tidens tand så bra? Till och med vi som gillade dem då, tyckte ju att de var väl nära gränsen till det fåniga.

Jag kan inte påstå att jag håller med om alla texterna. Men de känns i varje fall relevanta. Färgerna är svart och rött. Kanske vill de inte hamna i något fack – men budskapet är helt klart något slags autonom vänster sprunget ur den tidens syndikaliströrelse. Vänster – men inte genom statligt maktmonopol. På 80-talet kände jag att detta inte låg så långt ifrån min nyvaknade nyliberalism.

Men var är dagens RAS-1? Varför finns det ingen idag som ställer sig upp på ett torg i fåniga kläder och river av ackompanjerad filosofisk agitation?

Det har bara gått 20 år, men tittar man på dagens autonoma vänster så verkar de göra exakt tvärtom.

RAS-1 vågade sticka ut hakan och agitera öppet när dagens vänster maskerar sig och fuskåker i t-banan.

RAS-1 gjorde något kreativt i form av musik när dagens vänster kastar sten, krossar rutor och skär sönder bildäck.

RAS-1 agiterade mot statens maktmonopol när dagens vänster ropar på staten för att stoppa globaliseringen.

RAS-1 pratade filosofi när dagens vänster sprider galla om sina motståndare på webben.

RAS-1 var modiga när dagens vänster är fega.

RAS-1 hade karaktär när dagens vänster är osynliga och ryggradslösa.

Nu är jag inte vänster, så det kanske inte är mitt problem. Men är det bara jag som längtar tillbaka till den tid då det fanns en vänster som inte var statskramare, en vänster som modigt, ärligt och konstruktivt stod upp för sina lite aparta åsikter? Och hur i hela friden kunde detta utvecklas till dagens fuskande, osynliga, våldsamma, illvilliga och destruktiva fegisar? Vad hände egentligen?

Dags att lyssna på RAS-1 istället, ur "Det kostar att ligga före":

"Kraft och karaktär önskar vi från RAS-1
Visa storhet på ett litet sätt
Värme och vänlighet från RAS-1
Vi lever i en utbuad värld, men RAS-1 finns"

Johan Hedin är den förste i en serie gästbloggare på Dyslesbisk. Gemensamt för alla är att de väcker min nyfikenhet, tangerar mina intressen och bidrar med något som jag själv aldrig hade skrivit om. En del beundrar jag sedan länge, andra har jag just upptäckt. (Och om du tror dig höra till den skaran är du välkommen att höra av dig!)

Intressant?
Andra bloggar om: 80-talet, Johan Hedin, Musik, Politik, RAS-1

Det liberala ögonblicket i Neo

Jag har fått en del återkoppling på min text i senaste Neo, alltså min del i miniserien över liberala genombrott som ingen tänkt på, den lilla artikeln När rebellerna blev kapitalister (pdf). Som det brukar vara i sådana här sammanhang är de allra flesta som hör av sig positiva och utrustade med berömmande ordalag medan några få är kritiska.

De missnöjda håller sig till en av två invändningar. De första är de som likt André Johansson har stirrat sig blinda på rubriken och fått för sig att jag menar att alla som producerar något som kan säljas är kapitalister som kan ställas under en liberal fana. De andra är de som utgår från att jag ska angripa The Knife och utmåla dem som hycklare. De har också lätt att landa i just detta; jag beskriver The Knife som hycklare.

Min poäng är blott att det i de vänsterlutande musikerkretsarna finns företagaranda och entreprenörer. De gör företagande både rumsrent och attraktivt, och det för människor som inte finner gammeldags industrikapitalism särskilt tilldragande.

Det betyder inte att jag tycker att alla som är kreativa är kapitalister, även om deras handlande må gynna kapitalismen. Inte heller tycker jag att Olof och Karin Dreijer hycklar, ty de är mer konsekventa än de flesta artister jag stött på och de står dessutom alltid rakryggat för allt de gör. The Knife råkar dessutom vara en av mina absoluta favoriter i mp3-spelaren, men det har ingenting med artikeln att göra.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om André Johansson, Kapitalism, Karin Dreijer, The Knife, Liberalism, Musik, Neo, Olof Dreijer, Politik

Re: Ku Klux Kent

En läsare har uppmärksammat mig på att jag kanske drog förhastade slutsatser när jag utmålade Kent som ett nazianstruket band. Jag vill därför be Kent om ursäkt.

Min association till Tredje Riket och dess ledare är bara en av många möjliga överlappande, tangerande eller motstridiga analyser. Förebilden till den pressbild jag gjorde mig lustig över kan naturligtvis vara någon helt annan än Adolf Hitler.





Intressant?
Andra bloggar om: Bilder, Kent, Musik, Pinochet, Vit makt

Ku Klux Kent

Ovan: Stadion, nationaldagen 2003, "Den vita konserten". Kent har beordrat sina fans att klä sig i vitt för att samlas "i en färg under en flagga". Jocke Berg höjer högerarmen i en hälsning och ett kritvitt hav återger hans gest i tusenden.

Nedan: Pressbild, 2007. Lätt retuscherad.



Intressant?
Andra bloggar om: Bilder, Kent, Musik, Stadion, Vit makt

Re: Osäkra revolvern!

Johan Ingerö om Live Earth:

"Att använda dessa extrema lyxlirare som ambassadörer för måttfullhet och miljöhänsyn är som att använda ett gäng militanta veganer på en stödgala för McDonalds. Istället kunde väl arrangörerna ha anlitat några gubbar från Al-Qaida. De bor ju i grottor och bär klänningar av naturmaterial, helt i enlighet med konserternas budskap."

Andra bloggar om: Al Gore, Andres Lokko, Global uppvärmning, Live Earth, Miljö, Musik, Politik

Osäkra revolvern!

Andres Lokko skjuter prick på Al Gore och träffar gång på gång tills det lilla lustmordet är komplett:

"Live Earth direktsänds i alla tv-kanaler över hela världen och kommer inte att kunna undgås av en enda nu levande människa. I den broschyr som skickats till samtliga hushåll framgår det klart och tydligt att för varje tv som stängs av medan Live Earth pågår kommer FN personligen att skjuta en delfin i huvudet."

Jag stänger av min tv. Dolphins are gay sharks.

Andra bloggar om: Al Gore, Andres Lokko, Global uppvärmning, Live Earth, Miljö, Musik, Politik

Veckans citat (v 16, 2007)

Jag hade varken läst Nils Hanssons Mika-recension eller Kristoffer Poppius kommentar innan Emma Gray Munthe tipsade om dem.

Andra bloggar om: Citat, HBTQ, Kristoffer Poppius, Mika, Nils Hansson

Dubbel nakenchock

"Kläderna är lika viktiga som låten. Bäst är en nakenchock, men Ola Salo har redan slitit av sig kläderna. Jag skickade därför ut Camilla Thulin och Anders di Marco att skjuta mig en ko, så att vi kunde skära loss dess hud och hänga den utanpå min egen. Dubbel nakenchock in your face! Jag är schlagerns Jame Gumb och varje nötkreatur en potentiell Frederica Bimmel. It rubs the lotion on its skin, or else it gets a little bit of love again. Moahaha!"

Läs mer: DN, SvD. Titta på: It rubs the lotion on its skin. Andra bloggar om: Andreas Johnson, Melodifestivalen, Schlagerfestivalen

Galagalningar

Dennis upplyser om att Mikael Wiehe ska hylla Kuba på en gala till stöd för diktaturen. Ett sjukt hån mot alla som lider under envåldshärskarens förtryck, men Mikael Wiehe kan ju troligen inte ens stava till mänskliga rättigheter. Låtvalet är dessutom så förryckt att det påminner mig om att fortsätta på en lista som jag påbörjade för något år sedan:

Galagalningar - de sämsta låtvalen på stödgalor
3. The Ark, Faddergalan: One of us is going to die young
2. Per Gessle, Världens barn: Tycker om när du tar på mig
1. Mikael Wiehe, Solidaritet-fest med Kubas revolution: Sång till friheten

Tre låtar känns i minsta laget och jag är övertygad om att det måste finnas fler fall av märkliga låtval i dylika sammanhang. Bidrag mottages därför tacksamt.

Andra bloggar om: The Ark, Faddergalan, Kuba, Mikael Wiehe, Musik, Per Gessle, Välgörenhet, Världens barn

Precis hur bra som helst

Det är något visst med de där trakterna; det är till exempel bara på norrländska dialekter man kan låta glad när man säger "vi kommer att dö" och fortfarande mena det.

Jag längtar nästan aldrig dit, men jag är nästan alltid där. På vägen mot Norsjö i David Sandströms bil. På en äng med Hardy Nilsson. I Jakob Hellmans pojkrum, med händerna i Per Wikstens hår. Mörbultad under Josephine Forsmans trumstockar tills ögonen står ut som på Andreas Mattsson. Med dialekten i munnen, rösten i näsan och ett omåttligt intresse för hockey i min hand.

Efter några utsocknes äventyr med The Knife och Raymond & Maria är jag hemma igen. Bättre än Säkert! blir det antagligen inte i år.

Andra bloggar om: Musik, Norrland, Säkert!

Åtal för tonsatt förakt

Men heja, heja, hurra, hurra! Att rapparna Emilush & Caustic åtalas för förargelseväckande beteende när de rappar att alla i Landskrona hatar polisen, är ju typ det mest inspirerande som har hänt yttrandeheten sedan ... tja, sedan Ken Ring blev polisanmäld för att ha rappat om att storma slottet och tvinga till sig samlag med sessan. Det får mig att ta tag i någonting jag borde ha gjort för länge sedan:

CP åtalar rockgubbar för tonsatt lyssnarförakt

Att sjunga "tänd eld på dina tankar med dina svarta tysta tårar" kan vara förargelseväckande beteende. Alldeles för många framträdanden på alldeles för många år har lett till åtal för en orkester.

Popgruppen Kent åtalas för sina framträdanden över hela landet sedan 1995. Bandet har bland annat framför en sång med temat "Den här stan gör mig galen ikväll" och "och jag tror minsann min själ dör av svält".

Nu har den spastiske liberalen Freddi Westerlund väckt åtal för förargelseväckande beteende. "Genom sitt beteende har Berg visat förakt för konsten och dess konsumenter på ett sätt som varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten", skriver Westerlund i sin stämningsansökan. "Jag må värna yttrandefriheten, men det må också finnas gränser. De gränserna går runt Eskilstuna."

Någon anledning att ta hänsyn till gnällrockens inställning till samhället och dess särskilda kulturyttringar tycker inte åklagaren att det finns.

— Det är ingen kultur som har något företräde. Jag ser till orden och innebörden i de texter som framförts.

De åtalade har förnekat både dålig smak och förargelseväckande beteende i polisförhören. De menar att det handlar om musik (LOL).

Något annat fall där artister åtalats för åsikter i en sångtext är svårt att hitta.

— Nej, jag kan inte påminna mig något motsvarande fall, säger Per Herrey, förbundsjurist på Svenska Musikerförbundet sedan han släpptes ut ur fängelse efter ett 20 år långt straff för förargelseväckande klädsel buren på Eurovisionsschlagerfestivalen 1984.

Andra bloggar om: Humor, Musik, Yttrandefrihet

Geisha as... Vinnie Paul

Egentligen är nedastående film bara ett testskott eller möjligtvis en pilot. Det var mörkt i rummet och bilden blev grynig, kontrasten mellan katt och tröja var långt ifrån optimal, formatet slet sönder proportionerna och jag ansträngde mig inte i redigeringen. Ändå blev det så pass bra att jag inte kan låta bli att posta.



Sambon håller i katten, jag i kameran. Tanken är att vi ska rätta till de brister som kvarstår och sedan göra en serie filmer i vilka Geisha imiterar några av hennes favoriter bland trummisar och andra artister. Hon har sedan tidigare gett sig på Andre 3000 i Outkast och nu alltså Vinnie Paul i Pantera. Fortsättning följer.

Andra bloggar om: Katter, Musik, Trummisar, Pantera, Vinnie Paul