Ursäkta mig för att jag gick så hårt åt Mittemellanvalenseminarium tidigare i veckan. Några talare är nog inte fullt så tråkiga som jag lät antyda och även om de andra är minst just så illa däran, inser jag att det finns det som är värre.
Efter att ha läst om vad svensk underhållningsindustri har på gång känns politiken genast mer spännande igen.
Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud sätts upp av Riksteatern, som köpt pjäsen i tron att det gav dem ensamrätt på den. Det visade sig dock att även Stadsteatern köpt samma pjäs, som därför kommer att ha premiär och visas i både Växjö och Stockholm. Det skulle för den intresserade kunna resa en och annan fråga om förlagets agerande alternativt teatrarnas inköp, men det finns något långt mycket mer intressant i det här missförståndet - nämligen den ena regissörens reaktion. Håll i er nu:
- Vi blir berövade på vår exklusivitet. Det är framför allt tråkigt för skådespelarna. Man kan bli hopblandad och plötsligt befinna sig i en situation där man blir jämförd – vilket också gäller mig. Det allra värsta skulle vara om vi blev samrecenserade, säger Sara Giese som regisserar uppsättningen i Växjö. (Min fetstil.)
Så det värsta som kan hända skådespelare och regissörer är om någon jämför deras arbete med andras i deras skrå och det allra värsta om en kritiker får för sig att jämföra två verk? Lite som om Volvo skulle höra av sig till Aftonbladet och be dem att inte provköra en ny Saab, eller som om någon som söker arbete skulle säga till arbetsgivaren att inte väga kvalifikationerna mot andra sökande, eller som om filmindustrin skulle vädja till Discshop om att ta bort betygsfunktionen så att användare inte kan tycka till om filmerna, eller som om Svensktoppen skulle sluta sändas för att inte riskera att musikerna blir jämförda, eller som om en hop rödgråtna bagare skulle förklara för DN hur olyckligt det är att de skriver om var man hittar den godaste semlan i stan, eller som om ...
Fullkomligt galet, naturligtvis, och alldeles omedelbart kan det verka direkt surrealistiskt i ett land där konsumentens åsikt, makt och rättigheter hålls så högt som i Sverige. Men det är innan man kommer på att kultur och kulturpolitik är en annan planet, troligen en sådan med omvänd gravitation. Rymdvarelsernas obersturmbannführer, Stina Oscarson, preferenselitist och kulturstalinist, eller konstnärlig ledare, som hon föredrar att kalla det, på Orionteatern, förklarar:
- Vi konstnärer har grävt vår egen grav när när vi av rädsla för att uppfattas som elititister inte längre vågar försöka definera vad som är kvalitet.
Så ska det nämligen fungera när det gäller kultur, tänker sig Oscarson, att hon ska berätta för oss vad som är kvalitet, till skillnad från när vi äter en måltid på restaurang eller köper ett par jeans och själva får avgöra vad som är kvalitet och vad vi är beredda att betala för. I fallet kultur räcker det nämligen inte med att Oscarson och hennes likar ska bestämma vad som är kvalitet, alla vi andra ska nämligen dessutom finna sig i att betala för det - oavsett om vi vill gå på teatern eller inte.
Givet det är det ju alls inte märkligt att det vore förödande om två kulturarbetares verk jämfördes med varandra och om det i värsta fall gjordes i en recension i massmedia.
Intressant?
Andra bloggar om: Fem gånger Gud, Jonas Hassen Khemeri, Kultur, Politik, Riksteatern, Sara Giese, Stadsteatern, Stina Oscarsson, Teater
För mig handlar den 11 september mer om den våldsamma attacken mot USA 2001 än om mordet på Anna Lindh 2003, men det är klart, som boende i Sverige är även den senare tragedin någonting som fortfarande känns nära. Jag håller med min gamle lärare Tommy Möller om att hon var en stjärna och jag förstår att hon både saknas och inspirerar många socialdemokrater (och andra) än i dag. Samtidigt tycker jag att det är rimligt att som Mattias Svensson påminna om att glorifierandet skymmer att även Anna Lindh hade brister och bland annat är skyldig till att två egyptier lämnades i amerikanska händer för att skickas till väntande tortyr i hemlandet.
Dödskult och helgonförklaring fascinerar mig lika mycket oavsett om det gäller sucidala rockstjärnor eller politiska påläggskalvar. En del blir så heliga att man inte får röra vid minnet, inte lägga till eller dra ifrån något om det inte leder till att summan ökar, och man får absolut inte skoja om dem. Redan i gymnasiet gav mig därför på att skämta om Curt Cobains självmord och för ett år sedan försökte jag och två vänner väva in Anna Lindh i ett jobb vi gjorde för ett magasin. Tanken var att vi skulle täcka ett uppslag med kulturannonser (dans, teater, konstmusik) och göra något roligt av det. Vi lyckades aldrig göra det där riktigt bra och blev därför refuserade, men kvar i min dator ligger fil efter fil av högst varierande kvalitet. Bland annat den om Anna Lindh, som såväl redaktören som skribenternas föräldrar tyckte var "för mycket".
Om det stämmer att tiden läker alla sår kanske inte skämtet upplevs som lika stötande i dag. Visst ville vi till viss del provocera genom att skämta om en helig person, men faktum är att vi dessutom bar på en och annan öm tanke om hur Anna Lindh kanske läst böckerna för sina barn och om hur de på grund av den tragiska händelsen inte fick höra slutet tillsammans. Att sedan boken råkar heta som den gör är oturligt, eftersom det gör humorn mer obehaglig. Men kan socialdemokraterna kränga medlemskap i form av ett Lindh-paket, borde jag kunna publicera ett refuserat skämt även om det kan sticka lite i några par rödgråtna ögon.
När jag ändå gräver runt i det där arkivet passar jag på att klistra in en annan av de där skisserna. Här, en annons om Svea rikes sju stycken skattefinansierade symfoniorkestrar och kulturministerns syn på dem:
Notera, för all del, att vi här smög in ett subtilt skoj om funktionshinder. Och att vi i den första annonsen antyder något man bara inte får antyda. Av heliga kor kan man göra de godaste hamburgarna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 11 september 2001, 11 september 2003, Anna Lindh, Curt Cobain, Heliga kor, Humor, Kultur, Mattias Svensson, Politik, Socialdemokraterna, Tommy Möller, USA
Dagens Nyheter meddelar i en rubrik att museibesökarna blivit 1,5 miljoner färre sedan entréavgifterna återinförts. Det är på sätt och vis sant, men det är varken rättvist räknat eller schyst skrivet. Några invändingar följer.
Minskningen på 1,5 miljoner gäller de stora statliga museer som hade fri entré 2005 och 2006. För många av de museer som tidigare hade fri entré, till exempel Naturhistoriska riksmuseet, gäller dessutom att de ändå hade fler besökare 2007 än vad de hade 2004. Andra museer, till exempel Tekniska museet, har haft upp till 60 % fler besökare 2007 än 2006. Om detta må ni berätta.
Vidare kan det vara värt att poängtera att inget museum varit gratis - de "fria" entréavgifterna har istället betalats av bland andra hårt arbetande låginkomstagare i Norrlands inland. Och det även när den som gått på museet varit en stormförmögen tant i Stockholm. Den mest omhuldade kulturen har subventionerats medelst tvång istället för att var och en fått välja sin konst oavsett om det handlat om små kulturyttringar i en förtort eller hävdvunnen mittfåra i innerstan.
När det gäller våra fritidsintressen vore jag tacksam om politikerna höll sina långa fingrar långt borta och lät var och en välja fritt. En barnfamilj kan lägga ett stort belopp på ett biobesök eller en heldag på Gröna Lund, eller ett mycket mindre belopp på ett besök på ett museum. Jag har inga synpunkter på vilket och jag förväntar mig inte heller att samma barnfamilj ska betala för mig när jag går på konsert.
Att Tekniska museet fått fler besökare beror på att fler efterfrågat deras verksamhet. Att 1,5 miljoner andra museibesökare valt att använda sina pengar till annat innebär att 1,5 miljoner människor gjort ett fritt val. Att kollektivkulturkramande DN inte ser det som en god nyhet är kanske inte förvånande, men väl lite sorgligt. Jag, däremot, är bara glad. Kul!
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens nyheter, Kultur, Naturhistoriska riksmuseet, Politik, Tekniska museet
Jag har fått en del återkoppling på min text i senaste Neo, alltså min del i miniserien över liberala genombrott som ingen tänkt på, den lilla artikeln När rebellerna blev kapitalister (pdf). Som det brukar vara i sådana här sammanhang är de allra flesta som hör av sig positiva och utrustade med berömmande ordalag medan några få är kritiska.
De missnöjda håller sig till en av två invändningar. De första är de som likt André Johansson har stirrat sig blinda på rubriken och fått för sig att jag menar att alla som producerar något som kan säljas är kapitalister som kan ställas under en liberal fana. De andra är de som utgår från att jag ska angripa The Knife och utmåla dem som hycklare. De har också lätt att landa i just detta; jag beskriver The Knife som hycklare.
Min poäng är blott att det i de vänsterlutande musikerkretsarna finns företagaranda och entreprenörer. De gör företagande både rumsrent och attraktivt, och det för människor som inte finner gammeldags industrikapitalism särskilt tilldragande.
Det betyder inte att jag tycker att alla som är kreativa är kapitalister, även om deras handlande må gynna kapitalismen. Inte heller tycker jag att Olof och Karin Dreijer hycklar, ty de är mer konsekventa än de flesta artister jag stött på och de står dessutom alltid rakryggat för allt de gör. The Knife råkar dessutom vara en av mina absoluta favoriter i mp3-spelaren, men det har ingenting med artikeln att göra.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om André Johansson, Kapitalism, Karin Dreijer, The Knife, Liberalism, Musik, Neo, Olof Dreijer, Politik
En av de saker som håller samman en bekantskapskrets torde vara gemensamma intressen. I min bekantskapskrets torde ett sådant gemensamt intresse vara sex; för en vecka sedan debuterade Victor Bernhardtz som programledare för Sex med Victor och i går nedkom en stolt Jon Jordås med granskande sexupplysningssajten Sexfakta.
Sexfakta har ambitionen att "främja njutning, minska fördomar, väcka nyfikenheten att experimentera, hävda möjligheten att säga ja och rätten att säga nej". Upplysning, normbekämpning och en rejäl skopa sexualradikalism i ett gebit som verkligen behöver det.
Intressant?
Andra bloggar om: Jon Jordås, Sex, Sex med Victor, Sexfakta
När ens vänner gör bra grejer känns det bra att marknadsföra dem.
Victor blir tv-programledare när Sex med Victor har premiär klockan 21:00 på SVT1 i kväll. Dessutom bloggar han igen, nu här, till glädje för alla oss som aldrig förlät honom för att han tog livet av Queer vegan.
Magnus och Helena (och någon svartmuskig typ jag inte vet vem det är) har skapat en bildblogg, inget-ar-heligt-tour-2007, som komplement till turnén med ungefär samma namn. Passa på att boka biljetter innan alla föreställningar är utsålda.
Andra bloggar om: Helena Sandklef, Humor, Inget är heligt, Komedi, Magnus Betnér, Sex, Sex med Victor, Stand-up, Stand up, SVT, TV, Victor Bernhardtz
Hon ligger mig allt varmare om hjärtat, direktör Gunnel Arrbäck på Statens biografbyrå, som häromdagen slog fast att det inte ankommer på staten att ha synpunkter på vad vuxna människor tittar på när de ser film.
Nu lämnar hon sin post och det med flera goda anledningar att göra så. Arrbäck hänvisar till att hennes nuvarande jobb inte är förenligt med yttrandefriheten. Hon slår hål på myten om att film har en förråande effekt på de som tittar på den. Hon passar på att ge en känga till den borgerliga, men inte särskilt liberala, regeringen. Hon pekar på det vansinniga att alla myndigheter, även de som liksom hennes bara består av 15 personer, måste upprätta resurskrävande handlingsplaner om bland annat påverkan på den yttre miljön. I en värld av överdriven administration och förmynderi, är hon en liberal hjälte på medborgarnas och skattebetalarnas sida. Hon har min beundran.
Om det fanns en utmärkelse för Årets byråkrat, skulle Gunnel Arrbäck vara självskriven för den i år. Håll tummarna för att kampen mot den normerande moralismen fortsätter med den nya direktören och på andra fronter, ty Mattias Svensson farhågor är ingenting som jag skulle vilja se bli verklighet.
Intressant?
Även: Anders Wallner, Johanna Nylander
Andra bloggar om: Byråkrati, Censur, Film, Gunnel Arrbäck, Kultur, Moralism, Politik, Statens biografbyrå, Yttrandefrihet
Veckans bästa citat kommer redan i dag, måndag, och det är Gunnel Arrbäck, direktör och censor på Statens biografbyrå, som tar till orda i en artikel i Svd:
"Om vuxet folk vill betala för att bli vettskrämda då är det deras problem, inte samhällets."
Det enda alliansparti som motsätter sig ett avskaffande av cencuren är kristdemokraterna, som tycker att Biografbyrån har en normerande roll i samhället. Någon normerande roll är i min mening varken önskvärd eller existerarande - det är mer än tio år sedan något klipptes bort ur en film som inte är pornografisk.
Reglerna är föråldrade och helt meningslösa i en värld av ny teknik. Tanken på att staten skulle censurera konst riktad till vuxna människor är absurd. Yttrandefriheten är långt viktigare än att den kan fortsätta underställas åldrande moralisters dröm om normerande verkan. Lyssna på censorn och avskaffa censuren nu.
Intressant?
Även: Johanna Nylander
Andra bloggar om: Censur, Film, Gunnel Arrbäck, Kristdemokraterna, Kultur, Moralism, Politik, Statens biografbyrå, Yttrandefrihet
Tidningen Kulturen, som jag fick upp ögonen för när de intervjuade Klara Gratte och skrev om Cavefors-debaclet, paraderar med Pride-special i nya numret. Läs om Pride House, en bögjävel och favoriten Helena Sandström. Bland annat.
Andra bloggar om: HBTQ, Kultur, Pride, Sex, Tidningen Kulturen
Vad hände egentligen i Göteborg? Frågan har med rätta ställts om de ökända kravallerna, men det kan med fördel även ställas om ett betydligt mindre debacle: Queerlitteraturdagen den 1 juli. Linn Hansén och Ahena Farrokhzad bjöd in Bo Cavefors, men Cavefors dök inte upp.
Författaren Bo Cavefors är en förgrundsfigur inom svensk hbt-litteratur. Sedan 1959 har han fungerat som utgivare och hans egna verk präglas av människans och hans egen (homo-)sexualitet. Cavefors är känd som radikal, hans grepp är ofta vågade och hans texter riktar sig inte till läsare med starkt konservativ sexualmoral och svagt hjärta. Allt detta kände Hansén och Farrokhzad till när de bjöd in Cavefors för att "hålla i ett föredrag om bögar, radikalism och s/m i litteraturen, med ett historiskt perspektiv, någon slags egen personlig genomgång".
Utan att vara ombedd att göra så, skickar Cavefors in sitt manus några dagar innan Queerlitteraturdagen. Det faller dock alls inte Hansén och Farrokhzad i smaken:
"[Vi tycker] att det finns politiska problem med manuset i fråga. I vissa passager där det börjar handla om unga pojkars sexuella relationer till äldre män vet vi inte riktigt vad du är ute efter, eller hur detta kommer att mottas. Det finns också vissa feministiska och koloniala problem med att skildra kvinnors och svarta tjänares underordning i ett bögsammanhang."
Cavefors svarar förvånat att hans position är känd sedan tidigare och att han avsåg att framställa queer, inte att prata om det. Han meddelar därför att han inte ämnar närvara och istället engageras konstnären Emmanuel Nyberg att göra en framställan kring Cavfors uteblivande. Cavefors kommenterar:
"Queer är action. Tyvärr har en del radikalfeminister lagt beslag på begreppet queer och använder det i icke-subversivt syfte i kampen för det patriarkala matriarkat man strävar efter som arvtagare till det patriarkala samhället. I sak är detta ingenting annat än ett bevarande av det heteronormativa samhällets lagar, förordningar, sexualitet och rigida moralbegrepp. Det roar inte mig."
Vad hände egentligen i Göteborg? Det är svårt för mig att besvara, men av det lilla jag kunnat snappa upp är jag övertygad om att en potentiellt högintressant debatt flög förbi, till största delen under radarn. Vad är queer och när blir det farligt för vem och varför då? Vilka är det egentligen som är normativa, hur står det egentligen till med moralbegreppen och vem är det som när konservatismen? Vad hände egentligen i Göteborg?
Intressant?
Tipstack: Klara Gratte.
Källor: Bo Cavefors blogg (1,2), Emmanuel Nybergs blogg (1) samt Tidningen Kulturen nummer 16.
Andra bloggar om: Ahena Farrokhzad, Bo Cafors, Emmanuel Nyberg, HBT, Linn Hansén, Litteratur, Queer, Queerlitteraturdagen
När det är derbydrabbning i fotbollsallsvenskan finns det några saker man kan vara säker på kommer att hända. AIK kommer att vinna, publiken kommer att vara mycket stor och den svans av idioter som slåss och ställer till med besvär kommer att föranleda en månghövdad polisstyrka vars prislapp täcks av skattemedel.
En trolig mediarapportering lyder då då här:
"Vid dagens match på Råsunda krävdes ett flertal ingripande av de närmare 100 poliserna som satts att bevaka de cirka 30.000 åskådarna kring arenan i Solna. Totalt uppgick notan för polisinsatserna till 750.000 kronor och som vanligt är det skattebetalarna som får stå för kalaset."
Frågan är hur man räknar för att komma fram till att fotbollen kostar 52 miljoner kronor per år. Som en klok vän till mig påpekade över en öl i torsdags - fotboll är ju inte bara kostnader. Hur stor är momsintäkten på biljettförsäljningen, på kringförsäljningen av korv och souvenirer, hur många arbetstillfällen skapas och hur mycket pengar sätts i rullning mot pluskontot? Enligt SvD omsätter fotbollen 2,2 miljarder kronor per år så den där våldsbötern kanske inte är så farlig att ta? Om än det så klart fortfarande är resurser som skulle kunna användas bättre annorstädes om puckona lät bli att bråka.
En jämförelse med annan underhållning kan också vara på sin plats. Tänkt rapportering:
"Kungliga balettens version av Svansjön urartade alls inte när den under helgen sattes upp inför fulla hus på Operan i Stockholm. De burgna herrarna och damerna i publiken skötte sig alldeles utmärkt, men i vanlig ordning krävdes det likväl att skattebetalarna bjöd till med en rejäl subvention av deras biljetter."
Statsbudgetens anslag "Bidrag till Operan, Dramaten, Riksteatern, Dansens Hus, Svenska rikskonserter och Drottningholms Slottsteater" ligger på 900 miljoner kronor per år. För det skulle man kunna köpa sig 17 år av fotbollsvåldsbevakning. Det vore något! Fast det är klart, jag har säkert missat både ett och annat i min jämförelse - framför allt att det är förbjudet och fel att jämföra något så obildat och menlöst som fotboll, med något så kulturellt högstående och förfinat som opera. Samt, naturligtvis, vilka det är som tittar på fotboll och vilka det är som går på opera.
Intressant?
Andra bloggar om: Ekonomi, Fotboll, Kultur, Opera, Politik, Sport
Folkpartiet presenterar nytt kulturpolitiskt program och det är precis så illa som Dennis får det att verka när han än en gång hittar en alldeles nyekiperad kejsare att peka ut som naken. Se bara på följande svartkonst i vad som kallas "en liberal framtidsvision för framtiden":
"Varje kulturinstitution måste få styra sin verksamhet och skapa sin framtid utan pekpinnar från staten."
"Skolan är den viktigaste kulturinsitutionen."
"Sverige bör återinföra en litteraturkanon - en litteraturlista för skolan."
Krig är fred och slaveri frihet och är en neger fasligt flitig måste han vara vit. Att ingen av de som författat, läst eller på annat sätt bidragit till programmet uppmärksammat hur omöjligt tänkt det är, tecknar en subventionerad tavla av ett folkparti i kulturpolitisk förvirring. Det är å andra sidan ingenting mot hur galet allt det andra i programmet är - i korthet kan det sammanfattas som att folkpartiet är för allt som kan innebära att folkets pengar förs över till av eliten sanktionerad kultur. Kaninens kommentar?
DN är mer välvilligt inställda när de lyfter fram att Folkpartiet satsar på förföljda författare. Tänk bara vad bra det vore om folkpartiet dessutom satsade på att möjliggöra alla former av verkligt fri kultur och så det där med, ehum, liberalismen.
Intressant?
Andra bloggar om: Folkpartiet, Kultur, Politik
Nyhetsmorgon med TV4 och i studion två av författarna bakom boken Bögjävlar och Sofia Sjöö, ordförande för Stockholm Pride. Att det här är sista gången Sjöö nämns i den här texten, betyder att hon skötte sig.
Kort resumé:
Bögjävlarna blundar för att Pride är mer än schlager och kritiserar Pride för att inte vara mer än schlager. Bögjävlarna blundar för att Pride samarbetar med kulturinstitutioner och kritiserar Pride för att inte samarbeta med kulturinstitutioner. Bögjävlar blundar för att Pride är större än Pride Park och kritiserar Pride för att vara en grusgrop med b-kändisar. "Pride är mer än era fördomar, bögjävlar", kontrar Stockholm Pride genom bland andra Anders Wallner. Där börjar vi i dag.
Den första delen av diskussionen förstår jag mig inte på. Författarna förvirrar sig in i ett resonmang om särart och assimilering, kollektiv och individ, finkultur och fulkultur. I en enda röra. Intressant blir det först när den ene författaren slår fast att bögars kultur är "menlös" och jag kan mojsa mig i den trygga känslan av att det finns någon som kan hjälpa mig att förstå vilken kultur som är meningsfull och inte. Sedan kommer den; insikten. Författarna vill hellre vara lesbiska, säger de, men varför? Jo, de lesbiskas kultur är mer spännande ...
"... de läser böcker."
Jag bortser från att yttrandet dryper av akademiskt, intellektuellt, medelklassigt förakt och konstaterar istället nöjt att det äntligen finns hjälp att få för den som saknar gaydar och känsla för att läsa av folks sexuella preferenser. Vi vet nu att bögars kultur är menlös, att det är meningsfullt att läsa böcker samt att flator läser böcker. Helt enkel härledning ger att det räcker att känna till någons biologiska kön och läsvanor för att avgöra dennes sexualitet:
Klipp ut, spara och ta med dig ut på stan. Fråga "är du kille eller tjej?" samt "läser du böcker?" och du kan vara säker på vad det är för slags människa du har framför dig.
Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. På frågan "är du kille eller tjej?" kan du få svaret "jag vet inte" om du frågar en transsexuell. Och på frågan "läser du böcker" kan du få svaret "ibland" om du frågar en bisexuell. Dessutom finns det ett gäng som inte vet om de är killar eller tjejer och som läser böcker då och då; det är queers och man vet aldrig var man har dem.
Lustigt, förresten, att massmedia intresserar sig mycket för vad ett par bögar säger om kultur nu, när flatorna sagt det i tio år och infört det på Pride för fem år sedan.
Fast det är klart, vem bryr sig om folk som läser böcker?
Intresant?
Andra bloggar om: Anders Wallner, Bögar, Bögjävlar, Flator, Genus, HBTQ, Kultur, Kön, Pride, Sex, Sofia Sjöö
Dagens nyheters Jane Magnusson tittar på Henry Rollins och ser någon som ogillar sin president, Fox News och kristen rock. Det gör Magnusson också, men utöver det tycker hon om att sitta upp på höga hästar och kritisera Rollins för att han drar en publik som är minst lika påläst som han själv är. När hon fortsätter lite längre längs den vägen hittar hon en skillnad mellan de två homogena grupperna amerikaner och svenskar:
"Kanske fungerar hans harranger på outbildade amerikaner, men på oss svenskar?"
Kan vi hoppas att DN inom kort publicerar ett telegram från en halvdan tävling i friidrott; de höga tiderna kanske imponerar på lata negrer, men inte på engelska medeldistanslöpare med MVG i flit och fläng? Ett reportage från SEB:s bolagsstämma, kanhända, vars eviga tjat om pengar och räntor kanske tilltalade de kapitalistiska judarna i publiken, men inte de jovialiska norrmännen? Recensera gärna en våldsam film helt i de blodtörstiga tyskarnas smak, men påpeka för all del att den inte föll de stillsamma schweizarna på läppen.
Nej, naturligtvis inte, men amerikaner får man förakta och det är så fint, särskilt inom kulturjournalistiken, att sparka uppåt, speciellt mot USA, att man inte behöver ta ansvar för generaliseringar och fördomar som annars aldrig hade accepterats.
Amerikaner är outbildade, särskilt i jämförelse med oss svenskar, som utgör åskådare mer pålästa än Rollins. Magnusson plågas när publiken, som alltså är mer påläst och mer utbildad än Rollins, ändå ropar in den dumme amerikanen för extranummer. Hur kan människor leva med en sådan okunskap om sitt eget bästa när de har möjlighet att konsumera utbildande kulturjournalistik courtesy of Jane Magnusson i DN så gott som varje dag?
Jag såg också Rollins och i Magnussons recension lägger jag märke till att hon valt att inte nämna någonting om hans hårda försvar av den amerikanska konstitutionens styrka. Hon nämner inte någonting om hans hyllningar av porrmagnaten Larry Flynt. Några spår av hans långa berättelser om hans stöd för de amerikanska soldaterna finns inte heller att finna. Det passar sig väl inte, sådant som inte är bildat.
Intressant?
Andra bloggar om: Henry Rollins, Jane Magnusson, Kulturjournalistik
Jag tycker om att tänka på Tokyo, att titta på baseboll och att kyssas med rödvinssmak i munnen en söndagseftermiddag i april.
Men var och en blir salig på sin fason. Vad tycker du om?
Andra bloggar om: Jan Guilliou, Preferenser, Skattetrycket
Först visade det sig att SKTF i en undersökning visat att SKTF:s medlemmar inte vill att SKTF:s medlemmar ska förlora sina jobb.
Sedan visade det sig att de kulturarbetare som försörjs av skattebetalare är överens om att de ska försörjas av skattebetalare.
Nu visar det sig att Mona Sahlin försvarar blockaden mot den riksbekanta salladsbaren i Göteborg.
Hoppsan hoppsan! Den blivande partiledaren för det parti som grundades och finansieras av den intresseorganisation som satte salladsbaren i blockad, försvarar blockaden och tycker att intresseorganisationen gjorde rätt. Vem kunde ens ha anat något sådant? Undrens tid är inte förbi.
Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Kollektivavtal, Mona Sahlin, Politik
Hej Lars,
Du har säkert hört talas om att Carolina Gynning tröttnat på att ständigt förknippas med de jättebröst hon en gång i tiden skaffade sig i syfte att behaga män. Hon har därför opererat bort sina implantat och låtit Elisabeth Ohlson Wallin fotografera dem innan de ska begravas i en kista av plexiglas för att sedan grävas upp och säljas på Ebay till förmån för välgörande ändamål.
Jag tänker mig att du har ett liknande förhållande till din kommunism. Du var ju så stolt över den en gång i tiden, men nu känns den som något som människor stirrar sig blind på och du vill inte längre associeras med den. Låt någon ta bort den medelst lite symbolisk kirurgi, låt någon fotografera dig strax därefter, begrav den under högtidliga former, sälj den och skänk pengarna till ett välgörande ändamål. Förslagsvis Det Tysta Landet.
Andra bloggar om: Carolina Gynning, Kommunism, Lars Ohly
För en tid sedan frågade jag mig om påven skiter i skogen. Detta efter att ha sett SVT:s inslag om att SKTF frågat sina egna medlemmar om de skulle tycka om att förlora sina jobb, något som genererade ett nekande svar som kunde användas till att hävda att det vore dumt att minska antalet skatteavlönade tjänstemän.
Dennis har nu hittat svaret i ett citat signerat Anna Carlson:
Det är sant att jag som företrädare för Teaterförbundet reagerade starkt över utnämningen av Cecilia Stegö-Chilò. Just därför att hon företrädde ståndpunkten att all kultur skall bära sig själv. Det tycker nämligen inte jag. Jag anser att stat och kommun och landsting har ett ansvar för konst och kultur, på samma sätt som för skola, vård och omsorg. Om detta är branschen överens, dessutom.
Tänka sig! Skönt att det finns en sådan samsyn. Kan inte lämpligt fackförbund ta vid och fråga fler grupper om de vill att staten, eller egentligen andra medborgare än de själva, ska ta ansvar för deras försörjning? Det kanske är fler än teaterförbundet som har nått ett sådant konsensus inom sitt skrå.
Andra bloggar om: Fackligt, Kultur, Politik, Teaterförbundet
Men heja, heja, hurra, hurra! Att rapparna Emilush & Caustic åtalas för förargelseväckande beteende när de rappar att alla i Landskrona hatar polisen, är ju typ det mest inspirerande som har hänt yttrandeheten sedan ... tja, sedan Ken Ring blev polisanmäld för att ha rappat om att storma slottet och tvinga till sig samlag med sessan. Det får mig att ta tag i någonting jag borde ha gjort för länge sedan:
CP åtalar rockgubbar för tonsatt lyssnarförakt
Att sjunga "tänd eld på dina tankar med dina svarta tysta tårar" kan vara förargelseväckande beteende. Alldeles för många framträdanden på alldeles för många år har lett till åtal för en orkester.
Popgruppen Kent åtalas för sina framträdanden över hela landet sedan 1995. Bandet har bland annat framför en sång med temat "Den här stan gör mig galen ikväll" och "och jag tror minsann min själ dör av svält".
Nu har den spastiske liberalen Freddi Westerlund väckt åtal för förargelseväckande beteende. "Genom sitt beteende har Berg visat förakt för konsten och dess konsumenter på ett sätt som varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten", skriver Westerlund i sin stämningsansökan. "Jag må värna yttrandefriheten, men det må också finnas gränser. De gränserna går runt Eskilstuna."
Någon anledning att ta hänsyn till gnällrockens inställning till samhället och dess särskilda kulturyttringar tycker inte åklagaren att det finns.
— Det är ingen kultur som har något företräde. Jag ser till orden och innebörden i de texter som framförts.
De åtalade har förnekat både dålig smak och förargelseväckande beteende i polisförhören. De menar att det handlar om musik (LOL).
Något annat fall där artister åtalats för åsikter i en sångtext är svårt att hitta.
— Nej, jag kan inte påminna mig något motsvarande fall, säger Per Herrey, förbundsjurist på Svenska Musikerförbundet sedan han släpptes ut ur fängelse efter ett 20 år långt straff för förargelseväckande klädsel buren på Eurovisionsschlagerfestivalen 1984.
Andra bloggar om: Humor, Musik, Yttrandefrihet
