2007-01-20

Permobilorienteringsanekdoten

Repris från den senare raderade bloggen Resegaranti.

Jag har tidigare lovat att nedteckna permobilorienteringsanekdoten. Det är lite motvilligt jag gör det, ty jag tycker mig själv vara en ganska god berättare och jag föredrar att återge mina bedrifter muntligen. Likväl är det värt ett försök, so here goes.

När jag var yngre gjorde jag några försök inom olika handikappidrotter. Jag var helt okej eller till och med riktigt duktig på 60 meter, men det är en vansklig gren för cp-skadade: När startskottet går triggar det livliga reflexer, som gör att de starkare musklerna tar över de svagare och ett svårkontrollerat rörelsemönster uppstår, varpå åtta spastiker kryssar över banorna i ett kaos som hotar att ytterligare skada dem alla.

Därför föredrog jag orientering. Jag var en skicklig kartläsare och trivdes i naturen. Jag var obesegrad genom hela (den flera månader) långa karriären - både på kortare distanser, som jag klarade av på kryckor, och de lite längre som krävde att jag körde permobil. Jag hade det som kallas för vinnarskalle och en evig vilja att vara bäst.

Så kom den stora tävlingen över lång, permobilkrävande distans. På den tiden hade jag en låg permobil som påminner mer om en liten bil än en kraftig elrullstol. Den tog sig fram i terrängen utan större problem och det skulle komma att behövas, eftersom tävlingen gick på Vitberget med dess slalombacke, eljusspår och branta slänter. Banan var dock tacknämligt lagd på ett sätt som gjorde att det alltid fanns en trivsam gångbana, en skogsväg eller något annat relativt slätt att begagna på sträckan mellan kontrollerna.

När jag tog den sista kontrollen tänkte jag tillbaka på loppet och insåg att jag gått rakt på varenda liten röd-vit skärm och därför torde ha segern inom räckhåll. Jag befann mig en bra bit upp på berget och målområdet var på campingen vid bergets fot. På kartan såg jag att den cykelväg jag följde snirklade sig i serpentiner nerför berget och jag förstod att banläggaren tänkte sig att det var vägen ner, vägen mot mål, vägen mot seger.

Jag förstod också att jag skulle ha ännu större chans att vinna om jag hittade en kortare väg och att den kortaste vägen alltid är en rak linje mellan två punkter, så jag började snegla neråt campingen i hopp om att hitta en någorlunda farbar led nerför berget. Efter någon minut tyckte jag mig ana ett något mindre kuperat parti, så jag svängde 90 grader och började köra rakt nerför berget, rakt ner mot målet.

Permobilens gas- och styrreglage bestod av ett handtag som hölls med båda händerna. Genom att föra det framåt ökades farten, genom att dra det i sidled styrdes permobilen till vänster och höger. När permobilen nu i allt högre fart rusade nerför berget hade jag fullt sjå att hålla kvar handtaget i mina händer, för att inte tala om hur svårt det var att gira undan de träd och stenar som befann sig mellan mig och segern.

Min kropp hölls kvar i permobilen av ett enkelt säkerhetsbälte; två remmar med kardborre låg tätt slutna mot min mage när både jag och mitt fordon studsade i svårparerade hopp över tuvor och hål. Till min fasa hör jag hur de båda kardborrebanden börjar slitas isär. Jag kan inte släppa handtaget, jag kan ingenting göra åt det, jag får istället finna mig i att lyssna till det raspande ljudet av ett säkerhetsbälte som sviker. Ett gupp, ett hopp, ett gupp till och bältet öppnas.

Jag förstår att jag är på väg mot något dåligt, mot något som kommer att göra ont. Idén om att gena nerför berget känns allt sämre när jag, utan säkerhetsbälte, fortsätter mitt mer eller mindre okontrollerade studsande nerför branten. Så kommer den, gropen som jag inte hinner styra runt.

Permobilen faller neråt, jag flyger uppåt och tumlar nerför backen utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Efter tio meter känner jag hur min kropp slutar att rulla och allt blir plötsligt mycket stilla ...

... tills jag blir överkörd. Av min egen permobil.

Mörbultad såg jag hur permobilen fortsatte ytterligare några meter innan den stannade en bit nedanför mig. Jag kröp ner till den, klättrade upp i den och fortsatte nerför berget, men nu snett nerför, mycket långsamt och mot cykelvägen som jag sedan följde mot mål. Väl i mål kunde jag konstatera att jag vunnit med så stor marginal att jag snabbt förstod att min seger aldrig hade varit hotad ens om jag följt den långa, säkra vägen hem.

Sensmoral? Jag vet inte, men anekdoten kan med fördel användas som påminnelse när jag står inför nya utmaningar, ty som min vän Frida en gång sa: "Har man blivit överkörd av sin egen permobil och ändå vunnit, finns det ingenting man inte klarar av".

Andra bloggar om: , ,

17 kommentarer:

victor sa...

nu minns jag. du är fantastisk.

helena bergman sa...

fantastisk är ett ord. bindgalen ett annat. tomato, tomato.

em sa...

hahahahaha, den tävlinginstinkten sitter i förjämnan

Linnah sa...

HAHAHA. Hysteriskt.

Anders Wallner sa...

Jag är stum av beundran.

Emma sa...

Jag kissade just på mig. Jag skojar inte. Väldigt, väldigt lite iofs, men ändå. :D

linda sa...

Ha ha ha! Underbart!

Freddi W sa...

emma:

Bättre betyg kan jag väl knappast få? Jag har länge vägrat att skriva ner anekdoten eftersom den var så pass bra att jag helst ville välja när jag berättade den - och dessutom tyckte att jag gjorde det så bra muntligt att jag helst inte ville överlämna den till det skrivna ordet - men nu känns det som att jag inte behöver ångra mig. :)

Johan sa...

"Har man blivit överkörd av sin egen permobil och ändå vunnit, finns det ingenting man inte klarar av" är ett alldeles underbart citat.

//JJ

saom sa...

Jag håller med Johan! Vilken underbar filosofi att leva efter. Tack för skrattet. *torkar skratt-tåren ur ögonvrån*

Morelli sa...

& jag håller med johan o saom- skulle kunna ristas i sten eller broderas på en tavla. Toppen!

Aioli sa...

Hahaha, det här var helt fantastiskt!

Terese sa...

Ja, alltså herregud. Jag låter som en lungsjuk eftersom jag rosslar och väser av garv.
Det var det bästa på väldigt länge.
har du något emot om jag länkar?

Freddi W sa...

Inte alls, länka du bara ^_^

disa sa...

太極峽谷,磐石營地,九族文化村,風櫃斗,雅築沙里仙溫泉,蛇窯蟬說,合歡山,嘉南八卦窯,糯米石橋,震災紀念公園,芙蓉瀑布,水鳥保護區,牛耳藝術渡假村,敷榮堂,登瀛書院,木屐蘭溪谷,木生昆蟲館,泰雅渡假村,惠蓀林場,水沙連古道,台一生態教育休閒農場,清境農場,生態農場,豐年靈芝菇,錦吉昆蟲館
奧萬大,埔里酒廠,埔里鯉魚潭,中台禪寺,台灣地理中心碑,九族文化村,玉山國家公園,合歡山,日月潭,田尾公路花園,新百果山,鹿港龍山寺,台灣民俗村,鹿港天后宮,溪頭森林,廬山溫泉,草嶺風景區,劍湖山世界,北港朝天宮,三條崙海水浴場,夏威夷,池南森林遊樂區,鯉魚潭,太魯閣,秀姑巒溪,長春祠,大佛風景區,東勢林場,古奇峰,五指山風景區,海水浴場,六福村,秀姑巒溪,石梯坪,磯崎灣,掃叭石柱,七星潭,小叮噹科學園區,大聖渡假,三義木雕博物館,谷關風景區,武陵農場,大坑風景區,亞哥花園,崎頂海水浴場

Magnus i Solna sa...

Lysande! Men inte så roligt då förmodar jag...

Robert Damberg sa...

Ofattbart bra, det sista citatet borde du trycka på en t-shirt. du skulle bli miljonär. :D