Kvinnliga partiledare vi minns

Socialdemokraterna vet knappt till sig av lycka över att de "äntligen" lyckats välja en kvinna till partiledare, som vore de tidigare förhindrade att göra det. När de nu valt Mona Sahlin är det förvånande att de är så imponerade över sin egen förträfflighet när de istället borde fråga sig hur det kunde ta sådan lång tid. Kompetenta kvinnor har funnits tillgängliga och de hade kunna välja en av dem för länge sedan; de har till och med haft möjlighet att välja just Sahlin tidigare. När nu Sahlin framställs som den "första kvinnliga partiledaren" - att hon är den första kvinnliga partiledaren i socialdemokraterna skrivs ibland inte ens ut - är det befogat att påminna om att det funnits många före henne.

Nazistiska nordiska rikspartiet var tidigt ute när de redan 1975 utsåg Vera Oredsson till Sveriges första kvinnliga partiledare. Först i riksdagen blev centerpartiets Karin Söder som tillträdde 1985 och ledde partiet i riksdagen från 1986. Gudrun Schyman påbörjade 1993 ett decennium som partiledare för vänsterpartiet. Harriet Colliander var partiledare för ny demokrati 1994 och hon ersattes av Vivianne Franzén samma år. Maria Leissner tog över i folkpartiet under två år från 1995. Maud Olofsson är centerledare sedan 2001. Ulla Hoffmann var tillförordnad partiledare för vänsterpartiet en tid 2003.

Lägg därtill miljöpartiets språkrör Ragnhild Pohanka, Eva Goës, Fiona Björling, Margareta Gisselberg, Marianne Samuelsson, Lotta Nilsson Hedström och Maria Wetterstrand. Socialdemokraterna bildades 1889, nazistiska nordiska rikspartiet valde en kvinna 1975 och när de över 100 år gamla socialdemokraterna till slut gjordet detsamma 2007, var miljöpartiet redan framme vid sin sjunde. Det står klart att det bara är i Norra Bantorgets lika lokala som självcentrerade historieskrivning som Mona Sahlin är den första kvinnliga partiledaren. För oss andra är hon den sextonde.

Andra bloggar om: Feminism, Kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, Politik, Socialdemokraterna