Fackligt självmål

Nätverket Rena kläder, som bland annat består av LO och IF Metall, kritiserar Indiska för att inte ta tillräckligt ansvar när de köper upp produkter i Indien. Mikael Ståldal tittar närmare på den rapport som sammanfattar kritiken. Där står det bland annat att läsa:

En stor svaghet hos den indiska fackföreningsrörelsen är att de stora fackliga centralorganisationerna är mycket nära kopplade till politiska partier.

Jag hoppas att LO och IF Metall nu sammanträder för att fundera lite på om det finns fler exempel, kanske till och med närmare än i Indien, på sådana kopplingar mellan fackliga organisationer och politiska partier, samt hur ofta det brukar ses som en "stor svaghet" även hos dessa.

(Via Johan Norberg.)

Andra bloggar om: Fackföreningar, Indiska, LO, Metall, Rena kläder.

Jullov

Jag har jobbat klart, packat färdigt och är redo att möta meterdjup snö, kramande kyla och ett 56.6-modem som inte inbjuder till begagnande. God jul!

Andra bloggar om: Jul

Årskrönika 2006

Året började med att jag i januari trevade efter min nya bloggs form och profil. Det landande bland annat i att jag i det otäcka Migrationsverket såg förnedring liknande den jag duckade genom att tacka nej till både Förbjuden kärlek och Sex Inspectors.

I februari kåserade jag om hur subversivt det är att hålla USA högre än Sovjet, i alla fall när en kommer där jag kommer ifrån. Jag avslöjade finsk galenskap, gjorde av med min sista tur och avlossade den första av årets många salvor mot Marita Ulsvskog.

Mars hann knappt komma ut ur garderoben innan trafiken till min blogg tiofaldigades som en direkt följd av jag begåvat Sverige med de länge saknade symboler jag kallar landskapsfunktionshinder. Själv tycker jag fortfarande att det är bland det roligaste jag någonsin skrivit. En vecka senare firade jag tio år som bloggare varpå jag visade på likhet mellan mognande frukt och omogna killar, och avslutade månaden med att ondgöra mig över Svenska spels förslag om att censurera internet.

Jag verkar inte ha producerat en enda vettig text i april, men den här bilden var spexig värre.

Maj började som i vanligt med att den röda regeringen demonstrerade till stöd för den röda regeringen. Jag, som är republikan, föreslog senare ett nytt valspråk till vår konung innan jag påpekade hur viktigt det är att vi värnar aborträtten. Vidare påpekade jag att icke-heterosexuella som älskar Carola, hatar sig själva. Därefter påbörjade jag en kort stund i rampljuset med två poster som gjorde min blogg, som man säger, känd för en bredare publik: Niklas Svensson Facts och Bättre att förekomma än att förekommas, båda i vågorna efter Lars Danielssons lögner om hans egen insats efter tsunamin.

I juni outade Stockholm Pride två talare som både var för sig och tillsammans utgjorde ett minst sagt märkligt val. Jag irriterade mig på det och på socialdemokratisk statistik medan jag roade mig med att tänka ut en ny version av Monopol. Dessutom uppmärksammade jag miljöpartiets galnaste malthusian (och ja, han är vad jag vet fortfarande både medlem och kommunens starke man).

Jag semestrade större delen av juli. Mitt bästa sällskap var Maciej Zarembas texter och barndomsvännen Emma. Malena Ivarsson spred dynga, min pappa spred kärlek och King of All cosmos var den mest homosexuella tv-spelskaraktären.

I augusti började jag och många andra tänka på jakt. Mina landskapsfunktionshinder fick sällskap av dito perversioner och jag gjorde egna Valaffischer, som jag följde upp med en specialare. Dessutom startade jag ett korståg mot Libero: del I, del II, del III.

Det var val i september och nästan allt jag skrev handlade om det. Sverige fick äntligen en ny regering och många fick anledning att fundera på hur det känns med demokrati.

I oktober tänkte jag mycket på grundlagarna, föreslog en alternativ regering och hatade Bono.

November inleddes, som så många andra månader, med att jag riktade kritik mot Byggnads. Världen gick under och många ville kommentera det. H&M sålde Viktor & Rolf och modebloggarna fick lära sig ett och annat om utbud och efterfrågan. Kvällstidningarna gjorde reklam för bantningspiller och de ansvariga utgivarna svarade aldrig på mina frågor. Den nya regeringen såg till att medborgarna inte längre tvingades finansiera dysfunktionella Centrum mot rasism och ingen var gladare än jag.

Året slutar som vanligt i december, som började med Intressanta invektiv. HRF försökte tvinga ett avtal på anställda som inte vill ha det. Samtidigt blev det allt tydligare att LO är rasister och att nästan alla är nationalister. Fackföreningsrörelsen demonstrerade mot att göra arbete mer lönsamt i förhållande till arbetslöshet och även i år slutar Sveriges flyktingpolitiska bokslutet på ett rejält moraliskt minus.

Andra bloggar om: 2006, Bloggar, Årskrönika

Det fula spelet

Annica Ring är den avhumaniserade flyktingpolitikens frontfigur, Marie Hessle är en falskspelande utredare till troll att släpa ut i solskenet och Barbro Holmberg är en exminister som saknar både själ och hjärta. Om vad som händer när de tre samarbetar berättar Gellert Tamas i Det fula spelet om de apatiska barnen.

När det gäller flyktingpolitik är den nya regeringen tyvärr inte mycket bättre än den gamla och den som vill ha en verkligt human och liberal flyktingpolitik har få platser att stoppa röstsedeln. Miljöpartiet är i mina ögon det bästa alternativet, men fler behöver sluta upp kring en starkt frihetlig och humanistisk linje.

Amnesti i dag, fri invandring i morgon. Tack.

Andra bloggar om: Amnesti, Annica Ring, Barbro Holmberg, Flyktingamnesti, Flyktingpolitik, Marie Hessle, Miljöpartiet, Politik

Att döda en ideologi

Jonas Morian och Lance von Clausewitz debatterar arbetsmarknaden och för den som vill följa diskussionen finns de hittils publicerade inläggen här, här, här och här. Viktigt att lyfta fram är att von Clausewitz medelst uttömmande och väl underbyggd argumentation, i kombination med klarsynthet och stark teoretisk grund, lyckas ta död på en hel ideologi:

Avsikt är inte samma sak som resultat och konsekvens. Liberalers avsikt kan många gånger vara god, men p g a en skev världsbild blir konsekvenserna aldrig som dom tror.

Okej. Då lägger vi ner och går hem. Socialisterna vann.

Jag ber om ursäkt för min och andra liberalers skeva världsbild och de konsekvenser den må ha orsakat. Förresten passar von Clausewitz på att ogiltigförklara alla åsikter som bygger på "ett statsvetenskapligt socialliberalt perspektiv", så om det var någon som tänkte anlägga ett sådant är det bara att glömma.

Jonas Morian är en synnerligen läsvärd socialdemokrat och i den här polemiken ställer jag mig helhjärtat på hans sida.

Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Jonas Morian, Ideologi, Lance von Clausewitz, Liberalism, Politik, Socialism

Dionysos, demonstrationerna och demokratin

Den massiva protesten mot förändringarna i a-kassan: manifestationer i flera städer, överlämning av en namninsamling och ett mycket stort demonstrationståg från Norra bantorget till Mynttorget.

I sammanhanget är det värt att återigen peka på att det förslag som LO protesterar mot, var en politik som den borgerliga alliansen gick till val på och fick mandat att genomföra. Det är alltså valresultatet, folkviljan, som Wanja Lundby-Wedin tågar mot och när hon gör det passar hon på att ge belackarna som talar om maffiametoder rätt:

- Försök inte ta strid med världens starkaste fackföreningsrörelse!

Ja, så sade hon. En demokratiskt vald majoritetsregering ska alltså akta sig för att genomföra den politik de är satta att genomföra om "världens starkaste fackföreningsrörelse" vill annorlunda. Enklast vore det, kan Lundby-Wedin tänkas tycka, om vi avskaffade alla val och lät LO:s verkställande utskott stifta alla lagar. Politiker får ju ändå inte, hur tydliga mandat de än må ha fått, ta strid med LO.

Som en charmig detalj föll det sig så oturligt att demonstrationståget hindrade en leverans av vin till den centralt belägna lokal i vilken det stora systemutvecklingsprojekt jag arbetar i, höll fest för alla sina medlemmar. Vi fick hålla tillgodo med ett mediokert vin från Australien medan det utsökta årgångsvinet från Italien satt fast i en bil på andra sidan den långa raden av demonstranter.

Vi skickade en springare som medelst pirra hämtade våra vinlådor. Jag kan tänka mig hur det skulle kunna låta när han skulle ta sig genom raden av uppretade a-kassekramare:

"Ursäkta, ursäkta! Släpp förbi mig, jag ska leverera dyrt vin till en grupp höginkomsttagare som har fest i den där vackra fastigheten ni ser där snett framför er. Kan vi skapa en lucka, kanske mellan gruvtolvan och kommunal? Tjänstemännen får snart slut dricka och en italiensk buffé är redan framdukad!

Ni är ju arbetslösa, så ni har väl inte bråttom någonstans?"

Men knappast. Han höll nog låg profil hellre än att ta strid med världens starkaste fackföreningsrörelse.

Andra bloggar om: A-kassa, Arbetsmarknad, Demokrati, Demonstrationer, LO, Politik, Wanja Lundby-Wedin

Två viktiga meddelanden

1.

Den överlägset mest beklämmande av alla Google-sökningar som tagit sökaren vidare till min blogg, är dagens fel på barnet cp vill inte ha det. Om du som sökte på det och fann mig någonsin skulle komma hit igen, vill jag att du ska veta följande:

Jag har en cp-skada, men det är inget fel på mig och mina föräldrar vill fortfarande, efter tjugonio år, ha mig. Jag är ganska lyckad och ofta väldigt lycklig. Om du vill får du gärna ta kontakt med mig, så kan vi prata om det. Om du vill kan du få prata med mina föräldrar också. De är världens bästa. (För mamma, det var väl inte du som googlade?)

2.

Ett julkort till alla sverigedemokrater, vissa LO-medlemmar och andra som motsätter sig att människor flyttar dit de vill bo, reser till platser de vill besöka och arbetar i länder där de hittar jobb:



Bilden stulen från Extra allt.

Andra bloggar om: CP, Funktionshinder, Handikapp, Invandring, Sverigedemokraterna

Bevara företaget svenskt?

Om det kan anses vara klarlagt varför så många tycker att det är så viktigt att utländska arbetare inte kommer hit, tycker jag fortfarande att det är oklart varför så många tycker att det är så viktigt att svenska företag ägs av svenskar.

När tyska MAN lägger bud på Scania, talar Scanias VD Leif Östling om tyskarnas lyckosamma blitzkrieg och oförmåga att vinna längre bataljer. Statsminister Fredrik Reinfeldt rycker in och lägger vikt vid att "en kronjuvel i svensk industri också i framtiden kan ha kvar sitt huvudkontor i Sverige". Socialdemokraten Thomas Östros vill inte att ett svenskt bolag ska "försvinna i ett tyskt ägande" och såväl miljöpartisten Peter Eriksson som centerpartisten Roger Tiefensee håller med.

Om de inte vore nog talar kommunisten Ohly sig varm för kapitalisten Wallenberg som huvudägare. Är det något som kan förena politiker över hela linjen, är det uppenbarligen risken för att något svenskt ska bli något lite mindre svenskt.

Affärsvärlden påpekar att det reser frågor om vi ska motverka globaliseringen och stänga våra gränser för utländska företag. Får svenska företag inte längre köpa utländska företag? Vi vill väl inte att deras "kronjuveler" ska "försvinna i vårt ägande", eller? Att Vattenfall köper tyska bolag och Telia turkiska företag verkar inte vara något problem. Inte heller Volvos, Securitas och Assa Abloys affärer i andra länder verkar uppröra.

Globalisering är en väg, ingen enkelriktad gata.

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, Globalisering, Lars Ohly, Leif Östling, MAN, Peter Eriksson, Roger Tiefensee, Scania, Thomas Östros, Uppköp, Wallenberg

Gå hem och stanna hemma

Att LO tycker att det är viktig att skicka hem utländska arbetare och tvinga på svenska arbetare kollektivavtal mot deras vilja finns det ingen anledning att tvivla på. Resonemangen som leder fram till en sådan politik är desto mer tvivelaktiga.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh berättar hur LO:s Erland Olausson tänker i frågan och det kan sammanfattas så här: Invandrande arbetare får inte tillåtas konkurrera med lägre ingångslöner som kompensation för språkproblem och annat som kan orsaka lägre produktivitet, eftersom de senare, när problemen minskar och produktiviteten ökar, kommer att få högre lön och därmed minska löneutrymmet för andra (läs: svenskar).

Som både Bergh och Dennis Josefsson påpekar är det ett felslut. Högre produktivitet, att samma mängd arbete utförs på kortare tid, skapar mer löneutrymme. Att LO framställer det på ett annat sätt och skapar en påhittad motsättning mellan svenska och invandrande arbetare är både dumt och onödigt.

Det handlar om solidaritet, brukar LO säga, men med vilka? Att den omtalade solidariteten inte omfattar utomnordiskt födda är sedan länge fört bortom rimligt tvivel, men det blir i fler och fler sammanhang allt tydligare att omtanken inte heller sträcker sig till andra än de som redan har välbetalda jobb.

I LO:s rapport om alliansens politik (via Lennart Regebro) tolkar LO arbetslinjen som en metod som inkluderar att hålla arbetslösa borta från arbetsmarknaden för att de inte ska konkurrera med de som redan har jobb. Med andra ord en konstgjord brist på arbetstillfällen i syfte att hålla de redan arbetandes löner på en konstgjord nivå, baserad på tron att lönerna är högre ju färre som jobbar.

Galenskap, naturligtvis, men samtidigt väldigt förklarande eftersom det med en sådan analys blir självklart att ropa "Go home!" till lettiska kolleger eller att Wanja Lundby-Wedin berättar för Financial Times att det är hemskt att tänka sig en a-kassa på 11.000 kronor per månad eftersom den leder till att den arbetslösa tvingas ta ett jobb för 17.000 kronor per månad. Det är, som Johan Norberg påpekar, inte direkt ett cruel and unusual punishment. Att ha LO som sin företrädare, däremot...

Andra bloggar om: Arbetslöshet, Erland Olausson, Go home-vänstern, LO, Lönebildning, Löneutrymme, Wanja Lundby-Wedin

Uppdaterade länkar

Bland vännerna har jag lagt till Extra allt, som till (drygt) hälften skrivs av Jonas Jarefors, gammal studiekamrat tillika min efterträdare på positionen som chefredaktör på Polmagasinet, en tidning som i benhård konkurrens med framstående magasin som Reversen, Moderna Tider och Nordkoreas kommunistiska partis ungdomssektions tidning Novostakoj har lyckats utöka upplagan till inte mindre än 230 exemplar.

Bland liberalerna har Ingerö (som tagit paus) fått lämna plats för Gudmundson (som kommit tillbaka) och Martin Borgs (som börjat). Missa inte Borgs filmer, speciellt inte den i vilken han drar ner byxorna på Tobias Billström (m).

Andra bloggar om: Bloggar

Kollektivt självmord

När letterna byggde i Vaxholm försökte Byggnads fuska med ordningen för förhandling genom att ställa lönekrav som absolut förutsättning för att teckna kollektivavtal istället för att, som ordningen bjuder, först teckna avtal och sedan förhandla om lönen. Dessutom var den lönenivå som facket krävde arbetsgivaren på högre än vad andra byggare får, långt mycket mer än vad andra målare får och ännu längre ifrån den i avtalet stipulerade minimilönen.

Som det inte räckte för att få samtliga inblandade att förstå att målet inte var att höja de utländska arbetarnas löner till nivån i värdlandet, utan att stänga de utomsvenska arbetarna ute, ställde sig fackets personal och medlemmar i långa rader för att gemensamt skandera "Go home! Go home! Go home!" till sina baltiska kolleger. Ett vidrigt, men också ett för den arbetskraftsinvandringsfientliga fackföreningsrörelsen symptomatiskt, beteende; bolaget gick i konkurs och främlingarna skickades hem. Den svenska modellen segrade.

Moderaterna försvarar facket och det är egentligen inte så konstigt som det först kan verka. Centrala avtal ger lugn och ro även för Svenskt Näringsliv och det är dessutom politiskt massjälvmord att ens andas ett ifrågasättande. Det gör man bara inte.

När Sofia Appelgren frågade sin personal om de vill att hon skulle teckna kollektivavtal svarade de nej och Appelgren meddelade facket såväl personalens vilja som hennes beslut. Facket, som i Vaxholm skyddade de lettiska byggarna genom att skrika "Go home!" till dem, rycker då in för att skydda Appelgrens personal genom att räkna fel och sätta Appelgren i blockad. På så sätt hoppas facket att Appelgren antingen ska tvingas skriva på det avtal hennes personal inte vill omfattas av, eller att hon ska gå i konkurs, så att hennes personal inte får behålla de jobb de vill ha.

Riksdagsmannen Fredrik Federley, som uppenbarligen inte förstått att det är fel att ifrågasätta facket, kallar det hela för Maffiametoder. Facket kräver då en ursäkt från regeringen, ty följande gäller: Facket får ha vilka åsikter som helst om de folkvalda och den politik de för, men de folkvalda får aldrig ha några åsikter om facket och den politik de för. Förvånas inte om vår dörrmatta till regering skäller ut Federley och sedan ansluter till blockadvakterna utanför Appelgrens restaurang.

Samtidigt förbereder vi oss för att ge ekonomipriset till Edmund Phelps, som tycker att de mäktiga fackförbunden är det största hindret mot sänkt arbetslöshet. Har någon hört något så galet? Jag har bara en sak att säga till Phelps när han försöker att ta sig in i Stadshuset på söndag: Go home!

Andra bloggar om: Byggnads, Edmund Phleps, Ekonomipriset, Facket, Fredrick Federley, Go home-vänstern, Kollektivavtal, LO, Moderaterna, Nobelpriset, Sofia Appelgren, Svenskt Näringsliv, Vaxholm

Intressanta invektiv

En av DN:s ledarskribenter, den politiskt korrekte och USA-älskande Bonnierlakejen Niklas Ekdal, listar sina favoriter av de skällsord som under det gångna året riktats mot honom. Jag vet inte vad som är roligare - orden eller Ekdals kommentarer:

"Latteliberal"
Ännu ett glåpord att bära med stolthet. Varför vara konservativ eller socialist när man kan vara liberal? Varför dricka surkaffe när det finns espresso?

"Marknadskramare"
Denna kritik kommer i allmänhet från vänster och känns också som höjden av uppskattning. Marknadsekonomin är en öppen tävling i att tillfredsställa mänskliga behov. De alternativ som prövats har slutat med att diktatorer bestämt vad som ska produceras. Det brukar mest bli stridsvagnar.

"Stadsliberal"
Samma som med latteliberalismen. Två positiva begrepp som tillsammans antas beskriva något negativt. Men hur kul är motsatsen ”Lantisnazist”?

De andra skällsorden är politisk korrekt, stadsliberal, socialterapeutisk, bombhöger, nyliberal, Bonnierlakej, islamkramare, islamofob och USA-älskare.

Av dessa har jag kallats politisk korrekt och nyliberal, och själv skulle jag gärna kalla mig för latteliberal, marknadskramare och stadsliberal. Dock saknar jag några nya förolämpningar som ännu inte verkar ha nått hela vägen till DN-skrapan, kanske för att de är svåra att applicera på Ekdal och hans kolleger?

Blöjdansk, Esbatieskapist, Fidelfirare, gatstensgalning, godsägarsocialist, intrångsliberal, Kubakramare, Salemhuligan, slagsmålssosse, undergångsvänster...

Andra bloggar om: DN, Förolämpningar, Humor, Invektiv, Niklas Ekdal

Sluta slåss

Shan of Queertopia tröttnar på att nazister och (anti-)fascister alltid ska slåss med varandra hur kontraproduktivt det än är. Jag gillar icke-våld, yttrandefrihet och att vända andra kinden till, men jag undrar om det inte är dags för ett sista öga för ett sista öga, en sista tand för en sista tand: Vänta tills de samlats och slå sedan flera hundra ruttna flugor i en smäll genom att jämna Salem med marken.

(Förlåt ni som bor och verkar där de 364 andra dagarna.)

Andra bloggar om: AFA, Anti-fascism, Fascism, Göteborg, Högerextremism, Icke-våld, Nazism, Salem

Å dom ba, Q ba!

SVT firar Castro och hans Kuba, Mattias Svensson skriver i Gudmundson samtidigt som vi hittills lydiga ringer till Radiotjänst för att säga upp de sista licenserna och under tiden har Human Rights Watch fullt sjå med att visa en annan bild än den statsteleviserade.

På (s)+(v)=t påpekas att Castro - eller Fidel, som de nöjer sig med att kalla honom - "sett 10 amerikanska presidenter komma och gå". Jag tror att det kan ha att göra med att Castro är en diktator i en diktatur, medan amerikanska presidenterna väljs i demokratiska val och inte tillåts sitta mer än två mandatperioder.

Andra bloggar om: Fidel Castro, Kuba, Public Service, SVT