Politikernas alldeles egna medborgarlön

SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.

Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.

Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.

Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.

Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?

(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg

Rödgrönt tåg med mycket loco och lite motiv

Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har som bekant ingått äktenskap och de är just nu på bröllopsresa medelst tåg. Det må vara hänt att en sådan resa inte står för några större utsläpp av växthusgaser, men avgaser tunga av politisk galenskap står som en fet fondvägg (a.k.a. Göran Johansson) bakom de lyckliga tre.

Om Ford går i konkurs bör staten ta över Volvo, lyder ett budskap. Tanken är att om Volvo inte tillverkar bilar som människor vill köpa, ska staten se till att människorna både vill, kan och ska köpa bilarna i alla fall. Exakt hur det ska gå till är ännu lika oklart som Vänsterpartiets roll i det samarbete de inte är med i, men jag har ett förslag:

Staten kan ordna ett lotteri, typ som Bingolotto, i vilket lyckliga medborgare kan vinna en Volvo. Till skillnad från Bingolotto ska statens lotteri inte dela ut fem bilar, utan några tusen fordon, varje kväll. Till slut har alla svenskar en egen Volvo och med en sådan tillväxt och välståndsökning torde såväl Volvos som statens finanser blomstra.

Ett annat förslag från den rödgröna gödselhögen är att banker som får statligt stöd ska bör ge arbetslösa en frist, så att de inte behöver gå från hus och hem. Här är idén att om staten är schyst mot bankerna, måste bankerna vara schysta mot kunderna. Detta genom att staten först ska rädda de banker som gjort dåliga affärer för att bankerna sedan ska rädda de låntagare som skuldsatt sig i högre utsträckning än vad de klarar av. Nu har jag i och för sig inte mer än en grundkurs i nationalekonomi, men jag är långt ifrån övertygad om att det inte skapar nya bubblor och kriser.

Förslag nummer tre, att höja nivån i a-kassan, är däremot högst rimligt för ett regeringsalternativ som redan på förhand verkar utgå från att de kommer att skapa arbetslöshet snarare än jobb. Fast då kan man å andra sidan undra varför de inte bara anställer hela befolkningen på ett förstatligat Volvo. Alla får jobb (och en bil!), alla kan betala sina skulder och alla leva vi lyckliga tills döden skiljer oss åt.

Döden eller nästa val, that is. Ty även om jag inte ännu vet om jag ska rösta och vilket parti jag ska rösta på, vet jag i alla fall vilka partier jag inte ska rösta på.

Intressant? Mer i SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassan, Finanskrisen, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Socialdemokraterna, Volvo, Vänsterpartiet

En liberal statsvetares våta dröm

Tidigare i år har jag tappat förtroendet för regeringen, bestämt mig för att inte rösta i nästa år och till och med slutat drömma om en framtida romans med ett mer frihetligt miljöparti. Nu ser det trevligt nog ut som om jag får anledning att åtminstone hoppas lite igen. Alliansen och miljöpartiet, som nyligen sidsteppade sossarna i frågan om arbetskraftsinvandring, har nämligen enats om en ny grundlag. Om detta berättar fem företrädare på DN Debatt och vilken berättelse det är! Jag har svårt att komma ihåg när jag senast var så genuint sprallig inför ett politiskt utspel; det här är definitivt det närmaste en våt dröm en liberal statsvetare som jag kan komma (no pun intended).

Rättighetsskyddet ska förstärkas med ökad lagprövning, vilket borde vara en självklarhet för varje liberal demokrati äldre än fosterstadiet. Likaså ska skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna stärkas i syfte att garantera integritet och rättssäkerhet. Även det är en utmärkt idé, särskilt i dessa FRA-dagar.

Det lokala självstyret förstärks, vilket flyttar politiken från huvudstadsområdet till bostadsområdet. Spärrarna tas bort från personvalet, vilket flyttar makten från partierna till väljarna. Skilda valdagar införs, vilket flyttar fokus från riksdagen till kommunerna. Regeringen ska prövas i riksdagen, vilket flyttar taktpinnen från den tidigare stadsministern till folkets nya representanter.

Och så där fortsätter det över hela artikeln. Och jag tror knappt mina ögon. Det här, mina vänner, är liberal politik. Det är dessutom, faktiskt, grön politik. Kärleken har inte rostat, Peter Eriksson! Jag är din om du vill ha mig (åtminstone för en natt per år).

Det enda jag oroar mig för är att miljöpartiet inte ska mäkta med att driva linjen hela vägen ut. Det finns nämligen ett parti som inte vill försvara medborgarna från politiken, inte gärna ser att väljarna granskar kommunalpolitiken när det är dags för val, och som vägrar att låta någon annan än den egna organisationen utse vilka politiker som ska väljas. Det partiet heter socialdemokraterna. Med detta parti ska miljöpartiet samarbeta under nästa mandatperiod och det kan, som min kollega G skulle ha sagt, "bli dålig stämning" om miljöpartiet dessutom ska fatta grundlagsbeslut med alliansen både före och efter ett riksdagsval.

Men i dag skiner solen och hoppets knoppar spricker ut i blom, så det får bli ett senare bekymmer. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta igen. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta på ett alliansparti igen. Jag kan tänka mig att göra vad som helst för att hålla socialdemokraterna borta från makten länge nog för att detta underbara stycke politiska historia ska bli verklighet.

Det här är en önskelista som jag aldrig tordats skicka ens till tomten. Det här är allt jag någonsin trott på och mer än vad jag vågat be om. Det här är en revolution och den allra bästa på mycket, mycket länge.

Viva la revolución!

Intressant? Mer hos Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Grundlagen, Grundlagar, Grundlagsutredningen, Liberalism, Miljöpartiet, Personval, Politik, Socialdemokraterna, Valsystem

De röd-gröna ett gäng tråkiga nykterister

På Facestat.com kan man ladda upp ett foto på sig själv (eller på någon annan) och få andra användares åsikter om ens utseende med hänvisning till ålder, politisk hemvist, civilstatus med flera karaktäristika. På så sätt kan man ta reda på att jag ser ut att vara en 19-årig (!) tråkig och ful singelkille med konservativa böjelser. Min fästmö är däremot en snygg, smart och rolig vänstertjej (!).

Tack vare Facestat och ett unikt samarbete mellan Dyslesbisk och Åsiktstorped kan vi nu avslöja sanningen om våra partiledares persona. Vi har delat upp (det mycket betungande) arbetet mellan oss och Mickes granskning av den ytliga högern hittar ni här. Själv har jag tagit mig an den spacklade vänstern.

Lars Ohly (v) är tjockisen i gänget, men det väger han upp (pun intended) genom att vara intelligent, välbärgad - och konservativ. Något till vänster om honom står Mona Sahlin (s), som i och för sig också är intelligent, men hon är varken rolig, pålitlig eller snygg. Peter Eriksson (mp) delar politisk uppfattning med Mona Sahlin, men han är inte lika välbärgad. Även han får dras med epitet som ful och tråkig. Så långt är alla bedömda som opålitliga och mindre attraktiva personer i medelåldern, men i bjärt kontrast mot detta ställer sig Maria Wetterstrand (mp), som förutom att hon klockar in på blygsamma 26 år anses vara såväl pålitlig som vacker.

Gemensamt för alla fyra är att de är vita, gifta, nyktra och inte ett dugg roliga. Lars väger som sagt mest, Peter är minst intelligent och Maria är yngst, snyggast och mest pålitlig. Lars och Mona har bättre ekonomi än Peter och Maria, medan Maria och Lars är mer konservativa än Mona och Peter. Den svenska vänsterflygeln: Ett gäng tråkiga nykterister.

Som bonus kan nämnas att Jimmy Åkesson (sd) beskrevs som en grön, grotesk och överviktig klumpfot som hänger med en åsna. Det kan å andra sidan bero på att jag i brist på en snygg pressbild på Åkesson laddade upp ett foto på ett träsktroll.

Intressant? Mer hos Åsiktstorped.
Andra bloggar om: Facestat, Jimmy Åkesson, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Utseende

Om att stänga dörren till glashuset och kasta sten där inne

Jag vet att det är naivt att som jag gå omkring och drömma om att miljöpartiet plötsligt ska mogna, börja ta ansvar och bli en del av ett nytt politiskt alternativ, som istället för att skala från vänster till höger driver om en reformistisk liberalism med en tydlig anti-auktoritär utgångspunkt. Därför bör jag nog vara tacksam varje gång jag påminns om att det inte kommer att hända; jag ska nog ha vett att uppskatta varje gång de gröna kommer ut som systembevarande sossekramare.

Tre ledande miljöpartister skriver på DN Debatt och det börjar bra. De går hårt åt vänsterpartiet och slår fast att en röd sedelpresspolitik vore förödande för samhällsekonomin. Vidare menar de att motståndet mot skatteväxlingen och friskolorna gör det omöjligt att samarbeta med vänsterpartiet. Slutligen markerar de att miljöpartiet minsann är regeringsdugliga eftersom de till skillnad från Lars Ohly inte har några band med kommunismen.

Så långt både rimligt och gott, men därefter väcks jag bryskt ur min drömsömn. När de talar om den borgerliga regeringens "nedmontering av socialförsäkringarna" låter den gröna trion som en doakör bakom en aldrig så förorättad Marita Ulvskog eller Wanja Lundby-Wedin. Det är också syftet - vänsterpartiet har redan deklararet att de inte tänker kompromissa inför nästa riskdagsval och miljöpartiet ser chansen till ministerposter om de redan nu isolerar sig i ett äktenskap med (s).

Dörren till glashuset är stängd och där inne viner stenarna. Miljöpartiet avfärdar vänsterpartiet för att de motsätter sig en skatteväxling, men de verkar ha glömt bort att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är minst lika kritiskt inställd. Miljöpartiet raljerar över vänsterpartiets kritik mot arbetskraftsinvandring, men de verkar ha glömt bort att de var tvungna att göra upp med de borgerliga eftersom socialdemokraterna och LO är starkt protektionistiska på området. Miljöpartiet pratar om asylpolitik, med de verkar ha glömt bort att de i den frågan har mer gemensamt med vänsterpartiet än socialdemokraterna.

Vänsterpartiet vill inte kompromissa, miljöpartiet vill bilda regering med socialdemokraterna och socialdemokraterna säger som vanligt ingenting. Den röd-gröna röran är rörigare än någonsin, ett trovärdigt regeringsalternativ är omöjligt att skönja och ännu en gång har miljöpartiets kärlek till socialdemokratin dragit armeringsjärn genom den i betong gjutna blockpolitiken. Kanske är det ytterligare något jag borde känna tacksamhet över? Hur handlingsförlamad den borgerliga alliansen än må vara, är de i alla fall en koallition och som en sådan vinner de även nästa val.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jakop Dalunde, Lars Ohly, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Re: Gröna fingrar ...

Det var inte bara jag som skrev om den urbota löjliga nollvisionen för rökning. En som jag redan har refererat till är Johan Ingerö och bland andra läsvärda inlägg förtjänar Mattias Svensson ett omnämnande för reflektionen kring den mobbarmentalitet som döljs i förslaget. Samme Svensson har dessutom ägnat ett andra inlägg åt att kommentera att inte ens mitt ironiska förslag om att slå ihjäl alla rökare skulle vara ett fungerande statligt ingrepp. Läsning rekommenderas.

Men det är inte alla som håller med. Den annars så förnuftigt frihetlige Anders Wallner (mp) blottar en av den gröna rörelsens auktoritära sidor när han i ett undantag tycker att det faktiskt är statens sak att lägga sig i folks livsval just när det gäller rökningen. Han passar dessutom på att slå några slag på samhällskostnadstrumman genom att påstå att rökningen är en dyr affär för skattebetalarna. Jag är inte övertygad.

I de undersökningar (exempel) som även räknar med de kostnader som rökare befriar oss ifrån genom att dö i förtid, är rökningen alltid en samhällsekonomisk vinst: Rökare betalar in mer skatt än andra, de konsumerar förvisso sedan sjukvård när rökningen gör dem sjuka, men eftersom de dör i förtid blir de billigare för samhället, som annars måste bekosta även de ålderskrämpor som inte kan relateras till rökningen. Sett över livstiden är vårdkostnaden lägre för rökare (och överviktiga, btdub) eftersom dessa grupper inte har lika många år på sig att konsumera vård. Det anses därför att bekämpning av rökning och fetma i och för sig är positivt för folkhälsan, men att det inte sänker samhällets kostnader för vård. För att inte tala om all insparad pension.

I frågan insatta läsare får gärna upplysa om forskningsläget.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Gröna fingrar - nu petar de även i ditt askfat

Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad som när klåfingriga politiker går in i förmyndarrollen och får för sig att det är deras sak att avgöra hur jag och andra människor ska leva våra liv. Det skulle i så fall vara när de hittar på ännu en nollvision, ty alla vi som arbetar med management vet att det är hål i huvudet flera gånger om.

Som värst känns det naturligtvis när den bisarra kreativiteten är så stor att överheten får idén att göra både-och: formulera en klåfingrig nollvision gällande mina egna val gällande mina egna handlingar gällande min egen makt över min egen kropp.

En intresseorganisation beställer en opinionsundersökning, som visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. De låter dock bli att påpeka att 100 procent av rökarna i alla åldersgrupper helt skulle sluta röka om man buntade ihop dem och slog ihjäl dem.

Intresseorganisationen efterlyser sedan en nollvision och får 63 procent av befolkningen att ställa upp på den. I riksdagen är det etter värre - hela 65 procent av ledamöterna tycker att det är en bra idé. Bland kristdemokrater och miljöpartister (anarkister min stjärt) finns stöd hos hela 90 procent.

Själv föreslog jag redan för ett år sedan en nollvision för nollvisioner. Tillåts jag drömma skulle jag därtill önska ett samhälle fritt från auktoritära partipampar som petar i mitt glas, i min mat och i min snusdosa. Ska de hålla på så här måste jag börja röka igen.

Intressant? Mer hos Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Grön-blått toppjobb

April, april!

Uppdatering: Tack för alla lyckönskningar och glada tillrop, men nedanstående är blott ett aprilskämt. Däremot är jag övertygad om att miljöpartiet, vad det lider, plockar fram allt mer av den redan existerande misstron mot den auktoritära staten och så småningom blir ett mer liberalt parti. Dessutom hoppas jag att jag någon gång får chansen att på ett eller annat sätt arbeta politiskt med de i texten nämnda miljöpartisterna.

Jag har bloggat väldigt lite på sistone och nu kan jag äntligen berätta varför!

Under ett par månader har jag varit inblandad i diskussioner kring ett nytt uppdrag, som jag erbjöds i fredags och tackade ja till i kväll. Under sex månader ska jag ingå i en miljöpartistisk arbetsgrupp under ledning av självaste Maria Wetterstrand. Gruppens medlemmar är förutom jag språkrörssekreteraren Anders Wallner och Grön ungdoms språkrör Maria Ferm och Jakop Dalunde.

Mitt förslag att döpa gruppen till Task Force Freedom röstades snabbt ner till förmån för Gruppen för grön ideologiutveckling, men uppgiften är densamma: Att med blicken riktad mot en ny mitt befria miljöpartiet från skogsmullevänsterns ok och påbörja den gröna rörelsens resa mot en ny, mer trovärdig och fräscht liberal position. (Observera att de andra deltagarna i gruppen knappast skulle använda just dessa ord för att beskriva direktivet, men det är vad det i praktiken innebär.)

Ett utmärkt exempel på vad vi skulle kunna ha arbetat med om det inte redan vore gjort är den nya arbetskraftsinvandringsöverenskommelsen. Områden där miljöpartiet redan visat framfötterna i - och som vi kommer att fortsätta att titta närmare på - är småföretagarnas situation och anställningsskyddet. Dessutom kommer vi att ta oss an skatterna, bidragssystemen och mycket annat. Jag är mycket exalterad; jag yvs!

Så håll tummarna. Om ett halvår kanske miljöpartiet glömt friåret, slutat tjata om EU-utträde, förstått att ränta inte är hin håle, omvärderat synen på kärnkraft och börjat ägna sina kongresser åt annat än oro över skum strålning från mobiloperatörernas master. Med lite tur har de dessutom värvat en ny, grön-blå medlem.

(Gullig kuriosa om att jobba i mp: Varje ny arbetsgrupp börjar med en så kallad frivecka, under vilken inget arbete får utföras. Detta för att "minska stress och utbrändhet, öka kreativiteten och ge människor större möjligheter att påverka sina liv.")

Andra bloggar om: Anders Wallner, Fredrik Westerlund, Jakop Dalunde, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik

Grön ungdoms icke-politik

När jag använde en sen söndagkväll till att läsa ikapp Grön ungdoms riksårsmöte, vilket man kan göra tack vare den som initiativ förvisso berömvärda, men som praktik kanske lite väl spretiga, RÅM-bloggen, fanns det för mig en lika hög topp som en låg botten.

Toppen tycker jag att det är att de nya språkrören heter Maria Ferm och Jakop Dalunde, ty det är två kloka människor som jag alltid uppskattar att lyssna till även när jag inte håller med dem.

Botten är att Grön ungdom tar ett steg tillbaka till stillastående på en plats där de inte syns, inte finns och inte vill vara med och påverka - under rubriken Hurrah! manas till fest för att fira att ingenting har hänt. Det vill säga, Grön ungdom ska fortfarande driva kravet på att Sverige ska lämna EU.

Det är världsfrånvänt, närmast barnsligt, och det är en av de saker som gör att miljöpartiet tyvärr ibland är svårt att ta på allvar. Vad värre är, är att just den gröna politik som de gröna säger sig vilja driva, till exempel miljöfrågorna och frågor om hbt-personers situation i andra länder, är spörsmål som lämpar sig alldeles utmärkt att driva på EU-nivå.

Sverige är medlemmar i EU och kommer så att förbli. Att ställa sig utanför är att inte vara med och jag kan för mitt liv inte begripa varför Grön ungdom fortfarande (reality check: 2008, folkomröstning +14 år) håller den naiva idealismen högre än den faktiska, praktiska och viktiga verkligheten. Gör om, gör rätt.

Intressant? Mer hos Queer Vegan out of Stockholm.
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Grön ungdom, Jakop Dalunde, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik

Biologiskt nedbrytbar koloss

"Allting är biologiskt nedbrytbart", sa jag till en kollega för några dagar sedan. "Det tar bara kortare eller längre tid." Det var förstås innan jag visste att EU har en definition:

Ett ämne betraktas som fullständigt biologiskt nedbrytbart (aerobt) om
1. en 28-dagars undersökning av biologisk nedbrytbarhet enligt OECD 301 A-F eller likvärdiga testmetoder ger följande resultat:
- OECD 301 (tester baserade på mätning av löst organiskt kol): ≥ 70 % nedbrytning.
- OECD 301 (tester baserade på syreförbrukning eller koldioxidbildning): ≥ 60 % nedbrytning, jämfört med det teoretiska maximivärdet.
2. kvoten BOD5/ThOD eller BOD5/COD är större än 0,5.
Principen om en 10-dagarsgräns behöver inte nödvändigtvis tillämpas vid OECD-testerna. Om ämnet uppfyller de ovan angivna kraven på nedbrytbarhet inom 28 dagar, men inte klarar 10-dagarsgränsen, antas nedbrytningstakten vara långsammare.

Jag förstår verkligen inte varför vänsterpartiet och miljöpartiet vill att Sverige ska lämna EU. De, om några, borde väl uppskatta en jättelik förmyndarstat (v) med förkärlek för regleringar (v, mp) och det i synnerhet på miljöområdet (mp)? Att den äldre delen av centerpartiet uppskattar de gigantiska bidragsströmmarna från borgare till bönder kan jag däremot förstå. Som liberal är det däremot omöjligt att känna annat än avsmak. Inte just inför definitionen av aeroba ämnen, men väl inför EU som helhet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aeroba ämnen, Biologiskt nedbrytbara ämnen, EU, Miljö, Miljöpartiet, Politik, Vänsterpartiet

Gröna mer positiva till kärnkraft

Såväl DN som SvD återger en opinionsundersökning som visar att det folkliga stödet för att bygga ut kärnkraften har vuxit så mycket att det nu finns en stor majoritet för fler reaktorer. Ju större plats klimathotet tar i debatten, desto starkare stöd för kärnkraften, är analysen.

Skillnaderna mellan olika grupper är stora. Män är mer positiva än kvinnor, äldre mer positiva än yngre, sydsvenskar mer positiva än norrlänningar och LO-medlemmar mer positiva än Saco-medlemmar.

När det gäller partisympatier är moderater och folkpartister som väntat mest positiva, men sedan kommer något som i alla fall överraskar mig. Motståndet är starkast i vänsterpartiet (78 %) och centerpartiet (69 %), inte i miljöpartiet (66 %).

Jag hade reflexmässigt gissat att de gröna skulle vara de mest kärnkraftsfientliga, men så är alltså inte fallet. Min bästa gissning är att miljöpartiet har ett gäng väljare som listat ut att kärnkraft inte driver växthuseffekt och därför är positiva till utbyggnad. Vidare gissar jag att de som röstar på vänsterpartiet istället ser kärnkraft som högerpolitik och odlar ett motstånd som är mer ideologiskt än praktiskt orienterat. (Någon med mer kunskap om miljöpartiet och/eller vänsterpartiet får gärna upplysa mig om sanningen är en annan.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Folkpartiet, Kärnkraft, Miljöpartiet, Moderaterna, Politik, Vänsterpartiet, Växthuseffekten

Lustig lördag

I går var sannerligen en lustiger lördag och ett par av lustifikationerna låter sig dokumenteras även så här i efterhand. Först ledarskribent Per Gudmundson, som är i högform när han lustmördar miljöpartiet genom att slå på alla hjärtefrågor med fiskeripolitiken som slagträ:

"Miljöpartistiska riksdagsledamöterna Helena Leander och Tina Ehn skriver i riksdagsmotionen 2007/08:MJ242 att vi "måste börja se fiskar som enskilda individer" och att det är "angeläget att Fiskeriverket och andra frångår det avindividiserade sättet att mäta fiskar i kilo och ton och börjar se dem som individer istället." Det skulle bli intressant att se Fiskeriverket lösa det problemet och höra dem förklara att exportkvoten uppgår till Lars, Johanna, Ulrik, Mirjam, Ahmed, Stina, Erika, Linus, Peter, och så vidare. I förlängningen ligger rimligen också ett obligatoriskt fiskregister, för att inte tala om ett paket med sociala rättigheter. Handikappvänliga räcken i laxtrappan, sikens rätt att bära traditionell dräkt, allmän tilläggspension för gammelgäddor, samt undantag från principen om sist in först ut i mindre och mellanstora mjärdar ligger nära till hands. Sedan måste det bli ett stopp för kränkande och förlöjligande uttryck: "Glad som en lax" eller "Pigg som en mört" förstärker stereotyper som har hindrat generationer av fiskar från att beviljas friår."

Därefter en riktig karls syn på finansmarknaden:



Intressant?
Andra bloggar om: Finansmarknaden, Humor, Miljöpartiet, Per Gudmundson, Politik

Med fiender som Akademin är alla Anders Wallners vänner

Akademin för klassisk kulturkritik attackerar Anders Wallner och passar på att förklara hela miljöpartiet guilty by hallucination med hänvisning till att Wallner inte moraliserar, stigmatiserar och fördömer människor som själva väljer hur de vill leva ut sin sexualitet. I förbifarten tvålar de till såväl Magnus Betnér som Reb Kerstinsdotter också, eftersom även dessa två gör vad de kan för att försvara rätten att vara slampa.

"Med vänner som Wallner behöver Miljöpartiet inga fiender", skriver Akademien. Jag är vän med både Wallner och Betnér - dessutom bekant med Kerstinsdotter och på samma sida i den här frågan - och torde därför inte heller behöva några fiender. Skulle jag ändå känna ett behov känns det tryggt att jag kan räkna med Akademin för klassisk kulturkritik. Vi sexualradikala moralliberaler kan behöva lite motstånd, så att vi har något att ägna åt oss den där försvinnande lilla tiden per dygn som vi inte knullar.

(Och när det gäller miljöpartiet: Med vänner som Anders Wallner får miljöpartiet en del av min respekt och beundran. Faktum är att det är sådana som Wallner som gör miljöpartiet attraktivt. På så många sätt.)

Intressant?
Även: Anders Wallner, Maria Ferm
Andra bloggar om: Anders Wallner, Feminism, Heteronormativitet, Magnus Betnér, Miljöpartiet, Moralism, Politik, Sex, Slampor

Röd-röd röra?

Att det är mer än tre år kvar till nästa val hindrar inte DN att skissa på en vänsterregering redan nu. Lite tidigt, kan tyckas, men ändå ganska intressant eftersom analysen är att de partier som tidigare inte ansetts regeringsfähiga ges några platser i kabinettets mest undanskymda vrå. Det torde glädja de forna stödpartierna, men bredvid artikeln finns grafik som åtminstone ett av partierna borde ha synpunkter på.


För den som gör sitt bästa för att profilera sig som varken höger eller vänster, måste det smaka småsurt att avbildas som en ytterlighet på den bortre sidan av Lars Ohly; för den som anstränger sig för att uppfattas som varken röd eller blå, kan det inte kännas klockrent att illustreras som röda fanor inordnade i den andra internationalens led.

För oss andra är det en ganska tafflig nyhetsgrafik att fnissa åt. Tihi.

Intressant?
Andra bloggar om: Grafik, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

34 år äldre på 53 minuter

Natten till i dag skrevs två av varandra oberoende texter, som såg ut att höra ihop när jag läste dem efter varandra tidigt i morse.

Anders Wallner (klockan 00:48)
Igår hade Miljöpartiet de Gröna i Skövde årsmöte och valde en ny ordförande, 16-åriga Christoffer Green.

Johanna Nylander (klockan 01:41)
"Vi är särskilt glada över att vi har valt en så ung ordförande"
- Folkpartist i lokalen. Nyvalda Mikael Wendt (...) fyllde femtio förra året.

Tiden går fort när man har roligt, men även i folkpartiet.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Miljöpartiet, Politik

Grön spinning

Per Gahrton, fortfarande mest känd för sitt utbrott i en debatt mot Carl Bildt i en radiostudio efter EU-omröstningen 1994, visar prov på grön spinning i karriärens slutskede. Det ska direkt sägas att det är en spinn som blir svår att tillämpa för den som är på väg till - eller ny på - en post, men för den som vill sluta värdigt är det ett utmärkt exempel.

Den 11 maj 2005
Per Gahrton misstänks för rattfylleri efter att i en rondell ha kört rakt in i en annan bil, vars förare var polis. Enligt polisen och vittnen körde han "fort och vårdslöst" och han var "helt klart påverkad av alkohol".

Miljöpartiets styrelse avvaktar vidare utredning innan de vill avgöra om Gahrton kan fortsätta i partiets ledning.

Den 20 september 2005
Chefsåklagare Krister Pettersson väcker åtal för rattfylleri. Gahrton frias senare i tingsrätten, men domen överklagas.

Den 5 februari 2007
Gahrton skriver en debattartikel i vilken han aviserar att han lämnar miljöpartiets ledning. Han hänvisar till "miljöpartiet[s] särskilda rotationsregler för att förhindra långsitteri på politiska uppdrag". Regler som med tanke på debattartikelns rubrik - "Efter 26 år lämnar jag miljöpartiets ledning" - kanske skulle kunna vässas något?

Den 7 februari 2007
Hovrätten fäller Gahrton för rattfylleri.

Miljöpartiets ledning behöver inte ta ställning till hur det brott Gahrton begått påverkar hans möjlighet att sitta kvar i partistyrelsen, Gahrton själv fick avgå med anledning av hans långa och trogna tjänst och det sista vi fick höra från honom var en lång artikel om ideologi och framtid istället för en ursäkt för att han betett sig på ett sätt som riskerat andras liv. Rent, snyggt och glädjande för alla som hellre pratar om politik än person, om det inte vore för att det finns de som liksom jag gärna smutsar ner allting igen. Det är ju för sorgligt.

(Via Gudmundson.)

Andra bloggar om: Alkohol, Miljöpartiet, Per Gahrton, Politik

Pragmatiske Peter

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) har presenterat sitt vansinniga avlyssningsförslag som i korta ordalag innebär att vi överger allt vad personlig integritet heter för att låta militären övervaka alla våra sms, telefonsamtal och e-postmeddelanden.

Peter Eriksson (mp) kommenterar galenskaperna:

Om man ska avskaffa rättssäkerheten får man åtminstone göra det under demokratiska former.

Innehållet i "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" är obehagligt. Att det finns fler än ansvarig minister som kan leva med förslaget är skrämmande. Politikernas syn på politiken och demokratin som någonting som skulle kunna användas till att avskaffa för demokratin helt nödvändiga grunder, är skitläskig.

Be afraid, be very afraid.

Jag hoppas att Peter Eriksson och alla andra som är mot förslaget ser till att varken den personliga integriteten eller rättssäkerheten kommer att avskaffas, ens under demokratiska former. En längre text om det kommer om cirka en vecka, men då på den där nya bloggen som komma skall.

Andra bloggar om: Mikael Odenberg, Peter Eriksson, Politik

Miljöpartiet och miljonerna

Hos Martin Borgs hittar jag exempel på hur miljöpartiet både skapade jobb och fick snurr på ekonomin under tiden som samarbetsparti till den socialdemokratiska regeringen.

Rundgången som håller maskinen igång
Bidrag skapar jobb

EDIT: Martin Borgs följer upp genom att skicka miljöministern ett brev i vilket han föreslår att även Maria Wetterstrand erbjuds slutförvaring på Kemikaliesekretariatet.

Andra bloggar om: Maktmissbruk, Miljöpartiet, Nepotism, Politik

Samtidigt, i Malmö

Min fästmö dricker vodkadrinkar och tar sig friheten att förlova oss med min favoritmiljöpartist Anders Wallner. Ingen är gladare än jag och som förberedelse ställer jag mig i kö för att få låna boken När vi två blir tre av Marsha Dorman och Diane Klein.

Andra bloggar om: Familj, Förlovning, Sex

Det fula spelet

Annica Ring är den avhumaniserade flyktingpolitikens frontfigur, Marie Hessle är en falskspelande utredare till troll att släpa ut i solskenet och Barbro Holmberg är en exminister som saknar både själ och hjärta. Om vad som händer när de tre samarbetar berättar Gellert Tamas i Det fula spelet om de apatiska barnen.

När det gäller flyktingpolitik är den nya regeringen tyvärr inte mycket bättre än den gamla och den som vill ha en verkligt human och liberal flyktingpolitik har få platser att stoppa röstsedeln. Miljöpartiet är i mina ögon det bästa alternativet, men fler behöver sluta upp kring en starkt frihetlig och humanistisk linje.

Amnesti i dag, fri invandring i morgon. Tack.

Andra bloggar om: Amnesti, Annica Ring, Barbro Holmberg, Flyktingamnesti, Flyktingpolitik, Marie Hessle, Miljöpartiet, Politik