Jag har det bästa framför mig

Både Anfield och Matti hyllar You give gay people a bad name i så varma ordalag att jag knappt kan vänta på den sista föreställningen, den enda föreställningen jag har biljetter till. Det börjar att kännas som ett problem, att jag hur mycket jag än kommer att tycka om den, inte kan se den igen.

I morgon ska jag upp på berget igen, men efter två dagars stenhårt träningsläger med Helena (som ibland själv hamnar där uppe), Ella och Tony hoppas jag att jag blivit en mindre vårdslös klättrare. För att skärpa till mig har jag sovit på en filt på golvet och till frukost ätit kanelpannkakor med glass, något som Tony tydligen ställer sig och lagar varje lördagmorgon.

Tony, du är välkommen att övernatta här vilken fredag som helst.

Re: Tid är en oändlig resurs

(Utveckling av det här resonemanget. Tack till Leo, vars idéer om tid och verkligheter inspirerar och hjälper mig att reflektera.)

När jag lyssnar på människor i min omgivning uppfattar jag det som att tid är det de lider störst brist på. De hinner inte träffa sina vänner, de hinner inte gå på bio, de hinner inte promenera genom Tessinparken, de hinner inte lyssna på musik, de hinner inte sitta ner på en bänk och fundera, de hinner inte sova, de hinner inte träna och ibland hinner de inte ens äta.

Dessa människor utgår från att vi som lever i icke-monogama relationer måste ha ännu större problem med tidsbrist. Ju fler att träffa, desto mindre tid till var och en, och dessutom ännu mindre tid till annat. Det finns polyamorösa som håller med, som säger att tiden, om än inte kärleken, är en kaka som blir mindre för varje gång någon tillåts äta av den. De säger att "kärlek föder mer kärlek, men den föder banne mig inte fler timmar på dygnet".

Ett dygn har 24 timmar, det är sant, och om en stirrar sig blind på det kommer en antagligen att se på tid som en bristvara som ständigt går åt och tar slut, en resurs som olika intressen konkurrerar om, en förmån som fungerar som bekräftelse när den ges och fås. Men det finns ett annat sätt att se på saken.

Tid är, åtminstone på sikt, en oändlig resurs.

Jag kommer att leva länge, kanske inte oändligt länge, men i alla fall länge och det innebär att jag har nästan ofattbara mängder tid till mitt förfogande. Jag kan inte göra allting på en och samma gång, allting kan inte - och behöver inte! - hända just nu, och det är därför ingen större katastrof om jag ikväll låter en hobby vila eller om någon jag vill träffa imorgon inte är tillgänglig förrän på onsdag nästa vecka. Inte heller är det något jag förtvivlas över om någon eller något är näst intill ständigt närvarande under en period för att vara mestadels frånvarande i en annan.

Jag jobbar mycket, mer än heltid. Jag har ett par närmare, något mer kontinuerliga, relationer och några mer sporadiska. Jag är aktiv i ett politiskt parti, jag är medlem i några ideella föreningar och jag missar sällan de fritidsaktiviteter min arbetsgivare erbjuder mig att ta del i. Dessutom spelar jag gärna TV-spel, jag försöker att göra musik och jag tycker om att titta på film, baseboll och brittisk humor. Jag har en stor umgängeskrets och ett lika stort behov av att vara ensam, att ensam promenera genom Tessinparken, att sitta ner på en bänk och fundera. Ingenting föder fler timmar på dygnet, men kärlek föder mer kärlek och engagemang föder mer engagemang.

Visst, min kalender är full, men jag kan ta mig tid, jag kan ändra mina planer och stressad är jag nog aldrig även om jag har bråttom ibland. Fettsyrorna i mitt blod håller sig på mattan och hormonhalterna är perfekta. I morgonrusningen lyssnar jag på musik, ler mot människor i tunnelbanan och går sedan långsamt nerför gatan mot kontoret. Jag vet att jag inte hinner med allting just nu, just här, just idag, men det gör mig ingenting och jag tänker långsiktigt och jag tänker mig att det handlar om vad jag vill göra och när jag vill göra det, och att jag kan göra det, när jag vill göra det.

Jag tänker mig att tid, åtminstone på sikt, är en oändlig resurs.
Det gör mig gott.

Blå, blå vindar och segregerande vatten

Någon gång när gårdagen började skymma befann jag mig plötsligt i en Pripps Blå-reklam. Var jag egentligen var vet jag inte riktigt - jag är ju inlandsnorrlänning och orienterar dåligt till sjöss - men jag vet att båten avgick från Stadshuskajen och jag kände igen DN-skrapan när den flöt förbi.

Glittrande vatten och sjungande skär, fåglar i motljus och segel i vinden. Idylliskt och oerhört vackert, tyckte jag och tänkte på att jag överraskar mig själv när jag förförs av storslagen natur. Jag tror mig alltid föredra att upptäcka den urbana miljöns alla vinklar och vrår trots att jag vet med mig att ett fjäll, en fjord, en myr eller fritt flödande forsar kan lämna mig hänförd i dagar.

På vägen bort från huvudstadens mitt, någonstans på vägen mot vad jag misstänker är Drottningholm, passerade vi genom ett sund där bostadssegregationen gjorde sig tydlig. Farleden smalnar av och på båtens respektive sidor syns områden av helt olika karaktär. På ena sidan abnormt stora villor med panoramafönster mot de generöst tilltagna gårdarna med strand och egen brygga, på andra sidan anonyma hyreshus med små balkonger i långa rader på de höga fasader som luktar miljonprogram.

En ojämn fördelning av resurser, ja visst, men också en poetisk rättvisa, ty vad är egentligen mer tillfredsställande - att betala två tusen kronor i månaden för en sjönära balkong med utsikt över vackra villor, eller att betala tio miljoner för en strandtomt från vilken utsikten skyms helt och hållet av betong?

Lilla vi (borde få ta ännu större plats)

Ha ha ha! Just när jag slutade att titta på Lilla vi (tar stor plats) bara för att det var så bra att jag var tvungen att sluta att titta på det för att blogga om hur bra det var, såg jag att mitt RSS-feed uppdaterades om att Anfield också gjort det. Två gånger.

De två första avsnitten var bra, men det har var precis hur bra som helst och nu är jag fylld av beundran för Carina Berg. Jag har laddat ner Lilla vi-sången och nu ska den få gå på repeat tills jag somnar.

Jag ångrar inte att jag sprang från en trevlig tillställning med "jag ska hem för att se Lilla vi" som enda ursäkt.

Tid är en oändlig resurs

Tid är, åtminstone på sikt, en oändlig resurs.

Jag återkommer med en längre text på ämnet så snart jag hinner.

Buggning torde överraska de flesta

Genom regeringsformens (1974:152) andra kapitels sjätte paragraf, är varje medborgare "gentemot det allmänna skyddad mot [...] hemlig avlyssning". Det är en grundlagsskyddad rättighet som kan begränsas i lag om det görs "för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle". Regeringen försöker genom sin proposition (2005/06:178) om hemlig rumsavlyssning att stifta en lag som innebär en sådan begränsning.

Propositionen är ganska dryg läsning, men den har sina höjdpunkter. Bäst av allt är delen om varför hemlig rumsavlyssning är teh shit i justitieminister Thomas Bodströms bevakningssamhälle:

I sin bostad torde de allra flesta människor utgå ifrån att ingen annan kan lyssna på det som sägs.

Buggning torde alltså överraska de allra flesta. Surprise, medborgare, grundlagen kan kringgås och på Rosenbad fnissas det förtjust över att de allra flesta utgår från att ingen annan kan lyssna på det som sägs i den egna bostaden.

Veckans blogg (v 17, 2006)

Via Joseful (som egentligen är Josesnyggochtuff) hittade jag till färska Modegrisen, som är så rolig och så Ebba von Sydow-parodierande att jag halvt skrattar ihjäl mig.

Ta diskussionen? Välja sina strider?

Jag funderar en del på hur ofta en ska ta diskussionen och när en är bättre betjänt av att välja sina strider. När det stormade som värst kring Feministiskt initiativ valde jag att nästan alltid försvara Tiina Rosenberg och jag lät inte en många kollegor komma undan med försök att med kvällstidningar som grund avfärda henne som ett galet monster. Likaså är jag duktig på att envist deklarera en alternativ syn på kön, sexualitet och relationer när mina släktingar talar fritt ur fördomsryggmärgen. Jag är dessutom fackligt engagerad och på jobbet låter jag aldrig en ens tillnärmelsevis diskriminerande utsaga passera oemotsagd.

Dock finns naturligtvis tillfällen då jag missar eller helt enkelt inte orkar eller av en anledning väljer att inte ta en strid, men det finns också de som väljer att välja att ta alla strider.

Hon som ser ut så här, luktar så här och som jag kände så här inför första gången jag träffade henne, hon är en sådan person. Hon vägrar att svara på en lärares fråga och debatterar istället orsakerna till att läraren ställer en fråga som implicit kräver att den som ska besvara den svär trohet till tvåsamhetsnormen. Hon kommer för sent till en viktig föreläsning för att hon dröjt sig kvar för att försäkra sig om att alla åhörare vid föreläsningen innan har förstått fördelarna med en icke-binär syn på kön, sexualitet och relationer. Hon ger aldrig upp försöken att övertyga sina bögkompisar om att könsstrukturerna finns och att de förtrycker även dem.

Igår berättade hon vad hon gjorde en kväll när hon var ensam hemma. Hon var lite trött, ganska sur och hon plågades av PMS. Hon hade inte någonting roligt att göra; hon var uttråkad. Då tar hon reda på deras telefonnummer och ringer upp Nationaldemokraterna för att övertyga dem om ett och annat gällande invandring och deras syn på vad de kallar "perverterade familjeformer".

Jag fann det lika omöjligt som onödigt att inte ge henne en stor och varaktig plats i mitt hjärta.

Protestera mot tillståndsenheten

Socialtjänstförvaltningens tillståndsenhet är de som i Stockholm har makten över vilka som ska få (och behålla) tillstånd att servera alkohol. Deras främsta mål är enligt deras hemsida att "Ungdomar ska skyddas från en för tidig alkoholdebut. Fylla, narkotikaanvändning, våld, vapen och diskriminering hör inte hemma i en god restaurangmiljö."

Alla som har varit på en gay-, queer- eller fetischklubb vet att dylika problem är mindre, eller åtminstone inte värre, där än på alla andra uteställen. Ändå har tillståndsenheten börjat hota med indraget tillstånd om en gayklubb inte ser till att bara överkroppar inte förekommer. De har även varnat en fetischklubb för att "unga flickor" bar kläder som kan beskrivas som "sexuellt utmanande". Enligt socialtjänsten råder då "oordning" och serveringstillståndet är i fara.

Det finns platser där heterosexuella super sönder sig, slåss och bär vapen. Det finns ställen där invandrare nekas i dörren, homosexuella hotas med stryk och där tjejer kan räkna med att utsättas för oönskade sexuella närmanden. Men det är inte ditåt tillståndsenheten riktar sina oroliga blickar.

De väljer istället de fester där kärleken, inte fyllan, flödar. De skärper tonen mot de fåtal lokaler dit en kan gå utan att bli fördömd för ens sexuella praktik. De hotar med att dra in tillståndet för de få som finner sin publik bland de förtryckta och marginaliserade. Det är ren och skär diskriminering av människor för att de inte tillhör den mäktiga sexuella majoriteten.

När samhället påstår sig vara tvunget att skydda "unga flickor" som lever ut sin sexualitet i en miljö där de känner sig trygga är det dags att säga ifrån. Det handlar, som Klara skriver om här, här och här, om "att man vill kontrollera redan utsatta grupper och deras sexualitet", och det handlar om att de som återskapar hetero- och tvåsamhetsnormen är rädda för att snälla små flickor ska bli stygga starka tjejer istället för att ställa sig vid spisen och leva troget med en man tills döden skiljer dem åt.

Vi är därför några från olika läger som imorgon tisdag, klockan 16, ska samlas för att protestera utanför tillståndsenhetens möte (de huserar på Swedenborgsgatan 20). Sprid informationen och kom dit! Visa de grå ledamöterna att vi inte tänker ta på oss polotröja och sluta att ta på varandra när vi känner för att göra det.

EDIT: Artikel på qx.se här.

Jag, en frihetskämpe

Mina tre största bloggframgångar hittills i år (jag är inte på nivån "nämns i Ekots bloggkrönika) måste i kronologisk ordning vara

1. när Andwal flyttade mig från även-väl-värda-besök till every-day-basis
2. uppmärksamheten jag fick för det här
3. att Johanna Nylander (som är på nivån "nämns i Ekots bloggkrönika") nu flyttat mig från osorterat till frihetskämpar.

Jag frågade Ekots redaktion vad jag kan göra för att bättra på mina chanser att komma med i bloggkrönikan. "Sluta att publicera bilder på dig själv när du sköljer näsan med vispgrädde", svarade Ekots redaktion då.

True story.

Alla tiders tokeri

När jag är bedrövad, euforisk eller ingenting alls, det vill säga när som helst, kan jag alltid åka till Örebro för att slappna av i Helenas sällskap.

Det är då jag hittar balans i perspektiv och proportioner. Det är då vi upptäcker att någon googlat på "Fredrik Westerlund" + CP (läs mer här). Det är då vi äter kladdkaka till frukost och jag upptäcker att det som går in genom ena näsborren, kommer ut genom den andra.


(Jätteäckligt, jag vet, och även om det är ett roligt partytrick kan jag inte rekommendera det - allting luktar halvfet plastgrädde i flera timmar efteråt och känslan i näsan är inte helt angenäm.)

Det är också då vi badar och läser Erlend Loe, beställer mat från Max och äter den i en park, köper glass och kommer fram till vad som egentligen betyder någonting, och det är då vi lugnar och uppvärderar oss själva och varandra.

Norrbottnisk ärftlig smärt-okänslighet

Via Matti hittade jag den här artikeln, som med ens förklarade varför jag kan svetsa bort skärsår med alunstift utan att röra en min (varje vecka), trycka en lödkolv genom tumnageln (slöjden på högstadiet) och låta människor pissa på mig direkt efter jag genomgått en två timmar lång helkroppsblästring (senast för några dagar sedan). Jag lider - lider? det är ju det en inte gör! - av Norrbottnisk ärftlig smärt-okänslighet.

En mutation i kromosom 1 gör att de drabbade är helt okänsliga för skador som normalt ger svåra smärtor. Sjukdomen är koncentrerad till Gällivareområdet och antas bero på "inavel då människor inom ett begränsat område gift sig och bildat familj".

Jag är född i Gällivare av föräldrar uppvuxna i två småbyar i en kommun som har 3.000 invånare på en yta stor som Småland, Blekinge och Halland tillsammans. Go figure.

Alfabetet wäxer

Svenska Akademien har publicerat den trettonde upplagan av Svenska Akademiens Ordlista och nyheterna är fler än de hittills i massmedia uppmärksammade tilläggen av ord som "guss" och "keff":

Trettonde upplagan inför slutligen något så ovanligt som ytterligare en självständig bokstav, nämligen w ("dubbel-v") som inte längre sorteras in under enkelt v utan - som i många andra språk, även nordiska - blir en bokstav med egen placering efter bokstaven v.

Dra på trissor! Det här har jag längtat efter sedan jag som liten knodd bytte efternamn från Vesterlund till Westerlund i hopp om att komma ännu längre ner på klasslistan. Tråkigt nog är det inte mitt namnbyte som är orsaken till den upphöjda status "w" nu får - enligt DN beror det däremot "delvis på den tunga påverkan ordet 'webb' medfört."

Veckans podcast (v 16, 2006)

Ett program som sänts sedan 1970-talet kanske egentligen inte är aktuellt nog för att lyftas fram som Veckans podcast, men det gamla hederliga På minuten är ett format som gör sig alldeles utmärkt som podcast och därför förtjänar en ny storhetstid. Särskilt nu när Fredrik Lindström plötsligt dök upp i panelen igen.

Programmet sänds i P1, men på vilken tid är naturligtvis helt irrelevant. I en värld där allting ska vara on demand är det feed direkt eller via iTunes som gäller.

Varför Yankees, svenskar?

Det senaste året har antalet basebollintresserade i Sverige ökat något alldeles oerhört och för mig som älskat baseboll sedan barnsben är det roligt att se att så många delar min fascination för sporten. Däremot förstår jag inte hur det kommer sig att nästan alla svenskar håller på samma lag: New York Yankees.

Fyra av åtta deltagare i Floor Filler kunde förra veckan ses i olika varianter av huvudbonader med Yankees logotyp. På mitt jobb har handläggaren J, arkitekten S och programmeraren K alla burit kläder märkta med klubbens "N.Y.". En promenad i Stockholm behöver inte vara längre än ett par hundra meter för att en ska hunnit möta ett tiotal människor vars hjärtan alla klappar för New York-klubben.

Visst, Yankees är ett jättebra lag. Visst, de kanske till och med vinner World Series. Visst, de har flera stjärnor som är roliga att se spela. Men jag förstår ändå inte varför halva huvudstaden plötsligt håller på samma lag. (Om det skulle vara ett renodlat Stockholmsfenomen blir jag gärna upplyst om det. Kanske håller hela Borlänge på Red Sox? Kanske hejar hela Härnösand på Houston?)

Tittar en på fotboll fördelar sig sympatierna mellan tre stora klubbar i Stockholm och några andra ute i landet. Dessutom hejar folk på alla möjliga lag i England, Spanien och Italien. Det är bara i baseboll som svenskarna samlats kring en enda sammanslutnings väl och ve.

Är Derek Jeter verkligen så bra? Är det verkligen så kul att sympatisera med en svikare som A-Rod? Hur känns det att säsongen knappt har börjat och att Yankees ändå redan är 3.5 matcher från slutspelsplats?

Ställ de frågorna till valfritt fan på gatan och du får en flackande blick till svar. Trots att så många stolt bär emblemet på sina kläder, är det få som verkar vilja prata om det. Något har de att dölja, alla de som håller på Yankees. Få om ens någon vill kommentera förlusten mot Blue Jays och folk undviker en snabbt om en undrar något om Carl Pavanos skada. There is something rotten in the burroughs of New York.

Laget i mitt hjärta är Seattle Mariners och mina favoriter bland spelarna är Ichiro Suzuki, Kenji Johjima och Felix Hernandez. Vi som följer The M's är få (vad jag känner till är vi bara två), men vi är hängivna och vi vägrar att sälla oss till den viljalösa skock får som tror att det enda alternativet är det stora äpplets stolthet.

Det är jättekul att så många gillar baseboll, men ta er samman och våga tänka själva! Alla behöver inte hålla på Yankees. Det finns 29 andra klubbar som alla har sin charm.

Är blockpolitiken död?

Om blockpolitken inte är död borde den få aktiv dödshjälp snarast.

Johan Hellström (mp) skrev igår en läsvärd post som gav mig hopp om att de grå blocken inte är så hårt cementerade som det ibland verkar. Samme Hellström har tidigare skrivit om samarbete mellan folkpartiet och miljöpartiet och det är precis dit jag vill, till en mittenregering som utgår från en allians bestående av de två mest socialliberala partierna i riksdagen.

Det känns som om partierna glidit ifrån varandra sedan flirten på hösten 2003 och det känns som att det mest är folkpartiets fel, att det är (fp) som spårat ur och sprungit vilse, men jag hoppas att mitten kan bli mitten igen. Dock är det nog som Hellström säger, att det kanske är först i nästa eller där nästa val som det kan bli aktuellt.

Det vill säga när Birgitta Ohlsson leder ett miljömedvetet, feministiskt och djurrättsintresserat folkpartiet som miljöpartiet inte har några som helst problem att samarbeta med oavsett om frågorna gäller kämpande småföretagare, queerkids eller invandrare. Åh, vad jag längtar!

Jag kokar!

Igår hände någonting som fick mig att spontant utbrista följande:

Åh, jag kokar! Så här gör man inte mot den här tuffa tjejen!

Jag vet att uttrycket (med tillhörande - obligatoriska! - rörelser) har sitt ursprung i något som Akå berättade om en gång i tiden, men jag minns alls inte vad. En flicka på ett kalas? En dotter på familjemiddag? En ung kusin på fest med hela tjocka släkten? Något sådant, jag vet inte, men det är befriande att skrika och i det här fallet fullt berättigat att ta till.

Många myndigheter blir det

I kommentarstråden till en annan post frågade Victor vilka myndigheter som borde läggas ner. Jag är inte så värst påläst, så jag gjorde lite research och det första jag då noterade var att ingen riktigt verkar veta ens hur många myndigheter det finns.

Statskontoret uppskattar antalet myndigheter till 500 stycken, ansvarig minister Österberg gissar på "någonstans mellan 230 och 500", något som klingar väl med Ekonomistyrningverket som säger att det finns 272, men Statlig inköpssamordning hävdar att de hjälper fler än 600 svenska myndigheter med deras inköp.

När inte ens de myndigheter som fungerar som myndigheter för de andra myndigheterna vet hur många myndigheter det finns, kan en nog vara säker på att det finns för många myndigheter. I enighet med stolt svensk tradition borde någon genast tillsätta en utredning, eller varför inte skapa en myndighet, för att utreda vilka myndigheter som kan skrotas och vilka som kan slås ihop.

Stängselmyndigheten, som har den ädla uppgiften att bevaka att stängsel vid järnväg är uppsatt enligt gällande lag och föreskrifter, har inte haft ett ärende sedan myndigheten bildades 1976. Bara en sån sak.

Källa: Dags för en rejäl avbyråkratisering av Anders Hall (m).

Alliansen och djurrätten

Jag har tidigare skrivit om Magnus Rydholms angrepp på den relativt nyinrättade Djurskyddsmyndigheten och nu är det dags igen. Alliansen vill som bekant lägga ner ett antal myndigheter om de vinner valet och det tycker jag är mycket positivt, men igår stod det klart att en av de myndigheter som i så fall skulle skrotas är Djurskyddsmyndigheten och det tycker jag är en idé som är precis hur dålig som helst. Alliansens förslag är dock egentligen inte att avskaffa djurrättsområdet eftersom de "bara" vill återföra det till jordbruksdepartementet, men hur klokt är det? Att låta de som har det politiska ansvaret för en näring skydda de som av samma näring utsätts för onödigt lidande, låter ungefär lika smart som att lämna fåret till vargen och själv lugnt ro iväg med det kålhuvudet en borde ha låtit fåret äta upp.

Jag vet inte vilken källa Andwal har när han hävdar att en "enig Allians" står bakom förslaget - folkpartiet anser i ett pressmeddelande att det räcker om Matz Hammarström avgår och att det i övrigt "finns ett seriöst engagemang och stor kompetens" på myndigheten - men det är svårt att komma ifrån att det är ännu ett tecken på hur lågt borgerligheten prioriterar djurrätten. Det är i sig varken en nyhet eller en överraskning, men det är ändå en besvikelse för de som liksom jag tycker att djurrätt och liberalism är en trovärdig och fruktsam kombination.

Kristdemokraterna går som vanligt längst och låter Mats Odell skälla på Hammarström och hans myndighet för att (kd) anser att verksamheten innehåller inslag av djurrättsaktivism. Rydholm var inne på samma linje när han ondgjorde sig över att en del av de anställda har en bakgrund i Djurens rätt.

Vad är problemet? En oberoende myndighet med uppgift att skydda djuren är en fantastisk tillgång för ett demokratiskt samhälle och kompetens med erfarenhet från djurrättsrörelsen är en fantastisk tillgång för en sådan myndighet. Om Djurskyddsmyndigheten inte ägnade sig åt djurrätt, om de inte anställde människor med erfarenhet från djurrättsarbete, då hade jag tyckt att det vore problematiskt, men det här? Problemet här är att konservativa gubbar som Odell och Rydholm blir livrädda så snart någon påpekar att de utsätter levande varelser för onödigt lidande, att de snabbt vill tysta ner alla som vågar ifrågasätta om människan har rätt att utnyttja djuren och att de har alldeles för mycket makt även inom de områden där de nästan helt saknar kompetens.

Jag skulle älska om Jens Orback såg till att Justitiedepartementet innehöll inslag av queeraktivism och att dess anställda hade en bakgrund inom den feministiska rörelsen! Jag skulle tycka att det var underbart om Hans Karlsson såg till att Näringsdepartementet doftade av gatans politik och anställde medlemmar i Osynliga partiet! Matz Hammarström har skapar en myndighet som till skillnad från andra tar sin uppgift på allvar, känner stor stolthet inför ansvaret att försvara en utsatt skaras rättigheter och som - framför allt - minskat avståndet mellan verkligheten och politiken, mellan det parlamentariska systemet och de som arbetar utanför det.

För detta ska Djurskyddsmyndigheten ha en stor eloge och få fungera som förebild för andra myndigheter, inte hotas av nedläggelse.

(Att Alliansen fortsätter att ifrågasätta djurrätten är både oroande och ytterligare en anledning för mig att överväga att istället rösta på miljöpartiet, men det finns fortfarande för många nackdelar för att jag ska känna mig bekväm med det. Förutom att det finns sakfrågor där jag och de gröna inte alls är överens kan jag inte för mitt liv se mig vara delaktig i att de maktgalna socialdemokraterna får fortsätta ännu en mandatperiod i regeringsställning. Dessutom är jag inte välkommen hem om jag röstar grönt - i det fördomsfulla nordmarkernas inland är det nämligen, trots att det är helt okej att jag inte är heterosexuell och trots att mina föräldrar uppmuntrar min flersamhet, inte okej att rösta på det parti som beskylls för att ligga bakom det största problemet de människor som bor i de stora avståndens land tycker sig dras med: det höga bensinpriset.)

Veckans blogg (v 16, 2006)

Jag har väntat länge, troget och inte förgäves - efter downtime och stiltje är Dr Andie tillbaka med kloka svar på intressanta frågor.

Påsk i fjällen, dag 8

Innan påsksemestern tog slut hann jag vinna det stora lotteriet på paltmiddagen jag skrev om tidigare. Priset var en bensincheck som jag skänkte till bättre behövande (mamma och pappa).

Sedan förlorade jag pokertiteln till min osnutne lillebror innan jag och barndomsvännen tog bussen till Östersund och gick förbi platsen där jag träffade Sofie första gången. Jag övernattade hos barndomsvännen, visade henne min blogg och hon bad mig att sluta att kalla henne för barndomsvännen. Jag lät henne välja smeknamn själv, så:

- Min lilla slinka, jag saknar dig redan.

Nu är jag tillbaka i hufvudstaden. Älsklingarna som lånat min lägenhet hade lämnat den ännu finare än de fann den och bäst av allt var sakerna de lämnat. En rolig recension på kylskåpet, ett fint brev på köksbordet, ett påskägg med godis på soffbordet och fisken Philippe i badkaret.

Dessutom fanns det lite mat i kylskåpet. Mat som tillsammans med den mat jag hade med mig norrifrån och näringsdryckerna jag fått av min lilla slinka, ska få hjälpa mig att fortsätta den viktuppgång jag påbörjat i föräldrahemmet. Vem vet, en dag kanske jag är så välnärd att jag skriver något av allmänintresse?

"Nu får ni ger er!!"

Min mamma hittade ett slags kåseri i lokaltidningen. Det handlar om när Felicia pratade polyamori i P1 Tendens.

Journalisten Olle Lundqvist berättar om hur han sittande i sin bil lyssnar till Felicias ord.

[...] sedan talar hon om monogaminormen och idag är ju inte heller den självklar och där och då känner jag hur hon krafsar på gränsen.

Han fortsätter med en tillbakablick på sitt eget liv. Han berättar om hur han på lågstadiet tyckte att bögar var läskiga, att han senare förstod att även tjejer kan vara homosexuella och tyckte att det "vore intressant att se", han lär känna människor som inte är heterosexuella och de "visar sig vara så trevliga att homofobin skrumpnar".

Han börjar tycka att adoption är något för alla. Han vänjer sig vid att se transvestiter på stan.

Och? Transvestiter mår gott av smink och kjol och transsexuella känner att något blev fel och... Inga problem. Helt OK. Man är tolerant. Accepterande. Har flyttat sina gränser.

Men i Tendens intervjuas någon som är 22 och har förhållanden med en pojkvän och en flickvän och många andra och visst vore det rimligt och rätt om man fick gifta sig med flera av dem? [...] Och under tiden frågar intervjuaren: "Barn?"

Inget problem. Vill man absolut veta vem kan man väl ta ett blodprov, men vad är det för fel på kollektivt faderskap?

Och jag försöker tänka "nej, just det", och känner skuld för att jag misslyckas, men sedan blir jag tvärförbannad och värde­konservativ. Det kollektiva faderskapet var droppen, och jag är ensam i bilen, men vrålar ändå:

NU FÅR NI GE ER!! För här går gränsen, för evigt, och nu slår jag på Energy, det är en seriös kanal. Och egentligen: vad är det för fel på kristdemokraterna?

Well done, Felicia. Du "krafsade på gränserna", skrämde ut ett troll i solljuset och fick en radiolyssnare att byta kanal från P1 till Energy. Så ska normen skavas sönder och samman.

Påsk i fjällen, dag 4

Vad gör väl det att det är lite sämre väder en dag? Den vedeldade bastun nere vid sjön är nu renoverad och återinvigd. Dessutom har jag, helt väntat, krönts till familjemästare i No Limit Texas Hold 'em.

Glesbygdscharm: Imorgon är det stor paltmiddag i byastugan (en samlingslokal mitt i den femton hushåll stora byn). Middagen följs av bensinlotteri, karaoketävling och disco.

Påsk i fjällen, dag 2

Jag var helt hutlöst trött igår. Alla har olika förklaringar till varför.

- Jag sov dåligt på den långa tågresan. (Min förklaring.)

- Jag har arbetat för mycket och blir utmattad när jag äntligen tar ledigt och slappnar av. (Mammas förklaring.)

- Jag lider av Storstockholmshetsvansinne och får därför problem med jetlag så fort jag åker utanför tullarna. (Pappas förklaring.)

Idag är jag piggare. Större delen av dagen har tillbringats på en stor sjö där solen lyste så starkt att det var bäst att ta av sig till trosorna för att inte svettas bort. Jag fick fem abborrar, barndomsvännen tre. Mamma fick ingen alls, så hon fick servera oss lunch som dukades upp på stora renskinn. Vi åt bara vegankost eftersom vi ville kompensera för det råa massmordet på de stackars abborrarna, som vi till råga på allt snart ska äta till middag.

Påsk i fjällen, dag 1

Hade inga som helst planer på att koppla upp mig, men jag blev tvingad till det då lillebror ringde och behövde en fil mailad till sig. Hittade filen, befriade den från lillebrors dyxlesi, mailade den. Läste mina 17 nya (privata) mail, duckade en utmaning och upptäckte sedan till min fasa att jobbets webmail börjat fungera. Inte bra för semestern.

Läste mina 15 nya (arbetsrelaterade mail), skrev det här, loggade ut och gick ut i solen för att dricka kaffe med min barndomsvän.

(Ja, felstavningen är avsiktlig.)

Populärkultur inför påsken

Jag har påbörjat ett efterlängtat påsklov som jag till stora delar ska spendera i en liten, liten by i fjällen i Lappland. Det innebär att jag får roa mig med snö, skoter, bastu, hembränt och kortspel istället för DVD, bredband, bloggar, musik och digital-TV. För att klara av en sådan svår omställning har jag de senaste dagarna dränkt mig i populärkultur och på så sätt skapat en reserv inom mig.

Jag började med musik. Casiotone for the Painfully Alone har släppt en skiva med titeln Etiquette och kombinationen av coolt bandnamn och snyggt omslag räckte för att jag skulle köpa den direkt jag såg den. Jag som älskar det vi på ren svenska kallar för indie people making indie songs for indie people to be indie to blev inte besviken: Det är enkelt och rakt och jag förstår att tanken är att en ska sumpa alla ens relationer bara för att bättre kunna relatera till den lätt uppgivna rösten som inte riktigt räcker till för att bära upp de sorgligt och knastertorrt konstaterande melodierna. Fast det behöver jag inte göra eftersom jag är så glad att jag bara blir peppad av ledsen musik; jag är så lycklig att jag lyssnar på emo bara för att känna hur verkligt lycklig jag verkligen är. Hurra, hurra, jag är så glad. Liksom.

Annat var det förr. Hade jag hört texten till Young Shields på 90-talet, hade jag gått i spinn över hur träffande den var. Jag hade (utan rätta) tyckt att vartenda ord var skrivet för mig och jag hade förvånats över hur någon så långt borta kunde leva mitt liv så nära mig. Jag hade gjort den till ett anthem och skrålat med.

Jag hade varit så kluven att jag slitits itu - berätta för alla om den underbara musik jag funnit eller hålla käften och njuta av den exklusiva känslan av att känna till en artist som ingen av de jag känner ens har hört talas om?

Allt sådant struntar jag i nu. Jag gör fortfarande anthems av låtar som Young Shields (och ännu mer så I Love Creedence, som efter en vecka i min iPod fått 42 spelningar), men jag är inte längre misärromantiker och jag känner inget behov av att känna mig som en utvald del i en liten grupp människor vars våndor ingen annan förstår. Jag gillar fortfarande ungefär samma tilltal i musiken och jag går i gång med samma styrka, men av helt andra anledningar och med helt andra uttryck. Den enda triggern som verkar fungera likadant efter tio år, är känslan av att det nog vore lite soft att röka på ikväll.

Det kände jag igår också, men då för att jag för att kompensera för att jag kommer att vara på resande fot två söndagkvällar i rad, tittade på de två kvarvarande avsnitten av den pågående säsongen av Six Feet Under. Om det är någon som kan få narkotika att se både snyggt och behagligt ut, är det Claire.

Sen läste jag att Cicci skrev det här och hon avslutar med orden "om ni inte känner igen detta avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag fortfarande har feberdrömmar". Ett tag tänkte jag att jag kunde blogga om de avsnitt jag såg igår och avsluta med "om ni inte känner igen dessa avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag har sett två avsnitt mer än er", men sen kom jag på att jag vill leva och lät bli. Hur som helst var det helt underbara avsnitt, särskilt det sista, och jag såg dem en gång till idag. Six Feet Under är kanske den bästa dramaserie som någonsin gjorts och det visar sig som tydligast i det första och sista avsnittet av varje säsong. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se det mytomspunna sista avsnittet av den sista säsongen.

Jag avslutade DVD-sessionen med att se hela Extras i ett enda svep och för hundrade gången i ordningen konstatera att Ricky Gervais är det största komiska geni jag har äran att vara samtida med. Vid det här laget hade jag varit vaken i tjugo timmar och jag beslöt mig för att sova i åtminstone åtta timmar innan jag gav mig i kast med den sista uppgiften i min överflödskonsumtion, nämligen att läsa alla bloggar på hela Internet och sen skriva något långt i min egen för att väga upp för alla kommande dagar av sparsamt eller helt uteblivet postande.

Primperson

Jag antar att hen är en sådan där primperson som bara går att dela med sig själv och ett, inte med andra. Synd att jag är andra. Nej, synd att hen är primperson.

Tröstens ord när brustet hjärta gråter
Mister du en står tusen åter
Så slå sen till när lyckan väl vänder
Ménage à mille! Vägra ta en i sänder
Gamla råd om kärlek som tycks lama
Ändrar innebörd för polygama

- ur Fjollfronts fanzine Master

Jag tycker om primtal, inte primpersoner.

Plusjobb och ungdomsavtal

Efter de diskussioner som följde på den här posten började jag fundera på hur det kommer sig att vänstern tycker att det är bra att luckra upp antällningstryggheten när det kallas för "plusjobb", men dåligt att göra precis samma sak när det kallas för "ungdomsavtal". För det kan väl inte vara så enkelt att det bara handlar om varifrån förslagen kommer - eller?

Igår började jag skissa på en jämförelse, men min skiss kan jag nu kasta bort eftersom någon annan redan har gjort en bättre.

Globaljuggler gör den här jämförelsen:


För att vara liberal är jag relativt rädd om anställningstryggheten, så jag är skeptisk till båda förslagen. Det som framför allt upprör mig är hur vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister så ensidigt kan hylla plusjobben som en närmast genial lösning på arbetslösheten sam­tidigt som de förkastar centerpartiets förslag om ungdomsavtal som en vidrig metod för att göra människor till livegna slavar i kapitalets tjänst.

Igår fick jag tillfälle att vädra funderingen med en vän som är aktiv so­cial­demokrat och dessutom arbetar på Arbetsförmedlingen. Han sa att plusjobben är bra, men att de borde innebära anställningsgaranti. Ung­doms­avtalen då? Nä, de är fruktansvärda. Fortfarande oklart vad skill­naden egentligen är. Dessutom berättade min vän att de som jobbar på arbetsförmedlingarna verkligen märker att det är valår - pengarna strömmar in så snabbt att de knappt hinner göra av med dem, alla sökande ska in i åtgärder så fort som möjligt och kortsiktiga statistikmål går före långsiktig planering där målet är att slussa sökande till riktiga anställningar. Det är dock ingen större överraskning att det är så det fungerar - det är ju till exempel ingen tillfällighet att det är just i år som barnfamiljerna ska få mer pengar, studiebidraget ska höjas och den dyra tandvården ska bli billigare.

Frågan kvarstår: Ärade regering och stödpartier! Varför skapar ni ett B-lag på arbetsmarknaden genom att tillåta jobb som ska undantas från anställningstrygghet, inte ger avgångsvederlag, inte förlängs efter två år, inte är A-kassegrundande, inte är sjukpenninggrundande, bara gäller i offentlig sektor och innebär mycket låga löner? Om ni tror att försvagad anställningstrygghet är en framkomlig väg mot fler arbetstillfällen (ty det är väl det enda sättet att tolka era plusjobb på?), varför avvisar ni då andra förslag som bygger på precis samma idé?

Hoppsan, jag gjorde det igen

I den här posten gav jag uttryck för mitt ofog att använda medelklass­snobbig språkfascism som ett sätt att förtrycka andra. Igår gjorde jag det igen. En kort bakgrund:

Jag gillar sport (och jag blir ofta dissad för det - att idrottsförakt också är en medelklassnobbig förtryckarmekanism kan vi gärna diskutera en annan gång). Mest av allt gillar jag baseboll, men jag gillar också ishockey och då framför allt Björklöven. Där jag är uppvuxen håller alla på Skellefteå AIK och rivaliteten mellan lagen får derbyn i Stockholm att se ut som vänskapsmatcher. När Skellefteå vinner någonting får jag alltid cirka 30 skadeglada SMS från barndomsbekanta och samma sak händer när Björklöven förlorar.

Igår blev Skellefteå klara för Elitserien och i samma ögonblick börjar min telefon pipa.

Chanpangen flödar... 16 års väntan är över! Alla älskar Skellefteå AIK!

Instinktivt svarar jag avsändaren (som jag inte ens vet vem det är, kanske Anton?):

Att de ska spela i Elitserien är gulligt som en son i sin pappas kläder, en kattunge som muckar med en pitbull och bönders stavning av "chanpange".

Jag vet att det inte räcker "att tala om att man är medveten om att språket är en klassfråga för att komma undan" med det, men kanske är min sjukdomsinsikt det första steget mot tillfrisknande från den medel­klassnobbism som tog över min arbetarklasskropp när jag övergav Bastuträsk för gymnasiet i Skellefteå och Skellefteå för universitetet i Uppsala? Jag har många år i smakfascismens tjänst att göra bot för, så jag hoppas verkligen det.

Yet another rich bitch

Felicia skrev den här posten om hur mycket (7.615:-) hon får tillbaka på skatten. Strax därefter berättade en annan kär vän att han får tillbaka 18.000:- eller till och med mer än så. Det var därför med stor spänning jag såg fram emot mitt skattebesked.

Jag får 9.876:- och det samma vecka som jag kommer att få högre lön + retroaktiv löneförhöjning för sex månader bakåt + den första av årets tre bonusutbetalningar = en sjuhelvetes massa pengar på en och samma gång. Jag sparar duktigt året runt, så när jag får extrapengar tar jag mitt ansvar för bruttonationalprodukten genom överflödskonsumtion (och mitt ansvar för de som har det svårt genom att ge pengar till välgörenhet).

Ungefär samma sak hände mig förra året och då tog jag och Helena in på Sheraton. Vi bodde i ett av de finaste rummen längst upp, hade egen balkong och fick vin, frukt och ost serverat på rummet.


Vi åt gott, knullade, drack gott, badade, sov gott, knullade och mådde gott. Jag känner för att göra något liknande i år igen, men nu är vår budget mycket större och jag och Helena har därför bestämt oss för att bjuda med en special guest. Dessutom har vi redan valt hotell, men eftersom vi för att slippa uppmärksamheten alltid tar in under falska namn (förra året var vi "Freddi Bambi & Ms Wood-Jablomee"), vill jag ogärna avslöja det här.

Frågan är vad mer jag ska göra för pengarna. Det kanske är dags för kryssning snart? Jag vill spela shuffle board.

Grattis Håkan Ax!

Ett stort grattis till Håkan Ax, Transportarbetareförbundet, som skrivit valrörelsens hittills mest uppmärksammade manifest. Skribenter från alla politiska läger samlas i skräckblandad förtjusning när de tar del av Håkans valupptakt på Transports hemsida. Några av höjdpunkterna:

• Kreativt användande av skiljetecken för genitiv
  • Fredrik Reinfeld,s uttalande
  • Maud Olofsson,s "vänlighet"

• Nyskapande semi-förkortningar
  • Bl.annat

• Generöst antal punkter
  
  • att riva dom går fort.....................
  • kollektivavtal på arbetsplatsen.......................

• Streck där en minst anar dem
  
  • gör moderaterna arbetslöshetskassan till en –svindyr skitförsäkring!- för dig och dina kompisar

• Facklig skräckpropaganda
  • Arbetsgivaren kan ge dig 0 (noll) kronor i lön! Han har rätt till det utan ett kollektivavtal på arbetsplatsen

Du kan vara lugn, Håkan, ty ingen är skyldig att tacka ja till ett jobb för vilket en erbjuds 0 (noll) kronor i lön.

Med vänner som Håkan Ax behöver fackföreningsrörelsen inga fiender, men det är så låg nivå på texten att det känns jobbigt att håna den. Smak är en klassfråga, läs- och skrivkunskaper likaså, och så vidare. Dock tröstar jag mig med att jag är långt snällare än vad till exempel språkfascisten Helena hade varit om hon bloggat om det, samt att jag är långt ifrån ensam om att lyfta fram Håkan Ax: Andwal, Johan Folin, Erik Hultgren, Globaljuggler, Enpartistaten...

Jag säger ingenting ...

... så har jag ingenting sagt, men det beror mest på att jag tappat rösten. Den kommer och går lite som den vill trots att jag för övrigt känner mig helt frisk.

Att inte kunna prata gör livet lite annorlunda. Jag åt lunch med en fin vän som var glad över att hon fick prata näst intill oavbrutet. Lite speciellt blev det när jag började gråta över att hon är så fin, varpå hon började skratta åt att jag grät, varpå hon började gråta för att hon skrattade så mycket, varpå jag började skratta, varpå jag mest bara kunde hosta och låta "uuuuoh". När vi senare på dagen pratade i telefon blev det än mer märkligt eftersom hon trodde att jag "var gråtfärdig, väldigt upptagen eller hade någonting i röven" när jag inte kunde uttrycka mig.

Att inte kunna prata gör arbetsdagen till en utmaning. Jag förde ordet vid ett möte genom att skriva på en tavla och i min PDA. Jag höll i en information med hjälp av ett bildspel och påhittat teckenspråk.

Diskussionerna med mina närmaste medarbetare har jag klarat av tack vare telepati, chatt och e-post.

Att inte kunna prata gör mig till en levande måltavla. Folk öser arbete över mig och jag som inte kan säga nej ens i vanliga fall, kan verkligen inte säga nej när jag inte kan säga någonting alls. Dessutom brukar jag skoja ganska mycket med mina kolleger och de tar alla chanser att retas med mig när jag inte kan svara dem. Ekonomichefen berättade en anekdot om när han fick i uppdrag att lära ut bokföring till en dövstum, något som han beskrev som det svåraste han någonsin gjort, men antagligen lättare än att lära mig detsamma trots att jag bara är stum.

Det värsta av allt är bristen på röst kombinerat med mitt Chandler-syndrom, det vill säga att jag inte kan hålla inne en enda spydig kommentar eller ens nästan-lite-roliga skämt när tillfälle bjuds. Nu får jag sitta och lyssna på andra och acceptera att tillfälle efter tillfälle passerar förbi utan att förses med lustig replik. Det smärtar.

Ska vi slå vad?

I England har en länge kunnat spela på i stort sett vad som helst och nu når den galna gamblingen hela vägen till Sverige. Efter att Victor Willis (känd som polisen i Village People) gripits för olaga vapeninnehav och narkotikabrott, har nämligen spelbolaget Unibet börjat erbjuda vadslagning relaterad till de andra medlemmarna i Village People.

Unibet bjuder 50 gånger pengarna om Felipe Rose (indianen) öppnar eget casino, 100 om Randy Jones (cowboyen) skulle arresteras för boskapsstöld, 150 om David Hodo (byggnadsarbetaren) får bygga Wembley och hela 200 gånger pengarna om Alex Briley (soldaten) arresteras för vapensmuggling till Nordkorea.

Det är en sjuk värld vi lever i, men någonstans kan jag inte låta bli att tycka om det. Åtminstone lite.

Viva la mojo!

Ja, jag började just gråta till The Star Spangled Banner, men det var en ovanligt vacker version med många fina stämmor och är det Opening Day så är det. Mitt hjärta är i Seattle.

Play ball!

UPDATE: Och nu fick en cancersjuk pojke springa runt baserna inför ett fullsatt Safeco Field innan matchen. De kan det här med att få mig att gråta, de där jänkarna.

Den som väntar på SVT ...

... väntar alltid för länge, så nu ger jag upp.

Hittills har jag troget följt Six Feet Under på SVT, men nu känns det alls inte okej att det bara är kvar två avsnitt av den fjärde säsongen. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att statstelevisionen kan komma att dröja hur länge som helst innan den avslutande säsongen sänds.

Jag ska sluta att försöka få valuta för licenspengarna och istället köpa de DVD-boxar jag ännu inte har. Då kan jag ändå se ett avsnitt varje söndagkväll och njuta känslan av frihet från allt vad programplanering heter.

Re: Folkvettsexpert sätts på prov

För en tid sedan skrev DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing en kolumn som fick en del beröm för hur hon dissade heteronormativiteten, men hon kritiserades också för hur hon hanterade tvåsamhetsnormen. Efter ett rimligt ifrågasättande ("Varför skulle kriteriet för att bjuda någon vara att den personen hör ihop med någon annan? Är det två­sam­heten som ska premieras och bjudas, eller är det individuella människor, hophöriga eller inte?") fortsatte hon med en manifestation i tvåsamhet ("Den som är en del av ett etablerat par ska givetvis bjudas") och nu är det dags igen.

På en fråga om vem som egentligen är bjuden när det står "Ni" på inbjudningskortet, svarar Ribbing:

Att du och din man är bjudna som enhet är självklart, allt annat vore katastrofalt ohövligt.

På en annan fråga om varför en prästfru inte bjuds in till middagen, förklarar Ribbing:

Jag vet inte hur många gånger jag har tagit upp detta som fak­tiskt är ett problem, alltså att utesluta en halva av ett etablerat par vid bjudningar; det verkar helt hopplöst eftersom så många i dag menar att det är inbjudaren som väljer ut sitt sällskap och därmed kan strunta i att bjuda den som inte är bekant, inte rolig nog, inte får plats osv trots att personen ifråga är hophörande med en bjuden gäst. Egocentriciskt, dumt och fantasilöst tycker jag som blir allt mer ilsken över detta tilltagande ofog.

Så det kan konstateras att den antydan till tvåsamhetskritik en kunde spåra i Ribbings spalt den 13 mars var ett olycksfall i arbetet. För folk­vettsexperten är tvåsamheten inte bara norm, den är lag.

Färdigflyttad

Efter två intensiva dagar med tacknämlig hjälp från stora delar av min bekantskapskrets (tack alla!), är jag helt färdigflyttad: Allt är uppackat, flyttlådorna är ihopvikta, var sak på sin plats. Jag trodde att det skulle ta mig veckor att bli klar med allting, men då tänkte jag inte på att jag är ett under av effektivitet. Skrev jag effektivitet? Jag menar mani.

Den bästaste av alla braiga flytthjälpare stannade i tolv timmar. Hon bar och packade upp med väldig fart, hon drev med mina mest anala sidor genom att ställa alla mina kryddor i bokstavsordning och hon skapade hemtrevnad genom att ta fram värmeljus och koka te innan hon satte sig i soffan för att virka. Hon är ett bästebär.

Själv är jag fylld av djup tillfredsställelse. Jag älskar mitt nygamla hem och redan igår insåg jag att jag aldrig känt mig lika hemma på botten­våningen som jag gör på två trappor. Balkongen är åt rätt håll, badkaret är djupt och inkaklat, och framför allt känns allting jag och mitt och precis som jag vill ha det och jag vill bo här nu och för alltid, eller i alla fall tills jag inte längre vill bo här.

Veckans citat (v 13, 2006)

Som avslutning på en diskussion om samlevnad:

En får göra upp med sina spöken eller finna sig i att ligga sporadiskt.

- Emma-har-ingen-blogg-och-är-därför-svår-att-länka-till, relationsteoretiker.