2006-04-05

Grattis Håkan Ax!

Ett stort grattis till Håkan Ax, Transportarbetareförbundet, som skrivit valrörelsens hittills mest uppmärksammade manifest. Skribenter från alla politiska läger samlas i skräckblandad förtjusning när de tar del av Håkans valupptakt på Transports hemsida. Några av höjdpunkterna:

  • Kreativt användande av skiljetecken för genitiv
    • Fredrik Reinfeld,s uttalande
    • Maud Olofsson,s "vänlighet"
  • Nyskapande semi-förkortningar
    • Bl.annat
  • Generöst antal punkter
    • att riva dom går fort.....................
    • kollektivavtal på arbetsplatsen.......................
  • Streck där en minst anar dem
    • gör moderaterna arbetslöshetskassan till en –svindyr skitförsäkring!- för dig och dina kompisar
  • Facklig skräckpropaganda
    • Arbetsgivaren kan ge dig 0 (noll) kronor i lön! Han har rätt till det utan ett kollektivavtal på arbetsplatsen

Du kan vara lugn, Håkan, ty ingen är skyldig att tacka ja till ett jobb för vilket en erbjuds 0 (noll) kronor i lön.

Med vänner som Håkan Ax behöver fackföreningsrörelsen inga fiender, men det är så låg nivå på texten att det känns jobbigt att håna den. Smak är en klassfråga, läs- och skrivkunskaper likaså, och så vidare. Dock tröstar jag mig med att jag är långt snällare än vad till exempel språkfascisten Helena hade varit om hon bloggat om det, samt att jag är långt ifrån ensam om att lyfta fram Håkan Ax: Andwal, Johan Folin, Erik Hultgren, Globaljuggler, Enpartistaten...

19 kommentarer:

helena bergman sa...

Jag kan inte dissa honom och hans genomvidriga språkbruk, det är för enkelt. Ingen utmaning! :)

Freddi Westerlund sa...

Och att kalla hans språkbruk för "genomvidrigt" är ingen diss?

helena bergman sa...

Okej då, det var det. Jag kunde inte riktigt hålla mig.

Andie sa...

Nä du, jag tycker faktiskt inte det räcker att tala om att man är medveten om att språket är en klassfråga, och att det är fler som "tar upp det" för att komma undan. Den här bloggrupperingens kommentarer mot texten stinker av medelklass-snobberi. Att fackbasen är en politisk motståndare kan jag ju begripa, men att då helt strunta i att bemöta innehållet (förutom med sarkasm kring 0-kronorsjobb) och avfärda texten helt baserat på att avsändaren inte till perfektion behärskar svenska språket är faktiskt översitteri.

Det hela påminner mig om skrivihop.nu´s avsked:

URSÄKTA RÖRAN - VI LÄGGER NER!
Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara.

Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket som stövel att sparka neråt med, än som medel att kommunicera och uttrycka sig. Vi ville sparka uppåt. Mot särskrivningar. Bara.

( www.skrivihop.nu )

/Andie - som tycker att språksnobber i är något man kan ägna sig åt i kretsar där alla tycker det är roligt för att förbättra varandras texter, inte som ett medel att sätta sig på folk.

Freddi Westerlund sa...

Jag håller med och jag skämdes redan när jag skrev texten, men medelklassnobben inom mig tog över.

Freddi Westerlund sa...

Jag vill i sammanhanget tillägga att jag till skillnad från en del av de andra bloggarna inte ser fackföreträdare som politiska motståndare. Jag är fackligt aktiv, positiv till fackföreningsrörelsen och jag är anställd av ett företag som till hälften ägs av LO.

Leo sa...

Jag har varit tvungen att ta jobb som jag fått 0 (noll) kronor för eftersom det inte funnits något kollektivavtal.

Det har faktiskt hänt flera gånger.

Så även om han skriver risigt kanske han har en poäng?

Freddi Westerlund sa...

Kan du utveckla det, Leo? Vad var det för slags anställning och hur kom det sig?

Han har en teoretisk poäng eftersom minimilöner inte finns lagstadgade i Sverige, men det betyder ju inte att lönerna skulle vara noll utan kollektivavtal.

Dessutom är det ett närmast irrelevant skrämselargument eftersom Svenskt Näringsliv, till skillnad mot vad facken oftar hävdar, värnar rätten att träffa kollektivavtal. Att säga att kollektivavtalen skulle försvinna om alliansen vann valet eller Svenskt Näringsliv fick bestämma, är antingen att ljuga eller att gravt missförstå såväl alliansens som Svenskt Näringslivs ståndpunkt i frågan.

Erik Hultgren sa...

Andie, i viss mån kan man hålla med dig, men någonstans går faktiskt gränsen. Är man anställd som politisk sekreterare och skriver offentliga texter bör man veta att man inte använder 21 punkter på rad. Precis som man inte söker jobb som snickare om man har tummen mitt i handen.

Men visst, bara för dig andie, ska jag sammanfatta en totalsågning av hans text. Vänta max en dag så ska den vara uppe.

Leo: Varför tog du ett jobb om du inte fick någon lön?

Anders Wallner sa...

Medelklass-snobberi kan nån vara själv. Det är en urkass text - jag dissar den. Mitt blogginlägg handlade inte ens om språkbruket utan om den absurdt krampaktiga pepptonen.

Andie sa...

Det är förresten ganska skönt såhär i valtider att ha en relationsblogg, så att man kan hindra sig själv från att kommentera allt sånt här i längre texter när man egentligen inte har tid. =)

Men den där diskussionen om 0-kronorsjobb ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Sen att det är frilansande projektjobbande ungdomar som centern dessutom vill rycka alla anställningstrygghet för som är i skottlinjen snarare än anställda transportarbetare är ju en intressant vinkling.

/Andie

Freddi Westerlund sa...

Andie: Jag förstår att det är skönt ^__^

Plusjobben innebär även de ett avsteg från arbetsrätten: Begränsade till två år, undantagna från LAS, o.s.v. På många sätt och vis likt centerns förslag (som jag inte skriver under på) och det är intressant att se den stora skillnaden i hur förslagen bemöts. Inte minst från fackligt håll.

När regeringen skapar subventionerade jobb istället för riktiga är det okej att rucka på anställningstryggheten, när centern vill rucka på antällningstryggheten för att skapa riktiga jobb istället för subventionerade är det inte okej. Oavsett vad en tycker om förslagen, är det en intressant debatt i sig.

Leo sa...

Nu är det inte så att jag brukar ta jobb där det erbjuds noll (noll) kronor i timmen. (Eller jo, det gör jag visst det - fast då kallas det för kultur eller konst, men diskussionen om kulturproducenters villkor lämnar jag därhän just nu.)

Under nittiotalet talades det mycket om en ny ekonomi. Idén var att istället för att företag var enorma kolosser som själva producerade och tog betalt för det de producerade skulle förvandlas till ett slags nätverk av samverkande enheter som efter behov försåg varandra med varor och tjänster. (Om ni vet vad "outsourcing" betyder så vet ni vad jag menar.) Ett ideal som målades upp under den Nya Ekonomins tidevarv var egenföretagaren. Istället för att ha ett anställningsavtal med en arbetsköpare skulle man vara sin egen, välja uppdrag fritt och kunna förverkliga sig själv. För företagen var det hela väldigt praktiskt eftersom man slapp ha fast anställd personal i dåliga tider utan istället kunde ha personal tillgänglig "on-demand". Ungefär samtidigt som det här diskuterades på ledarsidor i DN satt jag hemma med en 486:a och formgav utskick till levande rollspel och bläddrade i vackra böcker.

Systemet slog igenom olika mycket i olika branscher, men en som verkligen anammade tänkandet var formgivarbranschen. Produktioner kunde enkelt delas upp i kortare uppdrag som lades ut på externa formgivare istället för att ha någon fast anställd som gjorde det. Och när det gick dåligt fick formgivaren ta smällen som inte fick fler jobb, medan reklambyrån eller bokförlaget omedelbart kunda kapa kostnader. Formgivaren fick också betala datorutrustning, skrivare, lokaler, försäkringar, sjukersättning, skatter, förbrukningsmaterial och så vidare med sin lön istället för med företagets pengar. Arrangemanget hade några fördelar för frilansaren också. Även en ganska oerfaren formgivare kunde få kortare påhugg. Och det fick jag.

Under mina sju år som formgivare (med snart trettio utgivna böcker, flera skivor och många webbplatser) har det inträffat en enda gång att jag blivit erbjuden ett kontrakt för ett uppdrag som reglerat ömdesidiga ansvar; vad som till exempel händer om jag inte får material i tid, är jag då fortfarande skyldig att hetsjobba för att hinna med deadline? Jag har flera gånger försökt få uppdragsgivare att gå med på t.ex. extraersättning om de kräver extraarbete, men de vägrar konsekvent. Så fort jag försöker få en garanti på att t.ex. få betalt för utfört arbete går jobbet till en annan, mer samarbetsvillig formgivare. Det leder till att jag aldrig vet om jag får betalt eller vad som gäller. Allt är upp till uppdragsgivarens godtycke.

Flera gånger har jag varit med om att uppdragsgivare har gett mig utförliga beställningar och sedan vägrat betala mig pengar för mitt arbete. Här är ett exempel på hur det kan gå: efter tre veckors arbete åt ett teföretag med flera butiker i Stockholm bestämde de sig för att de gillade en konkurrerande formgivares arbete bättre. Jag visste inte om att de hade satt en annan på att utföra samma jobb, och vi hade ett tydligt (men muntligt) avtal om pris, lämningsdatum m.m. Plötsligt fick jag veta att jag skulle få noll (0) kronor i lön och jag hade ingenting att sätta emot.

Så går det till att få noll kronor i lön. Och att få sparken utan att ha gjort något fel. I Frankrike demonstrerar de mot att sådana regler ska införas för alla ungdomar och jag sympatiserar såklart med dem eftersom jag vet hur det är att jobba under sådana förhållanden. Det här blev ett mycket längre svar än jag tänkt mig, men det är för att det är något som berör mig väldigt mycket.

Leo sa...

Och om någon läser det här och tänker "Det är klart att det är konkurrens om kul jobb" så tycker jag att det är uppenbart att de inte har provat att göra vad jag ska göra idag: gå igenom 472 sidor ren text i en bok för att se så att varenda sida, varenda stycke, varenda tecken och varenda ord- och teckenavstånd är perfekt.

Freddi Westerlund sa...

Tack för ditt långa svar!

Jag förstår dig, Leo, och jag förstår verkligen ditt motstånd mot att anställda ungdomar skulle arbeta under liknande villkor som du som företagare gjort i de situationer du beskriver.

Å andra sidan har du ju i dessa situationer inte varit anställd och du skulle ju därför inte omfattats av kollektivavtal även om uppdragsgivaren haft kollektivavtal. På min arbetsplats omfattas jag av det kollektivavtal min arbetsgivare är ansluten till. De konsulter vi anlitar omfattas av det kollektivavtal deras arbetsgivare är anslutna till. De egenföretagare vi anlitar omfattas inte av något kollektivavtalsskydd för anställda, eftersom de själva är arbetsgivare.

Kollektivavtal är jättebra. Så bra att såväl den borgerliga alliansen som Svenskt näringsliv värnar dem. Det är därför fult att som Håkan Ax skrämmas med att en ny regering skulle betyda en arbetsmarknad utan kollektivavtal och regler om lön för anställda.

Leo sa...

Ja, problemet är ju att jag är tvungen att ta ett arbetsgivaransvar eftersom företagen i branschen satt i system att utnyttja folk så här och därmed smita från kollektivavtalen.

(Det blev förresten inga 472 sidor idag som planerat. Hux flux bestämde de sig för att jag ska jobba imorgon istället.)

Freddi Westerlund sa...

Men hur ska man lösa det? Även om dina uppdragsgivare skulle ha kollektivavtal skulle de kunna anlita frilansare med egen skattesedel.

Leo sa...

Enligt den nuvarande marknadsmodellen är det här det bästa sättet. Förhållandena för den som har makt (dvs pengar) är ju alltid optimerade för optimalt utbyte - det vill säga: jag måste ge så mycket som möjligt till så lågt pris som möjligt för att få jobbet. Och det vet dem.

Leo sa...

(Och nu drog chefen plötsligt på semester under vecka utan att ge några vidare instruktioner om vad som gäller.)