Blå, blå vindar och segregerande vatten

Någon gång när gårdagen började skymma befann jag mig plötsligt i en Pripps Blå-reklam. Var jag egentligen var vet jag inte riktigt - jag är ju inlandsnorrlänning och orienterar dåligt till sjöss - men jag vet att båten avgick från Stadshuskajen och jag kände igen DN-skrapan när den flöt förbi.

Glittrande vatten och sjungande skär, fåglar i motljus och segel i vinden. Idylliskt och oerhört vackert, tyckte jag och tänkte på att jag överraskar mig själv när jag förförs av storslagen natur. Jag tror mig alltid föredra att upptäcka den urbana miljöns alla vinklar och vrår trots att jag vet med mig att ett fjäll, en fjord, en myr eller fritt flödande forsar kan lämna mig hänförd i dagar.

På vägen bort från huvudstadens mitt, någonstans på vägen mot vad jag misstänker är Drottningholm, passerade vi genom ett sund där bostadssegregationen gjorde sig tydlig. Farleden smalnar av och på båtens respektive sidor syns områden av helt olika karaktär. På ena sidan abnormt stora villor med panoramafönster mot de generöst tilltagna gårdarna med strand och egen brygga, på andra sidan anonyma hyreshus med små balkonger i långa rader på de höga fasader som luktar miljonprogram.

En ojämn fördelning av resurser, ja visst, men också en poetisk rättvisa, ty vad är egentligen mer tillfredsställande - att betala två tusen kronor i månaden för en sjönära balkong med utsikt över vackra villor, eller att betala tio miljoner för en strandtomt från vilken utsikten skyms helt och hållet av betong?