Som att dödas på nytt

Jag älskar public service. Likväl är jag fortfarande sur på SVT för hur de allt som oftast misshandlar de underbara HBO-serier jag är tacksam för att de köpt in - uppehållet mellan säsong 3 och 4 av Six Feet Under var så långt att Nate fick spendera månader (eller år? det det kändes som år) på ett operationsbord. Nu har program­planerarna tagit sig samman och igår visades det första avsnittet av säsong 4 av 5.

Jag var lite nervös. Säsong 1, och kanske ännu mer så säsong 2, hör till det bästa som någonsin televiserats. Säsong 3 var bajs i jämförelse med de första två, men ändå guld jämfört med vilken annan dramaserie som helst. De som inte vill ha valuta för sina licens­pengar och istället laddar ner eller följer serien på Canal+ sprider rykten om att säsong 4 och 5 är en rejäl uppryckning jämfört med den tredje. Det var alltså mycket som stod på spel när klockan närmade sig 21:20 igår.

Väl där var det som att dödas på nytt. Avsnitt 4:1 kändes som ett sista avsnitt snarare än ett första avsnitt, men det känns helt rimligt att så är fallet i en serie som handlar om död och begravningar - avsnitt 1:1 inleds ju med att seriens centralfigur avlider i en olycka. Karaktärerna är lika starka som alltid, trots att de är många får de alltid gott om plats, och miljöerna skildras med samma återhållsamma kärlek som tidigare. Den mest livsfrånvända repliken fick den oväntat återkommande Russell stå för när han presenterade sin masterplan:

- Att bli bortglömd som död och betydelselös innan dess.

Jag såg avsnittet tillsammans med Johan och min soon-to-be ex-sambo Sofie "Every SFU episode is therapy" Wahlström. Den senare grät sig genom de flesta av de femtio minuterna och det är lika mycket en tradition som ett tecken på att serien fortfarande håller måttet. Det är naturligtvis svårt att bedöma en hel säsong utifrån dess första avsnitt, men än så länge känns det lovande. Mycket lovande.