Finskjortan på

Nya klubben Finskjortan på är en av mina absoluta favoriter i hufvud­stadens nattliv. Underbara bar är det perfekta stället för att flytta en lounge från Las Vegas till Södermalm, men lokalen är definitivt under­ordnad musiken - i alla fall när den som igår levererades av nyskapade Tony and the Ticks.

Tony Öberg är onekligen mångsidig och kreativ. Han har gjort ett slags singer/songwriter-skiva som spelades en del på P3. Han släpper snart en skiva i något slags konstellation. Han har samlat ihop ett gäng skön­sjungande rocksluskar som i fett hår och dödsmetalltröjor bildar fem­stäm­mig gosskör som firar lucia på företag och i Gamla Stan. Han har spelat konstmusik i till frukosten på konferenser. Han har ombetts tolka Dismember, han använder nyckelharpa och när han imiterar Stina Nordenstam är det svårt att skilja snusaren från Härnösand från den spröda jäntan från Fisksätra. Dessutom syns han näst intill naken i en homoerotisk deodorantreklam på fransk TV.

I Tony and the Ticks är tonen ytterligare en annan. Tony har klippt av sig det halvlånga rockhåret och pryds nu av en kort och mycket prydlig grå­sprängd frisyr. Alla i bandet har vita skjortor och körtjejerna, som doar precis som på Leonard Cohens tid, står snett framför sångaren istället för snett bakom honom. Dessutom leker de med rollerna; i Chris Isaaks "Wicked Game" sjunger doatjejerna lead och Tony körar. Det är cover efter cover, men det är inte känslan av ett coverband, och de utsökta (och väldigt roliga) låtvalen toppas med en storslagen avslutning i gamla hederliga Boney M:s "Rivers of Babylon".

Finskjortan på är lite som om Dean Martin och Tom Waits skulle sätta sig i en hotellbar för att skapa musik till hissarna i lobbyn. Jag gillar't.