2006-04-04

Jag säger ingenting ...

... så har jag ingenting sagt, men det beror mest på att jag tappat rösten. Den kommer och går lite som den vill trots att jag för övrigt känner mig helt frisk.

Att inte kunna prata gör livet lite annorlunda. Jag åt lunch med en fin vän som var glad över att hon fick prata näst intill oavbrutet. Lite speciellt blev det när jag började gråta över att hon är så fin, varpå hon började skratta åt att jag grät, varpå hon började gråta för att hon skrattade så mycket, varpå jag började skratta, varpå jag mest bara kunde hosta och låta "uuuuoh". När vi senare på dagen pratade i telefon blev det än mer märkligt eftersom hon trodde att jag "var gråtfärdig, väldigt upptagen eller hade någonting i röven" när jag inte kunde uttrycka mig.

Att inte kunna prata gör arbetsdagen till en utmaning. Jag förde ordet vid ett möte genom att skriva på en tavla och i min PDA. Jag höll i en information med hjälp av ett bildspel och påhittat teckenspråk.


Diskussionerna med mina närmaste medarbetare har jag klarat av tack vare telepati, chatt och e-post.

Att inte kunna prata gör mig till en levande måltavla. Folk öser arbete över mig och jag som inte kan säga nej ens i vanliga fall, kan verkligen inte säga nej när jag inte kan säga någonting alls. Dessutom brukar jag skoja ganska mycket med mina kolleger och de tar alla chanser att retas med mig när jag inte kan svara dem. Ekonomichefen berättade en anekdot om när han fick i uppdrag att lära ut bokföring till en dövstum, något som han beskrev som det svåraste han någonsin gjort, men antagligen lättare än att lära mig detsamma trots att jag bara är stum.

Det värsta av allt är bristen på röst kombinerat med mitt Chandler-syndrom, det vill säga att jag inte kan hålla inne en enda spydig kommentar eller ens nästan-lite-roliga skämt när tillfälle bjuds. Nu får jag sitta och lyssna på andra och acceptera att tillfälle efter tillfälle passerar förbi utan att förses med lustig replik. Det smärtar.

5 kommentarer:

Kato sa...

Naaw!kramhörru, hoppas halsen återvänder. du får anteckna allt med en bister uppsyn och sprida lämpliga okvädningsord lappledes till dem som sådant förtjänar.

tills vidare ska jag sprida glädje med dagens forumoneliner:
På den gamla gode tiden hade esranger fått svara inför inkvisitationen för sitt kätteris skull.
:P

Anders Wallner sa...

Man kan blogga desto mer när man tappat rösten. Därför ser jag inget problem.

Cicci sa...

åh, det är som i vänner när chandler inte får skämta på en hel vecka!
jag blir verkligen sugen på att ringa dig och säga massa korkade saker och använda ord på fel sätt och vara allmänt dum.

Cicci sa...

eller det kanske inte var en hel vecka, jag minns inte. det är i samma avsnitt som ross har skinnbyxor på sig och chandler håller på att dö när ingen kommenterar det i alla fall.

Freddi Westerlund sa...

Det är hans nyårslöfte, men det håller nog bara en vecka om ens det.

Min röst är tillbaka, så du kan glömma att ringa för att retas >__<