2006-04-27

Re: Tid är en oändlig resurs

(Utveckling av det här resonemanget. Tack till Leo, vars idéer om tid och verkligheter inspirerar och hjälper mig att reflektera.)

När jag lyssnar på människor i min omgivning uppfattar jag det som att tid är det de lider störst brist på. De hinner inte träffa sina vänner, de hinner inte gå på bio, de hinner inte promenera genom Tessinparken, de hinner inte lyssna på musik, de hinner inte sitta ner på en bänk och fundera, de hinner inte sova, de hinner inte träna och ibland hinner de inte ens äta.

Dessa människor utgår från att vi som lever i icke-monogama relationer måste ha ännu större problem med tidsbrist. Ju fler att träffa, desto mindre tid till var och en, och dessutom ännu mindre tid till annat. Det finns polyamorösa som håller med, som säger att tiden, om än inte kärleken, är en kaka som blir mindre för varje gång någon tillåts äta av den. De säger att "kärlek föder mer kärlek, men den föder banne mig inte fler timmar på dygnet".

Ett dygn har 24 timmar, det är sant, och om en stirrar sig blind på det kommer en antagligen att se på tid som en bristvara som ständigt går åt och tar slut, en resurs som olika intressen konkurrerar om, en förmån som fungerar som bekräftelse när den ges och fås. Men det finns ett annat sätt att se på saken.

Tid är, åtminstone på sikt, en oändlig resurs.

Jag kommer att leva länge, kanske inte oändligt länge, men i alla fall länge och det innebär att jag har nästan ofattbara mängder tid till mitt förfogande. Jag kan inte göra allting på en och samma gång, allting kan inte - och behöver inte! - hända just nu, och det är därför ingen större katastrof om jag ikväll låter en hobby vila eller om någon jag vill träffa imorgon inte är tillgänglig förrän på onsdag nästa vecka. Inte heller är det något jag förtvivlas över om någon eller något är näst intill ständigt närvarande under en period för att vara mestadels frånvarande i en annan.

Jag jobbar mycket, mer än heltid. Jag har ett par närmare, något mer kontinuerliga, relationer och några mer sporadiska. Jag är aktiv i ett politiskt parti, jag är medlem i några ideella föreningar och jag missar sällan de fritidsaktiviteter min arbetsgivare erbjuder mig att ta del i. Dessutom spelar jag gärna TV-spel, jag försöker att göra musik och jag tycker om att titta på film, baseboll och brittisk humor. Jag har en stor umgängeskrets och ett lika stort behov av att vara ensam, att ensam promenera genom Tessinparken, att sitta ner på en bänk och fundera. Ingenting föder fler timmar på dygnet, men kärlek föder mer kärlek och engagemang föder mer engagemang.

Visst, min kalender är full, men jag kan ta mig tid, jag kan ändra mina planer och stressad är jag nog aldrig även om jag har bråttom ibland. Fettsyrorna i mitt blod håller sig på mattan och hormonhalterna är perfekta. I morgonrusningen lyssnar jag på musik, ler mot människor i tunnelbanan och går sedan långsamt nerför gatan mot kontoret. Jag vet att jag inte hinner med allting just nu, just här, just idag, men det gör mig ingenting och jag tänker långsiktigt och jag tänker mig att det handlar om vad jag vill göra och när jag vill göra det, och att jag kan göra det, när jag vill göra det.

Jag tänker mig att tid, åtminstone på sikt, är en oändlig resurs.
Det gör mig gott.

6 kommentarer:

Ä sa...

"Ouff" (som när luften går ur en)
Jag tror jag älskar dig, eller nåt..
Tack, trodde nästan jag var ensam om det.
Måtte fler bli "smittade" av denna livskänsla

Freddi Westerlund sa...

Men vänta, det är inte okej att kommentera anonymt om "jag älskar dig" ingår i kommentaren!

Ä sa...

Beror sig på vad man lägger i treordsmeningen. Jag känner dig ju inte som fysisk varelse. Om jag måste förklara mig så blir det så gott jag förmår så här: Min själ flög för en stund i glädje o häpnad över att känna igen känslan bakom orden som om den var min. Men det var någon annan som uttryckt den...
Jag kommer att följa din blogg

Anonym sa...

Som en klok karl sa till mig, prioritera med hjärtat, men det är svårt när huvudet är fullt av måsten.

Freddi Westerlund sa...

ä: Det duger gott. Jag hoppas att du inte blir besviken.

Cicci sa...

jag håller inte med. eller jo, fast jag har ett annat resonemang på gång som mer handlar om att smida innan järnet kallnat alltför mycket.