2006-04-06

Hoppsan, jag gjorde det igen

I den här posten gav jag uttryck för mitt ofog att använda medelklass­snobbig språkfascism som ett sätt att förtrycka andra. Igår gjorde jag det igen. En kort bakgrund:

Jag gillar sport (och jag blir ofta dissad för det - att idrottsförakt också är en medelklassnobbig förtryckarmekanism kan vi gärna diskutera en annan gång). Mest av allt gillar jag
baseboll, men jag gillar också ishockey och då framför allt Björklöven. Där jag är uppvuxen håller alla på Skellefteå AIK och rivaliteten mellan lagen får derbyn i Stockholm att se ut som vänskapsmatcher. När Skellefteå vinner någonting får jag alltid cirka 30 skadeglada SMS från barndomsbekanta och samma sak händer när Björklöven förlorar.

Igår blev Skellefteå klara för Elitserien och i samma ögonblick börjar min telefon pipa.


Chanpangen flödar... 16 års väntan är över! Alla älskar Skellefteå AIK!

Instinktivt svarar jag avsändaren (som jag inte ens vet vem det är, kanske Anton?):


Att de ska spela i Elitserien är gulligt som en son i sin pappas kläder, en kattunge som muckar med en pitbull och bönders stavning av "chanpange".

Jag vet att det inte räcker "att tala om att man är medveten om att språket är en klassfråga för att komma undan" med det, men kanske är min sjukdomsinsikt det första steget mot tillfrisknande från den medel­klassnobbism som tog över min arbetarklasskropp när jag övergav Bastuträsk för gymnasiet i Skellefteå och Skellefteå för universitetet i Uppsala? Jag har många år i smakfascismens tjänst att göra bot för, så jag hoppas verkligen det.

8 kommentarer:

Annika sa...

Men du, liberal och medklassig snobbism, kan du inte skriva mer om det? Min erfarenhet är att folk som anmärker på andras stavning är folk som gillar att klaga på andra oavsett bakgrund. Tanken på den här sortens medelklassnobbism känns för mig som slentriansocialism, ett sätt att polarisera folk i onödan, så det vore intressant att få liberala argument för det.

Freddi Westerlund sa...

Hur menar du då, att anmärkningar på språk inte skulle vara ett klassrelaterat beteende? Är det så jag ska förstå dig? Jag skriver gärna mer om det, men jag ska börja med att tänka lite mer på det först.

Här kommer en annan text i ämnet, skriven av min vän Jon.

- - - - -

"du har dålig smak, men det är ju bara vad jag tycker"

dessa dagar ägnar jag mig huvudsakligen åt litteratur. försöker skriva så bra som möjligt, läsa mycket och analysera: vad är bra? vad är dåligt? och varför?

när jag hör mig själv såga en text tänker jag oundvikligen på när vi gick till IKEA för att inhandla inredning till huset i skogås. personligen går jag till 85% på pris och funktion när det gäller saker som möbler, lampor eller för den delen kläder. Då är IKEA en bra plats. Andra personer i mitt sällskap spydde under hela sitt självvalda besök oupphörligen galla över IKEAs varor. svennigt, tråkigt, fult, enkelt, banalt eller jag vet inte vad, för jag fattade inte riktigt mer än att jag kände irritationen stiga. vad i h-e...! ni kan ta era högborgerliga antikviteter och...!

vad innebär det egentligen att värdesätta något? vilken tradition bär en med sig? hur ser en på dem som tycker annorlunda?

åter IKEA: jag håller upp en lampa som jag tycker verkar prisvärd och funktionell, och 15% snygg. smakdomarnas ögonbryn höjs, de tittar på varandra och på mig, och säger:

- eeh. okej...?

ok, jag har dålig smak, men det är ju bara vad de tyckte. eller? är vi verkligen på egen hand när vi värdesätter? är det inte så att vi använder kriterier som vi lärt oss; koder vars huvudsyfte är att markera klasstillhörighet:

hötorgskonst, kitsch, massproduktion-IKEA: underklass
antik rustik, muséer i paris, svårtillgängligt; överklass alt. medelklass som Kan Det Där).

likadant med litteratur. där finns kanon, dvs. den klick män som av elitkritikerna och i finrummen spikats som God Litteratur. inom inredning finns också kanon; smakdomarnas steg ekar av kanon och där lallar vi runt som idioter mitt inne i kanon och trycker ner andra människor och det de har skapat och skrivit; deras smak och sinne för konst. "men VADÅ, det är ju bara vad JAG tycker!" tjing tjong!

och ändå. i stället för att betrakta dessa sfärer av exempelvis litteratur eller inredning utifrån, kan vi ta steget in i dem och faktiskt bedöma texter eller möbler. till exempel såhär: om någon skriver

"Lasse strålade som en sol och tittade kärleksfullt på Lotta men hon bara blängde argt tillbaka"

finns det vissa skäl för varför detta är en dålig mening, litterärt sett. där finns en klyscha (strålade som en sol) och två jättetråkiga adverb (kärleksfullt, argt) som uttrycker känslor som i en bra text beskrivits på ett mer fantasifullt sätt.

samma sak kan hända om en tar steget in i inredningens och modets värld. vissa plagg ÄR då snyggare än andra, utifrån (inifrån!) ett visst perspektiv; vissa möbler ÄR vackrare än andra. den som då tjatar om kanon och makt har helt enkelt inte läst eller förstått tillräckligt mycket.

sensmoralen i denna korta text blir följande. varje värderande har en tradition i ryggen och kan beskrivas som ett maktutövande i en tradition ELLER som ett giltigt, alltså korrekt, värdeomdöme. vad ett värdeomdöme däremot SÄLLAN är, är något som "det är bara jag som tycker".

Anders Wallner sa...

När jag var liten hade jag Björklövenstrumpor.

Annika sa...

Nja, att smak och språk är klassrelaterat är jag helt med på. Referenser kommer ju inte ur tomma intet. Men är behovet av att anmärka på andras smak och språkbruk verkligen klassrelaterat? Jag tror inte det, men skulle gärna höra dina argument för det.

Freddi Westerlund sa...

Spontant tänker jag att det snarare handlar om tillgång till ett maktmedel, i det här fallet kunskap, och att det är tillgången som är klassrelaterad. Om en sen väljer att använda maktmedlet eller inte kanske inte har så mycket med klass att göra, men det är bara den med tillgång till makten som kan använda den och då bara gentemot någon som inte har tillgång till samma kunskap.

Annika sa...

Sant. Att slå från överläge är alltid värre.

Mer på ämnet.
http://tinyurl.com/mm7be

Freddi Westerlund sa...

"Jag måste motvilligt erkänna att jag gillar Marimekkoblommorna. Fast det känns för uttjatat att sätta upp dem på väggen. Jag må vara medelklass, men jag brukar kunna dölja det."

Emma sa...

Klart att behovet att anmärka på språk är klassrelaterat: det är ett av sätten klasser skapas som en klass för sig, inte bara i sig.

Det jag menar är att, exempelvis behovet att anmärka på andras apråk visserligen kan vara ett uttryck för en individs osäkerhet/maktambitioner, men hur uppstår det som maktmedel? Att det innebär makt att behärska vissa aspekter av språket är inget av naturen givet, utan ett sätt för klasser att konkurrera med varandra . Behovet att anmärka på språk och smak är alltså klassrelaterat, eftersom det kommer ur behovet att införliva klassmarkörer i sin identitet.