Re: Gröna fingrar ...

Det var inte bara jag som skrev om den urbota löjliga nollvisionen för rökning. En som jag redan har refererat till är Johan Ingerö och bland andra läsvärda inlägg förtjänar Mattias Svensson ett omnämnande för reflektionen kring den mobbarmentalitet som döljs i förslaget. Samme Svensson har dessutom ägnat ett andra inlägg åt att kommentera att inte ens mitt ironiska förslag om att slå ihjäl alla rökare skulle vara ett fungerande statligt ingrepp. Läsning rekommenderas.

Men det är inte alla som håller med. Den annars så förnuftigt frihetlige Anders Wallner (mp) blottar en av den gröna rörelsens auktoritära sidor när han i ett undantag tycker att det faktiskt är statens sak att lägga sig i folks livsval just när det gäller rökningen. Han passar dessutom på att slå några slag på samhällskostnadstrumman genom att påstå att rökningen är en dyr affär för skattebetalarna. Jag är inte övertygad.

I de undersökningar (exempel) som även räknar med de kostnader som rökare befriar oss ifrån genom att dö i förtid, är rökningen alltid en samhällsekonomisk vinst: Rökare betalar in mer skatt än andra, de konsumerar förvisso sedan sjukvård när rökningen gör dem sjuka, men eftersom de dör i förtid blir de billigare för samhället, som annars måste bekosta även de ålderskrämpor som inte kan relateras till rökningen. Sett över livstiden är vårdkostnaden lägre för rökare (och överviktiga, btdub) eftersom dessa grupper inte har lika många år på sig att konsumera vård. Det anses därför att bekämpning av rökning och fetma i och för sig är positivt för folkhälsan, men att det inte sänker samhällets kostnader för vård. För att inte tala om all insparad pension.

I frågan insatta läsare får gärna upplysa om forskningsläget.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Gröna fingrar - nu petar de även i ditt askfat

Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad som när klåfingriga politiker går in i förmyndarrollen och får för sig att det är deras sak att avgöra hur jag och andra människor ska leva våra liv. Det skulle i så fall vara när de hittar på ännu en nollvision, ty alla vi som arbetar med management vet att det är hål i huvudet flera gånger om.

Som värst känns det naturligtvis när den bisarra kreativiteten är så stor att överheten får idén att göra både-och: formulera en klåfingrig nollvision gällande mina egna val gällande mina egna handlingar gällande min egen makt över min egen kropp.

En intresseorganisation beställer en opinionsundersökning, som visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. De låter dock bli att påpeka att 100 procent av rökarna i alla åldersgrupper helt skulle sluta röka om man buntade ihop dem och slog ihjäl dem.

Intresseorganisationen efterlyser sedan en nollvision och får 63 procent av befolkningen att ställa upp på den. I riksdagen är det etter värre - hela 65 procent av ledamöterna tycker att det är en bra idé. Bland kristdemokrater och miljöpartister (anarkister min stjärt) finns stöd hos hela 90 procent.

Själv föreslog jag redan för ett år sedan en nollvision för nollvisioner. Tillåts jag drömma skulle jag därtill önska ett samhälle fritt från auktoritära partipampar som petar i mitt glas, i min mat och i min snusdosa. Ska de hålla på så här måste jag börja röka igen.

Intressant? Mer hos Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Hatpropagandan mot knarkarna

Sex med Victor-Victor tipsar mig om att Nils Stenström, mannen vars människofientliga rön jag skrev om tidigare i veckan, har fått mer svar på tal och det på SvD Brännpunkt. Det är Bengt Svensson, fil dr och docent i socialt arbete, Enheten för socialt arbete vid Malmö högskola, som på punkt efter punkt visar varför Stenström inte bara är ute och cyklar på nattgammal is, utan dessutom gör det i illvilligt syfte.

Som jag skrev i förrgår tycker jag att de resultat Stenström publicerar först faller platt som argument mot sprutbyten, för att sedan visa sig vara till sputbytets fördel. Svensson har mer kritik att bidra med:

- De intervjuer Stenström använder som material är tolv år gamla.
- Stenström bortser från att narkomaner i Malmö kan få sprutor i Köpenhamn.
- Det källmaterial Stenström hänvisar till är inte tillgängliga för andra.
- De siffror Stenström publicerat är felaktiga.
- Stenströms slutsatser är långt ifrån korrekta.

Som Blogge Bloggelito så förtjänstfullt påpekat vore det märkligt om en liten farbror vid ett svenskt låtsasuniversitet skulle väga tyngre än FN-organet Världshälsorganisationen, den amerikanska akademin Institute of Medicine, FN-organet United Nations Office on Drugs and Crime samt Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN/EMCDDA). Svensson har nu gjort det ytterligare något litet tydligare att Stenström har dragit på sig en repressiv nattmössa och propagerat i den törnrosasömn som ofta drabbar narkotikahatarna.

Varför publicera kontroversiella slutsatser från ett material som inte är tillgängligt och som inte har utsatts för kritisk granskning? Svensson misstänker att syftet är att stoppa planerna på sprutbyten i Stockholm och jag är benägen att hålla med honom. Skamligt, vidrigt, men tyvärr inte alls överraskande.

För fler exempel på hur långt samhället går för att stigmatisera och förlöjliga narkomaner, rekommenderas ett besök hos Louise, som berättar om att knarkare som vill ha behandling måste hämta ut sina läkemedel i ett barnsligt skrin.

Intressant?
Andra bloggar om: Bengt Svensson, Knark, Malmö, Narkotika, Nils Stenström, Politik, Sprutbyte, Stockholm

Sprutbytets fördelar segrar igen

Nya rön ifrågasätter sprutbytets funktion som hiv-prevention och de knarkdinosaurier som tycker att den enda goda narkomanen är en död narkoman, slickar i sig som vore det slutet på alla sprutbytesprogram. Riktigt så enkelt är det självklart inte.

Det Nils Stenström kommit fram till är att det är förhållandevis få, ungefär 13 procent, som täcker hela sitt behov av rena verktyg genom sprutmottagningen. Visst vore det också bättre om det var fler som till fullo utnyttjade möjligheten, men det betyder ju inte att det inte är jättebra att de 13 procent som utgör de mest frekventa besökarna får sina behov täckta till fullo. Dessutom är det ju fortfarande bra att de som hämtat ut några rena sprutor, om än inte alla de behöver, givetvis tagit mindre risker och levt mer hälsosamt än om de inte hämtat några sprutor alls.

Vidare har Stenström kunnat konstatera att det inte finns något belägg för att sprutbytesprogram skulle få fler att börja bruka narkotika. Hans undersökning visar att nyrekryteringen var större i Stockholm, där sprutbyten inte ännu erbjuds, under den tidsperiod då programmet i Malmö växte som mest. Därmed faller ett av de uppfattat tyngsta och vanligast förekommande argumenten mot sprutbyte, nämligen att tillgången på rena sprutor skulle locka folk att prova droger de annars inte brukar.

Dessutom kvarstår aspekten av att sprutbyten ger en skygg grupp en kontaktyta mot det samhälle som stött ut dem. Malmös uppskattade program erbjuder "också så mycket mer: ett respektfullt bemötande, regelbundna hiv-tester, hepatitvaccinationer, graviditetstester och såromläggningar. Vi har kurator och barnmorska och kan även förmedla direktkontakt med narkomanvården." När kan vi hoppas på liknande medmänsklighet i knarkdinosauriernas Stockholm? Det är delvis upp till en folkpartist, en som kallar sig liberal. Håll tummarna...

Intressant?
Annat jag skrivit om sprutbyten
Andra bloggar om: Birgitta Rydberg, Folkpartiet, Knark, Liberalism, Malmö, Narkotika, Nils Stenström, Politik, Sprutbyte, Stockholm

Idiotiskt resonemang på väg att tystna?

SvD rapporterar att Stockholm stad och landsting nu - äntligen! - tagit ett steg närmare sprutbyte.

Sedan länge rekommenderar WHO att sprytbytesprogram erbjuds narkomaner i syfte att minska spridningen av hiv och gulsot, sedan länge erbjuder Malmö och Lund sådana program, sedan länge är det känt att sådana program dessutom skapar en kontaktyta mellan narkomaner och relevanta delar av det offentliga samhället.

Stockholmspolitikerna har ändå varit kallsinniga - ingen ska knarka, heter det, och delar vi ut sprutor uppmuntrar vi till bruk av narkotika. Inga sprutor i huvudstaden, alltså, men väl en hiv-epidemi bland de som brukar droger.

Det är naturligtvis ett närmast idiotiskt resonemang och det är därför glädjande att åtminstone några börjat ta sitt förnuft till fånga. Som svar på en motion från vänsterpartiet har socialtjänstförvaltningen föreslagit att kommunen och landstinget ska utreda frågan. Därifrån till att ett sprutbytesprogram faktiskt införs är det naturligtvis ytterligare några steg att ta. Det är bara att hoppas att det hittills moralkonservative socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) byter åsikt och tillsammans med andra kör över landstingsrådet tillika fossilen Birgitta Rydberg (fp).

För narkomanernas skull och för att rena sprutor är bättre än hiv.

Intressant?
Tidigare: 1, 2
Andra bloggar om: Birgitta Rydberg, Folkpartiet, Knark, Liberalism, Moderaterna, Narkotika, Politik, Sprutbyte, Ulf Kristersson, Vänsterpartiet

Nollvision för nollvisioner

Lite då och då kommer någon av våra kära politker på att de borde ta krafttag mot ett problem i samhället. När de drar det som allra längst brukar de formulera en nollvision. Då vet man att det bästa som kan komma att hända är att ingenting händer, men mycket troligare är att någonting märkligt eller till och med kontraproduktivt sker. Nollvisioner är nämligen snarare illusioner eller hallucinationer och deras typiska effekt är att någon får en dålig idé.

Folkhälsominister Maria Larsson vill ha en nollvision för självmord. Det kommer alldeles säkert att leda till att man angriper symtomen istället för orsakerna, och att man istället för att reformera vården sätter upp stängsel kring broar och bygger in tunnelbanan i ett rör av plexiglas.

Jämför gärna med narkotikapolitiken. I såväl Malmö som Lund arbetar man med att förebygga och skademinimera genom att, helt i linje med WHO:s rekommendationer, driva ett sprutbytesprogram. Narkomanerna får rena kanyler istället för gulsot och hiv, och på köpet kommer en kontaktyta mot sjukvård och andra delar av det offentliga samhället. I huvudstaden råder däremot ett slags nollvision: Ingen ska knarka och därför ska ingen heller få rena sprutor. Det misslyckas så klart totalt och knarkarna blir sjuka och osynliga.

Det enda rimliga vore därför att införa en nollvision för nollvisioner.

Via Andwal. Intressant?
Andra bloggar om: Narkotika, Nollvisioner, Självmord, Politik

Knarkdinosaurier och moderna sprutbyten

Med hänvisning till att Blogge gör det så bra har jag länge avstått från att skriva något om sprutbytesprogram. Nu känner jag att jag ändå vill göra det - för min egen skull, för att få avreagera mig och för att en till ska ha tagit tydlig ställning. Samt för att, sist av allt, ställa en fråga.

En kort sammanfattning av läget.

Under den svenska repressiva narkotikapolitiken har priserna sjunkit, tillgången ökat, brukarna blivit fler, den relaterade brottsligheten vanligare och antalet dömda högre. Till viss tröst har WHO:s rekommendationer om att införa sprutbytesprogram för att minska risken för spridning av hiv och gulsot, hörsammats med goda resultat i både Malmö och Lund. I huvudstaden, däremot, anser man att sprutbyte uppmanar till drogmissbruk eftersom man tänker sig att en stor mängd människor drar sig för att skjuta sin första sil blott och bart i väntan på att samhället ska tillhålla sitt tysta bifall i form av en ren kanyl.

Sedan även de kristet konservativa fastnat för det förnuftiga i att minimera skadeverkningar med en kontaktyta mellan missbrukare och vård och omsorg, är det snart bara en enda grupp politiker som fortfarande hellre bekämpar missbrukare än missbruk och som tror att de som knarkar är i större behov av straff än stöd - nämligen de politiker som kallar sig för liberaler. Det är synd och skam att dessa Europas sista knarkdinosaurier envist säger nej till moderna sprutbyten.

Så till frågan.

Oavsett vilken syn man har på bruk, missbruk, brukare, missbrukare; oavsett vad man anser om individens frihet kontra samhällets rätt; oavsett om man är av åsikten att knarkare ska straffas eller att de ska erbjudas vård; oavsett allt detta med hur man ser på knarkarna och vad man vill dem, måste det väl vara en fördel och av godo att göra något som åtminstone håller dem vid liv?

Om inte börjar det kännas riktigt obehagligt, det här med dinosaurierna.

Intressant?
Andra bloggar om: Knark, Liberalism, Narkotika, Politik, Sprutbyte