Politikernas alldeles egna medborgarlön

SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.

Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.

Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.

Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.

Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?

(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg

Re: Gröna fingrar ...

Det var inte bara jag som skrev om den urbota löjliga nollvisionen för rökning. En som jag redan har refererat till är Johan Ingerö och bland andra läsvärda inlägg förtjänar Mattias Svensson ett omnämnande för reflektionen kring den mobbarmentalitet som döljs i förslaget. Samme Svensson har dessutom ägnat ett andra inlägg åt att kommentera att inte ens mitt ironiska förslag om att slå ihjäl alla rökare skulle vara ett fungerande statligt ingrepp. Läsning rekommenderas.

Men det är inte alla som håller med. Den annars så förnuftigt frihetlige Anders Wallner (mp) blottar en av den gröna rörelsens auktoritära sidor när han i ett undantag tycker att det faktiskt är statens sak att lägga sig i folks livsval just när det gäller rökningen. Han passar dessutom på att slå några slag på samhällskostnadstrumman genom att påstå att rökningen är en dyr affär för skattebetalarna. Jag är inte övertygad.

I de undersökningar (exempel) som även räknar med de kostnader som rökare befriar oss ifrån genom att dö i förtid, är rökningen alltid en samhällsekonomisk vinst: Rökare betalar in mer skatt än andra, de konsumerar förvisso sedan sjukvård när rökningen gör dem sjuka, men eftersom de dör i förtid blir de billigare för samhället, som annars måste bekosta även de ålderskrämpor som inte kan relateras till rökningen. Sett över livstiden är vårdkostnaden lägre för rökare (och överviktiga, btdub) eftersom dessa grupper inte har lika många år på sig att konsumera vård. Det anses därför att bekämpning av rökning och fetma i och för sig är positivt för folkhälsan, men att det inte sänker samhällets kostnader för vård. För att inte tala om all insparad pension.

I frågan insatta läsare får gärna upplysa om forskningsläget.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Gröna fingrar - nu petar de även i ditt askfat

Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad som när klåfingriga politiker går in i förmyndarrollen och får för sig att det är deras sak att avgöra hur jag och andra människor ska leva våra liv. Det skulle i så fall vara när de hittar på ännu en nollvision, ty alla vi som arbetar med management vet att det är hål i huvudet flera gånger om.

Som värst känns det naturligtvis när den bisarra kreativiteten är så stor att överheten får idén att göra både-och: formulera en klåfingrig nollvision gällande mina egna val gällande mina egna handlingar gällande min egen makt över min egen kropp.

En intresseorganisation beställer en opinionsundersökning, som visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. De låter dock bli att påpeka att 100 procent av rökarna i alla åldersgrupper helt skulle sluta röka om man buntade ihop dem och slog ihjäl dem.

Intresseorganisationen efterlyser sedan en nollvision och får 63 procent av befolkningen att ställa upp på den. I riksdagen är det etter värre - hela 65 procent av ledamöterna tycker att det är en bra idé. Bland kristdemokrater och miljöpartister (anarkister min stjärt) finns stöd hos hela 90 procent.

Själv föreslog jag redan för ett år sedan en nollvision för nollvisioner. Tillåts jag drömma skulle jag därtill önska ett samhälle fritt från auktoritära partipampar som petar i mitt glas, i min mat och i min snusdosa. Ska de hålla på så här måste jag börja röka igen.

Intressant? Mer hos Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Låt väljarna välja

"Det svenska personvalet är på god väg att lida sotdöden", skriver DN, och om så skulle ske är jag en av de första att sörja dess bortgång.

Det verkar alltså som att Grundlagsutredningen inte kommer att rädda personvalet genom att utöka det och detta på grund av våra tre mest konservativa partier: socialdemokraterna och kristdemokraterna vill troligen behålla dagens bleka system medan vänsterpartiet vill avskaffa personvalet helt och hållet.

Morgan Johansson (s) är orolig för att släktingar ska rösta på varandra. Ingvar Svensson (kd) är rädd för att Livets ord i Uppsala eller syrianer i Södertälje ska ge stöd till kandidater från de egna leden. Någon borde upplysa herrarna Johansson och Svensson om att just det fenomen de fruktar, att medborgarna väljer sina politiska representanter, är vad vi till vardags kallar för demokrati.

Större inslag av personval skulle leda till fler yngre ledamöter i riksdagen. Det skulle dessutom leda till att fler kandidater med invandrarbakgrund valdes in. Att kritvita gubbar utan karisma, men med betonghäck, till exempel sådana som Johansson och Svensson, inte är särskilt förtjusta i en sådan utveckling är inte svårt att förstå. De som motsätter sig personval är nämligen de som håller kollektiv högre än individer, de som litar mer på partier än på medborgare och de som själva skulle förlora på tydligare mandat från väljare som ställer tydligare krav.

Att motsätta sig personval är dels att omyndigförklara väljarna genom att påstå att de skulle vara oförmögna att välja sina egna politiska representanter, dels att överskatta partiernas förmåga att välja och välja bort i jakten på en rättvis lista som väljarna finner attraktiv.

Jag längtar efter mer personval. Jag tycker att det är väljarna, inte partierna, som ska välja vilka som ska sitta i riksdagen. Jag vill att de hårt arbetande och synliga politikerna ska belönas framför de tråkiga, toppstyrda, partipiskade och rövslickande byråkratiska djur som belönas för en lång och trogen vandring genom partihierarkins snitslade bana. Jag vill ha möjligheten att välja den politiker jag har förtroende för och att rösta bort den politiker jag inte är nöjd med.

I en tid då allt färre är medlemmar i ett parti, känns det allt mindre relevant att partierna ska ha monopol på att utse vilka kandidater som kan väljas in i riksdagen. I en vital demokrati måste kopplingen mellan väljare och vald vara långt mycket tydligare än så. Om personvalet tillåts dö sotdöden, kommer intresset för politiken och demokratin att gå samma öde till mötes.

Intressant? Mer hos Fredrick Federley.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Ingvar Svensson, Kristdemokraterna, Morgan Johansson, Personval, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Livsstilsmoralism istället för skattestopp

Innan folkpartiet blev ett regeringsparti fanns det ett och annat tydligt ställningstagande som det kan vara värt att lyfta fram och påminna om. Ur den ekonomisk-politiska motionen från 2005:

"Sverige måste sätta skattestopp - vi har redan världens högsta skatter. Skattehöjningar skapar fler problem än de löser."

Men det var då och då är då och nu är nu.

Folkhälsominister - att vi alls har en sådan är beklagligt - Maria Larsson (kd) har nämligen sett till att regeringens höstbudget bland annat kommer att innehålla skattehöjningar och detta på cigaretter, snus och öl. Larsson varnar (mitt ord, inte hennes) dessutom för att mer av skattebetalarnas pengar framöver kommer att gå åt till en kommande storsatsning på folkhälsan.

Folkpartiet hade nämligen rätt när de 2005 slog fast att vi inte behöver högre skatter. Som politiker i ett land med världens högsta skatter, eller som medborgare under världens högsta skattetryck, borde det inte behövas någon större tankeverksamhet för att nå en väldigt enkel slutsats: Har vi problem kan det aldrig bero på att skatterna är för låga och behöver höjas.

Det motsatta är sant desto oftare - för att inte säga jämt.

Dessutom är det synnerligen beklagligt att den kloka tanken om skattestopp överges för ingrepp som inte kan beskrivas som annat än från ovan påtvingad livsstilsmoralism. Myndiga medborgare har eget snusförnuft (pun intended) och behöver varken ministrar eller institut som berättar för dem hur de ska leva sina egna liv. Regeringen borde därför sänka skatterna på tobak och alkohol, sluta att hålla sig med en folkhälsominister och sedan skyndsamt lägga ner folkhälsoinstitutet.

Intressant? Även på Bloggregeringen.
Andra bloggar om: Alkohol, Cigaretter, Folkhälsa, Höstbudgeten, Kristdemokraterna, Livsstilsmoralism, Maria Larsson, Politik, Rökning, Skatter, Skattetryck, Snus, Tobak, Öl

Klipp av den remsa film du sitter på

Veckans bästa citat kommer redan i dag, måndag, och det är Gunnel Arrbäck, direktör och censor på Statens biografbyrå, som tar till orda i en artikel i Svd:

"Om vuxet folk vill betala för att bli vettskrämda då är det deras problem, inte samhällets."

Det enda alliansparti som motsätter sig ett avskaffande av cencuren är kristdemokraterna, som tycker att Biografbyrån har en normerande roll i samhället. Någon normerande roll är i min mening varken önskvärd eller existerarande - det är mer än tio år sedan något klipptes bort ur en film som inte är pornografisk.

Reglerna är föråldrade och helt meningslösa i en värld av ny teknik. Tanken på att staten skulle censurera konst riktad till vuxna människor är absurd. Yttrandefriheten är långt viktigare än att den kan fortsätta underställas åldrande moralisters dröm om normerande verkan. Lyssna på censorn och avskaffa censuren nu.

Intressant?
Även: Johanna Nylander
Andra bloggar om: Censur, Film, Gunnel Arrbäck, Kristdemokraterna, Kultur, Moralism, Politik, Statens biografbyrå, Yttrandefrihet

Nej, det gör de inte alls!

"SD närmar sig riksdagsspärren", skriver både DN och SvD med anledning av att Sifo noterat en ökning för de blågula med 0,3 till 3,7 procent. Kruxet är bara att den enda statistiskt säkra förändringen i mätningen gäller kristdemokraterna. Att sverigedemokraterna skulle ha ökat är därmed ett påstående som helt saknar täckning. Detsamma gäller att vänsterpartiet ökar och att miljöpartiet minskar - det vet vi ingenting om.

Både DN och SvD påpekar att det bara är kristdemokraternas ökning som är säkerställd, men det hindrar dem inte från att analysera sverigedemokraternas framgång som vore den sann. Likadant är det varje gång en ny opinionsundersökning publiceras - icke säkerställda förändringar basuneras ut som färdiga valresultat och i många fall är de tillfrågade så få till antalet, att enstaka personer mycket väl kan förändra majoriteten, hjälpa partier både in i och ut ur riksdagen och lyckligt ovetande bidra till att obekymrade forskare får gissa varför på dagstidningarnas nyhetsplats.

Massmedias rapportering kring opinionsundersökningar är ohederlig. Vidare används den ohederligt av de som gynnas av mätningen, till exempel av oppositionspartiet som behöver stöd för idén att regeringen saknar stöd och måste störtas. Att tidningar som DN och SvD gör sig skyldiga till en sådan ovärdig hantering av statistik är beklagligt.

Intressant?
Andra bloggar om: DN, Kristdemokraterna, Massmedia, Politik, Statistik, Sverigedemokraterna, SvD, Tidningar

Nollvision för nollvisioner

Lite då och då kommer någon av våra kära politker på att de borde ta krafttag mot ett problem i samhället. När de drar det som allra längst brukar de formulera en nollvision. Då vet man att det bästa som kan komma att hända är att ingenting händer, men mycket troligare är att någonting märkligt eller till och med kontraproduktivt sker. Nollvisioner är nämligen snarare illusioner eller hallucinationer och deras typiska effekt är att någon får en dålig idé.

Folkhälsominister Maria Larsson vill ha en nollvision för självmord. Det kommer alldeles säkert att leda till att man angriper symtomen istället för orsakerna, och att man istället för att reformera vården sätter upp stängsel kring broar och bygger in tunnelbanan i ett rör av plexiglas.

Jämför gärna med narkotikapolitiken. I såväl Malmö som Lund arbetar man med att förebygga och skademinimera genom att, helt i linje med WHO:s rekommendationer, driva ett sprutbytesprogram. Narkomanerna får rena kanyler istället för gulsot och hiv, och på köpet kommer en kontaktyta mot sjukvård och andra delar av det offentliga samhället. I huvudstaden råder däremot ett slags nollvision: Ingen ska knarka och därför ska ingen heller få rena sprutor. Det misslyckas så klart totalt och knarkarna blir sjuka och osynliga.

Det enda rimliga vore därför att införa en nollvision för nollvisioner.

Via Andwal. Intressant?
Andra bloggar om: Narkotika, Nollvisioner, Självmord, Politik

Är det inte märkligt ...

... att jämföra embryon med blåsippor och kvinnor med grisbönder?

... att tycka att kvinnor borde vara abortmotståndare nu eftersom de var det förr, medan män borde vara abortmotståndare nu eftersom de inte var det förr, samt att hävda att den aborträtt som ger kvinnan makten över den egna kroppen är ett uttryck för manligt förtryck?

... att någon år 2007 försöker komma undan med att insinuera att män är lössläppta sexliberaler som njuter av ansvarlöst sex, medan kvinnor är lustlösa reproduktionsmaskiner i behov av statens hjälp för att kunna fatta moraliska beslut?

... att reducera abortförespråkarnas intellektuella heder genom att hävda att argumentationen lyder att abort alltid är bra och rätt och jämförbar med att operera blindtarmen?

... att allt detta sker i en debattartikel på SvD Brännpunkt och undertecknas av en doktor i statskunskap?

Betänk då att Stefan Swärd inte bara är "Stefan Swärd, fil dr i statskunskap" utan även "Stefan Swärd (kd)" och "Stefan Swärd, ordförande i Evangeliska frikyrkan". Fri att uttrycka sina åsikter, naturligtvis, bara inte så skicklig när han gör det.

Andra bloggar om: Abort, Kristdemokraterna, Politik, Stefan Swärd

Men barnen då?

Dennis gör mig uppmärksam på att Mikael Oscarsson (kd) inte hörsammat den varning jag utfärdade i slutet av den här texten. Det skulle kunna bero på att Oscarsson inte förstod referensen till Pulp Fiction, men jag håller det ändå troligare att han sett filmen, än att han läst min blogg.

I en debattartikel i UNT säger sig Oscarsson "ta strid för äktenskapet" som en tradition mellan man och kvinna. Hans Regners slutbetänkande bemöter han med de tokreligiösas, de ärekekonservativas och de galna homofobernas gemensamma favoritargument: Men barnen då?

"Tanken att äktenskapet knyter samman en man och en kvinna med de barn de får gemensamt, har i alla tider varit en oumbärlig beståndsdel av äktenskapet. Detta innebär självklart inte att alla äktenskap leder till barn eller att alla barn föds till gifta föräldrar, men när ett barn blir till är det genom äktenskapet tryggat i sina rättigheter till både pappan och mamman."

Det enda som är riktigt tydligt i Oscarssons text, är att alla äktenskap inte leder till barn och att alla barn inte föds inom äktenskap. Det passar sig inte i Oscarssons världsbild (som för övrigt kretsar kring ett industriområde i Uppsalas utkant), så han krånglar till det lite för sig. En omformulering:

Trots att alla äktenskap inte leder till barn är det en oumbärlig del av äktenskapet att barn finns inom det; trots att inte alla barn föds inom äktenskap är det genom äktenskapet som barnets rättigheter tryggas.

Hemska tider! Det kan tyckas som en omöjlighet, men tydligen springer människor omkring och är gifta trots att de saknar en oumbärlig del av äktenskapet. Det kryllar dessutom av barn som inte fått sina rättigheter tryggade. Och allt detta redan med rådande äktenskapsbalk! Vad ska då inte hända när äktenskapsbalken skrivs om? Jag gissar på kyrkliga skilsmässor mellan rättslösa barn vars föräldrar aborterats så sent som i femtioårsåldern.

Den mer kristne än demokratiske Oscarsson fortsätter ändå på linjen att äktenskap existerar för barnens skull. Varför fortplantningen skulle ta skada av att fortplantning inte äger rum i alla äktenskap förblir dock lika oklart som varför heterosexuella ska behöva känna sig hotade av att homosexuella gifter sig. Vad jag förstår har Regner inte för avsikt att stoppa heterosexuella äktenskap, än mindre fortplantning (även om Oscarsson onekligen väcker tanken att det kanske inte vore så dumt i vissa fall).

Äktenskap regleras i äktenskapsbalken, föräldraskap i föräldrabalken. Det är möjligt att reproducera sig utanför äktenskapet och det är möjligt att ingå äktenskap utan att reproducera sig. Svårare är det inte, men Oscarsson kanske har andra motiv?

"Att blunda för denna lagstiftnings normerande verkan vore mycket olyckligt."

Aha. Denna lagstiftning verkar mot heteronormen och det är där Oscarssons sko klämmer. Jag håller dock med om att lagstiftningen har en normerande verkan och att det vore olyckligt att blunda för den - vi borde uppmärksamma dess normerande verkan, välkomna den och hylla den.

"Eftersom samhällets hela fortbestånd vilar på man-kvinna-relationen, är det fullt legitimt att samhället värnar den."

Det var länge sedan jag räknade, men är reproduktionen verkligen så låg att vi dör ut om samhället inte längre diskriminerar till de heterosexuellas fördel?

"Ytterligare ett argument som framförts är att vi som vill bevara äktenskapet har något emot homosexuella. Men hur skulle det kunna vara så när många homosexuella själva vill bevara nuvarande lagstiftning, med äktenskap för heterosexuella och partnerskap för homosexuella?"

Det här är redan avhandlat, men vad är det för slags resonemang åt vilket håll det än förs? En stockholmare som inte vill ha göteborgare i Stockholm, har lika mycket emot göteborgare i Stockholm oberoende av hur många göteborgare som faktiskt vill flytta till Stockholm. Det kan vidare tänka sig att de göteborgare som inte vill flytta till Stockholm inte har någonting emot att andra gör det, samt att någon i Västerås är för fri rörlighet mellan svenska städer utan att själv vilja flytta vare sig till Stockholm eller Göteborg.

Det är helt enkelt möjligt att vilja försvara andras frihet att förverkliga sig själva på det sätt var och en bäst finner lämpat, även om en själv inte är intresserad av att göra det på samma sätt. Omvänt är det lika möjligt att motsätta sig ett förtryck, även om en själv inte drabbas av det. Slutligen är det dessutom möjligt att ge andra samma rättigheter som sig själv, utan att själv förlora sina rättigheter.

Så var du bara lugn, Mikael Oscarsson. När äktenskapsbalken skrivs om kommer det inte nödvändigtvis att påverka din sexualitet, din förmåga att reproducera dig eller ens dina åsikter om andra människors sätt att leva. Gott så.

Andra bloggar om: Bröllop, HBTQ, Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson, Partnerskap, Politik, Äktenskap

Hägglund inte transsexuell

Alldeles nyss överlämnade könstillhörighetsutredningen sitt betänkande till socialminister Göran Hägglund, kristdemokraterna, och de fann att han är en heterosexuell man med konservativa värderingar. Nu är väl utredningen i sig inte en uppvisning i queerteoretisk spetskompetens, men den innehåller ändå några fall framåt.

I nuläget måste gifta transpersoner genomgå skilsmässa innan operationen eftersom endast ogifta får genomgå könsbyte. Det är svårt att se varför en sådan kränkning är nödvändig – särskilt nu när en könsneutral äktenskapsbalk står för dörren – och det är därför mycket glädjande att utredningen föreslår att könsbytet initierar en övergång från äktenskap till partnerskap (alternativt från partnerskap till äktenskap) utan att skilsmässa krävs.

Transpersoner steriliseras innan ingreppet och någon möjlighet att spara könsceller för framtida bruk har hittills inte medgetts, trots att det närmast är en självklarhet vid andra medicinska behandlingar som leder till sterilitet. Utredningen föreslår nu att könsceller får sparas och det är naturligtvis positivt. Dessutom hävs kravet på medborgarskap till förmån för ett nytt krav om att den som vill genomgå ett könsbyte ska ha bott i Sverige i minst ett år.

Transpersoner är en av de mest diskriminerade och utsatta grupperna i vårt samhälle och en förutsättning för att den diskrimineringen ska kunna brytas är att lagstiftningen kring könstillhörighet inte är diskriminerande i sig. Nu är det upp till alliansregeringen att visa att de är att räkna med i frågor av det här slaget, att det finns fler än ett gäng hbt-liberaler som håller regnbågsflaggan högt, att regeringen trots att kd sitter i den inte vill fortsätta diskrimineringen av queers.

Dessutom krävs det mer än så – framför allt en mer icke-binär syn på kön, att vården har kapacitet att efterleva lagstiftningens intentioner och att de människor som befolkar normsamhället tar sig samman och slutar förtrycka de som vågar avvika från normen. Den nu gällande lagen stiftades 1972, men många av de åsikter som finns kring transpersoner är betydligt äldre än så. Några är troligen till och med äldre än stenåldern.

EDIT #1 - mer läsning:
SOU 2007:16 Ändrad könstillhörighet
Webbutsändning av pressträffen
EDIT #2 - ännu mer läsning:
QX.se: "Kränkande" krav för transsexuella

Andra bloggar om: Göran Hägglund, HBTQ, Politik, Transsexuella

Uppdrag internrevision

Tack vare en uppmaning från Louise P tog jag mig tid att se veckans Uppdrag granskning. Jag fick mig ett stycke televisionshistoria till livs i form av reportaget Drevet på Kungsgatan, en utmärkt skildring av hur sanningen kan tappas bort utan att någon varken upptäcker det eller bryr sig om att leta efter den.

Jämför följande två beskrivningar.

1. En man med civilkurage påpekar det olämpliga i att kissa i en port. Två män som gör just det sparkar då honom till döds i en utdragen misshandel som äger rum mitt framför ögonen på 10, 20, 30 eller kanske till och med 100 vittnen som alla kan gripa in, men inte gör det. Under rättegången ändrar skrämda vittnen sina utsagor och det leder till att de skyldiga frikänns.

2. En man säger åt två andra att inte kissa på en port. Det uppstår hetsk ordväxling, varpå den första mannen tar till våld. Tumult utbryter och den förste mannens kompis jagas över gatan där han slås eller faller till marken och dödas med en eller par snabba sparkar på så kort tid att det inte finns någon chans för de 1-2 omkringstående att ingripa innan misshandeln är över och polisen, som befann sig i närheten, är på plats. Det går inte att bevisa någon gärningsman som skyldig till mord, trots att inga viktiga vittnen ändrar sina utsagor i någon väsentlig del.

Version 1 är vad massmedia rapporterat. Version 2 ligger nära vad som rättsväsendet anser faktiskt hände. På punkt efter punkt har tidningar, radio och tv beskrivit detaljer och händelser som det inte finns någon som helst grund för. I stort och smått har journalister valt att illustrera och sätta ord på något som aldrig inträffat. I mångt och mycket har en story skapats för att vara så dramatisk och gripande som möjligt, oavsett vad i storyn som egentligen är sant.

Att Aftonbladet och Expressen inte drar sig för att skarva och överdriva är kanske inte så oväntat, men i det här fallet hade de sällskap av såväl Sveriges Radio som SVT. Dagens Nyheter sällade sig också till skaran som okritiskt drog stora växlar på fabricerade fakta. Chefredaktörer, politiska kommentatorer och nyhetschefer, alla lät dem det passera, alla gjorde de sitt till för att förstärka illusionen.

När de i Uppdrag granskning konfronteras med sanningen, har de alla samma ursäkt. Var fick ni de här uppgifterna i från? Rapportering i media. Hur kunde du som journalist fara fram med osanning? Jag trodde att det var sant, för jag hade hört det av en annan journalist. Läste de förundersökningen, följde de rättegången, tog de del av domen? Nej, de läste varandras dramatiska artiklar och fortsatte på dem, skarv i skarv.

Om det inte vore illa nog att journalister använder varandra som källor i ett rättsfall, tog det ytterligare skruv när kristdemokraterna utnyttjade den falska bilden av händelsen till att skapa stöd för hjärtefrågan som skulle komma att rädda dem undan fyraprocentspärren - lagen om civilkurage. Göran Hägglund spelade på de känslor som väckts i människor när han flitigt använde mediabilden av händelsen som ett bevis för lagens nödvändighet, Peter Althin frågade retoriskt om lagen hade kunnat rädda det liv som släckts och alliansen tog frågan till sin valplattform - trots att inget annat parti än kd har för avsikt att rösta för en sådan lag.

En eloge till Johan Winberg och Uppdrag granskning. I en väldigt nedslående soppa av sensationslystna journalister och röstmaximerande politiker är det uppfriskande att någon brydde sig om vad som faktiskt hände, hur det istället framställdes och vilka konsekvenser det fick. Ytterligare en eloge till SVT som i det här fallet granskar sig själva och går ganska hårt fram även mot de egna journalisterna och de egna misstagen. Nu väntar jag andäktigt på att Expressen öppet ska skälla ut PM Nilsson för hans oförsiktiga hantering av sanningen och hans nonchalanta attityd gentemot den kritik han får i Uppdrag granskning.

Om nu Uppdrag granskning är att lita på, vill säga...

Andra bloggar om: Civilkurage, Expressen, Göran Hägglund, Johan Winberg, Journalistik, Journalister, Kristdemokraterna, Kungsgatan, Massmedia, Peter Althin, PM Nilsson, Politik, Sveriges radio, SVT, Uppdrag granskning

Öga för öga, mandat för foster

Biskopen i den katolska kyrkan Anders Arborelius och pingströrelsens posterboy Sten-Gunnar Hedin hotar att tvinga bort alliansen från makten om de inte stoppar förslaget om att inte bara svenska medborgare ska kunna göra abort i Sverige. Måltavlan är Göran Hägglund som

"borde tänka på att kd:s huvudsakliga väljarbas är kristen och att partiet balanserar på fyraprocentsspärren. Åker kd ur riksdagen kan alliansen inte bilda regering efter valet 2010. Det kan vi kristna tvingas att aktivt medverka till. Vi vädjar till regeringen att inte pressa oss till detta."

Hur Biskop Brysk och Pastor Pingst tänker sig att de få gehör för sin kvinnofientliga stenålderspolitik när de "tvingats att aktivt medverka till" att deras kvinnofientliga stenåldersparti förlorat sina sista mandat är inte helt tydligt i artikeln, men det är alltid trevligt att börja en stillsam söndag med att titta på några som glatt sågar ner den enda gren de har att sitta på. Vad tänkte de att alternativet till kd vore om de skulle söka sitt stöd annorstädes?

Andra bloggar om: Abort, Alliansen, Kristdemokraterna, Kyrkan, Politik

Omöjligt uppdrag

Partier i regeringen får ständigt dras med ett Medialt Moment 22: Om de inte avviker från regeringens linje heter det att det det största partiet kör över de andra tre och dikterar minsta lilla steg. Om de avviker från regeringens linje heter det att regeringen är splittrad och redan på väg att falla. Det skapar pragmatism, som Blogge Bloggelito beskriver i en läsvärd text om detsom kommit att kallas för abortturism:

Centerpartiet drog först tillbaka kravet om avveckling av kärnkraften och moderaterna har därefter gett upp flera traditionella ståndpunkter i frågor om skatt och arbetsrätt. Slutligen utbrast den kristdemokratiske socialminister Hägglund, av alla människor, att svensk abortvård ska erbjudas utländska kvinnor. Detta är sannerligen en pragmatisk fyrklöver, som ämnar hålla samman och regera under en längre tid!

Svårast är det för kristdemokraterna. Den enda särprägel de har att luta sig mot är en apart och ruttet stinkande kristkonservatism i form av kritik mot aborträtten, en förlegad syn på äktenskapet som ett heligt heterosexuellt privilegium och andra åsikter jämngamla med den första av moseböckerna. För en sådan politik är det svårt att få stöd i en regering som måste vinna mittfältet för att överleva nästa val, varför partiledaren får överge sina kärnväljare för att bland annat försvara aborträtten samtidigt som han bevittnar hur äktenskapsbalken kommer att göras könsneutral.

Det fungerar i meningen att de får vara med och bestämma, men det jäser av besvikelse bland de kristdemokratiska väljarna. Om det ligger ett Moment 22 i att en egen profil ses som splittrande medan enighet gör en osynlig, finns det här ett än värre dilemma: Om kd inte anpassar politiken får de inte vara med i regeringen och går under i nästa riksdagsval, om de anpassar politiken har de ingen särprägel och inga väljare kvar, och går under i nästa riksdagsval.

Kalla det Guds vilja, kalla det evolution eller en osynlig hand, men det verkar inte längre finnas någon plats för ett särskilt parti med grunden i en konservatism sprungen ur en viss religion. Som Blogge avslutar sin text, avlutar jag också min:

"Sug på den karamellen ett tag, ni kristeliga hycklare och satans odjur!"

Andra bloggar om: Abort, Alliansen, Kristdemokraterna, Politik

Lite svider det säkert

Förhoppningvis är de flesta bara glada, men lite svider det säkert i den som vid tiden för valet gapade sig hes över vilka fruktansvärda beslut vi kunde vänta oss med en kristdemokrat, Göran Hägglund, som vår nye socialminister. I går var det dags för hans första interpellationsdebatt och han gav följande besked:

- Kvinnor från andra länder ska kunna genomgå abort i Sverige och då få samma omvårdnad, stöd och eftervård som svenska kvinnor. (Under det röd-gröna styret var det bara svenska medborgare och i Sverige bosatta som tilläts genomgå abort.)

- Beslutet om en abort måste vara kvinnans eget.

- Alliansen hyser inga planer på inskräninkningar i den svenska abortlagens rätt till fri abort till den 18:e graviditetsveckan.

Jag slår vad om att det inte var det min käre vän Victor förutsåg när han den 8 oktober skrev att

det finns dock vissa mer säkra förutsägelser, eftersom göran hägglund är socialminister. jag tackar härmed alla som röstade på (fp), (m) och (c) för att vi nu får in ett gäng härligt mörklila kärnfamiljskramande och rättighetshatande politiska tjänstemän i regeringskansliet

Men jag slår också vad om att han är lättad (och fortsatt misstänksam, precis som jag också är och som jag hoppas att alla medborgare alltid är när det gäller rikets styre).

Andra bloggar om: Abort, Aborträtt, Feminism, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Politik