Om att stänga dörren till glashuset och kasta sten där inne

Jag vet att det är naivt att som jag gå omkring och drömma om att miljöpartiet plötsligt ska mogna, börja ta ansvar och bli en del av ett nytt politiskt alternativ, som istället för att skala från vänster till höger driver om en reformistisk liberalism med en tydlig anti-auktoritär utgångspunkt. Därför bör jag nog vara tacksam varje gång jag påminns om att det inte kommer att hända; jag ska nog ha vett att uppskatta varje gång de gröna kommer ut som systembevarande sossekramare.

Tre ledande miljöpartister skriver på DN Debatt och det börjar bra. De går hårt åt vänsterpartiet och slår fast att en röd sedelpresspolitik vore förödande för samhällsekonomin. Vidare menar de att motståndet mot skatteväxlingen och friskolorna gör det omöjligt att samarbeta med vänsterpartiet. Slutligen markerar de att miljöpartiet minsann är regeringsdugliga eftersom de till skillnad från Lars Ohly inte har några band med kommunismen.

Så långt både rimligt och gott, men därefter väcks jag bryskt ur min drömsömn. När de talar om den borgerliga regeringens "nedmontering av socialförsäkringarna" låter den gröna trion som en doakör bakom en aldrig så förorättad Marita Ulvskog eller Wanja Lundby-Wedin. Det är också syftet - vänsterpartiet har redan deklararet att de inte tänker kompromissa inför nästa riskdagsval och miljöpartiet ser chansen till ministerposter om de redan nu isolerar sig i ett äktenskap med (s).

Dörren till glashuset är stängd och där inne viner stenarna. Miljöpartiet avfärdar vänsterpartiet för att de motsätter sig en skatteväxling, men de verkar ha glömt bort att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är minst lika kritiskt inställd. Miljöpartiet raljerar över vänsterpartiets kritik mot arbetskraftsinvandring, men de verkar ha glömt bort att de var tvungna att göra upp med de borgerliga eftersom socialdemokraterna och LO är starkt protektionistiska på området. Miljöpartiet pratar om asylpolitik, med de verkar ha glömt bort att de i den frågan har mer gemensamt med vänsterpartiet än socialdemokraterna.

Vänsterpartiet vill inte kompromissa, miljöpartiet vill bilda regering med socialdemokraterna och socialdemokraterna säger som vanligt ingenting. Den röd-gröna röran är rörigare än någonsin, ett trovärdigt regeringsalternativ är omöjligt att skönja och ännu en gång har miljöpartiets kärlek till socialdemokratin dragit armeringsjärn genom den i betong gjutna blockpolitiken. Kanske är det ytterligare något jag borde känna tacksamhet över? Hur handlingsförlamad den borgerliga alliansen än må vara, är de i alla fall en koallition och som en sådan vinner de även nästa val.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jakop Dalunde, Lars Ohly, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet