Antidepressiv kapitalism, någon?

Gamla (o)hederliga Folkhälsoinstitutet presentar nu en genomgång av forskningen kring kopplingen mellan låg social status och ohälsa, rapporterar DN. Risken för depression är tre gånger så hög bland män som saknar ekonomiska tillgångar. Det låter troligt och jag skulle tro att orsakssambandet går åt båda håll: Den som inte har pengar blir lättare deprimerad och den som är deprimerad har svårare att skaffa pengar.

I sig är det dock varken bristen på pengar, låg utbildningsnivå eller låg status som orsakar depression. Sven Bremberg på Folkhälsoinstituet förklarar:

"Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår."

Även det låter högst rimligt och Folkhälsoinsitutets genomgång är heller inte den första rapport som slår fast att handlingsfrihet, möjlighet att påverka den egna situationen, skapar välmående. Det är ändå läge att spänna fast säkerhetsbältena, ty i Brembergs slutsats bjuder han på en tankevurpa som blottar Folhälsoinsitutet som propagandaproducent:

"En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade."

Say what? Poängen med studien var ju, som Bremberg själv påpekade, att det är handlingsfrihet som gör människor lyckliga, inte den brist på pengar som är det höga skattetryckets naturliga följd. Den svenska förmögenhetsfördelningen är så jämlik att alla utom en liten fraktion galet rika människor är beroende av nästa månadslön, så det är inte konstigt om många är deprimerade. Om Folkhälsoinsitutet menar allvar med studien borde de rekommendera regeringen att fördela de offentliga rikedomarna till folket, sänka skatten och se till att alla får mer pengar att röra sig med.

Intressant? Mer hos Folkkapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Depression, Ekonomi, Folkhälsa, Folkhälsoinstitutet, Frihet, Hälsa, Kapitalism, Politik, Sven Bremberg

Re: Gröna fingrar ...

Det var inte bara jag som skrev om den urbota löjliga nollvisionen för rökning. En som jag redan har refererat till är Johan Ingerö och bland andra läsvärda inlägg förtjänar Mattias Svensson ett omnämnande för reflektionen kring den mobbarmentalitet som döljs i förslaget. Samme Svensson har dessutom ägnat ett andra inlägg åt att kommentera att inte ens mitt ironiska förslag om att slå ihjäl alla rökare skulle vara ett fungerande statligt ingrepp. Läsning rekommenderas.

Men det är inte alla som håller med. Den annars så förnuftigt frihetlige Anders Wallner (mp) blottar en av den gröna rörelsens auktoritära sidor när han i ett undantag tycker att det faktiskt är statens sak att lägga sig i folks livsval just när det gäller rökningen. Han passar dessutom på att slå några slag på samhällskostnadstrumman genom att påstå att rökningen är en dyr affär för skattebetalarna. Jag är inte övertygad.

I de undersökningar (exempel) som även räknar med de kostnader som rökare befriar oss ifrån genom att dö i förtid, är rökningen alltid en samhällsekonomisk vinst: Rökare betalar in mer skatt än andra, de konsumerar förvisso sedan sjukvård när rökningen gör dem sjuka, men eftersom de dör i förtid blir de billigare för samhället, som annars måste bekosta även de ålderskrämpor som inte kan relateras till rökningen. Sett över livstiden är vårdkostnaden lägre för rökare (och överviktiga, btdub) eftersom dessa grupper inte har lika många år på sig att konsumera vård. Det anses därför att bekämpning av rökning och fetma i och för sig är positivt för folkhälsan, men att det inte sänker samhällets kostnader för vård. För att inte tala om all insparad pension.

I frågan insatta läsare får gärna upplysa om forskningsläget.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

Gröna fingrar - nu petar de även i ditt askfat

Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad som när klåfingriga politiker går in i förmyndarrollen och får för sig att det är deras sak att avgöra hur jag och andra människor ska leva våra liv. Det skulle i så fall vara när de hittar på ännu en nollvision, ty alla vi som arbetar med management vet att det är hål i huvudet flera gånger om.

Som värst känns det naturligtvis när den bisarra kreativiteten är så stor att överheten får idén att göra både-och: formulera en klåfingrig nollvision gällande mina egna val gällande mina egna handlingar gällande min egen makt över min egen kropp.

En intresseorganisation beställer en opinionsundersökning, som visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag på tobak. De låter dock bli att påpeka att 100 procent av rökarna i alla åldersgrupper helt skulle sluta röka om man buntade ihop dem och slog ihjäl dem.

Intresseorganisationen efterlyser sedan en nollvision och får 63 procent av befolkningen att ställa upp på den. I riksdagen är det etter värre - hela 65 procent av ledamöterna tycker att det är en bra idé. Bland kristdemokrater och miljöpartister (anarkister min stjärt) finns stöd hos hela 90 procent.

Själv föreslog jag redan för ett år sedan en nollvision för nollvisioner. Tillåts jag drömma skulle jag därtill önska ett samhälle fritt från auktoritära partipampar som petar i mitt glas, i min mat och i min snusdosa. Ska de hålla på så här måste jag börja röka igen.

Intressant? Mer hos Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning

En icke acceptabel normerande formulering

Länsrätten i Halland beslutar om tvångsomhändertagande av en 17-årig pojke för att hans dataspelsberoende gjort att han ska ha "isolerat sig från omvärlden" och "skaffat en icke acceptabel dygnsrytm".

En gång till: För att han skaffat en icke acceptabel dygnsrytm. Den svenska staten är alltså så pass klåfingrig att dess rättsväsende har synpunkter på när medborgarna sover och när de är vakna.

Precis som Fredrik R Krohnman oroar jag mig genast över den egna bekantskapskretsen. Krohnman själv är väl en av de första, som tillsammans med de andra med titeln frilansjournalist (finare ord för arbetslös), kommer att riskera fängelse för långa sovmorgnar.

IT-konsulten som jobbar för mycket får jag snart bara träffa under besökstid. Han som är nattportier på ett hotell häktas inom kort och hon som är personlig assistent efter mörkrets inbrott sitter snart bakom lås och bom. De få som fortfarande studerar slängs i finkan, lärarinnan som aldrig tar sig i säng får gå under jorden och han som lever lever på gamla pengar får finna sig i att falla i sömn eller frihetsberövas.

Vi behöver fler, inte färre, frihetsgrader i det svenska samhället och vi behöver färre, inte fler, regleringar och normerande lagar. Just det här fallet må vara en skitsak i sammanhanget, men att det alls finns en icke acceptabel dygnsrytm säger en del om statens syn på undersåtarna. Bloggen Bent beskriver det mycket väl när han analyserar reaktionerna på en debattartikel i DN:

"Trygghetsnarkomaner är vi alla, och i brist på risk och fara blir vi rädda mitt i vårt överflöd och mitt i våra bergsäkra liv. Rädda för vad då? Ja, t.ex. [...] att äta godis därför att om man äter godis varje dag, år ut och år in, så blir man tjock och dör i trettiofemårsåldern av hjärtinfarkt.

Överlevnadsmekanismer som var nyttiga på savannen har blivit farliga för oss nu; ger oss ångest; och driver fram en önskan om att genom lag reglera livet. Sverige har gått bortom devisen att 'land ska med lag byggas', och har omfamnat devisen 'liv ska med lag beskrivas'."

Därav normerande lagar och beslut; därav myndigheter av samma typ som Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Staten tar sig rätten att ha synpunkter på hur vi lever, på beteenden och värderingar, även i de fall då dessa är harmlösa för samhällets väl och ve. Det drabbar alla som avviker från normen och i förlängningen gör det oss alla till slavar under ett system inte någon av oss ställer upp på.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dataspel, Dygnsrytm, Frihet, Politik, Regleringar, Trygghetsnarkomani, TV-spel, Välfärd

Hatpropagandan mot knarkarna

Sex med Victor-Victor tipsar mig om att Nils Stenström, mannen vars människofientliga rön jag skrev om tidigare i veckan, har fått mer svar på tal och det på SvD Brännpunkt. Det är Bengt Svensson, fil dr och docent i socialt arbete, Enheten för socialt arbete vid Malmö högskola, som på punkt efter punkt visar varför Stenström inte bara är ute och cyklar på nattgammal is, utan dessutom gör det i illvilligt syfte.

Som jag skrev i förrgår tycker jag att de resultat Stenström publicerar först faller platt som argument mot sprutbyten, för att sedan visa sig vara till sputbytets fördel. Svensson har mer kritik att bidra med:

- De intervjuer Stenström använder som material är tolv år gamla.
- Stenström bortser från att narkomaner i Malmö kan få sprutor i Köpenhamn.
- Det källmaterial Stenström hänvisar till är inte tillgängliga för andra.
- De siffror Stenström publicerat är felaktiga.
- Stenströms slutsatser är långt ifrån korrekta.

Som Blogge Bloggelito så förtjänstfullt påpekat vore det märkligt om en liten farbror vid ett svenskt låtsasuniversitet skulle väga tyngre än FN-organet Världshälsorganisationen, den amerikanska akademin Institute of Medicine, FN-organet United Nations Office on Drugs and Crime samt Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN/EMCDDA). Svensson har nu gjort det ytterligare något litet tydligare att Stenström har dragit på sig en repressiv nattmössa och propagerat i den törnrosasömn som ofta drabbar narkotikahatarna.

Varför publicera kontroversiella slutsatser från ett material som inte är tillgängligt och som inte har utsatts för kritisk granskning? Svensson misstänker att syftet är att stoppa planerna på sprutbyten i Stockholm och jag är benägen att hålla med honom. Skamligt, vidrigt, men tyvärr inte alls överraskande.

För fler exempel på hur långt samhället går för att stigmatisera och förlöjliga narkomaner, rekommenderas ett besök hos Louise, som berättar om att knarkare som vill ha behandling måste hämta ut sina läkemedel i ett barnsligt skrin.

Intressant?
Andra bloggar om: Bengt Svensson, Knark, Malmö, Narkotika, Nils Stenström, Politik, Sprutbyte, Stockholm

Sprutbytets fördelar segrar igen

Nya rön ifrågasätter sprutbytets funktion som hiv-prevention och de knarkdinosaurier som tycker att den enda goda narkomanen är en död narkoman, slickar i sig som vore det slutet på alla sprutbytesprogram. Riktigt så enkelt är det självklart inte.

Det Nils Stenström kommit fram till är att det är förhållandevis få, ungefär 13 procent, som täcker hela sitt behov av rena verktyg genom sprutmottagningen. Visst vore det också bättre om det var fler som till fullo utnyttjade möjligheten, men det betyder ju inte att det inte är jättebra att de 13 procent som utgör de mest frekventa besökarna får sina behov täckta till fullo. Dessutom är det ju fortfarande bra att de som hämtat ut några rena sprutor, om än inte alla de behöver, givetvis tagit mindre risker och levt mer hälsosamt än om de inte hämtat några sprutor alls.

Vidare har Stenström kunnat konstatera att det inte finns något belägg för att sprutbytesprogram skulle få fler att börja bruka narkotika. Hans undersökning visar att nyrekryteringen var större i Stockholm, där sprutbyten inte ännu erbjuds, under den tidsperiod då programmet i Malmö växte som mest. Därmed faller ett av de uppfattat tyngsta och vanligast förekommande argumenten mot sprutbyte, nämligen att tillgången på rena sprutor skulle locka folk att prova droger de annars inte brukar.

Dessutom kvarstår aspekten av att sprutbyten ger en skygg grupp en kontaktyta mot det samhälle som stött ut dem. Malmös uppskattade program erbjuder "också så mycket mer: ett respektfullt bemötande, regelbundna hiv-tester, hepatitvaccinationer, graviditetstester och såromläggningar. Vi har kurator och barnmorska och kan även förmedla direktkontakt med narkomanvården." När kan vi hoppas på liknande medmänsklighet i knarkdinosauriernas Stockholm? Det är delvis upp till en folkpartist, en som kallar sig liberal. Håll tummarna...

Intressant?
Annat jag skrivit om sprutbyten
Andra bloggar om: Birgitta Rydberg, Folkpartiet, Knark, Liberalism, Malmö, Narkotika, Nils Stenström, Politik, Sprutbyte, Stockholm

Idiotiskt resonemang på väg att tystna?

SvD rapporterar att Stockholm stad och landsting nu - äntligen! - tagit ett steg närmare sprutbyte.

Sedan länge rekommenderar WHO att sprytbytesprogram erbjuds narkomaner i syfte att minska spridningen av hiv och gulsot, sedan länge erbjuder Malmö och Lund sådana program, sedan länge är det känt att sådana program dessutom skapar en kontaktyta mellan narkomaner och relevanta delar av det offentliga samhället.

Stockholmspolitikerna har ändå varit kallsinniga - ingen ska knarka, heter det, och delar vi ut sprutor uppmuntrar vi till bruk av narkotika. Inga sprutor i huvudstaden, alltså, men väl en hiv-epidemi bland de som brukar droger.

Det är naturligtvis ett närmast idiotiskt resonemang och det är därför glädjande att åtminstone några börjat ta sitt förnuft till fånga. Som svar på en motion från vänsterpartiet har socialtjänstförvaltningen föreslagit att kommunen och landstinget ska utreda frågan. Därifrån till att ett sprutbytesprogram faktiskt införs är det naturligtvis ytterligare några steg att ta. Det är bara att hoppas att det hittills moralkonservative socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) byter åsikt och tillsammans med andra kör över landstingsrådet tillika fossilen Birgitta Rydberg (fp).

För narkomanernas skull och för att rena sprutor är bättre än hiv.

Intressant?
Tidigare: 1, 2
Andra bloggar om: Birgitta Rydberg, Folkpartiet, Knark, Liberalism, Moderaterna, Narkotika, Politik, Sprutbyte, Ulf Kristersson, Vänsterpartiet

Re: Gå och dö!

Som om det inte vore illa nog, det där Expressen hittade på i går, följer de i dag upp med ännu ett tydligt budskap till de läsare som kanhända fortfarande är vid liv:



Först dog den stackars Emma när hon ville bli smal, sedan skulle man gå sig smal och nu är det dags att plocka fram partnern och par-banta, rasa i vikt och dö, hela sexton kilogram lyckligare? Det är nämligen precis vad som skulle hända om jag och min partner skulle par-banta och rasa i vikt; vi skulle dö båda två.

Vad kan vi vänta oss av morgondagens Expressen?

"Hela listan" avdelning självmord? Att de uppbragt "slår larm" om ätstörningsepidemin och/eller den galopperande fetman? Att de i en "kvällstidningsförljugenhetschock" avslöjar att de själva skapar, återskapar och förstärker de normer som leder till det lidande de senare slår mynt av?

Jag kan knappt bärga mig.

Intressant?
Andra bloggar om: Andra bloggar om: Bantning, Expressen, Hälsa, Media, Otto Sjöberg, Ätstörningar, Övervikt

Gå och dö!

I november 2006 ställde jag några frågor till Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg. Då handlade det om vad jag uppfattade som redaktionell reklam för att "rasa i vikt" med "nya superpillret". Med tanke på att jag ännu inte fått något svar lär jag väl aldrig få det, men med tanke på att Otto Sjöberg fortsätter att elda under min vrede är det dags för en ny fråga. Dagens tidningsställ (klicka för större bilder):



På den första bilden, Expressens förstasida, står det "Emma ville bli smal till sitt bröllop - dog av svält". På den andra bilden, framsidan på Expressens söndagsbilaga, står det "Gå dig smal!".

Det fascinerar mig att Expressens ena hand inte vet vad den andra handen gör; det fascinerar mig att det inte finns någon koppling mellan Expressens hjärnhalvor.

Min enkla fråga till Otto Sjöberg blir därför: "Ser du något problematiskt i att ni å ena sidan berättar om människor som dör till följd av er och andras vikthets, å andra sidan uppmanar era läsare att gå sig smala?"

Om jag, mot förmodan, skulle få svar den här gången, kommer det svaret att publiceras här.

Intressant?
Andra bloggar om: Bantning, Expressen, Hälsa, Media, Otto Sjöberg, Ätstörningar, Övervikt

Nollvision för nollvisioner

Lite då och då kommer någon av våra kära politker på att de borde ta krafttag mot ett problem i samhället. När de drar det som allra längst brukar de formulera en nollvision. Då vet man att det bästa som kan komma att hända är att ingenting händer, men mycket troligare är att någonting märkligt eller till och med kontraproduktivt sker. Nollvisioner är nämligen snarare illusioner eller hallucinationer och deras typiska effekt är att någon får en dålig idé.

Folkhälsominister Maria Larsson vill ha en nollvision för självmord. Det kommer alldeles säkert att leda till att man angriper symtomen istället för orsakerna, och att man istället för att reformera vården sätter upp stängsel kring broar och bygger in tunnelbanan i ett rör av plexiglas.

Jämför gärna med narkotikapolitiken. I såväl Malmö som Lund arbetar man med att förebygga och skademinimera genom att, helt i linje med WHO:s rekommendationer, driva ett sprutbytesprogram. Narkomanerna får rena kanyler istället för gulsot och hiv, och på köpet kommer en kontaktyta mot sjukvård och andra delar av det offentliga samhället. I huvudstaden råder däremot ett slags nollvision: Ingen ska knarka och därför ska ingen heller få rena sprutor. Det misslyckas så klart totalt och knarkarna blir sjuka och osynliga.

Det enda rimliga vore därför att införa en nollvision för nollvisioner.

Via Andwal. Intressant?
Andra bloggar om: Narkotika, Nollvisioner, Självmord, Politik

Ingen folkstorm till blodgivningen, antar jag?

Blodbrist råder i Stockholm och alla som aldrig

injicerat narkotika, anabola steroider, tillväxthormon eller annat preparat utanför sjukvården, är en man som haft sex med en man, haft samlag i utbyte mot pengar, droger eller annan ersättning, vuxit upp eller vistats där Chagas sjukdom finns, har gulsot, hiv eller htlv, eller är sjukskriven; eller för mindre än fem år sedan: vuxit upp eller vistats där malaria finns; eller för mindre än sex månader sedan: varit utsatt för blodsmittorisk, haft samlag med person som varit utsatt för blodsmittorisk, gjort en piercing, blivit tatuerad, fått blodtransfusion eller genomgått ett kirurgiskt ingrepp; eller för mindre än tre månader sedan: haft ny sexpartner; eller för mindre än fyra veckor sedan: besökt tropiska områden; samt alla som inte: är gravida, varit svårt förkylda och inte friska på två veckor; och de som inte: väger under 50 kg eller har varit hos tandläkaren i dag

uppmanas att lämna blod omedelbart bums!

(Ja, det är fortfarande provocerande och dessutom märkligt att gammelmedias återkommande rapportering om blodbrist sällan eller aldrig ens nämner de 25 reglerna kring karens och när man aldrig får ge blod.)

Andra bloggar om: Blodgivning, HBTQ, Sex

Som man reglerar får man lida

Stockholms blodcentraler lider av akut blodbrist i påsk och uppmanar alla "att dra sitt strå till stacken". Det är snudd på provocerande givet de nya reglerna som sedan i december 2006 diskvalificerar alla män som haft sex med män, alla som haft sex mot betalning och alla som injicerat narkotika - samt alla som haft sex med någon som gjort sig skyldig till någon av de tre förseelserna ovan.

I sin jakt på riskbeteenden har Socialstyrelsen målat med den bredaste pensel de kunnat hitta och i min bekantskapskrets är det få om ens någon som får ge blod hur gärna de än skulle vilja. Att blod som används vid transfusion är osmittat är naturligtvis viktigt, men det uppnås knappast genom att förbjuda monogama homosexuella att lämna blod medan det är fritt fram för runtknullande hetron att göra det. Dessutom är det väl inte troligt att alla som faller för reglerna erkänner eller ens vet om att de gör det.

Att ge blod är ingen rättighet, men reglerna kring det är orättvisa, kontraproduktiva och inte enbart baserade på medicinska fakta. Dessutom leder de till en social stigmatisering. Att lämna blod anses nämligen lika upphöjt gott och fint som att bära ett rosa band för att visa sitt mostånd mot bröstcancer; att inte ge blod är helt enkelt fult och ont. Den som inte får ge blod finner det föga angenämt när blodbussen rullar upp vid arbetsplatsen och alla uppmanas ge blod, varpå de som inte gör det kan få frågor om varför.

Själv är jag inte den som är den, så jag säger "Nej tack, jag får inte ge blod eftersom jag väger under 50 kilo och ägnar mig åt oskyddat sex med böghoror som knullar för heroin", men det skapar en ganska tryckt stämning som ibland ligger kvar i flera dagar.

Andra bloggar om: Blodgivning, HBTQ, Sex

Vilseledande sökordsföring

Jag har plötsligt besöksstatistik på en nivå som jag annars bara når när jag skriver om landskapsfunktionshinder eller permobilorientering. Mina efterforskningar visar att det beror på att TV3 visat dokumentären Jag vill vara anorektisk, något som fick många att öppna browsern och söka på följande:

pro ana
pro-ana
proana

Det gav mig flera hundra träffar på en timme och alla landade här.

Jag hoppas att de gillar Christer Fuglesang.

Andra bloggar om: Anorexi, Google, Pro-ana, Sökord, Ätstörningar

Tålmodig astronaut och pro-ana överens: Tyngdlöst tillstånd målet

När den svenske stjärngossen Christer Fuglesang återvänt till jordelivet fick han många frågor om vad som var det mest minnesvärda ögonblicket under hans rymdäventyr. Gång på gång svarade han att det var den sista rymdpromenaden, att hänga fritt i tyngdlöst tillstånd och titta ner på den jord som ens fötter inte längrer trampar, att inte längre väga någonting.

Ellinor Magerskraka håller med:

- För första gången i mitt liv känns det som att någon förstår mig. Jag strävar precis som Christer efter att uppnå tyngdlöst tillstånd, men jag är flygrädd och kan inte bli astronaut. Därför är jag pro-ana.

Pro ana-rörelsen är en sammanslutning av självsvältande 16-åringar som valt bort den tråkiga sjukdomsstämpeln och istället ser ätstörningar som en livsstil.

- Love yourself to the bone! utbrister Ellinor och kastar bort en gurka som legat orörd i skafferiet tills den ruttnat.

Två vägar mot samma mål. När Christer pratar om G-krafter pratar Ellinor om CW, HW och LW (current, highest respektive lowest weight) samt STGW och LTGW (short term respektive long term goal weight). Den ene naturvetare, den andra medlem på flertalet amerikanska internetcommunityn för förryckta tonårsflickor. Den ene har uppnått sitt mål, den andra kämpar oförtrutet vidare.

- Min STGW är 35 kilo, men min LTGW har alltid varit noll, det vill säga tyngdlöst tillstånd, säger Ellinor. Jag är ännu inte på det klara med hur jag ska bli av med de sista kilona ben och hud, men "nothing tastes as good as thin feels" och jag ska komma dit!

Hemma på den aldrig öppnade kylskåpsdörren har Ellinor satt upp en så kallad thinspiration, en bild på en i stort leende Christer Fuglesang.

- Titta på hans leende! Det finns bara tre typer av människor som kan le så där: Någon som efter fjorton års väntan får åka upp i rymden, någon som levt hela sitt liv med en kromosom för mycket och någon som tänker på att det senaste hon åt var en bit äpple och lite citronvatten. För två veckor sedan.

Andra bloggar om: Christer Fuglesang, Humor, Pro-ana, Ätstörningar

Lite svider det säkert

Förhoppningvis är de flesta bara glada, men lite svider det säkert i den som vid tiden för valet gapade sig hes över vilka fruktansvärda beslut vi kunde vänta oss med en kristdemokrat, Göran Hägglund, som vår nye socialminister. I går var det dags för hans första interpellationsdebatt och han gav följande besked:

- Kvinnor från andra länder ska kunna genomgå abort i Sverige och då få samma omvårdnad, stöd och eftervård som svenska kvinnor. (Under det röd-gröna styret var det bara svenska medborgare och i Sverige bosatta som tilläts genomgå abort.)

- Beslutet om en abort måste vara kvinnans eget.

- Alliansen hyser inga planer på inskräninkningar i den svenska abortlagens rätt till fri abort till den 18:e graviditetsveckan.

Jag slår vad om att det inte var det min käre vän Victor förutsåg när han den 8 oktober skrev att

det finns dock vissa mer säkra förutsägelser, eftersom göran hägglund är socialminister. jag tackar härmed alla som röstade på (fp), (m) och (c) för att vi nu får in ett gäng härligt mörklila kärnfamiljskramande och rättighetshatande politiska tjänstemän i regeringskansliet

Men jag slår också vad om att han är lättad (och fortsatt misstänksam, precis som jag också är och som jag hoppas att alla medborgare alltid är när det gäller rikets styre).

Andra bloggar om: Abort, Aborträtt, Feminism, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Politik

Re: Opassande löpsedelsreklam

I väntan på eventuella svar på mina frågor läser jag gärna vad Shan har att säga om det ätstörda samhället.

EDIT: J.K. Rowling har också en del att säga.

Andra bloggar om: Acomplia, Aftonbladet, Bantning, Expressen, Hälsa, Media, Ätstörningar, Övervikt

Opassande löpsedelsreklam

Jag har inga större förväntningar på kvällstidningarna och det är sällan jag höjer på ögonbrynen när jag går förbi deras löpsedlar, men igår var verkligen något alldeles extra.

Aftonbladet
Längst upp en puff för en artikel om en tv-stjärna som säger "Bulimin var min hemlighet" och under det finns själva löpsedelstexten: I dag börjar det säljas - KILONA RASAR med Apotekets nya SUPERPILLER.

Expressen
RASA I VIKT - nya superpillret på APOTEKET I DAG får sällskap av en bild på en förpackning Acomplia och ett fotografi på en kvinna som citeras säga "Det här här borde alla prova".

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

1. Det låter som ren marknadsföring. Produkten presenteras med en tagline (superpillret), försäljningsstället annonseras, fantastiska effekter utlovas och ett vittne intygar att det stämmer.

2. Hur resonerade redaktionen på Aftonbladet när de delade löpsedeln i två delar med ätstörningar i den ena och bantningspiller i den andra?

3. Förstår någon på Expressens redaktion att repliken "Det här borde alla prova" är direkt vidrigt korkad? Borde ätstörda prova det? Barn? Underviktiga? Någon som bara är lite missnöjd med dig själv och hellre tar ett mirakelpiller istället för att jobba med självbilden? Någon som hellre äter medicin än tänker på sin kost och rör på sig? Nej, Expressen, alla borde inte prova det.

4. Det finns inga superpiller. I allra bästa fall är Acomplia något som tillsammans med en i övrigt sund livsstil kan hjälpa några för vilka andra metoder inte räcker till.

5. Att rasa i vikt är knappast nyttigt för någon.

Jag har mailat några frågor till de ansvariga utgivarna Anders Gerdin och Otto Sjöberg. Får jag svar klipper jag in dem i en ny post.

EDIT: Jinge har en fin bild på de båda löpsedlarna.

AB: Superpillret är här
Exp: Superpillret på apoteket idag

Andra bloggar om: Acomplia, Aftonbladet, Bantning, Expressen, Hälsa, Media, Ätstörningar, Övervikt