En refuserad osmaklighet den 11 september

För mig handlar den 11 september mer om den våldsamma attacken mot USA 2001 än om mordet på Anna Lindh 2003, men det är klart, som boende i Sverige är även den senare tragedin någonting som fortfarande känns nära. Jag håller med min gamle lärare Tommy Möller om att hon var en stjärna och jag förstår att hon både saknas och inspirerar många socialdemokrater (och andra) än i dag. Samtidigt tycker jag att det är rimligt att som Mattias Svensson påminna om att glorifierandet skymmer att även Anna Lindh hade brister och bland annat är skyldig till att två egyptier lämnades i amerikanska händer för att skickas till väntande tortyr i hemlandet.

Dödskult och helgonförklaring fascinerar mig lika mycket oavsett om det gäller sucidala rockstjärnor eller politiska påläggskalvar. En del blir så heliga att man inte får röra vid minnet, inte lägga till eller dra ifrån något om det inte leder till att summan ökar, och man får absolut inte skoja om dem. Redan i gymnasiet gav mig därför på att skämta om Curt Cobains självmord och för ett år sedan försökte jag och två vänner väva in Anna Lindh i ett jobb vi gjorde för ett magasin. Tanken var att vi skulle täcka ett uppslag med kulturannonser (dans, teater, konstmusik) och göra något roligt av det. Vi lyckades aldrig göra det där riktigt bra och blev därför refuserade, men kvar i min dator ligger fil efter fil av högst varierande kvalitet. Bland annat den om Anna Lindh, som såväl redaktören som skribenternas föräldrar tyckte var "för mycket".



Om det stämmer att tiden läker alla sår kanske inte skämtet upplevs som lika stötande i dag. Visst ville vi till viss del provocera genom att skämta om en helig person, men faktum är att vi dessutom bar på en och annan öm tanke om hur Anna Lindh kanske läst böckerna för sina barn och om hur de på grund av den tragiska händelsen inte fick höra slutet tillsammans. Att sedan boken råkar heta som den gör är oturligt, eftersom det gör humorn mer obehaglig. Men kan socialdemokraterna kränga medlemskap i form av ett Lindh-paket, borde jag kunna publicera ett refuserat skämt även om det kan sticka lite i några par rödgråtna ögon.

När jag ändå gräver runt i det där arkivet passar jag på att klistra in en annan av de där skisserna. Här, en annons om Svea rikes sju stycken skattefinansierade symfoniorkestrar och kulturministerns syn på dem:



Notera, för all del, att vi här smög in ett subtilt skoj om funktionshinder. Och att vi i den första annonsen antyder något man bara inte får antyda. Av heliga kor kan man göra de godaste hamburgarna.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om 11 september 2001, 11 september 2003, Anna Lindh, Curt Cobain, Heliga kor, Humor, Kultur, Mattias Svensson, Politik, Socialdemokraterna, Tommy Möller, USA