2008-05-05

Antidepressiv kapitalism, någon?

Gamla (o)hederliga Folkhälsoinstitutet presentar nu en genomgång av forskningen kring kopplingen mellan låg social status och ohälsa, rapporterar DN. Risken för depression är tre gånger så hög bland män som saknar ekonomiska tillgångar. Det låter troligt och jag skulle tro att orsakssambandet går åt båda håll: Den som inte har pengar blir lättare deprimerad och den som är deprimerad har svårare att skaffa pengar.

I sig är det dock varken bristen på pengar, låg utbildningsnivå eller låg status som orsakar depression. Sven Bremberg på Folkhälsoinstituet förklarar:

"Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår."

Även det låter högst rimligt och Folkhälsoinsitutets genomgång är heller inte den första rapport som slår fast att handlingsfrihet, möjlighet att påverka den egna situationen, skapar välmående. Det är ändå läge att spänna fast säkerhetsbältena, ty i Brembergs slutsats bjuder han på en tankevurpa som blottar Folhälsoinsitutet som propagandaproducent:

"En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade."

Say what? Poängen med studien var ju, som Bremberg själv påpekade, att det är handlingsfrihet som gör människor lyckliga, inte den brist på pengar som är det höga skattetryckets naturliga följd. Den svenska förmögenhetsfördelningen är så jämlik att alla utom en liten fraktion galet rika människor är beroende av nästa månadslön, så det är inte konstigt om många är deprimerade. Om Folkhälsoinsitutet menar allvar med studien borde de rekommendera regeringen att fördela de offentliga rikedomarna till folket, sänka skatten och se till att alla får mer pengar att röra sig med.

Intressant? Mer hos Folkkapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , , ,

10 kommentarer:

Emma Brulin sa...

Håller med dig i mångt och mycket men här kliver du på en öm tå. Faktum är att de med låg inkomst och låg status i samhälle, procentuellt har fler med deppression. Detta är ett fenomen som finns i många av världens länder, utom de allra fattigaste u-länderna. Den sneda fördelningen av deppresiva individer i de olika samhällsklasserna är högst reellt även i länder där skatterna är låga.
Det är inte antal kronor och ören i sig som skapar deprresionen utan vad avsaknaden av pengar orsakar i livet, t.ex förmågan att inte kunna ge sina barn trygghet, sjukvård, mat, skola, skolresor, kläder.
Jag måste dock tillägga att det finns depresiva människor i alla samhällsklasser och utbildningsnivå. faktum är att många studenter i Sverige upplever hög nivå av stress och nedstämdhet.

Tomas sa...

Vilket är märkligt med tanke på hur lite som krävs för att ta sig igenom en utbildning.

Fast det är klart, det är många fester att hinna med... :-)

Psykbryt - de deprimerades stilikon sa...

Kunde inte sagt det bättre själv! :D

Freddi W sa...

emma:

Jag ifrågasätter inte att de med låg inkomst/status i större utsträckning lider av depression, det låter alls inte märkligt. Däremot tror jag inte att det beror på att någon annan har det bättre, utan på att den deprimerade själv inte har det tillräckligt bra. Det är därför jag tror på att det viktigare att göra folket rikare, än att göra staten ännu rikare.

P sa...

Visst, mer pengar kan tänkas göra människor gladare. Men en ojämn fördelning av ekonomiska resurser innebär också en ojämn fördelning av makten (enligt min analys). Mindre skatter= mer privatiseringar = mindre makt att påverka ett samhälle som lagts ut på entreprenad för folk utanför styrelserummen. Allting har sitt pris och de som inte kan betala med pengar får alltid betala med nåt annat, som sin hälsa.

Jag har trist nog lång erfarenhet av depression och visst, det är svårt att avgöra vad som är hönan och ägget, men en del av min depression består av misstro till samhället, att jag aldrig kan bli lycklig för hur jag än väljer att leva så måste jag hålla mig inom ramen och "bli en kugge i kapitalisthjulet" som alla andra i socialgrupp tre. Och även om inte alla i socialgrupp tre är deprimerade så verkar påfallande många vara missnöjda med sin situation. Även om jag skulle lyckas jobba mig uppåt i hierarkin så skulle jag fortfarande inte trivas med att befinna mig i just en hierarki.

Freddi W sa...

Det är ju just så högskattesystemet fungerar: En ytterst liten grupp som redan har pengar kan bli väldigt rika medan det för alla andra är omöjligt att själv skapa sig en förmögenhet. Då tvingas alla, speciellt de längst ner, att bli små kuggar som sliter och försöker, men aldrig kan göra sig oberoende av systemet.

F sa...

"Däremot tror jag inte att det beror på att någon annan har det bättre, utan på att den deprimerade själv inte har det tillräckligt bra."
En rätt välkänd teori säger iofs att människan är ett slags social varelse. Det innebär bland annat att vi relaterar oss själva, och vår situation, till andra människor. Det du säger stämmer inte särskillt bra med den teorin. Men den kanske inte stämmer?

Freddi W sa...

Den stämmer verkligen inte så vitt och brett och till så fullo att den raserar det jag försöker uttrycka.

För mig är det viktigare att jag slutar svälta och kan äta mig mätt på 3 mål mat per dag, än om du äter 5 eller 7 eller 9 mål mat per dag. För mig är det mer intressant hur jag klarar mig, än hur många miljarder Ingvar Kamprad har.

Antingen tycker man som du att de relativa skillnaderna är viktigast och då ser man hellre att alla är utfattiga så länga alla är lika fattiga. Eller så tycker man som jag att den absoluta lägstanivån är viktigast och då är det okej att vissa är väldigt mycket rikare än andra så länge de som har det sämst har det tillräckligt bra.

ogeretla sa...

Det är nåt mystiskt med volkhälsoinstitutet. Jag menar... skriver sossarna in slutsatserna i rapporterna innan eller efter forskningen..?

Freddi W sa...

Både-och, skulle jag tro.