Uppdrag internrevision

Tack vare en uppmaning från Louise P tog jag mig tid att se veckans Uppdrag granskning. Jag fick mig ett stycke televisionshistoria till livs i form av reportaget Drevet på Kungsgatan, en utmärkt skildring av hur sanningen kan tappas bort utan att någon varken upptäcker det eller bryr sig om att leta efter den.

Jämför följande två beskrivningar.

1. En man med civilkurage påpekar det olämpliga i att kissa i en port. Två män som gör just det sparkar då honom till döds i en utdragen misshandel som äger rum mitt framför ögonen på 10, 20, 30 eller kanske till och med 100 vittnen som alla kan gripa in, men inte gör det. Under rättegången ändrar skrämda vittnen sina utsagor och det leder till att de skyldiga frikänns.

2. En man säger åt två andra att inte kissa på en port. Det uppstår hetsk ordväxling, varpå den första mannen tar till våld. Tumult utbryter och den förste mannens kompis jagas över gatan där han slås eller faller till marken och dödas med en eller par snabba sparkar på så kort tid att det inte finns någon chans för de 1-2 omkringstående att ingripa innan misshandeln är över och polisen, som befann sig i närheten, är på plats. Det går inte att bevisa någon gärningsman som skyldig till mord, trots att inga viktiga vittnen ändrar sina utsagor i någon väsentlig del.

Version 1 är vad massmedia rapporterat. Version 2 ligger nära vad som rättsväsendet anser faktiskt hände. På punkt efter punkt har tidningar, radio och tv beskrivit detaljer och händelser som det inte finns någon som helst grund för. I stort och smått har journalister valt att illustrera och sätta ord på något som aldrig inträffat. I mångt och mycket har en story skapats för att vara så dramatisk och gripande som möjligt, oavsett vad i storyn som egentligen är sant.

Att Aftonbladet och Expressen inte drar sig för att skarva och överdriva är kanske inte så oväntat, men i det här fallet hade de sällskap av såväl Sveriges Radio som SVT. Dagens Nyheter sällade sig också till skaran som okritiskt drog stora växlar på fabricerade fakta. Chefredaktörer, politiska kommentatorer och nyhetschefer, alla lät dem det passera, alla gjorde de sitt till för att förstärka illusionen.

När de i Uppdrag granskning konfronteras med sanningen, har de alla samma ursäkt. Var fick ni de här uppgifterna i från? Rapportering i media. Hur kunde du som journalist fara fram med osanning? Jag trodde att det var sant, för jag hade hört det av en annan journalist. Läste de förundersökningen, följde de rättegången, tog de del av domen? Nej, de läste varandras dramatiska artiklar och fortsatte på dem, skarv i skarv.

Om det inte vore illa nog att journalister använder varandra som källor i ett rättsfall, tog det ytterligare skruv när kristdemokraterna utnyttjade den falska bilden av händelsen till att skapa stöd för hjärtefrågan som skulle komma att rädda dem undan fyraprocentspärren - lagen om civilkurage. Göran Hägglund spelade på de känslor som väckts i människor när han flitigt använde mediabilden av händelsen som ett bevis för lagens nödvändighet, Peter Althin frågade retoriskt om lagen hade kunnat rädda det liv som släckts och alliansen tog frågan till sin valplattform - trots att inget annat parti än kd har för avsikt att rösta för en sådan lag.

En eloge till Johan Winberg och Uppdrag granskning. I en väldigt nedslående soppa av sensationslystna journalister och röstmaximerande politiker är det uppfriskande att någon brydde sig om vad som faktiskt hände, hur det istället framställdes och vilka konsekvenser det fick. Ytterligare en eloge till SVT som i det här fallet granskar sig själva och går ganska hårt fram även mot de egna journalisterna och de egna misstagen. Nu väntar jag andäktigt på att Expressen öppet ska skälla ut PM Nilsson för hans oförsiktiga hantering av sanningen och hans nonchalanta attityd gentemot den kritik han får i Uppdrag granskning.

Om nu Uppdrag granskning är att lita på, vill säga...

Andra bloggar om: Civilkurage, Expressen, Göran Hägglund, Johan Winberg, Journalistik, Journalister, Kristdemokraterna, Kungsgatan, Massmedia, Peter Althin, PM Nilsson, Politik, Sveriges radio, SVT, Uppdrag granskning