Färdig för flytt

De enda arbetsuppgifterna som återstår innan jag är helt klar för att flytta är att skruva ner lamporna, dra ur nätverkssladden och torka ur kylskåpet. Jag är helt slut, men jag ser tillbaka på min flyttstädning som ett trevligt äventyr; jag njöt av det dråpliga i att en dvärg med CP-skada försöker ta ner sitt duschdraperi genom att stå på badkarskanten och jag njöt av det lyckliga slutet när jag faktiskt fick ner draperiet utan att själv rasa efter.

Dessutom fick jag senare både effektiv hjälp och ett telefonsamtal med uppiggande avkoppling, så jag har haft en ganska bra dag, flyttledig som jag är.

Ett värdigt farväl

För ett par år sedan köpte jag en säng av en vän. En stor säng med uppdrag att härbärgera alla mer eller mindre tillfälliga gäster i den lägenhet som blivit Gärdet med hela svenska folket. En lägenhet som bebotts av flersamma människor och deras flersamma vänner.

Många är de som övernattat i sängen. En gång försökte jag och Sofie, en asexuell jänta som gjort sig känd genom uttalanden som "jag älskar med hela svenska folket" och "jag vill mest visa upp min nya frisyr, så jag ska nog inte ha så mycket på mig", att räkna ut exakt hur många som sovit i sängen sedan vi köpte den. Då landade vi på drygt 20, men kom sedan på några till och justerade upp det till 27. Sedan dess har minst fem nya namn tillkommit, så det totala antalet brukare är alla gånger över 30.

Fler blir det inte, i alla fall inte på Gärdet, ty nu ska jag flytta till en mindre lägenhet i samma hus och jag har därför - med tungt hjärta - tvingats att göra mig av med sängen. Den korta tid jag hade på mig att finna en ny ägare gjorde att jag inte kunde sälja den och därför ger jag bort den till en för mig okänd mottagare. Det känns dock helt riktigt och i linje med sängens generösa anda, att den förs vidare utan ekonomisk vinning.

Det kommer att kännas vemodigt när jag ikväll skruvar isär min säng och ser den forslas bort. Det kommer att kännas melankoliskt när jag städar bort det damm som kan tänkas ligga där den en gång stått och det kommer att kännas tomt när jag ser det tomma rum den en gång möblerade. Det kommer att kännas ensamt när jag i natt sover i soffan, jag kommer att känna mig övergiven när jag plötsligt står utan säng.

Jag är glad att jag igår, i ruset av den mest omtumlande kärlek jag någonsin känt, hann ge sängen det värdiga farväl den förtjänat. Det känns bra att jag fick en chans att begåva den med en ordentlig avskedsföreställning värdig dess förträffliga tjänstgöring.

This bed has seen it all
from the first time to the last.
The silences of now
and the good times of the past [...]

It didn't get much rest at first,
the headboard banging in the night.
The neighbours didn't dare complain.
Oh, everything was going right.

Now there's no need to complain
'cos it never makes a sound.

(Pulp - "Live Bed Show" från Different Class)

Farväl, säng. Farväl och lycka till i framtiden.

Positivt tänkande

Jag leder en del av ett stort projekt som ska göra av med ett niosiffrigt belopp på drygt två år. Till min hjälp har jag ett par konsulter och tre sakkunniga, tre experter av vilka jag är mycket beroende för att kunna prestera enligt plan och budget.

Just nu är jag extra beroende av mina medarbetare eftersom jag ska leverera ett delresultat. Expert #1 är sedan ett par veckor sjukskriven för operation. Expert #2 har gått hem för att vårda barn som är sjuka ofta och länge. Igår ringde expert #3 från akuten för att berätta att hans höftled har gått sönder, att han är sjukskriven i minst två veckor och att han troligen måste opereras framåt sommaren.

Som den vältränade projektledare jag är, låter jag mig inte nedslås. Jag ser möjligheter. Jag säger ah, utmaning. Jag letar utrymme för kreativitet.

Dessutom tänker jag ironi, men på det området är jag blott autodidakt.

Om de ändå vore utmattningsdeprimerade, så att jag hade mig själv att skylla, men när en kille på några över trettio pajar höftleden är det bara frustrerande.

Jag längtar till september

Typiskt. Precis när snön börjar regna bort, kvällarna blir ljusa och värmen börjar anas, får jag anledning att längta efter slutet på sommaren. I september kommer nämligen boken The World of Karl Pilkington av Ricky Gervais och jag har mycket svårt att tänka mig att en roligare skrift kan komma att publiceras i år.

Förhandsboka här.

Bökande grisar och sprättande hönor

I dagens SvD skriver journalisten och fiskaren Magnus Rydholm en insändare i vilken han ondgör sig över att Djurskyddsmyndigheten nu förbjuder fiske med levande agn. Detta eftersom fiskar känner smärta och därför inte kan användas som agn utan att det innebär djurplågeri och därmed är ett brott mot djurskyddslagen. Ingenting konstigt med det, tycker jag, men Rydholm är upprörd och kallar det vettlöst.

"Sedan urminnes tider har människor utnyttjat djur", skriver Rydholm och protesterar mot att "etiska argument" tillåts förändra detta.

Jävla idiot, säger jag och protesterar mot Rydholm och alla andra bakåtsträvare som om de fick hållas skulle bevara en omodern värld i vilken människan utnyttjar djuren, de vita utnyttjar de svarta och mannen utnyttjar kvinnan.

"En myndighet styrd av Matz Hammarström, en gammal miljöpartist som anställt personer från Djurens rätt, lägger ett akademiskt och etiskt perspektiv på människors livsstil", skriver Rydholm och ifrågasätter hur det svenska djurskyddet formas.

Jävla idiot, säger jag och ifrågasätter Rydholm och alla andra djurplågare som inte för en sekund kan se det positiva i att vi har tillgång till gröna politiker och djurrättsaktivister som kan lägga ett akademiskt och etiskt perspektiv på djurskyddet.

Magnus Rydholm är dessutom missnöjd med att minkar nu måste ha möjlighet att utöva sitt naturliga beteende, något som omöjliggör den näring vars enda syfte är att fängsla minkar och sedan avrätta dem för att göra kläder av dem. Personligen tycker jag att det är ett av de bättre besluten på länge, men Rydholm raljerar: "Lägger vi sedan till att djuren ska kunna utöva sina naturliga beteenden kommer säkerligen all gris­uppfödning kräva möjligheter till att böka, hönorna ska kunna sprätta."

Ja? Grisar ska böka, hönor ska sprätta. Jävla idiot.

De nya buden oroar Rydholm, som fortsätter: "Att få använda fiskkrokar som fastnar i fiskens mun, eller nät där fiskar fastnar och dör känns plötsligt hotat."

Bra! Alla som plågar och dödar djur ska ständigt känna att deras beteende ifrågasätts, att deras metoder är hotade.

Det är skönt att få upp ångan redan tidigt på morgonen, så tack, Magnus Rydholm, för att du väckte mig i morse.

Jävla idiot.

Utrikesministern och jag

I mina sena tonår gjorde jag en kort politisk karriär som bland annat inkluderade ett samarbete med Ingvar Carlsson och en plats i en liten kommuns socialnämnd. Själv tycker jag att höjdpunkten var när jag höll tal tillsammans med Pierre Schori och gjorde det så bra att Olof Palmes talskrivare senare använde mitt tal på en utbildning i retorik. Jag var stolt, men inte nöjd.

Jag började förakta partipolitiken och gick vidare till diplomatin. Jag praktiserade på utrikesdepartementets enhet för globalt samarbete, det vill säga multilateralt bistånd, under dåvarande statssekreterare Barbro Holmberg, som nu är migrationsminister, och dåvarande kabinetts­sekreterare Jan Eliasson, som nu blir ny utrikesminister.

Om det hade hänt någonting i världen, till exempel en jordbävning i Turkiet, hade den morgonpigge Eliasson alltid hunnit gå förbi mitt rum och sätta en gul post-it på min skärm: "Turkiet? /Jan E"

Det betydde att jag skulle utreda händelserna, bedöma situationen, skriva en promemoria och förbereda en dragning. Om Jan E var på väg till FN kunde det dessutom innebära att jag skulle skissa på ett tal han planerade att hålla.

Jag var alltid väldigt imponerade av Eliassons fingerspitzgefühl och starka värderingar (vilket är mer än vad jag kan säga om Holmberg). Han blir en bra utrikesminister. Tråkig och lite väl upptagen på annat håll, men bra.

Re: Freudiansk transparens

Under den helg som gått har jag fotograferats ännu mer, ätit världens godaste vegetariska sushi (och det i trevligt sällskap), packat ner nästan allt jag äger i lådor - och lyckats med ännu en uppvisning i freudiansk, eller åtminstone ofrivillig, transparens.

Bakgrunden är att jag ska flytta på lördag. Jag är upptagen så gott som varje vardag fram till dess och jag var därför tvungen att packa det jag kan undvara i förväg. Jag fyllde låda efter låda och allting försvann ner i dem, eller i alla fall allting som jag inte behöver under veckan. Köket är bra att ha kvar när jag blir hungrig, tandborsten får ligga framme för att användas två gånger per dag och såväl PSP som iPod förvaras alltjämt tillgängligt. Dessutom lämnade jag lite annat som jag vill bruka de närmaste dagarna.

På detta tänkte jag alls inte när det trevliga paret som jag ska byta lägenhet med kom förbi för att stämma av detaljer och planera hur de ska möblera sitt nya hem. Jag gick runt tillsammans med dem och de var imponerade av hur mycket jag röjt - tomma ytor i tomma rum gjorde att det lilla som finns kvar syntes mycket tydligt. Det var först vid det tredje besöket i sovrummet som jag insåg att de förutom att lägga märke till tallrikar, tandkräm och teknikprylar kunde notera att det enda som låg kvar vid sängen var tre BDSM-anstrukna sexleksaker och några kondomer.

Riktigt så transparent har jag aldrig haft intentionen att vara gentemot mina grannar, men åt det finns ingenting att göra nu. Det är till och med lite rättvist att paret på två trappor får lite att prata om eftersom de, till skillnad från folket i huset mitt emot, aldrig har chansen att se in genom mina stora sovrumsfönster. Dessutom bjöd tjejen tillbaka med en liten berättelse om den besvärliga urinvägsinfektion som plågat henne i ett par veckor, så det känns som att vi har lärt känna varandra nu.

Jan Eliasson ny utrikesminister

Det blev bara nästan som jag trodde: Carin Jämtin tar över som utrikes­minister, men som tillförordnad sådan. Den 24 april tar Jan Eliasson över och Jämtin får då nöja sig med att vara biträdande samtidigt som hon forsätter som biståndsminister.

Jan Eliasson är onekligen väldigt lämpad för jobbet och hans CV är inte lätt att bräcka. Likväl är det ett ganska grådaskigt val: Han är man, han är vit, han är 65 år och han är diplomat snarare än politiker. Eliasson kommer inte att känna ett behov av att profilera sig inför valet och det innebär att utrikespolitiken hamnar i skymundan samtidigt som den redan mäktiga stadsrådsberedningen (läs: statsministern) får ännu mer makt över den politik som faktiskt förs ... och jag tråkar ihjäl mig själv bara genom att skriva om det.

Snälla, snälla, låt det hända något spännande i politiken!

Re: Middag för en

En tråkig kontorsmiljö kan alltid göras lite roligare med practical jokes. Känns det så ensamt som det gjorde när den här den här bilden togs, kan en ju alltid söka kontakt med sina medmänniskor, de så kallade kollegerna (som i sin tur kan delas in i medarbetare och motarbetare). Är de inte på plats kan en alltid lämna ett visitkort. Eller 75 stycken.


Slå en signal, fotografi (2006), från utställningen Hör av dig när du är på plats och har städat undan röran jag tog mig friheten att lämna efter mig när din cubicle-granne sa att du inte var där, men att jag kunde lämna ett visitkort som komplement till hälsningen han skulle framföra.

Middag för en

För att balansera min egen bild av mig själv som en jävligt häftig människa som bor i en spännande stad, hänger i avant garde-kretsar, lever mitt liv till det yttersta, klubbar dygnet runt och hela tiden upplever någonting stimulerande, publicerar jag följande minnesbild av en onsdag i mars år 2006.


Middag för en, fotografi (2006), från utställningen Snabbmat, övertid och ensamhet kanske inte borgar för livskvalitet, men det kan ibland vara en väldigt tillfredsställande avkoppling från livet som en jävligt häftig människa som bor i en spännande stad, hänger i avant garde-kretsar, lever sitt liv till det yttersta, klubbar dygnet runt och hela tiden upplever någonting stimulerande.

Veckans citat (v 12, 2006)

Cicci om att jag inte längre ser mig som pretentiös:

Påstår du att du slutat vara pretto? Cerebral pares är väl det mest pretentiösa som finns.

Ja, det är väl det. Jag är fortfarande pretto.

Lika lika med eller utan böcker

I förrgår bjöds jag på middag av favoriten H, som dessutom gav mig tre presenter. Jag är mycket glad att jag hann uppgradera henne från favoritkonsult till favorit redan för några dagar sedan, eftersom det hade verkat lika sökt som köpt att göra det efter alla gåvor.

Jag fick ett mobilsmycke, Hello Kitty-klistermärken i rosa glitter och, från min favoritaffär Urban Outfitters, boken Would you rather...? Love & Sex, en ekivok variant av den klassiska pest eller kolera-boken Would you rather...? Over 200 Absolutely Absurd Dilemmas to Ponder.

Jag tänkte att Would you rather...? tillsammans med min nyinköpta The Encyclopedia of Unusual Sex Practices ska bli en given mittpunkt på nästa fest, som då kommer att bestå av många vidriga och märkliga frågor kring konstigt och äckligt sex. Sedan slog det mig att nästan alla mina fester redan är sådana, men det kan ju vara kul att ha böckerna ändå.

Vår, eller egentligen mest Felicias, hovfotograf (as mentioned here, here and here) har i alla fall lärt sig att uppskatta den obekymrade attityden i allt vårt umgänge och nu blir hon allt modigare. När hon fotade mig och Felicia idag passade hon på att ta några halvt avklädda porträtt på mig, senare i veckan ska hon fota Felicia och Anders i badet och till helgen blir det nakenfoto då jag och Felicia ska sträcka ut våra bara kroppar i min stora säng.

Nu måste jag åka till Gotland för att se utställningen när den invigs.

Freivalds avgår, jag är livrädd

Laila Freivalds har gjort sig historisk genom att avgå från en minister­post för andra gången och när hon nu gjorde det en andra gång var det (främst, det finns fler) av två anledningar: Hennes misskötsel av tsu­na­mi­katastrofen och hennes grundlagsvidriga ingrepp mot ett webbhotell.

Att hon avgick var en självklarhet, men det är lite intressant att spe­ku­lera i vad regeringen ska göra när KU-förhören ska resultera och Laila Freivalds inte längre finns kvar att offra. Antingen skylls allting på henne eftersom hon ändå inte är kvar, eller så får någon annan låta sitt huvud rulla. Den stora frågan är om Lars Danielsson, som uppenbarligen ljugit en hel del den senaste tiden, klarar sig kvar.

Alla sådana funderingar bleknar dock inför den obehagliga situation vi plötsligt befinner oss i. Låt vara att någon ny, troligen Carin Jämtin snart utses till ny utrikesminister, men tills dess heter utrikesministern Bosse Ringholm och precis vad som helst kan hända. Det ryktas att stats­råds­bered­ningen anställt en person vars enda uppgift är att se till att luren läggs på ordentligt när Ringholm avslutar ett telefonsamtal, men bli inte förvånad om vi imorgon vaknar till ett fullskaligt krig som farbror Bosse orsakat genom lite slarv, arrogans och skämtlynne.

Jag är livrädd och det enda som skulle kunna skrämma (och roa!) mig mer hade varit om Jan O Karlsson hade gjort comeback som minister i en svensk regering.

Veckans blogg (v 12, 2006)

Jag tycker om bloggar som till stora delar består av bilder. Kanske inte bilddagböcker som utan något att tillägga dokumenterar någons vardagsmiljö, men väl roliga, kreativa, talande eller direkt konstnärliga bilder. Favoriten är [namn borttaget på begäran] som bland annat skapat följande självporträtt (bilderna stulna utan tillstånd, klicka för större format).

Abu Ghraib

Hitlerkatten

[namn borttaget på begäran], hennes katt eller någon annan i hennes närhet ligger mer eller mindre hemligt bakom bloggar som [namn borttaget på begäran], men dessa uppdateras för sällan för att jag ska vara nöjd med det. Istället känner jag mig lite busigt oortodox och utnämner hennes [namn borttaget på begäran] till veckans blogg.

Som en japansk smiley

Jag känner någon som kan le som en japansk smiley och det fascinerar mig nästan lika mycket som personens övriga egenskaper.

^_^

Just så ser det faktiskt ut, leendet. Inte så mycket med munnen, väldigt mycket med ögonen, lätt att ta åt sig av. Ytterst sympatiskt.

Den sämsta kudden luktar bäst

En fördel med att leva i semikollektiva former är kombinationen av ensamhet och sällskap. Jag har flera relationer, men är inte ihop med någon; jag bor ensam, men har allt som oftast 1-5 övernattande gäster.

Det innebär att jag de nätter jag sover mol allena, gör så i en säng full av olika dofter av andra människor. Natten till idag kunde jag välja mellan tre kuddar att borra ner mitt ansikte i och alla tre hade sin egen distinkta doft, sin egen påminnelse om någon annan, sin egen förmåga att väcka sina egna känslor i mitt trötta sinne.

Jag valde den sämsta kudden, den som är så gammal och sliten att den förmodligen består av mer kvalsterbajs än urprunglig stoppning, ty den luktade bäst. Doften var söt, så söt, med övertoner av mod, klarsyn och självkänsla, och kudden luktade fortfarande likadant när jag vaknade. Med hopp om ännu en natt med samma lugn i kroppen, lade jag den under täcket för att den inte ska vädras ur.

Utgång med hovfotografen

Felicia har en egen fotograf som under en vecka ska följa henne för att ta bilder till en utställning om förhållanden. Idag har fotografen hängt på Gärdet och fotat när Felicia, jag och Sofie hängt i soffan och igår fick fotografen närvara på förfest och efterföljande utgång. Det skulle kunna kännas märkligt att ha en fotograf på plats vad vi än gör, men det känns knappt alls. Fotografen växlar mellan att vara en i umgänget och någon en alls inte märker av, så det går riktigt bra.

Förhoppningsvis fick hon många fina bilder igår. Jag har i alla fall många i mitt huvud: När jag återsåg någon jag tycker om, men inte träffat på länge, och blev alldeles varm inuti; när jag sminkades till homo­cyber­punk; när vi en efter en, alla så vackra, porträtterades sittande mot en vägg; när jag glömde nycklarna och låste oss alla ute; när snälla hyres­värden körde hit en lördagkväll för att släppa in oss igen; när alla satt i någons knä på tunnelbanan; när jag uppfylldes av glädjen i att lära känna någon så varm, engagerad och fylld av vilja att det inte går att undvika att smittas; när samma person plötsligt sa alla de där sakerna jag så länge behövt höra för att våga tycka att jag är viktig och får ta plats, alla de där sakerna som får mig att förstå att jag inte är galen, alla de där sakerna som får mig att förstå vad jag måste göra; när vi kysstes på dansgolvet; när jag fick ansikten på, och smak av, någon jag tidigare bara sett som bloggar och kommentarer; när vi kom hem och kröp ner i en överbefolkad säng i vilken händer möttes och fingrar älskade; när alla vaknade och somnade om vartannat; när en nyfunnen vän vilade sitt huvud på mitt bröst; när allting virvlade, en cigarett gjorde mig alldeles yr och när någon sa någonting som fick mig att fortsätta att vara lycklig långt efter att lägenheten tömts på folk. När jag fann början till en ny balans med perspektiv och proportioner.

De närmaste dagarna ska jag träffa favoritkonsulten H (som sedan länge förtjänar att befordras till rätt och slätt favoriten H) och försöka att träffa Felicia i några olika ljus och situationer för att hovfotografen ska få fler tillfällen att fånga den där bilden jag vill ha för att för alltid komma ihåg precis hur det kändes när jag precis innan jag började gråta, tänkte att jag för alltid ville komma ihåg precis hur det kändes.

Statlig censur av Internet

Det svenska spelmonopolet försvaras utifrån att folkhälsan ska främjas genom att staten skyddar medborgaren från spelarrangörer. Svenska Spel har fått fortroendet att säkra folkhälsan genom att hålla spelandet nere, något de märkligt nog försöker att åstadkomma genom att vara en av de största reklamköparna i landet. Stolt berättar de om att 85 % av befolkningen varje år spelar ett spel från Svenska Spel och att de gör vinster på 4-5 miljarder per år.

Tro nu för allt i världen inte att monopolet och den massiva marknads­föringen är ett sätt för staten att tjäna pengar genom att reglera en marknad på planekonomiska vis, alls inte! Sådana misstankar har fram­förts, men regeringen har alltid svarat tydligt: Spelmonopolets syfte är inte att dra in pengar till statskassan, det är att värna folhälsan. All marknadsföring är information för att skydda medborgarna från andra intressen, alla vinster är biprodukter i friskvården.

Nu har regeringens falsarier och företagets monopolställning rubbat VD Jesper Kärrbrink så rejält att hans senaste förslag är att staten ska blockera icke godkända spelaktörers IP-adresser så att spelare inte kan komma åt dem. Statlig censur av Internet för att värna folkhälsan? Statsminister Göran Persson är som bekant imponerad av "stabiliteten" i ett annat monopol- och censurivrande land känt för att ha fått Google att välja bort besvärande bilder. Nu får Persson draghjälp av en av sina underlydande, som med huvudet under armen och monopolpengarna framför ögonen på fullaste allvar föreslår att den svenska staten ska censurera Internet.

Kina - Sverige: 1-1

Tycka vad en vill om spelande eller till och med spelmonopol, att låta staten börja censurera Internet torde för de allra flesta kännas som en av årets sämre idéer.

Att (inte) vilja ha

I måndags var jag hemma hos en vän jag aldrig tidigare varit hemma hos. Vi var några stycken som köpte med oss lokum (vi vägrar att kalla det turkish delight) och samlades för att diskutera de senaste ryktena kring den där nya queerklubben alla snart pratar om. Vännens hem är som gjort för dylika övningar.

Till att börja med: Det är ingen lägenhet, det är en ateljé. Den har stora fönster ut mot gården, stengolvet påminner om garaget i mitt föräldra­hem, det står ett badkar utslängt i rummet, en amerikansk flagga tjänar som dörrmatta, musiken pumpar, ljuset är som på en klubb, det hänger spraymallar och masker på väggarna, det står en groovebox på golvet, de få möblerna är låga. Jag frestas att ta till klyschor som kreativt kaos och jag romantiserar boendet som en konstnärlig kvart, ett centrum för tanke och skapande, som en plats där bra saker händer. Vilket det säkert också är.

Samtidigt slås jag hur olikt det är mitt eget hem. Jag bor i fina stads­delen, i en av de sista hyresrätterna, där allt är monotont och minimalt. Jag har inte mycket på väggarna, nästan allt är ljust, det hela är mycket nordiskt och jag har läst alldeles för många nummer av både Wallpaper och Bon. Mitt hem kan verka både kliniskt och andefattigt, säkert både stelt och sterilt.

Jag tänker att jag också vill bo i en kaotisk ateljé. Att jag också vill ha saker på golvet, saker över allt, liv i hela rummet. Sedan kommer jag på att det finns en anledning till att det ser ut som det gör hemma hos mig och att den anledningen är att jag själv har fått utforma precis hur det ska se ut. Jag tycker om att ha det så och mitt hem är också en konstnärlig kvart, ett centrum för tanke och skapande, en plats där bra saker händer.

Helst av allt skulle jag vilja bo som jag bor och ha vänner som bor som i ateljén. Strax därefter blir jag jätteglad när jag kommer på att det ju är just så det är.

Finskjortan på

Nya klubben Finskjortan på är en av mina absoluta favoriter i hufvud­stadens nattliv. Underbara bar är det perfekta stället för att flytta en lounge från Las Vegas till Södermalm, men lokalen är definitivt under­ordnad musiken - i alla fall när den som igår levererades av nyskapade Tony and the Ticks.

Tony Öberg är onekligen mångsidig och kreativ. Han har gjort ett slags singer/songwriter-skiva som spelades en del på P3. Han släpper snart en skiva i något slags konstellation. Han har samlat ihop ett gäng skön­sjungande rocksluskar som i fett hår och dödsmetalltröjor bildar fem­stäm­mig gosskör som firar lucia på företag och i Gamla Stan. Han har spelat konstmusik i till frukosten på konferenser. Han har ombetts tolka Dismember, han använder nyckelharpa och när han imiterar Stina Nordenstam är det svårt att skilja snusaren från Härnösand från den spröda jäntan från Fisksätra. Dessutom syns han näst intill naken i en homoerotisk deodorantreklam på fransk TV.

I Tony and the Ticks är tonen ytterligare en annan. Tony har klippt av sig det halvlånga rockhåret och pryds nu av en kort och mycket prydlig grå­sprängd frisyr. Alla i bandet har vita skjortor och körtjejerna, som doar precis som på Leonard Cohens tid, står snett framför sångaren istället för snett bakom honom. Dessutom leker de med rollerna; i Chris Isaaks "Wicked Game" sjunger doatjejerna lead och Tony körar. Det är cover efter cover, men det är inte känslan av ett coverband, och de utsökta (och väldigt roliga) låtvalen toppas med en storslagen avslutning i gamla hederliga Boney M:s "Rivers of Babylon".

Finskjortan på är lite som om Dean Martin och Tom Waits skulle sätta sig i en hotellbar för att skapa musik till hissarna i lobbyn. Jag gillar't.

Natalie Portman i hjärtat

A day in the life of Natalie Portman ger en ny och troligen mer rätt­visande bild av idolen från Leon, Star Wars-filmerna och Garden State.

What'ya want, Natalie?
- To drink and fight!
What'ya need, Natalie?
- To fuck all night!

Klippet kommer, liksom The Chronic of Narnia Rap, från Saturday Night Live (som även tillhandahåller en officiell tillika illa fungerande version här). Platsen i hjärtat delar Natalie idag med Peter Stormare och Helena.

Folkvettsexpert sätts på prov

Queerveganen Victor skrev för några dagar sedan den här posten om DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing. Jag läser ofta hennes spalt och finner den roende - det är jättekul att det finns människor som oroar sig så mycket för till exempel hur en förväntas äta pizza och det är ännu lite roligare att Ribbing finns till hands för att lära oss ("att ta en pizzabit med fingrarna är inte förväntat"). Jag har, liksom Victor, förfasats över den heteronormativitet som tillåts galoppera fritt i Ribbings spaltmeter, men nu händer det grejer... Blott tre dagar efter Victors bloggande i ämnet, dyker följande fråga upp hos Ribbing:

Om man vid en parmiddag för ett antal olika par skall bjuda in fyra heterosexuella par och två homosexuella par, hur ska man då göra med bordsplaceringen? Jag har för mig man ska sitta varannan kvinna och man. Men det fungerar ju inte. Jag vet att man enligt gammal tradition skall frysa ut homosexuella ur gemenskapen och aldrig bjuda in homopar, men det är uteslutet för mig.

Jag börjar nästan tro att det är Victor som skickat in frågan och även Ribbing anar ugglor i mossen: "Förhoppningsvis är din fråga ett försök till provokation och inte allvarligt menad." Hon besvarar ändå frågan med hänvisning till att hon emellanåt får spörsmål gällande hur homo­sexuella gäster ska behandlas.

Ribbing inleder med att ifrågasätta konceptet "parmiddag" (You go, grrl!), men hinner knappt börja innan hon trasslar till det för sig:

Varför skulle kriteriet för att bjuda någon vara att den personen hör ihop med någon annan? Är det tvåsamheten som ska premieras och bjudas, eller är det individuella människor, hophöriga eller inte? Sina vänner bjuder man på middag därför att man vill träffa dem.

Ett snyggt slag mot tvåsamhetsnormen, men med meningen direkt därefter biter hon sig i svansen, slår undan sina egna fötter och hugger huvudet av sitt eget resonemang:

Den som är en del av ett etablerat par ska givetvis bjudas [...]

För att sammanfatta: Bjud inte en människa på andra grunder än att du vill ha just den individen som gäst, men se för guds skull till att bjuda även dem som hophöriga med de önskade individerna äro.

Mer än så orkar jag inte ondgöra mig över, men för den som så önskar - det fullständiga svaret från den alltid lika läsvärda Ribbing återfinns här.

Veckans "visste du att" (v 10, 2006)

Visste du att ...

... en omogen avocado mognar snabbare om den läggs tillsammans med mognande äpplen, och att ...

... en omogen pubertetskille beter sig än mer omoget tillsammans med andra omogna pubertetskillar, och att ...

... grupptrycket i båda fallen ovan vetenskapligt kan bevisas bero på hormoner i gasform?

True story.

Nytt på nätet (v 10, 2006)

Av alla fina plåster, är de som ser ut som bacon de allra finaste.


Om jag skulle beställa dem, skulle jag dessutom köpa Voodoo-dockan för tandpetare.

Brokeback-effekten

Efter tre guldgubbar på Oscarsgalan fortsätter homodramat Brokeback Mountain att locka biopubliken. Filmen går lite upp och ner på listan över de mest sedda, men den håller sig konstant på listans övre del och den enda rulle den egentligen är helt chanslös mot är Lilla Kycklingen (något som tyder på att heteronormativa föräldrar tyvärr fortfarande förhåller sig skeptiska till att män som har sex med män skulle kunna vara lämplig underhållning för barn). En sak skiljer dock Brokeback Mountain från biovårens övriga kassakor - dess påverkan på samtiden, den så kallade Brokeback-effekten, är både djupare och bredare än vad tidigare 2000-talsfilmer lyckats åstadkomma.

Det mest uppenbara är att de kläder som karaktärerna Ennis Del Mar och Jack Twist bär på i filmen imiteras i skyltfönster och av människor av alla de sort och slag. När riksdagens ungtupp Gustav Fridolin satt i SVT:s morgonsoffa tidigare i veckan var han klädd i bekväma jeans, brett skärp i läder och en flanellskjorta över en vit t-shirt. På min arbetsplats har tidigare konservativt klädda män allt oftare dykt upp i cowboyrutiga skjortor och en snabb titt på resenärerna i Stockholms tunnelbana tyder på att såväl skodon som ansiktsbehåring anpassats för att bäraren ska likna Jake Gyllenhaal.


Ett annat symptom på Brokeback-effekten är att en av mina vänner, en kvinnoidentifierad flata, nyligen gick miste om en hel föreläsnings peda­gogiska innehåll på grund av att hon "hetsade upp sig på gränsen till orgasm" inför åsynen av två heterosexuella män bland åhörarna. Att hon, som sällan attraheras av män, fick vrida ur sina trosor när hon kom hem, skyller hon helt och hållet på Brokeback Mountain och dess regissör Ang Lee.

Skojare världen över har även de hittat sitt godis i Brokeback-påsen. Filmen Fun with Dick and Jane har i många sammanhang fått kon­ver­gera med Brokeback Mountain när den bytt namn till Fun with Dick, No Jane och det tog inte lång tid innan bögporrfilmen Bareback Mountain nådde hyllorna längst in i den lokala videobutiken. Andra filmer och en del TV-serier har fått sin mer dolda (okej, i Sagan om ringen är den alls inte särskilt dold) homoerotik framhävd när de redigerats på nytt och försetts med texter, musik och repliker från Brokeback Mountain. Några exempel finns här.


Ytterligare ett tecken på filmens stora inverkan på dess åskådare är att replikerna bitit sig fast och blivit en del av dagligt tal. På ett arbetsmöte jag deltog i besvarades en undran om vi skulle offentliggöra en kom­mande affär med "It's nobody's business but ours", en person jag träffar alldeles för sällan bräkte på telefon fram ett "Tell you what - the truth is... sometimes I miss you so much I can hardly stand it" och när min tillfällige sambo igår kom hem från en date med en tjej skällde jag ut honom med hela harangen:

"Tell you what, we coulda had a good life together! Fuckin' real good life! Had us a place of our own. But you didn't want it, Ennis! So what we got now is Brokeback Mountain! Everything's built on that! That's all we got, boy, fuckin' all. So I hope you know that, even if you don't never know the rest! You count the damn few times we have been together in nearly twenty years and you measure the short fucking leash you keep me on - and then you ask me about Mexico and tell me you'll kill me for needing somethin' I don't hardly never get. You have no idea how bad it gets! I'm not you... I can't make it on a coupla high-altitude fucks once or twice a year! You are too much for me Ennis, you sonofawhoreson bitch! I wish I knew how to quit you."

Den enda negativa kritik jag hittills hört filmen få (jag lyssnar inte på den kristna högern i USA) är att berättelsen består av 5 delar kärlek och 95 delar gråt och tandagnisslan. Det ligger onekligen något i det, men som självidentifierad bögcowboy kan jag intet annat än att torrt konsta­tera att det står i proportion till hur livet gestaltar sig för den som längtar tillbaka till berget.

Grattis på tioårsdagen!

Just idag, den 9 mars, för tio år sedan, skrev jag mitt första blogginlägg. Då hette det inte blogg och det var egentligen inte så mycket mer än textfiler som en vän hjälpte mig att ladda upp - från skolans datasal till det där spännande Internet vi nyss hade börjat upptäcka. Den allra första texten hette Moln, den skrevs till minne av en klasskamrat som tagit livet av sig, och med utgångspunkt i den försågs alla mina kommande texter med en bakgrund av vita moln mot en försiktigt blå himmel.

Jag fortsatte med dagböcker på i stort sett vartenda community som växte fram. Ibland flera olika dagböcker på flera olika ställen samtidigt. Nu är jag framme vid min fjärde blogg på Blogger och på min externa hårddisk trängs tusen och åter tusen sidor texter, dagboksanteckningar och bloggposter från de senaste tio åren. De flesta är ganska långa, många är väldigt pretentiösa och dystra. I konstrast mot det vill jag fira min tioårsdag med att återge en gammal och kort text som åtminstone är ganska söt.

Jag är kär i kärleken
i lyckan och besvikelsen
i bubblig luft på sommaräng
i sol och doft och i maräng.

Så illa är det.

Jag är totalt fucking förlorad. Fast i det träsk jag svor att överge.

Hurra för mig!

S.k. manligt tänkande

Jag ger inte mycket för binära uppdelningar i män och kvinnor, hetero och homo, ihop och isär, vänner och partner, och sådant där. Inte heller är jag road av uttryck som "typiskt tjejer" och "manligt tänkande". Det sistnämnda kanske ändå fick sig ett uttryck idag - på internationella kvinnodagen (!) - då min kollega D fick skämmas en smula för sitt oförstånd och bristande insikt i hur det är att vara kvinna.

D är, liksom jag, projektledare och de som jobbar under honom måste stämma av planerad frånvaro, semesterdagar och annan ledighet med honom. En kvinna i hans projekt meddelade därför honom i ett e-post­meddelande, att hon är gravid och avser att vara mammaledig från och med den 1 augusti. Kvinnan i fråga är en så kallad nyckelresurs och hennes mammaledighet kommer att sammanfalla med en så kallad kritisk period, något som fick D att svara henne att han skulle föredra om hon kunde senarelägga sin ledighet till någon gång efter september.

Den gravida frågade om han menade allvar och utropade sedan: "Men D, alltså, jag är ju med barn!" Först då förstod D att hon är havande och att barnafödande inte kan planeras in i en projektplan, inte heller skju­tas upp till en mer passande tidpunkt, och hans medarbetare fick den bästa present hon någonsin kunnat drömma om att få på just åttonde mars, den internationella kvinnodagen - beviljad ledighet lagom till den kommande förlossningen.

Oscarsgalan schmoscarsgalan

Inför The 78th Annual Academy Awards (i dagligt tal Oscarsgalan) var det mycket prat om att det fanns förutsättningar för en gaygala utan dess like. Listan över vinnare hade kunnat vara Brokeback Mountain, Ang Lee, Philip Seymour Hoffman eller Heath Ledger, och Felicity Huffman. Så blev det inte riktigt, men två av de fyra största kategorierna gick till queerfilmer: Ang Lee för regi (Brokeback Mountain) och Philip Seymour Hoffman för bästa manliga huvudroll (Capote).

Själv har jag efter många trogna år slutat att sitta uppe en hel natt för att se galan i direktsändning. Jag är nämligen fortfarande sur på The Academy of Motion Picture Arts and Sciences för att de inte ens no­mi­ne­ra­de Jim Carrey för hans roll i Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Jag har till och med börjat tycka att hela spektaklet är så tråkigt - även om Jon Stewart är väldigt rolig var det roligare på Billy Crystals tid - att jag inte ens bryr mig om att tippa utgången. Röstningen är ganska lätt att förutse och jag hade allt som oftast 90-95 % rätt när jag tippade alla kategorier. Jag är ändå lite imponerad av Ronny Larsson, som i en ar­ti­kel på qx.se förutsåg alla skådespelarpriser samt regipriset medan han bara missade att gissa på att Crash överraskande skulle ta hem priset för bästa film. Larsson är dock inte särskilt snäll när han resonerar sig fram till vem som skulle komma att vinna priset för bästa manliga huvudroll:

Senare års vinnare består av Sean Penn (medelålders), Adrien Brody (ful), och Russell Crowe (plufsig) och i år ser det ut som om Philip Seymour Hoffman (medelålders, ful & plufsig) avgår med vinsten [...]

Jag vill ogärna sänka mig till Larssons ytlighet, men om jag tillåter mig att göra det har jag en invändning: Är inte Adrien Brody snygg, eller åt­minstone inte ful? Ja ja, jag bryr mig inte och jag tänker inte titta nästa år heller. Nu har jag nämligen ännu mer att vara sur över - nog för att vinnaren av priset för bästa animerade film, Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit, är helt okej eller till och med ganska bra, men att den segrade framför Hayayo Miyazakis Howl's Moving Castle och Tim Burtons Corpse Bride kan jag bara inte acceptera.

Freudiansk transparens

Jag är en vän av transparens. Jag är öppen om mycket, faktiskt det mesta, och jag föredrar ärlighet och raka rör framför förskönande halv­sanningar och förskonande lögner. Efter att ha tröttnat på att baktala andra och höra hur andra baktalar mig, pratar jag hellre med människor än om människor.

Ibland har jag dragit det alldeles för långt för mitt eget och andras bästa och jag har därför backat en smula. Dessutom är mänsklig - jag är inte alltid så rak som jag tycker att jag borde vara och jag säger inte alltid precis vad jag tycker, tänker och känner när jag anser mig ha en eller annan anledning att undanhålla något. Det finns kloka personer med invändningar mot transparens och det finns kloka personer som ivrar för fullständig transparens. Det finns, helt enkelt, både för- och nackdelar och ingenting är alltid rätt i alla situationer.

När jag för några timmar sedan var riktigt frustrerad över hur jag känner för person A, kände jag alls inte för att berätta det för A. Istället skrev jag av mig i ett upprört SMS till person B, som är väl insatt i frågan. Jag skickade mitt SMS och upptäckte omdelbart därefter att jag skickat det till A istället för B.

Att kalla det för freudiansk transparens är kanske att slarva väl friskt med begreppet freudiansk, men i vilket fall som helst är det skönt att få saker kommunicerat även när en inte orkar eller tror sig kunna kommunicera.

Hoe-looking man

Min vän Helena berättade att hon har skapat en blogg och hon sa även vad den hette. När jag skulle skapa en länk till den från min blogg hade jag glömt bort om Helenas blogg hette "Man-looking hoe" eller "Hoe-looking man" (enligt Sofie stämmer båda beskrivningarna på Helena), så jag frågade henne.

Svaret är "Hoe-looking man" och Helena hälsar att minnesregeln är att hon i första hand är hora, i andra hand man.

Leka brödkavel

Någon säger "Jag skulle kunna tända på dig, men varför skulle jag göra det när jag kan tända på någon annan?", får till svar att "den här gången behöver du inte betala 3.000:-" och sen knullar de en stund.

De somnar, vaknar, skiljs åt, återförenas, umgås med andra, till vilka de har något slags odefinierade relationer. Några köper sushi, andra köper pizza, alla skrattar åt Trigger Happy TV när en stackars oskyldig man jagas av en rasande folksamling klädd i djurdräkter.

Relationer liknas vid MS Röj med fler eller färre minor på en större eller mindre spelplan och den sämste spelaren är den som, liksom jag, går in i det med Pokémon-mentaliteten gotta catch 'em all. Oförtrutet klickar jag vidare tills alla minor har exploderat i mitt ansikte. En skickligare spelare avslutar sin omgång (efter att ha klickat på alla minor utom två) med den snyggaste göra slut-repliken i år: "Du kan inte använda mig så här; jag är ingen Skogaholmslimpa du kan hetsäta!"

Soffan är full av folk. Någon är ny, de andra är stamgäster. En kväll har tre av personerna sex i sängen, morgonen efteråt vaknar en av dem av att de andra två antingen har börjat om eller fortfarande håller på. En annan har sovit i soffan och varken hört de illa kvävda skriken eller ljudet av en möbel som studsar mot väggen. Frukost dukas fram, äts upp, städas bort. Några försvinner, andra stannar kvar, ytterligare andra tillkommer.

Det är mycket värme och rå humor. Det är mycket styrka och kärlek. Det är mycket klokt och tänkvärt. Det är engagemang, det är vilja, det är mod. Men det är också en del dysfunktionella relationer, en del sorg, en del oro. Några tårar, några sorger, några problem att ta itu med. Varje helg, oavsett vilka som spenderat den tillsammans och oavsett vilken stämning som dominerat, avslutas bäst med Six Feet Under.

I gårdagens avsnitt hänger Claire, Edie, Anita, Russell och Jimmy i gårdshuset. De planerar auktioner, knarkar och blir kärvänliga. De målar på väggarna och sjunger med i Death Cab for Cuties Transatlanticism. Claire och Edie leker brödkavel i gräset. Det påminner rätt friskt om hur min bekantskapskrets umgås, bildligt och bokstavligt som att leka brödkavel, och det värmer mig att se. Lite förvånad är jag över att de lyssnar på Transatlanticism när de kommer närmare varandra - jag brukar nämligen lyssna på den när jag kommer bort från någon jag vill vara nära. Till det kan jag ju å andra sidan använda det smärtsamt smäk­tande soundtracket till Brokeback Mountain.

Familjen Fisher ordnar födelsedagsmiddag. Nate har slutat på familje­företaget och börjat jobba på ett hunddagis. Claire är hög och tycker att alla borde jobba med hundar. David har panikångest, Keith riskerar sin karriär för Davids skull, George är en anal tråkmåns, Ruth blir galen på en gömd nässköljningskanna som en symbol för alla hemligheter och Rico är otrogen mot Vanessa, som anar oråd. Brenda planerar att skaffa barn, grips av panik och trösthånglar med Nate. Dysfunktionellt.

Det känns, igen, som att dödas på nytt. Som en lika fin som oroande sammanfattning av den här och alla andra helger i mitt fantastiska liv. Som en spelplan på 30 rutor gånger 25 rutor med bara 10 minor på. Som om jag, om jag bara kunde sluta att klicka på minorna, skulle kunna ha det riktigt bra.

Veckans blogg (v 9, 2006)

De bloggar jag helst läser är de bloggar som har den bästa balansen mellan allmänintressant innehåll och personligt tilltal. De som lyckas skriva personligt och politiskt, de som skriver om viktiga saker på roliga sätt, de som blandar friskt från privatsfär och globalplan, de som käm­par och vill, de som känns sammanhållna hur disparata deras ämnen än är. De som skriver de bloggar jag önskar att jag själv hade skrivit, de är deras bloggar jag helst läser.

Utifrån det är det lätt att peka ut vilken blogg jag allra helst läser:
Det löser sig av A Girl Named Dick.

(Dessutom gillar jag alltid dokusåpornas begåvningsreserv Elyse Sewell.)

Re: Landskapsfunktionshinder

Min gåva till mitt land, mina Landskapsfunktionshinder, har genererat en del frågor jag gärna vill besvara.

Var det inte svårt att komma på alla?
Alla landskap, ja... Skitsvårt. Att spotta ur sig tjugofem landskap sexton år efter geografin i mellanstadiet är det svåraste jag har gjort i år.

Lappland har fått Celebral Pares, varför?
Jag är född i Lappland och det var just där och just då som jag blev det CP jag alltid kommer att vara.

Jag har två stycken invändningar. Den första bygger på att landskapet Härjedalen har fått Neurosedynskada som funktionshinder. Detta är ett funktionshinder som kommer att gå ur tiden med den generation som drabbades. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer det stolta landskapet Härjedalen att skamligt stå helt utan landskapsfunktions­hin­der. Min andra invändning är att den ständigt förbisedda gruppen synskadade inte står att finna på listan. Nog för att vi inte kan läsa vad det står, men ack, de finnes icke ens i blindskrift. Lös dessa båda knutar och ge Härjedalen det funktionshinder det förtjänar; synskada.
True that. Double true. Jag uppdaterar listan.

Landskapsfunktionshinder

Min kunskap kring landsskapssymboler har visat sig vara ringa. Jag visste att det fanns landskapsblommor och landskapsdjur och jag visste att Norrbottens blomma är åkerbär och att Västerbottens djur är stor­spov. Däremot hade jag ingen aning om den fulla vidden av land­skaps­symboler. Det finns:

Landskapsvapen, -djur, -blommor, -svampar, -fiskar, -stenar, -fåglar,
-insekter, -mossor, -äpplen, -grundämne, -stjärnor och -stjärnbilder.

Djuren listades av WWF, svamparna valdes ut i "samråd med svamp­vänner" och vilka äpplen som hör till vilket landskap avgjordes av Sveriges pomologigska sällskap. Det får mig att tro att det är mer eller mindre fritt fram att föreslå nya landskapssymboler och jag presenterar därför mitt första - och antagligen sista - bidrag till Svea rikes land­skaps­symboler: Landskapsfunktionshinder!

Landskap	Funktionshinder
Blekinge	Blödarsjuka
Bohuslän	Ryggmärgsbråck
Dalarna	Epilepsi
Dalsland	Multipel Skleros
Gotland	Psoriasis
Gästrikland	Amyotrofisk lateralskleros
Halland	Afasi
Hälsingland	Downs syndrom
Härjedalen	Synskada
Jämtland	Dövblindhet
Lappland	Cerebral Pares
Medelpad	Autism
Norrbotten	ADHD/DAMP
Närke	Reumatoid artrit
Skåne	Laktosintolerans
Småland	Hörselskador
Södermanland	Tourettes syndrom
Uppland	Stomi
Värmland	Whiplashskador
Västerbotten	Schizofreni
Västergötland	Astma
Västmanland	Fibromyalgi
Ångermanland	Dyslexi
Öland	Inkontinens
Östergötland	Diabetes

Jag behöver varken ekonomisk kompensation eller ens ära och berömmelse, att jag har fyllt detta uppenbara hål i floran av landskapssymboler skänker mig en inre frid som är belöning nog.