Leka brödkavel

Någon säger "Jag skulle kunna tända på dig, men varför skulle jag göra det när jag kan tända på någon annan?", får till svar att "den här gången behöver du inte betala 3.000:-" och sen knullar de en stund.

De somnar, vaknar, skiljs åt, återförenas, umgås med andra, till vilka de har något slags odefinierade relationer. Några köper sushi, andra köper pizza, alla skrattar åt Trigger Happy TV när en stackars oskyldig man jagas av en rasande folksamling klädd i djurdräkter.

Relationer liknas vid MS Röj med fler eller färre minor på en större eller mindre spelplan och den sämste spelaren är den som, liksom jag, går in i det med Pokémon-mentaliteten gotta catch 'em all. Oförtrutet klickar jag vidare tills alla minor har exploderat i mitt ansikte. En skickligare spelare avslutar sin omgång (efter att ha klickat på alla minor utom två) med den snyggaste göra slut-repliken i år: "Du kan inte använda mig så här; jag är ingen Skogaholmslimpa du kan hetsäta!"

Soffan är full av folk. Någon är ny, de andra är stamgäster. En kväll har tre av personerna sex i sängen, morgonen efteråt vaknar en av dem av att de andra två antingen har börjat om eller fortfarande håller på. En annan har sovit i soffan och varken hört de illa kvävda skriken eller ljudet av en möbel som studsar mot väggen. Frukost dukas fram, äts upp, städas bort. Några försvinner, andra stannar kvar, ytterligare andra tillkommer.

Det är mycket värme och rå humor. Det är mycket styrka och kärlek. Det är mycket klokt och tänkvärt. Det är engagemang, det är vilja, det är mod. Men det är också en del dysfunktionella relationer, en del sorg, en del oro. Några tårar, några sorger, några problem att ta itu med. Varje helg, oavsett vilka som spenderat den tillsammans och oavsett vilken stämning som dominerat, avslutas bäst med Six Feet Under.

I gårdagens avsnitt hänger Claire, Edie, Anita, Russell och Jimmy i gårdshuset. De planerar auktioner, knarkar och blir kärvänliga. De målar på väggarna och sjunger med i Death Cab for Cuties Transatlanticism. Claire och Edie leker brödkavel i gräset. Det påminner rätt friskt om hur min bekantskapskrets umgås, bildligt och bokstavligt som att leka brödkavel, och det värmer mig att se. Lite förvånad är jag över att de lyssnar på Transatlanticism när de kommer närmare varandra - jag brukar nämligen lyssna på den när jag kommer bort från någon jag vill vara nära. Till det kan jag ju å andra sidan använda det smärtsamt smäk­tande soundtracket till Brokeback Mountain.

Familjen Fisher ordnar födelsedagsmiddag. Nate har slutat på familje­företaget och börjat jobba på ett hunddagis. Claire är hög och tycker att alla borde jobba med hundar. David har panikångest, Keith riskerar sin karriär för Davids skull, George är en anal tråkmåns, Ruth blir galen på en gömd nässköljningskanna som en symbol för alla hemligheter och Rico är otrogen mot Vanessa, som anar oråd. Brenda planerar att skaffa barn, grips av panik och trösthånglar med Nate. Dysfunktionellt.

Det känns, igen, som att dödas på nytt. Som en lika fin som oroande sammanfattning av den här och alla andra helger i mitt fantastiska liv. Som en spelplan på 30 rutor gånger 25 rutor med bara 10 minor på. Som om jag, om jag bara kunde sluta att klicka på minorna, skulle kunna ha det riktigt bra.