2006-03-10

Brokeback-effekten

Efter tre guldgubbar på Oscarsgalan fortsätter homodramat Brokeback Mountain att locka biopubliken. Filmen går lite upp och ner på listan över de mest sedda, men den håller sig konstant på listans övre del och den enda rulle den egentligen är helt chanslös mot är Lilla Kycklingen (något som tyder på att heteronormativa föräldrar tyvärr fortfarande förhåller sig skeptiska till att män som har sex med män skulle kunna vara lämplig underhållning för barn). En sak skiljer dock Brokeback Mountain från biovårens övriga kassakor - dess påverkan på samtiden, den så kallade Brokeback-effekten, är både djupare och bredare än vad tidigare 2000-talsfilmer lyckats åstadkomma.

Det mest uppenbara är att de kläder som karaktärerna Ennis Del Mar och Jack Twist bär på i filmen imiteras i skyltfönster och av människor av alla de sort och slag. När riksdagens ungtupp
Gustav Fridolin satt i SVT:s morgonsoffa tidigare i veckan var han klädd i bekväma jeans, brett skärp i läder och en flanellskjorta över en vit t-shirt. På min arbetsplats har tidigare konservativt klädda män allt oftare dykt upp i cowboyrutiga skjortor och en snabb titt på resenärerna i Stockholms tunnelbana tyder på att såväl skodon som ansiktsbehåring anpassats för att bäraren ska likna Jake Gyllenhaal.

Brokeback Mountain, bild 1
Ett annat symptom på Brokeback-effekten är att en av mina vänner, en kvinnoidentifierad flata, nyligen gick miste om en hel föreläsnings peda­gogiska innehåll på grund av att hon "hetsade upp sig på gränsen till orgasm" inför åsynen av två heterosexuella män bland åhörarna. Att hon, som sällan attraheras av män, fick vrida ur sina trosor när hon kom hem, skyller hon helt och hållet på Brokeback Mountain och dess regissör
Ang Lee.

Skojare världen över har även de hittat sitt godis i Brokeback-påsen. Filmen
Fun with Dick and Jane har i många sammanhang fått kon­ver­gera med Brokeback Mountain när den bytt namn till Fun with Dick, No Jane och det tog inte lång tid innan bögporrfilmen Bareback Mountain nådde hyllorna längst in i den lokala videobutiken. Andra filmer och en del TV-serier har fått sin mer dolda (okej, i Sagan om ringen är den alls inte särskilt dold) homoerotik framhävd när de redigerats på nytt och försetts med texter, musik och repliker från Brokeback Mountain. Några exempel finns här.

Brokeback Mountain, bild 2
Ytterligare ett tecken på filmens stora inverkan på dess åskådare är att replikerna bitit sig fast och blivit en del av dagligt tal. På ett arbetsmöte jag deltog i besvarades en undran om vi skulle offentliggöra en kom­mande affär med "It's nobody's business but ours", en person jag träffar alldeles för sällan bräkte på telefon fram ett "Tell you what - the truth is... sometimes I miss you so much I can hardly stand it" och när min tillfällige sambo igår kom hem från en date med en tjej skällde jag ut honom med hela harangen:

"Tell you what, we coulda had a good life together! Fuckin' real good life! Had us a place of our own. But you didn't want it, Ennis! So what we got now is Brokeback Mountain! Everything's built on that! That's all we got, boy, fuckin' all. So I hope you know that, even if you don't never know the rest! You count the damn few times we have been together in nearly twenty years and you measure the short fucking leash you keep me on - and then you ask me about Mexico and tell me you'll kill me for needing somethin' I don't hardly never get. You have no idea how bad it gets! I'm not you... I can't make it on a coupla high-altitude fucks once or twice a year! You are too much for me Ennis, you sonofawhoreson bitch! I wish I knew how to quit you."

Den enda negativa kritik jag hittills hört filmen få (jag lyssnar inte på den kristna högern i USA) är att berättelsen består av 5 delar kärlek och 95 delar gråt och tandagnisslan. Det ligger onekligen något i det, men som självidentifierad bögcowboy kan jag intet annat än att torrt konsta­tera att det står i proportion till hur livet gestaltar sig för den som längtar tillbaka till berget.

6 kommentarer:

Emma sa...

"Kvinnoidentifierad flata". Jojo. Men inte lesbisk, glöm ALDRIG det.

Freddi Westerlund sa...

Jag ut svängarna lite för textens skull och jag tänkte att du nog skulle kommentera det. Jag ansträngde mig dock för att hålla dig anonym, men det har jag ju inte mycket för när du kommenterar med förnamn. Puss!

Anders Wallner sa...

Du har ju missat min kritik också - att den handlar om två handlingsförlamade jävla cowboys som inte får tummen ur röven och gör nånting åt sina miserabla liv.

Om nu deras kärlek var så enorm, varför inte ta sitt Texas-pick och pack och sticka till en lite homohyggligare delstat och bo där. Det känns väl bra mycket vettigare än att ses och sexa några ggr om året och slänga ur sig romantiska klyschor. Filmen avslutades för fan på 80-talet, i princip i nutid.

Men nej, istället sitter de kvar och fiser i varsin håla och tycker synd om sig själva. Tummen ner för Brokeback som rider på nån slags homosentimental våg som jag inte kan förlika mig med för 2 öre.

Freddi Westerlund sa...

Ja, det ligger det onekligen någonting i, men själv gör jag ofta likadant och jag har därför inga problem att förlika mig med det.

Freddi Westerlund sa...

Fick det här via mail från favoritkonsulten H:

"[...] jag förstår att du identifierar dig med BBM, men gå nu inte allt för mycket upp i den mörka och deprimerande sidan av filmen. Jag tycker den berättar en väldigt vacker historia där huvudpersonerna faktiskt får väldigt mycket av varandra också. Hur skulle deras liv varit utan varandra? Det kan man fundera på."

Anders sa...

Första timmen var tråkig, andra timmen var tragisk.