Att (inte) vilja ha

I måndags var jag hemma hos en vän jag aldrig tidigare varit hemma hos. Vi var några stycken som köpte med oss lokum (vi vägrar att kalla det turkish delight) och samlades för att diskutera de senaste ryktena kring den där nya queerklubben alla snart pratar om. Vännens hem är som gjort för dylika övningar.

Till att börja med: Det är ingen lägenhet, det är en ateljé. Den har stora fönster ut mot gården, stengolvet påminner om garaget i mitt föräldra­hem, det står ett badkar utslängt i rummet, en amerikansk flagga tjänar som dörrmatta, musiken pumpar, ljuset är som på en klubb, det hänger spraymallar och masker på väggarna, det står en groovebox på golvet, de få möblerna är låga. Jag frestas att ta till klyschor som kreativt kaos och jag romantiserar boendet som en konstnärlig kvart, ett centrum för tanke och skapande, som en plats där bra saker händer. Vilket det säkert också är.

Samtidigt slås jag hur olikt det är mitt eget hem. Jag bor i fina stads­delen, i en av de sista hyresrätterna, där allt är monotont och minimalt. Jag har inte mycket på väggarna, nästan allt är ljust, det hela är mycket nordiskt och jag har läst alldeles för många nummer av både Wallpaper och Bon. Mitt hem kan verka både kliniskt och andefattigt, säkert både stelt och sterilt.

Jag tänker att jag också vill bo i en kaotisk ateljé. Att jag också vill ha saker på golvet, saker över allt, liv i hela rummet. Sedan kommer jag på att det finns en anledning till att det ser ut som det gör hemma hos mig och att den anledningen är att jag själv har fått utforma precis hur det ska se ut. Jag tycker om att ha det så och mitt hem är också en konstnärlig kvart, ett centrum för tanke och skapande, en plats där bra saker händer.

Helst av allt skulle jag vilja bo som jag bor och ha vänner som bor som i ateljén. Strax därefter blir jag jätteglad när jag kommer på att det ju är just så det är.