Ett realistiskt äktenskap
Hans Regners äktenskaps- och partnerskapsutredning är just nu ute på remiss och sista dag för svar är den 15 januari 2008. Eftersom jag ska bidra till ett yttrande har jag tagit mig igenom de flesta av de hela 416 sidorna och tänkte därför passa på att dela med mig av min syn på de frågor som dryftas.
Jag kan i mina mest radikala stunder invända mot äktenskapet som sådant. Ett alternativ vore att avskaffa hela den traditionella formen av familjebildning och i stället låta alla sluta fria avtal om samlevnad med vilka de vill, oavsett antal och anledning. Äktenskapet är dock en populär och seglivad företeelse. Därför väljer jag här att backa några steg och bara ta ställning till det som faktiskt diskuteras i utredningen.
Internationella konventioner slår fast att rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet och sunt förnuft säger oss att könen på dem som ingår äktenskapet är ointressant för alla utom de lyckliga tu. Det registrerade partnerskapet har samma rättsverkan som ett äktenskap och det finns ingen civil mening med att bevara äktenskapet heteroexklusivt. Det skulle till och med kunna anses strida mot Regeringsformens intentioner om att samhället ska verka mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
En vanlig invändning är att samkönade äktenskap inte är reproduktiva. Dummare argument är svåra att spåra – barnafödande är inte ett krav för att ingå äktenskap, många som inte kan få barn gifter sig ändå och homosexuella är inte per definition infertila. En annan vanlig invändning är att det beramade barnperspektivet skulle innebära ett hinder, men vem som helst som träffat barn eller föräldrar vet att goda relationer är långt viktigare än kön och rättsliga samlevnadsformer.
När det gäller formerna för ingående av äktenskap finns det detaljer att fundera över. Den naturliga ordningen för en sekulär liberal vore att endast tillåta att äktenskap ingicks civilt, för att var och en sedan skulle stå fri att fira det hela med valfri ceremoni i ett trossamfund eller annat sammanhang. Det skulle också tydliggöra att äktenskapet är ett rent civilrättsligt förhållande samt att staten står neutral inför kyrkorna.
Å andra sidan skulle det ofta innebära ett dubbelt förfarande och opinionen är tydlig – de flesta vill ha möjligheten att ingå äktenskap i ett religiöst sammanhang. Dessutom skulle det nuvarande borgerliga systemet inte kunna hantera alla vigslar. Jag tycker därför att det är rimligt att tills vidare behålla trossamfundens vigselrätt.
Då uppstår frågan om religiösa vigselförrättare ska ha möjligheten att vägra viga ett samkönat par. Mitt svar är ja. Dels handlar det om religionsfrihet, dels handlar det om att det ska mycket till innan jag kan tänka mig att tvinga någon att handla i strid med egna övertygelser. Dessutom förstår jag inte varför någon skulle vilja vigas av någon som inte vill viga dem. De som säger annat strider för stridens skull, inte för att de egentligen vill vinna.
Det frestar mig som sagt att genomföra mer genomgripande förändringar av äktenskapet, till exempel att helt avskaffa det i dess nuvarande form, men om jag ska fortsätta att hålla mig till en mer pragmatisk syn: Könsneutrala äktenskap är ett välkommet steg på vägen mot ett samhälle där varje individ tillåts leva i enlighet med sina egna önskningar.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Hans Regner, Könsneutralt äktenskap, Politik, Registrerat partnerskap, HBT, Äktenskap
