När jag hör den vänstern skandera "Go home!" åt Condoleezza Rice slår det mig att det är första gången jag hör det sedan de samlades för att skandera "Go home!" åt baltiska arbetare. Tänk att det alltid är någon som ska skickas hem för att allting ska bli bra igen.
(EDIT: Två själar, en tanke: Fredrick Federley.)
Den som redan tröttnat på att följa mig på Twitter kan nu roa sig med att göra det på Jaiku också/istället: http://fredrikw.jaiku.com/.
Århundradets i-landsproblem måste vara att miljonärsmagasinet Connoisseur inte längre vet vilka de ska skicka tidningen till. Publikationen utkommer fyra gånger per år och läsa får den göra som antingen har en förmögenhet på minst 5.000.000 kronor eller tjänar minst 1.200.000 kronor per år. Det problem som uppstått beror på att förmögenhetsskatten avskaffats, varför det inte längre kommer att finnas någon tillförlitlig statistik över landets rika, berättar E24 och DI.
(Samtidigt, på Vasagatan i Stockholm, har polisen spärrat av allt som går att spärra av. De har till och med lagt krypskyttar på taken och allt detta för att garantera säkerheten när den fria världens drottning och överbeskyddare, USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, besöker huvudstaden. Det skapar också några nya i-landsproblem, som att jag tvingades sätta mig in i hur palestinier känner sig när de har svårt att ta sig till arbetet. En stressad polisman ropade "Rör på benen!" efter mig när han lät mig passera ett avspärrat övergångsställe. Jättekul!)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Connoisseur, Funktionshinder, Förmögenhet, Förmögenhetsskatt, Förmögna, I-landsproblem, Palestina, Poliser, USA
Jag fick under min medverkan i Kvällspasset i torsdags frågan om vilken som är min favorit från Eurovision Song Contest genom tiderna. Ett enkelt val, tycker jag, eftersom ingen kan mäta sig med France Gall, som vann för Luxemburg i Italien 1965 med Serge Gainsbourgs sköna låt Poupée de cire, poupée de son.
Senare lade jag märke till att det är en ståndpunkt jag delar med Per Gudmundson och det tarvar naturligtvis eftertanke. Finns det objektiv kvalitet i schlagermusik, är Gainsbourg/Galle tidlösa eller har jag plötsligt blivit 300 år gammal? Nästa gång jag och Per dricker öl tillsammans vet jag vad som står längst upp på dagordingen.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Eurovision Song Contest, France Gall, Kvällspasset, Per Gudmunson, Poupée de cire poupée de son, Radio, Schlagerfestivalen, Serge Gainsbourg
Problemet med att först lyssna på Public Service och sedan på Ekots lördagsintervju, är att det om möjligt blir än mer förtvivlat svårt att ta Marita Ulvskog på allvar.
I kväll ska jag och Anna Hellgren slänga käft i Kvällspasset i P3 igen.
Programmet sänds som vanligt från Göteborg (ett gruppboende för efterblivna fiskare, som min vän Magnus skulle ha sagt) och jag är som vanligt med på länk från ett vid den tiden öde radiohus i Stockholm. Nytt för dagen är att Anna inte sitter med programledaren Johan Hilton i Göteborg (där jag bara sätter min fot om någon bokar in mig på penthouse-sviten på Avalon), utan med mig i Stockholm.
Jag ser fram emot att träffa Anna för första gången och jag tycker att det är lättare, bättre och roligare att debattera med någon som man kan ha ögonkontakt med.
Någon risk för handgemäng anses inte föreligga.
Vi kommer att diskutera miljöpartiet samt rädslan för ryssen. Precis som alla andra gånger är det klockan 18:30 som hela härligheten tar sig ut i etern.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Jag har fått min argaste bloggkommentar hittills (om man bortser från de regelrätta hot som lite då och då dyker upp i min e-post, förstås). Det är signaturen "Tom of Finland" som skriver:
"Det bästa med att vara 'queer' och liberal är att när man får stryk på stan för att man helt jäval [sic!] dum i huvudet bortom alls [sic!] sans och vett är att det inte räknas, utan att man får stryk för att man är queer=smygbög. Så kan man fortsätta att vara en komplett jubelidiot utan att behöva ta åt sig ett dugg."
Tom är faktiskt inte helt fel ute. En enda gång har jag brottats ner mot en motorhuv och hotats med stryk. Det skedde, som Tom mycket riktigt misstänker, inte med hänvisning till att jag skulle vara helt jävla dum i huvudet, utan med förklaringen att jag "ser jävligt bögig ut i ansiktet".
En quasi-skillnad är dock att de som hotat mig på stan var nazister, medan de som hotar mig online är vänsterextremister, eller förlåt, jag menar "autonoma".
Tidigare i år har jag tappat förtroendet för regeringen, bestämt mig för att inte rösta i nästa år och till och med slutat drömma om en framtida romans med ett mer frihetligt miljöparti. Nu ser det trevligt nog ut som om jag får anledning att åtminstone hoppas lite igen. Alliansen och miljöpartiet, som nyligen sidsteppade sossarna i frågan om arbetskraftsinvandring, har nämligen enats om en ny grundlag. Om detta berättar fem företrädare på DN Debatt och vilken berättelse det är! Jag har svårt att komma ihåg när jag senast var så genuint sprallig inför ett politiskt utspel; det här är definitivt det närmaste en våt dröm en liberal statsvetare som jag kan komma (no pun intended).
Rättighetsskyddet ska förstärkas med ökad lagprövning, vilket borde vara en självklarhet för varje liberal demokrati äldre än fosterstadiet. Likaså ska skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna stärkas i syfte att garantera integritet och rättssäkerhet. Även det är en utmärkt idé, särskilt i dessa FRA-dagar.
Det lokala självstyret förstärks, vilket flyttar politiken från huvudstadsområdet till bostadsområdet. Spärrarna tas bort från personvalet, vilket flyttar makten från partierna till väljarna. Skilda valdagar införs, vilket flyttar fokus från riksdagen till kommunerna. Regeringen ska prövas i riksdagen, vilket flyttar taktpinnen från den tidigare stadsministern till folkets nya representanter.
Och så där fortsätter det över hela artikeln. Och jag tror knappt mina ögon. Det här, mina vänner, är liberal politik. Det är dessutom, faktiskt, grön politik. Kärleken har inte rostat, Peter Eriksson! Jag är din om du vill ha mig (åtminstone för en natt per år).
Det enda jag oroar mig för är att miljöpartiet inte ska mäkta med att driva linjen hela vägen ut. Det finns nämligen ett parti som inte vill försvara medborgarna från politiken, inte gärna ser att väljarna granskar kommunalpolitiken när det är dags för val, och som vägrar att låta någon annan än den egna organisationen utse vilka politiker som ska väljas. Det partiet heter socialdemokraterna. Med detta parti ska miljöpartiet samarbeta under nästa mandatperiod och det kan, som min kollega G skulle ha sagt, "bli dålig stämning" om miljöpartiet dessutom ska fatta grundlagsbeslut med alliansen både före och efter ett riksdagsval.
Men i dag skiner solen och hoppets knoppar spricker ut i blom, så det får bli ett senare bekymmer. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta igen. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta på ett alliansparti igen. Jag kan tänka mig att göra vad som helst för att hålla socialdemokraterna borta från makten länge nog för att detta underbara stycke politiska historia ska bli verklighet.
Det här är en önskelista som jag aldrig tordats skicka ens till tomten. Det här är allt jag någonsin trott på och mer än vad jag vågat be om. Det här är en revolution och den allra bästa på mycket, mycket länge.
Viva la revolución!
Intressant? Mer hos Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Grundlagen, Grundlagar, Grundlagsutredningen, Liberalism, Miljöpartiet, Personval, Politik, Socialdemokraterna, Valsystem
Tack vare Facestat och ett unikt samarbete mellan Dyslesbisk och Åsiktstorped kan vi nu avslöja sanningen om våra partiledares persona. Vi har delat upp (det mycket betungande) arbetet mellan oss och Mickes granskning av den ytliga högern hittar ni här. Själv har jag tagit mig an den spacklade vänstern.
Gemensamt för alla fyra är att de är vita, gifta, nyktra och inte ett dugg roliga. Lars väger som sagt mest, Peter är minst intelligent och Maria är yngst, snyggast och mest pålitlig. Lars och Mona har bättre ekonomi än Peter och Maria, medan Maria och Lars är mer konservativa än Mona och Peter. Den svenska vänsterflygeln: Ett gäng tråkiga nykterister.
Som bonus kan nämnas att Jimmy Åkesson (sd) beskrevs som en grön, grotesk och överviktig klumpfot som hänger med en åsna. Det kan å andra sidan bero på att jag i brist på en snygg pressbild på Åkesson laddade upp ett foto på ett träsktroll.
Intressant? Mer hos Åsiktstorped.
Andra bloggar om: Facestat, Jimmy Åkesson, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Utseende
De senaste dagarna har jag tillbringat på en guppande segelbåt i det turkosblå vattnet utanför Kroatiens kust. Arbete, sol, bad, fest och turism under en alldeles, alldeles underbar konferens. Jag spelar i världens bästa lag, så det är alls inte konstigt att jag redan saknar att få umgås så mycket med de andra lirarna.
Jag hann aldrig blogga om det, men trogna läsare av mitt Twitter-feed missade knappast att jag var med i Kvällspasset i P3 igår igen. Jag pratade om Israel (Vad vill du ha för lösning på konflikten? En fredlig), kulturpolitik (det är väl bara bra om den kultur som faktiskt efterfrågas får stöd?) och spelmonopolet (riv det, men bygg inte nya regleringar). Jag var inte riktigt på topp, men jag tyckte ändå att det blev ganska bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Hos Johan Ingerö ser jag att Svensk-Kubanska föreningen "är helt självförsörjande", men ändå "skall söka bidrag som vi är berättigade till, dock utan att göra oss bidragsberoende".
Själv lämnade jag in min självangivelse natten till i dag. Det känns hoppfullt att jag inte betalt in dessa hundratusentals kronor skatt till ingen nytta. Det känns tryggt att de precis som jag vill går till de som verkligen behöver det.
Nu hade jag i och för sig kanske hoppats på att de behövande var andra än diktaturkramande kulturföreningar med stark ekonomi, men vem är jag att fatta sådana fördelningspolitiska beslut?
Gamla (o)hederliga Folkhälsoinstitutet presentar nu en genomgång av forskningen kring kopplingen mellan låg social status och ohälsa, rapporterar DN. Risken för depression är tre gånger så hög bland män som saknar ekonomiska tillgångar. Det låter troligt och jag skulle tro att orsakssambandet går åt båda håll: Den som inte har pengar blir lättare deprimerad och den som är deprimerad har svårare att skaffa pengar.
I sig är det dock varken bristen på pengar, låg utbildningsnivå eller låg status som orsakar depression. Sven Bremberg på Folkhälsoinstituet förklarar:
"Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår."
Även det låter högst rimligt och Folkhälsoinsitutets genomgång är heller inte den första rapport som slår fast att handlingsfrihet, möjlighet att påverka den egna situationen, skapar välmående. Det är ändå läge att spänna fast säkerhetsbältena, ty i Brembergs slutsats bjuder han på en tankevurpa som blottar Folhälsoinsitutet som propagandaproducent:
"En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade."
Say what? Poängen med studien var ju, som Bremberg själv påpekade, att det är handlingsfrihet som gör människor lyckliga, inte den brist på pengar som är det höga skattetryckets naturliga följd. Den svenska förmögenhetsfördelningen är så jämlik att alla utom en liten fraktion galet rika människor är beroende av nästa månadslön, så det är inte konstigt om många är deprimerade. Om Folkhälsoinsitutet menar allvar med studien borde de rekommendera regeringen att fördela de offentliga rikedomarna till folket, sänka skatten och se till att alla får mer pengar att röra sig med.
Intressant? Mer hos Folkkapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Depression, Ekonomi, Folkhälsa, Folkhälsoinstitutet, Frihet, Hälsa, Kapitalism, Politik, Sven Bremberg
"Den första maj 1886 demonstrerade strejkande och frihetligt organiserade arbetare, för införandet av 8 timmars arbetsdag, på torget Haymarket i Chicago. När polisen med våld försökte skingra demonstranterna uppstod tumult och flertalet demonstranter dödades och ännu fler skadades. Utöver detta fängslades och bötfälldes flera organiserade arbetare i något som enbart kan beskrivas som ett justitiemord."
"Flertalet", alltså de flesta, dödades. "Ännu fler" skadades. Alltså dödades fler än hälften en ännu större andel skadades. De skadade var alltså fler än de som dödades och de som dödades var fler än hälften. Redan här har fler än de som närvarade dödats eller skadats, men det blir värre: "Utöver detta fängslades och bötfälldes flera". Den snällaste av läsningar ger vid handen att de som skadades dessutom fängslades och bötfälldes, men Nilssons återgivning går inte ihop ens om man fängslar och bötfäller de redan dödade.
En lapsus kanhända, men det säger en del om hur vänstern återger historiska händelser med den revision som bäst stöder den egna ideologin. Händelserna på Haymarket-torget är utan tvekan en tragedi, men när Nilsson tog i så att matematiken sprack glömde han passande nog att återge en del annat: Kalabaliken utbröt sedan en bomb kastats mot polisen och dödat en polisman och skadat andra poliser; på flygbladen som delats ut innan demonstrationen stod det "Workingmen Arm Yourselves and Appear in Full Force!"; sju polismän dödades; åtta av demonstranterna dömdes senare för mord.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens konflikt, Första maj, Haymarket Square, Historia, Historierevisionism, Jesper Nilsson, Magnus Andersson, Matematik
