Precis hur bra som helst
Det är något visst med de där trakterna; det är till exempel bara på norrländska dialekter man kan låta glad när man säger "vi kommer att dö" och fortfarande mena det.
Jag längtar nästan aldrig dit, men jag är nästan alltid där. På vägen mot Norsjö i David Sandströms bil. På en äng med Hardy Nilsson. I Jakob Hellmans pojkrum, med händerna i Per Wikstens hår. Mörbultad under Josephine Forsmans trumstockar tills ögonen står ut som på Andreas Mattsson. Med dialekten i munnen, rösten i näsan och ett omåttligt intresse för hockey i min hand.
Efter några utsocknes äventyr med The Knife och Raymond & Maria är jag hemma igen. Bättre än Säkert! blir det antagligen inte i år.
Andra bloggar om: Musik, Norrland, Säkert!
4 kommentarer:
I like!
Måste säga att jag älskar namnet på din blogg. :) Det är coolt.
Jag tyckte att Säkert!-skivan bara var "sådär".
Äh, då är du inte från Norrland.
Skicka en kommentar