Jag och Anna Hellgren diskuterar aborter och Rickard Palm (dock ej relaterat till varandra, vad än det är SVT håller på med) i det lika stående som enastående inslaget Nyhetsremissen i Kvällspasset i P3 klockan 18:30 i kväll. Som en extra service till våra lyssnare har jag lovat programledaren Henrik "I'm the only gay from Kristinehamn" Torehammar att jag ska bära cowboyhatt i studion.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Om du är ung, hipp och liberal (speciellt om du lyckats kombinera de senare två, grattis!) är det nu hög tid att söka till Stureakademin. Sista ansökningsdag är den 1 december och söker gör du här.
SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.
Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.
Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.
Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.
Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?
(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg
Riksrevisor Eva Lindström riktar skarp kritik mot regeringens (och den förra regeringens, mind you) fiskepolitik och det med rätta - en näring som behöver en miljon bidragskronor och nästan en halv byråkrat per utövare är helt enkelt inte längre en näring.
Det finns en överkapacitet i det svenska fisket och det leder till utfiske, bidragsslöseri och miljöförstöring. Samhällets stöd till fisket motverkar den nödvändiga strukturomvandlingen. Yrkesfiskarna lockas knappast att lägga ner bara för att kunna casha in skrotningsbidraget när de, om de fortsätter fiska, kan njuta av strukturstöd, förmånlig a-kassa, bidrag vid fiskestopp och befrielse från energi-, koldioxid- och svavelskatterna. Alla som inte är yrkesfiskare får därmed betala dyrt för att de som är yrkesfiskare ska kunna fortsätta att fiska för mycket och samtidigt förstöra miljön. Låter det synnerligen idiotiskt? Det är det också.
Riksrevisionens granskning är därför varmt välkommen, Eva Lindströms debattartikel likaså, men en sak bli jag bara inte klok på. Varför talar Lindström hela tiden om att överkapaciteten ska minskas? Den borde naturligtvis förintas. Att det finns en utdöende yrkesgrupp som blivit fena på att fiska efter statliga stöd är tydligt och slutsatsen är solklar: Yrkesfiskare är hala skattesmitarålar som offrar miljön medelst trålande efter bidrag som det är hög tid att de torskar. Allt annat vore ett riktigt bottennapp.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Eva Lindström, Fiske, Riksrevisionen
Bo Rothstein, professor i det inte-så-ädla författandet av uppmärksamhetsskapande debattartiklar, har än en gång funnit anledning att lämna universitetens mörka korridorer för att basunera ut sina nyfunna rön till den kunskapstörstande befolkningen. Den här gången är det Göteborgs-Posten som har den äran när professorn vill berätta för oss om att han minsann visst läst bloggar, men inte tyckt om det. Han beskriver det som att öppna på locket till en kloakbrunn.
Metoden lämnar en del övrigt att önska. Rothstein har nämligen valt att utifrån tre personliga erfarenheter av bloggar extrapolera sina fynd till en bila stor nog att dekapitera allt som har med bloggar och bloggare att göra. Som värst blir det när han utsätter den ack så skicklige Mattias Svensson för ett riktigt lumpet påhopp - ett lösryckt citat (som dessutom egentligen är en fyndigt funnen sarkasm av klass) används för att ogiltigförklara en fullödig och välförfattad text.
Självklart finns det urusla bloggar, idiotiska kommentarer och både en och annan komplett galen nätdebattör, men dessa är det ju ingen vettig människa som bryr sig om. Än mindre förtar det glädjen i att njuta de mest ambitiösa skribenternas verk. Att gräva fram de värsta exemplen som tänkas kan - eller goda sådana och framställa dem i förljugen dager - är knappast hederligt.
Lite som om någon skulle roa sig med att avpolletera hela forskarkåren genom att försöka hitta någon enstaka förekomst av fullkomligt trams bakom fasaden av en akademisk titel. But let's not go there.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Bloggare, Bo Rothstein, Mattias Svensson
Efter ett kortare uppehåll är jag tillbaka i Nyhetsremissen i Kvällspasset i P3. Jag och Cecilia Verdinelli ska tala om så förhoppningsvis vitt skilda ämnen som djursex och Barack Obama, samt så klart någon liten bortglömd nyhet och något att reta den andra med.
Cirka klockan 18:30 och en halvtimme framåt.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Unibet erbjuder just nu 100 procent avkastning på pengar som satsas på borgerlig seger i valet 2010. Efter en kortare genomgång av 1) alternativa kapitalplaceringar och 2) Mona Sahlins förmåga att skapa trovärdighet för sig själv som en framtida statsminister för en röd-grön-grå regering, kan jag konstatera att det är läge att gå all-in.
Aftonbladet ger sig på att definiera en helt ny fattigdomsgräns.
"Helena, 35, har drabbats hårt av krisen... – Jag tror att vi står inför en ny 30-talskris, säger hon till aftonbladet.se... – Innan hade vi alltid minst två eller tre brödsorter. I dag gäller det att dela upp och frysa ner, inte slänga i onödan... Maten har blivit dyrare och barnens fondsparande har minskat kraftigt i värde...
I tre år har de lagt undan till Thailandsresan. Till jul bär det av. Men glädjen är delvis borta. Den svagare kronan har gjort resan mycket dyrare än beräknat. – Charmen försvinner på något sätt när man ska vara livrädd för vad som kommer att hända med kronan."
Fattig är alltså den som ser sina barns fondsparande minska i värde och bekymrar sig för kronkursen på vägen till semestern i Thailand.
Jag kan hålla med om att den nya fattigdomsgränsen är bra mycket mer inkluderande än Världsbankens hårda bud om en dryg köpkraftdollar per dag, men hur ska den nya gränsen appliceras i länder vars befolkning inte verkar ha något intresse av att fira jul i Khao Lak?
Intressant? Via Erik Svansbo.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Bröd, Fattigdom, Semester, Världsbanken
Med tanke på att Liberati är nybildat och slutet är det alls inte konstigt att såväl nyfikenheten som misstänksamheten inför Liberati är stor. Se bara hur annars såta vänner som Blogge och Louise halvt om halvt hamnar på kant med varandra, eller hur mina egna vänner Mattias, Anders och Maria bekymrar sig. Nåja, av så skarpa och luttrade hjärnor väntar jag mig inte annat än avvaktande skepticism i ett sådant tidigt skede, men jag kan ändå tycka att jag anar missförstånd och ett väl förhastat avfärdande.
Anders Wallner framställer till exempel Liberati som Folkpartiets förbund för liberaler, andra tror att Liberati är Folkpartiets förbund på internet, men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. Över hälften av oss i Liberati är inte medlemmar i Folkpartiet och de flesta i den dryga halvan har inga som helst planer på att någonsin bli det. Några av de tongivande namnen (Bard, Lindberg) är förvisso folkpartister, men många andra - minst lika tunga - är det inte. Det som förenar oss är att vi vill påverka den liberala kompassen i svensk politik och att vi tror på att vi kan åstadkomma det genom att arbeta utanför partipolitiken, på andra sätt än vad partierna gör. Sedan ska det erkännas att många av oss har ett gott öga till vad Folkpartiet skulle kunna vara, men jag vågar också säga att inte en enda av oss är nöjda med vad Folkpartiet just nu är. Jag gissar dessutom att många i Folkpartiet känner likadant för Liberati och det är gott så.
Egentligen tycker jag att det är en mindre intressant diskussion. Liberati är inte ett parti, inte ens en del av ett parti, och mitt engagemang i Liberati är inte partipolitiskt. Att mina vänner utanför Liberati ställer sig både frågande och skeptiska till vad Liberati är, vad Liberati ska göra och hur Liberati fungerar tycker jag ändå är lika hälsosamt som välkommet. Jag ser fram emot att bjuda in er till våra öppna arrangemang och jag tror att ni kommer att uppskatta det. Jag är nämligen säker på att Mattias, Anders och Maria kommer att tycka att världen blivit lite bättre och lite roligare när Liberati tagit plats i den.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard, Anders Wallner, Blogge Bloggelito, Camilla Lindberg, Folkpartiet, Liberati, Louise Persson, Maria Ferm, Mattias Svensson
I dag skriver jag och Alexander Bard på SVT Opinion och mitt namn är ett av flera i Metros politiska bloggspecial.
I det nya numret av magasinet Neo kramar jag vård oavsett regi under den varma rubriken Därför älskar jag landstinget: "Kompisarna fick cyklar från cykelaffären, Fredrik Westerlund fick sin från landstinget. Och vad var problemet med det?"
Neo är som vanligt en förstklassig form- och läsupplevelse, bland annat i Billy Rimgards berättelse om en övervakad far. Dessutom skriver mina vänner Mattias Svensson (om att vänstern är kass på klass) och Helena Sandklef (om politisk prutthumor).
Allt detta som pikanta kryddor till numrets huvudrätt, en magstark historia om både ett och annat troligt scenario att utspelas efter nästa val till riksdagen. Smaklig spis...
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Billy Rimgard, Helena Sandklef, Magasinet Neo, Mattias Svensson, Tidningar
Ledarredaktionerna på UNT och SvD festar gott på popartistens Timbuktu och hans slentrian-vänster-åsikter kontra hans inte-läst-tidningen-kunskaper och hans leva-som-man-inte-lär-leverne. Och visst är det roligt.
Timbuktu har nämligen ett och annat att säga om alliansen:
"Timbuktu är arg. På alliansen. Han förklarar att 'Malmö är en fruktansvärt våldsam stad. Den 'nya' svenska modellen är en hård marknadsekonomi i stil med USA, och Malmö ligger längst fram i den utvecklingen, tyvärr'. Därför ska han 'göra allt (han) kan' för att avsätta alliansen."
Problem nummer 1: Den "fruktansvärt våldsamma staden" Malmö styrs inte av alliansen, utan av socialdemokraterna, som med undantag för två korta mandatperioder haft makten i Malmö sedan allmänna val infördes i Sverige.
Problem nummer 2: Bilden ovan, som kommer från sajten Ahabingo, visar en strålande glad Timbuktu i full färd med att njuta alla de goda frukter "den hårda marknadsekonomin" erbjuder honom.
Timbuktu är naturligtvis inte ensam om att forma sina åsikter utifrån slentrian och själv leva näst intill tvärt emot den egna predikan om hur andra bör leva. Det gör säkert jag också ibland, men det finns de som är värre: Al Gore, som fick fredspriset för sitt arbete med klimatfrågan, bor i ett gigantiskt och synnerligen välutrustat hus vars miljöpåverkan är katastrofal - eller åtminstone långt mycket värre än det faktiskt riktigt energisnåla bygga George W Bush kallar sitt hem.
Många är pigga på att diktera villkoren för andras liv, men själva skulle de aldrig drömma om att göra samma anpassningar i den egna vardagen. Den som försvarar en stor offentlig sektor ser inget samband till det egna skattefusket, den som vill begränsa flygandet bryr sig inte om den egna solresan och den som säger sig värna om proletärer i alla länder tycker sig kunna göra det genom att ropa "Go home!" till några nyanlända gästarbetare.
Mänskligt, kanhända, men på vilket sätt tar man mest ansvar: Genom att låta ens leverne tala eller genom att först tycka och sedan hyckla?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ahabingo, Al Gore, Alliansen, George W Bush, Hyckleri, Kapitalism, Malmö, Musik, Politik, Socialdemokraterna, Spel, Timbuktu
Min mycket begåvade vän Helena Sandklef lyfter fram två citat som tål att läsas tillsammans med bäring på den finans- och fastighetsbubbla vi sett växa och börja spricka både i USA och i Sverige:
"The dream of homeownership should be attainable for every hardworking American. That's what we want. In this act of Congress I'm going to sign, the regulations that I hope are finalized soon will help thousands of families fulfill the dream." (President George W. Bush; Signing of the American Dream Downpayment Act Department of Housing and Urban Development Washington, D.C., December 2003.)
"En stor del av vår ekonomi bygger på investeringar för lånade pengar. Vi socialdemokrater bröt ny mark med bolåneinstitutet SBAB som har pressat ner boräntor så att vanligt folk kan förverkliga sina bostadsdrömmar. "(Motion 2008/09:C440, Carina Moberg [s])"
Det där med SBAB är ju onekligen väldigt intressant. Ett stort problem är att räntorna varit så låga att utlåningen skenat i väg och allt som finns att backa upp krediterna med är fastigheter som stigit i pris allt eftersom det blivit billigare att låna när räntorna sjunkit.
Statliga kreditbolag kan ta oerhört stora risker och sätta ett helt lands ekonomi ur spel. I fallet SBAB är det till och med deras uttalade politiska uppdrag: Sätt en prispress på bolån så att fler har råd att låna mer. SBAB gör detta genom låga räntor, slopat bostadsrättstillägg, kontantlån till hela handpenningen och skrotat topplån. Samt genom att bjuda nya kunder på pizza vid flytten.
Enligt Per Nilssons rapport SSAB, ett svenskt Freddie Mac? är det en stor del av förklaringen till varför bostadspriserna ökat och utlåningen varit alltför frikostig. Jag är benägen att hålla med, om än det knappast är hela sanningen. Ett statligt bolåneinstitut som sätter låne- och bostadsmarknaden ur balans känns dock som en allmänt dålig idé.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Carina Moberg, Ekonomi, Finanskrisen, Freddie Mac, George W Bush, Helena Sandklef, Per Nilsson, Politik, SBAB
För några månader avslöjade SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att det är han som är mannen bakom signaturen Tryffeln i det liberala samhällsmagasinet Neo. Det är därför lite roligt att upptäcka att han redan ett och ett halvt år tidigare gav sig själv rätt i en hänvisning till den egna pseudonymen.
Bemanningsföretaget Manpower har två annonser på ett tema: ett litet barn som i den ena annonsen säger "Pappa, kom hem" och i den andra "Mamma, kom hem". Under bilden finns en text som talar om hur svårt det kan vara att lägga det berömda livspusslet. Den ena av annonserna, den med "Mamma..." har av det ymnigt namngivna Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) fällts för att vara "en tydlig schablon av könsrollerna och både otidsenlig och nedvärderande".
Att Manpower utmålat både pappan och mamman som föräldrar innebär alltså att utmålandet av mamman som förälder är könsdiskriminering; att mamman kan vara förälder är nedvärderande även om pappan är förälder även han. Många är gångerna då jag funderat över ERK:s roll och funktion, men nu har jag plötsligt lätt att bestämma mig: Lägg ner ERK och släpp den sexistiska reklamen fri!
Jag ogillar sexism och alla former av diskriminering, men jag älskar yttrandefriheten (och i det här fallet: det sunda förnuftet) mer och jag betror mina medmänniskor med förmågan att själva avgöra vad som är oetisk reklam. Låt annonsörerna utforma sina budskap precis som de vill, så kan konsumenterna sedan fälla sina egna domar genom det mest effektiva styrmedel som någonsin skapats - valet att välja av vilka man köper sina varor och tjänster. Om det mot förmodan skulle finnas någon utanför ERK som uppfattar Manpowers annonser som sexistiska föreslår jag att denne inte anlitar Manpower.
Intressant? Via SvD:s Ledarblogg, Johan Ingerö och Resumé.
Läs även andra bloggares åsikter om Diskriminering, ERK, Manpower, Marknadsföring, Sexism, Yttrandefrihet
Att den svenska spelpolitiken, och speciellt kampanjen Spela lagom, är ett hyckleri av stora mått har jag skrivit om tidigare (bland annat här, här och här). Jag har därför alltid välkomnat de privatägda bolagens, och då särskilt Douglas Roos och Ladbrokes, uppkäftiga kampanj mot Svenska Spels monopol. Få saker gör mig därmed så glad som att Unibet, med den tidigare fängslade Petter Nylander i spetsen, nu utmanar Margareta Winberg, Anders Borg och alla andra som sover gott med Svenska Spels pengar i madrassen.
"Det fanns en tid, innan Unibet, när Svenska Spel inte behövde bry sig om uppstickare. Då var det ingen som pratade om spelmissbruk, ansvar, åldersgränser eller spela lagom-kampanjer. Konkurrensen från företag som Unibet har tvingat Svenska Spel att ta mer ansvar, men fortfarande tillåts till exempel minderåriga att spela och sälja vissa av Svenska Spels produkter.
I Sverige har över 2 000 krogar och pizzerior tillstånd att erbjuda spel på statens enarmade banditer, Vegasmaskinerna. Samtidigt förbjuds Unibet, ett börsnoterat bolag som uppfyller hårt ställda krav i sina spellicenser och som arbetar aktivt med spelansvarsfrågor, att ansvarsfullt verka i Sverige. Jag får det inte att gå ihop."
Som en tjusig parodi på just Spela lagom-kampanjen lanserar Unibet sajten Hyckla lagom! Där listas tio myter om spelmonopolet, en faktabank, filmer om Svenska Spels verksamhet, Unibets bästa argument mot den politik som förs samt en programförklaring som väl sammanfattar min syn på saken.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Douglas Roos, Hyckla lagom, Ladbrokes, Margareta Winberg, Petter Nylander, Politik, Spel, Spela lagom, Spelmonopolet, Unibet
Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har som bekant ingått äktenskap och de är just nu på bröllopsresa medelst tåg. Det må vara hänt att en sådan resa inte står för några större utsläpp av växthusgaser, men avgaser tunga av politisk galenskap står som en fet fondvägg (a.k.a. Göran Johansson) bakom de lyckliga tre.
Om Ford går i konkurs bör staten ta över Volvo, lyder ett budskap. Tanken är att om Volvo inte tillverkar bilar som människor vill köpa, ska staten se till att människorna både vill, kan och ska köpa bilarna i alla fall. Exakt hur det ska gå till är ännu lika oklart som Vänsterpartiets roll i det samarbete de inte är med i, men jag har ett förslag:
Staten kan ordna ett lotteri, typ som Bingolotto, i vilket lyckliga medborgare kan vinna en Volvo. Till skillnad från Bingolotto ska statens lotteri inte dela ut fem bilar, utan några tusen fordon, varje kväll. Till slut har alla svenskar en egen Volvo och med en sådan tillväxt och välståndsökning torde såväl Volvos som statens finanser blomstra.
Ett annat förslag från den rödgröna gödselhögen är att banker som får statligt stöd ska bör ge arbetslösa en frist, så att de inte behöver gå från hus och hem. Här är idén att om staten är schyst mot bankerna, måste bankerna vara schysta mot kunderna. Detta genom att staten först ska rädda de banker som gjort dåliga affärer för att bankerna sedan ska rädda de låntagare som skuldsatt sig i högre utsträckning än vad de klarar av. Nu har jag i och för sig inte mer än en grundkurs i nationalekonomi, men jag är långt ifrån övertygad om att det inte skapar nya bubblor och kriser.
Förslag nummer tre, att höja nivån i a-kassan, är däremot högst rimligt för ett regeringsalternativ som redan på förhand verkar utgå från att de kommer att skapa arbetslöshet snarare än jobb. Fast då kan man å andra sidan undra varför de inte bara anställer hela befolkningen på ett förstatligat Volvo. Alla får jobb (och en bil!), alla kan betala sina skulder och alla leva vi lyckliga tills döden skiljer oss åt.
Döden eller nästa val, that is. Ty även om jag inte ännu vet om jag ska rösta och vilket parti jag ska rösta på, vet jag i alla fall vilka partier jag inte ska rösta på.
Intressant? Mer i SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassan, Finanskrisen, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Socialdemokraterna, Volvo, Vänsterpartiet
I kväll sitter jag som vanligt med i Nyhetsremissen i Kvällspasset. Ämnet för dagen är den eventuellt existerande kristofobin, men vi ska också hinna med damidrott, bortglömda nyheter och varsitt rött skynke. Ny i remissen är Cecilia Verdinelli (Suhaid Gustafsson, I presume) och vi är redan tillräckligt goda vänner för att kunna bli tillräckligt bittra fiender.
Cirka klockan 18:30 i Sveriges Radio P3.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Det jag inte gillar med Stureakademin är att jag inte har tid att gå den, ändå är för gammal för att göra det och att de fortfarande avbildar Johan Norberg som läskigt långhårig. Annars har jag bara gott att säga, så om du är i rätt ålder och intresserad av liberal ideologi, ekonomi och politik tycker jag definitivt att du ska söka och göra det nu.
Jag är tillbaka från min resa till Qatar och Tanzania, och vad viktigare är: Jag är tillbaka i Nyhetsremissen i Kvällspasset i Sveriges Radio i P3!
Från cirka klockan 18:30 i kväll kommer jag och mina kära fiende Anna Hellgren att idka polemik kring Ryanairs påstått sexistiska reklam. Vi fortsätter med Anna Ekelunds krönika om barn med Downs syndrom, vilket naturligtvis passar mig som en spastisk hand i en trång handske. Detta eftersom jag själv inte uppfyllde allas förhoppningar om att "det viktigaste är att barnet är friskt".
Dessutom bortglömda nyheter och röda skynken.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Kommer ni ihåg Niklas Svenlin? Han mår så väldigt dåligt, säger han, av att konfronteras av porr under sin arbetstid. Konfrontation betyder i det här fallet att packa upp, ställa fram och sälja porrtidningar på en liten bensinstation i Piteå, men det ligger nära till hands att fråga sig om Svenlin verkligen mådde så dåligt. Trots all denna konfrontatoriska pornografi sökte han sig nämligen till samma jobb fyra somrar i rad.
Arbetsgivaren befriade Svenlin från bördan det innebar att handskas med nämnda tidningar, men det dög inte åt Svenlin, som tillsammans med sitt fackförbund satte besninstationen i blockad. Arbetsgivarna tog då bort tidningarna med hänvisning till att det ändå inte spelade någon roll för företagets lönsamhet - den moderna porrkonsumenten har nämligen sedan länge övergivit långtradarchaufförernas daterade trycksaker till förmån för nedladdad och streamad erotik.
Svenlin försökte göra en pornografiprohibitionistpolitisk* höna av en fjäder, med det var få som inte genomskådade hans lilla kupp som sexualfientlig aktivism av sämsta sorten. Det finns många priser jag skulle kunna hitta på och ge honom för det, till exempel Årets unga nymoralist, Årets töntigaste reaktionär eller Årets främste simulant av psykosomatiska magsmärtor framkallade av politiska ställningstaganden.
Syndikalisternas Centralorganisation är dock mer välvilligt inställda och tilldelar Svenlin ett slags civilkuragepris, vilket den med Svenlins sexualsyn instämmande tidningen Dagen uppmärksammar. Årets modigaste man är alltså en sommarjobbare som vägrade att sälja tidningar som ingen ändå köpte. Flygkapten Stefan Rasmussen, som 1991 räddade livet på ett flygplans samtliga passagerare genom en mirakulös nödlandning på en åker i Gottröra, har troligen redan hört av sig för att gratulera.
____________________
* Veckans ord?
Intressant? Via Axess. Tipstack till Dennis.
Läs även andra bloggares åsikter om Civilkurage, Fackförbund, Gottröra, Niklas Svenlin, Nymoralism, Porr, Sex, Stefan Rasmussen, Syndikalisterna
Det är åter dags för mig att tycka till om veckans nyheter i Kvällspasset i P3. I vanlig ordning ska jag och Anna Hellgren gnabbas om ett par bortglömda nyheter, röda skynken (och eventuellt blå sängkläder, den här veckan från Ralph Lauren) och de två viktigaste (?) händelserna de senaste sju dagarna. Det hela går direktsänt ut i etern med start cirka klockan 18:30 - ibland lite tidigare, men aldrig någonsin senare.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
