Lagstadgad ojämställdhet

Volvo har arbetat med att rekrytera fler kvinnor och arbetsgivaren, fackföreningarna och de anställda är överens: Med mångfald på fabrikerna blir stämningen bättre, effektiviteten högre och arbetsglädjen större.

Men nu när Volvo går dåligt och varslar anställda om uppsägning, gör de lagstadgade turordningsreglerna att de flesta som får sluta är kvinnor (eftersom de i regel har kortare anställningstid). Enligt Ekot sjunker andelen kvinnor med hälften.

Det säger en del om politisk styrning som en väg mot jämställdhet att de privata företag som på frivillig grund arbetar med jämställdhet, får se det arbetet slås sönder av stelbent och högst omodern lagstiftning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsmarknad, Jämställdhet, Politik, Turodningsregler, Volvo

Hellre aktiv dödshjälp än konstgjord andning

Maud Olofsson och Anders Borg har just bestämt att de ska ta 28.000.000.000 kronor av dina och mina pengar och ge dem till fordonsindustrin, som uppenbarligen inte har förmåga att försörja sig själv. Till skillnad från skrivmaskins-, varvs- och textilindustrin tror Olofsson och Borg att den svenska fordonstillverkningen plötsligt ska bli lönsam igen, men vad talar för det?

I vanliga fall hade jag förespråkat en passiv politisk hållning och att konsumenteras val fått styra hur den framtida fordonsindustrin ska se ut. Men det här är så dumt att det enda som är dummare är att den rödgröna röran (a.k.a. Allians mot Sverige) när som helst kommer att meddela att de vill bränna mer pengar på ännu sämre åtgärder. Jag känner därför att jag vill överreagera och gå mot en mer radikal position: Hellre aktiv dödshjälp än konstgjord andning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Bilindustri, Fordonsindustri, Maud Olofsson, Politik, Räddningspaket, Slöseri med skattebetalarnas pengar

Rödgrönt tåg med mycket loco och lite motiv

Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har som bekant ingått äktenskap och de är just nu på bröllopsresa medelst tåg. Det må vara hänt att en sådan resa inte står för några större utsläpp av växthusgaser, men avgaser tunga av politisk galenskap står som en fet fondvägg (a.k.a. Göran Johansson) bakom de lyckliga tre.

Om Ford går i konkurs bör staten ta över Volvo, lyder ett budskap. Tanken är att om Volvo inte tillverkar bilar som människor vill köpa, ska staten se till att människorna både vill, kan och ska köpa bilarna i alla fall. Exakt hur det ska gå till är ännu lika oklart som Vänsterpartiets roll i det samarbete de inte är med i, men jag har ett förslag:

Staten kan ordna ett lotteri, typ som Bingolotto, i vilket lyckliga medborgare kan vinna en Volvo. Till skillnad från Bingolotto ska statens lotteri inte dela ut fem bilar, utan några tusen fordon, varje kväll. Till slut har alla svenskar en egen Volvo och med en sådan tillväxt och välståndsökning torde såväl Volvos som statens finanser blomstra.

Ett annat förslag från den rödgröna gödselhögen är att banker som får statligt stöd ska bör ge arbetslösa en frist, så att de inte behöver gå från hus och hem. Här är idén att om staten är schyst mot bankerna, måste bankerna vara schysta mot kunderna. Detta genom att staten först ska rädda de banker som gjort dåliga affärer för att bankerna sedan ska rädda de låntagare som skuldsatt sig i högre utsträckning än vad de klarar av. Nu har jag i och för sig inte mer än en grundkurs i nationalekonomi, men jag är långt ifrån övertygad om att det inte skapar nya bubblor och kriser.

Förslag nummer tre, att höja nivån i a-kassan, är däremot högst rimligt för ett regeringsalternativ som redan på förhand verkar utgå från att de kommer att skapa arbetslöshet snarare än jobb. Fast då kan man å andra sidan undra varför de inte bara anställer hela befolkningen på ett förstatligat Volvo. Alla får jobb (och en bil!), alla kan betala sina skulder och alla leva vi lyckliga tills döden skiljer oss åt.

Döden eller nästa val, that is. Ty även om jag inte ännu vet om jag ska rösta och vilket parti jag ska rösta på, vet jag i alla fall vilka partier jag inte ska rösta på.

Intressant? Mer i SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om A-kassan, Finanskrisen, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Socialdemokraterna, Volvo, Vänsterpartiet

Vänstern, historien och matematiken

Jesper Nilsson, en av illbattingarna från tankesmedjan Dagens konflikt, polemiserar med centerpartisten Magnus Andersson i en replik på Politikerbloggen. Debatten handlar om 1:a maj, men jag väljer här att helt bortse från tuppfäktiningen gossarna emellan och koncentrerar mig istället på ett citat ur Nilssons replik:

"Den första maj 1886 demonstrerade strejkande och frihetligt organiserade arbetare, för införandet av 8 timmars arbetsdag, på torget Haymarket i Chicago. När polisen med våld försökte skingra demonstranterna uppstod tumult och flertalet demonstranter dödades och ännu fler skadades. Utöver detta fängslades och bötfälldes flera organiserade arbetare i något som enbart kan beskrivas som ett justitiemord."

"Flertalet", alltså de flesta, dödades. "Ännu fler" skadades. Alltså dödades fler än hälften en ännu större andel skadades. De skadade var alltså fler än de som dödades och de som dödades var fler än hälften. Redan här har fler än de som närvarade dödats eller skadats, men det blir värre: "Utöver detta fängslades och bötfälldes flera". Den snällaste av läsningar ger vid handen att de som skadades dessutom fängslades och bötfälldes, men Nilssons återgivning går inte ihop ens om man fängslar och bötfäller de redan dödade.

En lapsus kanhända, men det säger en del om hur vänstern återger historiska händelser med den revision som bäst stöder den egna ideologin. Händelserna på Haymarket-torget är utan tvekan en tragedi, men när Nilsson tog i så att matematiken sprack glömde han passande nog att återge en del annat: Kalabaliken utbröt sedan en bomb kastats mot polisen och dödat en polisman och skadat andra poliser; på flygbladen som delats ut innan demonstrationen stod det "Workingmen Arm Yourselves and Appear in Full Force!"; sju polismän dödades; åtta av demonstranterna dömdes senare för mord.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens konflikt, Första maj, Haymarket Square, Historia, Historierevisionism, Jesper Nilsson, Magnus Andersson, Matematik

Mona Sahlins ständiga lögn

Mona Sahlin har en favoritlögn som hon drar om och om igen. I dag ljuger hon på DN Debatt och det är samma gamla lögn:

"Det behövs riktade insatser för att trycka tillbaka långtidsarbetslösheten bland de unga. Den har tredubblats de senaste arton månaderna."

Det är naturligtvis inte sant, eftersom ungdomsarbetslösheten minskat under den borgerliga regeringen. Under den socialdemokratiska regeringen var fler ungdomar arbetslösa, men de bokfördes som sysselsatta med hjälp av finurlig statistik. Det som hänt är att Alliansen inte gömmer arbetslösa bakom meningslös exercis och därför ser siffrorna annorlunda ut.

De som faktiskt är arbetslösa har blivit färre och de som faktiskt är arbetslösa redovisas som just det. En föredömlig lösning, kan tyckas, att visa verkligheten som den ser ut. Just det där med en verkligheten som bara blir bättre och bättre är dock Mona Sahlins största problem just nu. Då känns det kanske enklare med en lögn.

Intressant? Mer hos Bloggen Bent.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetslöshet, Arbetsmarknad, Lögner, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Statistik, Ungdomsarbetslöshet

Om att stänga dörren till glashuset och kasta sten där inne

Jag vet att det är naivt att som jag gå omkring och drömma om att miljöpartiet plötsligt ska mogna, börja ta ansvar och bli en del av ett nytt politiskt alternativ, som istället för att skala från vänster till höger driver om en reformistisk liberalism med en tydlig anti-auktoritär utgångspunkt. Därför bör jag nog vara tacksam varje gång jag påminns om att det inte kommer att hända; jag ska nog ha vett att uppskatta varje gång de gröna kommer ut som systembevarande sossekramare.

Tre ledande miljöpartister skriver på DN Debatt och det börjar bra. De går hårt åt vänsterpartiet och slår fast att en röd sedelpresspolitik vore förödande för samhällsekonomin. Vidare menar de att motståndet mot skatteväxlingen och friskolorna gör det omöjligt att samarbeta med vänsterpartiet. Slutligen markerar de att miljöpartiet minsann är regeringsdugliga eftersom de till skillnad från Lars Ohly inte har några band med kommunismen.

Så långt både rimligt och gott, men därefter väcks jag bryskt ur min drömsömn. När de talar om den borgerliga regeringens "nedmontering av socialförsäkringarna" låter den gröna trion som en doakör bakom en aldrig så förorättad Marita Ulvskog eller Wanja Lundby-Wedin. Det är också syftet - vänsterpartiet har redan deklararet att de inte tänker kompromissa inför nästa riskdagsval och miljöpartiet ser chansen till ministerposter om de redan nu isolerar sig i ett äktenskap med (s).

Dörren till glashuset är stängd och där inne viner stenarna. Miljöpartiet avfärdar vänsterpartiet för att de motsätter sig en skatteväxling, men de verkar ha glömt bort att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är minst lika kritiskt inställd. Miljöpartiet raljerar över vänsterpartiets kritik mot arbetskraftsinvandring, men de verkar ha glömt bort att de var tvungna att göra upp med de borgerliga eftersom socialdemokraterna och LO är starkt protektionistiska på området. Miljöpartiet pratar om asylpolitik, med de verkar ha glömt bort att de i den frågan har mer gemensamt med vänsterpartiet än socialdemokraterna.

Vänsterpartiet vill inte kompromissa, miljöpartiet vill bilda regering med socialdemokraterna och socialdemokraterna säger som vanligt ingenting. Den röd-gröna röran är rörigare än någonsin, ett trovärdigt regeringsalternativ är omöjligt att skönja och ännu en gång har miljöpartiets kärlek till socialdemokratin dragit armeringsjärn genom den i betong gjutna blockpolitiken. Kanske är det ytterligare något jag borde känna tacksamhet över? Hur handlingsförlamad den borgerliga alliansen än må vara, är de i alla fall en koallition och som en sådan vinner de även nästa val.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jakop Dalunde, Lars Ohly, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Nu är det revolution på gång

Peter Stormare är en skön kille, tillika duktig skådespelare. Han finns att beskåda i filmer som Fargo, tv-serier som Prison Break och i en del rolig reklamfilm (1, 2, 3).

Att sätta honom i en morgonsoffa och snacka lite om nya filmen Varg borde alltså vara helt ofarligt, tänkte SVT, som helst inte ser att någon gäst är mer extrem än socialdemokraten Anders Borg (m).

"Du känner igen dig mycket?", frågade programledaren Lotta Bouvin om rollen i filmen. Stormare hade ätit ammunition till frukost och han lät inte den första salvan vila i loppet:

"Ibland blir jag jävligt förbannad när myndigheter ska diktera hur jag ska leva."

Bouvin skruvar på sig och undrar om Stormare blivit utsatt för det. Han svarar att det har varje svensk blivit.

"Skattemyndigheterna har jag inte mycket till övers för. Där sitter folk och tittar på deklarationerna och ... 'Hörru Gullan, titta på den här jäveln, hur mycket han ska dra av här'."

Bouvin har hämtat sig lite och undrar om det är bättre i "Amerika". Det vet Peter inte, säger han, men ett och annat vet han. Det som är bättre, säger Stormare, är att man uppmanar folk att starta företag, att göra något eget och att anställa. Det ger skattelättnader. Han fortsätter med en jämförelse med Sverige:

"Min pappa var uppfinnare och försäljare och han försökte skapa något bra för familjen (...) Han talade alltid om att flytta ut, för det gick inte att tjäna pengar hur mycket man än jobbade. Det var kul att han fick uppleva i alla fall sina sista år i USA."

Bouvin försöker styra tillbaka samtalet till filmen, men Stormare är inte klar:

"Det är jävligt svårt [att bo kvar i Sverige] för det finns inga jobb och dom som vill försöka att skapa någonting annorlunda [...] de ger upp. Det är för mycket papper, det är för mycket lagar och förordningar, det är för mycket skatter."

Han laddar om.

"Nu har jag bott utlands så mycket att nu kan skattemyndigheten inte komma åt mig, men då hoppar dom på min pappa istället, eller dom hoppar på min bror. Dom kommer säkert att hoppa på mig också om att jag inte betalat tillräckligt mycket skatt nu när jag gjorde filmen. Så jag får nog kvarskatt."

"Men det har du råd att betala", slår Bouvin fast.

"Nej, det har jag inte råd med och det kommer jag fan inte att betala", svarar Stormare. Inbetalningskortet ska han riva sönder, hinner han lägga till, innan Bouvin skrattar nervöst och byter samtalsämne igen.

När det är som bäst duger Gomorron Sverige till lägesuppdatering, enklare allmänbildning och ljum underhållning. Någon fördjupning, utmaning eller nerv brukar de aldrig bjuda på, men med Stormare i studion överraskade SVT.

Eller snarare; med Stormare i studion överraskades SVT. Det kändes i magen, i hjärtat och i varenda hand som knutits i en ficka, att nu är det revolution på gång.

Kalifornien må ha Arnold Schwarzenegger, men vi har Peter Stormare.

Intressant? SvD:s ledarsida. SvD:s ledarblogg. Hela klippet från SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Arnold Schwarzenegger, Fargo, Gomorron Sverige, Lotta Bouvin, Peter Stormare, Politik, Prison Break, Revolution, Skatter, Sverige, SVT, TV, USA, Varg

Ett fattigt folk i ett rikt land

I det senaste Index of Economic Freedom, som rankar världens länder utifrån grad av ekonomisk frihet, landar Sverige på 27:e plats. Eftersom sambandet mellan ekonomisk frihet och välstånd är mycket starkt är en hög placering naturligtvis eftersträvansvärd. Sverige klarar sig också mycket bra när det gäller näringsfrihet, handelsfrihet och frihet från korruption. Desto sämre är det ställt med områden som skatter, offentliga utgifter och frihet på arbetsmarknaden. Bara Kuba och Nordkorea har större offentliga utgifter än Sverige. Nordkorea allena dras med ett skattetryck värre än det svenska.

En sådan blandning av frihet och ofrihet skapar en märklig välståndshybrid - Sverige blir ett rikt land medan svenskarna blir ett fattigt folk. En direkt följd av de höga skatterna och den stora offentliga sektorn är att staten, inte folket, sitter på landets förmögenheter. Enligt den offentliga förmögenhetsstatistiken saknar 80 % av befolkningen eget kapital om värdet av egen bostad inte räknas in. En internationell jämförelse visar att endast 10 % av italienarna helt saknar förmögenhet medan motsvarande siffra för Sverige är 38 %.

Frånvaron av privata förmögenheter skapar sårbarhet. Många klarar inte av en oförutsedd utgift som ett dyrt tandläkarbesök, få är de som kan hantera en tids inkomstbortfall på grund av sjukdom eller arbetslöshet och de allra flesta är helt beroende av månadslönen för att kunna betala hyra och köpa mat. Ett fattigt folk i ett samhälle utan privatekonomiska buffertar och marginaler. En rik stat som tvingas vara gigantisk för att ständigt kunna rädda sina medborgare ur de knipor som skapas.

Det får konsekvenser. I en ny attitydundersökning som presenteras i dag redovisas skillnader mellan de som har förmånen att ha ett eget sparkapital och de som inte har några pengar på banken. Gruppen med förmögenhet känner sig tryggare och friare och uppträder mer generöst och jämställt. De engagerar sig ideellt och satsar på utbildning och på sina barn. Gruppen utan förmögenhet dras med ohälsa, vantrivsel och bristande jämställdhet. Föga förvånande, kan tyckas, men ändå en tydlig påminnelse om vilket slags samhälle vi konstruerat. De system vi skapat för att skänka trygghet låser in människor i en situation där de är allt annat än trygga och istället tvingas förlita sig på statens allmosor och arbetsgivarens gunst.

Förändringar som tillät de med lägst inkomster att skapa egna förmögenheter, skulle ge mer trygghet än någon offentlig sektor någonsin kan (Kuba och Nordkorea har inte gjort sig kända för den trygghet medborgarna där känner). Sänkta och mindre progressiva skatter bör därför prioriteras, ty det skulle göra människor rika, friska och välmående. Det är nämligen med människor som det är med stater, ju mer ekonomisk frihet de känner, desto bättre de mår.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Frihet, Index of Economic Freedom, Kuba, Nordkorea, Offentlig sektor, Politik, Skattetryck, Sverige, Trygghet, Välfärd, Välstånd

Och sexköpslagen tillgodoser vems intressen?

Min radiokollegan och vän Kristina Lindquist påpekar i en för frågan ovanligt nyanserad debattartikel att man inte behöver vara moraltant för att ogilla sexköp. Det har hon naturligtvis rätt i och hon ska ha en eloge för att hon rakryggat påpekar att det bara är "idiotiskt och kränkande att förneka" att det finns prosituterade som är nöjda med både sin situation och sin sysselsättning. Lika dumt vore det om jag förnekade att det finns sexsäljare som far illa, så dittills är vi överens.

Vidare menar Lindquist att sexköpslagen (och annan lagstiftning) ska tillgodose intresset hos de svaga och de mest utsatta. Fungerar lagen mot sexköp verkligen så? Den borde utvärderas, skriver Lindquist och jag håller med henne, men det vi redan känner till om sexköpslagens verkningar talar knappast till de svagas fördel.

Sexköpslagen drabbar de mest utsatta sexsäljarna, de som säljer sex på gatan, sexsäljare från andra länder, missbrukare, de fattiga. Det är dessa prostituerade som på grund av kundens rädsla för att åka fast tvingas förhandla snabbare, söka sig till undanskymda platser och ta större risker i en mer osäker miljö. Det är dessas kunder som gör sig mer anonyma, inte längre kan vända sig till myndigheterna om de tror att sexsäljaren är i behov av hjälp och de kan inte heller vittna mot människohandlare eftersom de då själva blir dömda för brott. Kopplerilagen leder dessutom till att sexsäljare inte kan arbeta i hemmet utan att riskera vräkning, att deras sammanboende eller partner kan dömas för koppleri och att de inte kan samarbeta med andra sexsäljare eftersom dessa då kan gå samma öde till mötes.

Konsekvensen av Lindquists resonemang borde därför vara att sexköpslagen inte tillgodoser de svagas intressen och att den därför borde avskaffas, men Lindquist tar ingen uttrycklig ställning. Man anar ändå vartåt det lutar när hon säger att "det borde vara självklart att omsorgen om att skydda den som inte lyckas skydda sig själv väger tyngre än att se till att den som ändå klarar sig ska få arbeta med exakt det hon önskar". Det är en pessimistisk syn på samhällets och politikens möjligheter; förbjud det för alla för att någon tar skada. Det är också en världsfrånvänd idé, ty sexsäljare finns trots att sexköp är förbjudet och hatet mot prostitutionen blir i form av sexköpslagen ett slag mot de prostituerade.

En mer omsorgsfull hållning vore den skademinimerande. Hjälp den som behöver hjälp, ge stöd till den som behöver stöd och låt den som mår bra och trivs med sitt arbete fortsätta arbeta. Vuxna människor har rätt att använda den egna kroppen och de egna pengarna på de sätt de själva bäst finner lämpade. Det är också fullt möjligt att erbjuda alla människor den friheten samtidigt som man erbjuder grundläggande trygghet för den mindre lyckligt lottade.

När Lindquist sedan går vidare till att tala om makt och kön, tappar hon den nyans jag tidigare hyllade. Här bortser hon tillfälligt från att det finns välbärgade som säljer sex till välbärgade, att det finns män som säljer sex till män, att det finns män som säljer sex till kvinnor och att det finns sexsäljare som lever gott och tjänar bra. Jag uppskattar att Lindquist breddar bilden genom att erkänna såväl den lyckliga som den olyckliga horans existens, men hon smalnar av något när det enda hon egentligen kommer fram till är att prostitutionsdebatten inte bara bör handla om den som har det bäst.

Ett sådant perspektiv är jag som "sexköpsliberal" inte intresserad av, sådan är inte heller debatten, och min vilja att avskaffa sexköpslagen springer inte bara ur frihetliga drömmar, utan framför allt ur en genuin vilja att skydda den svaga från skada.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kristina Lindquist, Prostituerade, Prostitution, Sex, Sexköp, Sexköpslagen

Syokonsulenter, jordens avskum?

Studie- och yrkesvägledarna, de tidigare syokonsulenterna, utmålas av de välvilligt inställda som en välutbildad skara människokännare med goda kunskaper om samhällsutvecklingen, ständigt redo att hjälpa framåt genom skolan, vidare till högre studier och mot ett första yrke eller en helt ny karriär.

Men finns det något, äldre eller yngre, belagt fall av en syokonsulent som rekommenderat någon att bli syokonsulent? Om inte borde hela skrået ogiltigförklaras på samma grund som de arbetsförmedlare som aldrig hjälpt någon att söka anställning på arbetsförmedlingen. Vad har studie- och yrkesvägledare gjort för dig? Mig fick de att välja fel språk, lillebror M fick ingen hjälp alls och lillasyster S drevs till tårar av en otrevlig tant utan tro på det briljanta flickebarnets framtid.

Det sägs att de allra flesta syokonsulenterna utbildar sig på studie- och yrkesvägledarprogrammet i Umeå, Stockholm och Malmö (och på just dessa orter är överskottet stort). Troligare är att många av dem är misslyckade lärare. De stackars pedagog-satar som inte klarar av ens den svenska skolans extremt låga kvalitetskrav tvingas retirera till en position i vilken de fritt tillåts döma levande och döda. De blir studie- och yrkesvägledare, det är min misstanke.

Inte nog med att de är din bromskloss på drömmen - de fungerar dessutom som sovjethelvetiska samhällsarkitekter som i det svenska socialdemokratiska byggets förlängning gör sitt för att implementera den reglerande femårsplanen. Nu behöver vi lärare! Fler ingenjörer hitåt! I första hand läkare, i andra hand veterinär, men du duger nog inte ens som uska! Som om marknadens behov bäst tillgodosågs av klåfingriga kommunalanställda.

Självklart finns det duktiga studie- och yrkesvägledare, kanske finns det till och med några som gjort storverk, räddat någons dröm och liv. Lika självklart är det lite för lätt att hacka på de delar av yrkesgruppen som inte fungerat lika bra. En och annan öppen dörr att sparka in, ett och annat öppet fönster att krossa.

Likväl verkar de flesta ha erfarenheter som talar för ytterligare några slag; hellre än att stångas mot en syokonsulent, hade de gått genom skolan med sin hand i en osynlig hand.

Intressant?
Andra bloggar om: Karriär, Skola, Studie- och yrkesvägledare, Studie- och yrkesvägledning, Syo-konsultenter, SYV

Återbesök i Saltsjöbaden

Svenskt näringsliv meddelar i dag att de bjuder in LO och PTK till samtal om ett nytt huvudavtal och för oss som brinner (ja, faktiskt) för frågor om arbetsmarknaden, dess parter och alla de avtal parterna träffat och träffar, är det ungefär det största som kan hända.

"Det övergripande målet för parternas reformarbete bör vara att med hänsynstagande till arbetstagarnas berättigade krav på trygghet och möjlighet till utveckling i anställningen skapa de bästa förutsättningarna för de företag som verkar i Sverige att hävda sig i den internationella konkurrensen"

skriver Svenskt näringsliv och fortsätter:

"Parterna på den svenska arbetsmarknaden har ett gemensamt intresse av att skapa så bra förutsättningar som möjligt för företagen. Konkurrenskraftiga företag är förutsättningen för trygghet och god utveckling för de anställda och för den tillväxt i den svenska ekonomin som krävs för sysselsättningen och den gemensamma välfärden. Det är ett gemensamt intresse att företagens tillväxt och investeringar sker i Sverige och att nya växande företag kommer till här. Det är viktigt att Sverige är attraktivt för utländska investeringar. Det är också ett gemensamt intresse att så många som möjligt deltar i arbetslivet och genom eget arbete kan försörja sig och bidra till svensk ekonomi."

Det kan komma att handla om konflikträtten, konfliktvapnet och hur det används (proportionalitet, någon?), en fortsatt decentralisering av lönebildningen samt bättre förutsättningar för strukturomvandling - och det är precis hur spännande som helst; jag kunde vrida ur mina trosor när jag läst pressmeddelandet.

I ett första skede ska det bli högst intressant att se hur inbjudan tas emot och sedan kan lååånga förhandligar vidta.

Om tre hundra miljarder år vet vi hur det gick...

Intressant?
Även: Federley
Andra bloggar om: Arbetsgivarorganisationer, Arbetsmarknad, Fackförbund, Kollektivavtal, LO, Politik, PTK, Svenskt näringsliv

Säg är det inte märkligt att folk som ...

... i vanliga fall är högst förtjusta i att system ska bära sina egna kostnader, skriker i höga sky när någon föreslår att trafikförsäkringen borde finansiera sig självt snarare än att även vi som inte orsakar skador medelst bil måste vara med och betala?

... beskriver sig som "engagerade i prostituerade kvinnors situation" aldrig bemödar sig om att debattera frågor om sexarbete med sexarbetare, sällan vill lyssna till vad en prostituerad har att säga, men nästan alltid är redo att försvara en lagstiftning vars främsta konsekvens är en försämring av de prosituerade kvinnornas situation?

... hyllar den allmäna välfärden och gärna skulle förbjuda privata lösningar, ändå är positivt inställda till de privata försäkringar som genom arbetsgivarnas och fackföreningarnas försorg skyddar de anställda vid arbetsskador, dödsfall, sjukdom, arbetslöshet och ålderdom?

... älskar den offentliga sektorn tenderar att ifrågasätta, misstänkliggöra och motarbeta det privata företagande vars resurser den offentliga sektorn inte skulle kunna existera förutan?

... värnar mänskliga rättigheter tar så lätt på yttrandefrihet att de bara anser att den är till för "de goda" - och själva förbehåller sig rätten att definiera vilka "de goda" är.

Intressant?
Andra bloggar om: Företagande, Hyckleri, Mänskliga rättigheter, Privatiseringar, Prostitution, Trafikförsäkring, Välfärd, Yttrandefrihet

En rät linje mellan två punkter

Fyra procent av LO:s medlemmar röstade på sverigedemokraterna, visar det sig i LO:s valanalys. Det talas om en markant ökning, men enligt andre ordförande Ulla Lindqvist handlar det inte om att de som röstat på sd är rasister.

Obegripligt, eller hur, att LO-medlemmar och socialdemokrater flytt till sd? Arbetarrörelsen har ju alls ingenting gemensamt med rasister! På tal om ingenting - LO-mannen och socialdemokraten Peter Kennerfalk bemöter de på DN Kultur publicerade artiklarna av Maciej Zaremba:

"Till skillnad från fackförenings hataren (sic!) med polskt påbrå som sitter i kapitalets knä och påstår sig vara samhällsdebattör.

Sanningen är nog den att han är en samhällslögnare. [...] Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser. [...] Men någon annan ambition än att fylla sin plånbok och bankböcker har aldrig denne rabbulist (sic!) haft."

För att återgå till det där med LO och sverigedemokraterna; whuzzup with that? Det finns ju liksom inga beröringspunkter, inga likheter i retoriken och inget gemensamt sätt att utmåla De Andra på. Jag fattar det bara inte! Förresten har Per Winberg, ordförande i transportfacket, också en del att säga om polacker:

"De bor i bilarna och gömmer sig i bilarna när polisen kommer. Det är det enda alternativet de har, så då kompletterar de med spritförsäljning och ibland prostitution."

För att återknyta till valanalysen - det finns inga rasister bland LO:s medlemmar. Skulle det finnas sverigedemokrater i LO är de antagligen inte rasister. De har bara lite otur med valsedlarna, de slagord de väljer att skandera och i hur de formulerar sig när de beskriver våra goda grannar i Polen.

Via Wille, HAX. Intressant?
Andra bloggar om: LO, Polen, Rasism, Sverigedemokraterna

De polska rörmokarna i Vaxholm

Den trogna läsaren* vet precis var jag står i Go Home-konflikten vid skolbygget i Vaxholm. Det torde därför inte komma som någon större överraskning att jag är lite surmulen inför fackets glädje över vad de upplever som en seger i generaladvokatens yttrande i fallet. Fackets agerande strider inte mot EU:s regler om fri rörlighet, heter det.

Facket gör dock bäst i att inte fira. Generaladvokaten pekar nämligen dessutom på rätt till rättslig prövning, att stridsåtgärder måste vara motiverat med hänsyn till mål av allmänt intresse samt att åtgärderna måste vara proportionerliga. Det är snarare nyaste nytt i ny nation, än hävdvunnen vardag i LO-land.

Var det motiverat och proportioneligt att driva det lettiska bolaget i konkurs för att de inte ville skriva på avtal med högre krav än vad facket ställer på inhemska företag?

Var det motiverat och proportionerligt att låta attackerna mot salladsbaren i Göteborg gå ut över andra företag?

Och så vidare, i ett ifrågasättande som om de inte gäller hela den svenska modellen, så åtminstone hur den exekveras.

Cue Maciej Zaremba, som redan skrivit spaltmeter och en bok om kriget i Vaxholm och om de slagfält på vilka det utspelas. Nu skriver han igen:

"Så var står vår största organisation i denna fråga? Det är omöjligt att veta. I stället för en livgivande diskussion om solidaritetens villkor valde LO att föra en annan debatt, den om EU - samt andra illvilliga väsen - som vill kvadda 'den svenska modellen'. (Märkligt, att denna modell är så beroende av att ständigt framstå såsom hotad till livet. Det tror man inte när man ser hur saktmodigt ombudsmännen tuggar i sig rätterna på Royal Viking Hotel. Men kanske har de mycket starka nerver.)"

Zaremba granskar domen, lägger den mot bakgrunden och kommer fram till att generaladvokatens förslag innebär att fallet Vaxholm är ett missbruk av en legitim modell för konfliktlösning på arbetsmarknaden. De dubbla avgifter, premier för irrelvanta försäkringar och den olagliga granskningsavgiften som det lettiska företaget skulle tvingas på, är alla styggelser som generaladvokaten vänder mot fackets agerande. När dom faller kan den falla tungt och inte nödvändigtvis där plats har röjts för dess landning.

_________________________
* Det är bara en. Hon heter Helena Bergman och bor i Malmö.

Intressant?
Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Byggnads, Den polske rörmokaren, Den svenska modellen, Fackligt, LO, Maciej Zaremba, Maktmissbruk

Ekots lördagsmisstroende

Svenskt Näringsliv har fått en ny ordförande i Signhild Arnegård Hansen, som nyligen höll sitt första tal som företrädare för landets företagare. Eftersom jag både är intresserad av retorik och har nära till överdrifter, drar jag mig inte för att hävda att det var länge sedan ett svenskt tal kom så nära Martin Luther King Jr och hans I have a dream.

Arnegård Hansen vid Svenskt Näringslivs Framtidsmöte 2007-05-24:

"Som företagare är jag trött på att låta mig hunsas av människor som själva inte skapat något, utan bygger sitt maktutövande på föreställningen att vår välfärd och offentliga sektorns löner, är en gåva från tomma intet.

Jag är trött på alla de regler och förordningar som var och en kanske kommit till i bästa välmening, men som verkar som bromsklossar i samhället. Jag är förfärad över den okunskap som fortfarande finns bland människor om välfärdens principer.

Resurser måste först skapas, innan de kan fördelas och förbrukas."

Två dagar senare var skaparen Arnegård Hansen gäst i veckans upplaga av Ekots lördagsintervju. Vad händer med organisationen när en self made woman tar över efter många born business men? Vilka visioner har hon för företagen, för företagandet, för företagsklimatet? Hur ser hon på facken och kollektivavtalen nu och i framtiden? Om detta får vi mycket lite eller ingenting veta.

Tomas Ramberg, som är den som intervjuar, förhör istället Arnegård Hansen under former som liknar en misstroendeförklaring medelst anfall från vänsterkanten. Inte för att jag hade förväntat mig att en ny ordförande i Svenskt Näringsliv skulle bjudas på en smekmånad, men nog kan väl ett format som Ekots lördagsintervju bjuda på mer balans och fördjupning än det här? Den intervju Ramberg presterar låter som en soppa Janne Josefsson och Wanja Lundby-Wedin kokat på en spik av ren indignation.

Han börjar med att ifrågasätta att Arnegård Hansen hunsats.

Sedan fortsätter han med att driva linjen att Arnegård Hansen minsann haft och har det gott ställt och därför inte kan hunsas. Han går vidare med ett ifrågasättande av hennes syn på företagande som viktigare än politik, för att gå över i en serie anklagelser om att Arnegård Hansens företag inte skulle klarat sig utan offentliga allmosor. Vilka bidrag och stöd har hon fått? frågar Ramberg. Hur mycket har hon betalat i arbetsgivaravgifter, källskatter och moms? frågar han inte.

"Ni hade en konkurs också", smiter Ramberg in i intervjun som dittills handlar mer om Svenska Lantchips ekonomiska historia än om Arnegård Hansen som ny ordförande för Svenskt Näringsliv. Därefter nästan förundras han över hur någon kan föredra självständighet och oberonde framför bidrag och beroende. När hon pratar om nya system för att minska djupet i ekonomiska dalgångar i syfte att värna de svaga i samhället, utgår han från att det innebär försämringar och obehag. Säkert som amen i en röd kyrka hinner Ramberg dessutom ifrågasätta de ersättningsnivåer som ägare väljer att ge sina ledare. Samt, naturligtvis, Arnegård Hansens egen lön.

Egentligen besvarar poängen i Arnegård Hansens tal ovan alla frågor Ramberg ställer. De pengar som Ramberg är upprörd över att Svenska Lantchips har fått i stöd är ju nämligen inte en gåva från tomma intet, via välfärden och den offentliga sektorn, utan resurser som skapats av andra privata företag, av andra företagare och deras anställda.

Och när det gäller Rambergs fråga om Arnegård Hansen verkligen blir hunsad av människor som själva inte skapat något - jag tror att Arnegård Hansen väntade till bandspelaren slogs av, spände ögonen i den av licensbetalarna avlönade Ramberg och sa: I rest my case.

Intressant?
Även: Johan Ingerö: "Jag vägrar att låta mig hunsas"
Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Ekots Lördagsintervju, Public Service, Radio, Signhild Arnegård Hansen, Tomas Ramberg, Svenskt Näringsliv

Ylva Thörn läses bäst mellan raderna

Kommunals ordförande Ylva Thörn skriver artikel på DN Debatt och det under rubriken "Förtidspensioner dubbelt så vanligt inom Kommunal". Självklart en intressant artikel eftersom den är full av politiskt trams på raderna och proppad med obekväma sanningar mellan dem.

För att sammanfatta vad som står mellan raderna:

Hej! Vi hade makten i tolv år och allt våra medlemmar fick var arbetslöshet, sjukskrivning, förtidspension och den här debattartikeln.

xoxo/Ylva Thörn

PS. Det är svårt att tänka sig värre arbetsgivare än den offentliga sektorn. DS.

För en något längre genomgång av artikeln:

Inledningvis återges resultaten från en tio år lång undersökning: Av de som avslutat sin anställning inom kommun och landsting har 20 % förtidspensionerats. De förtidspensionerade och sjukskrivna inom Kommunal är dubbelt så hög som hos resten av befolkningen. De arbetslösa ungdomarna är tre gånger fler i Sverige än i Danmark och på Irland. Kvinnor är långtidssjukskrivna och förtidspensioneras oftare än män. Und so weiter.

För drygt nio av de tio undersökta åren bär Thörns partivänner ansvaret, men hennes slutsats är det överraskande: "De här grupperna bryr sig regeringen Reinfeldt inte om." Jag förstår att det måste vara extremt jobbigt att uppmärksamma ett reellt problem som ens eget parti bär ansvaret för, men jag fattar ändå inte hur Thörn tror att hon kan komma undan med att skylla på den nya regeringen.

Det är nämligen ingen statshemlighet att socialdemokraterna under sina senaste tolv år vid makten skickade hundratusentals i utanförskap genom en vårdslös excercis som förde människor mellan statistiska kolumner och varierande bidrag i ett syfte att hålla dem sysselsatta i meningslösa åtgärder eller åtminstone osynliga istället för att ge dem chansen och möjligheten att komma tillbaka till ett riktigt jobb. Arbetslösheten galopperade och lösningen blev aldrig bättre än att dölja, passivisera och göra beroende av bidrag och stat. Att efter ett sådant misslyckande peka på någon annan och tala om att "inte bry sig om" är så skamligt att jag hoppas att Thörn skäms i sin borg.

Dessutom pekar Thörn och den stora undersökningen på ytterligare ett skavsår i LO-land: Allra sämst mår de som har samhället som arbetsgivare, allra sämst går det för de som har staten som chef. När de som jobbar åt kommun och landsting dubbelt så ofta som andra behöver sjukskrivning eller till och med förtidspension, är det lätt att dra slutsatsen att privata arbetsgivare är att föredra.

Thörn skriver mycket mellan raderna, så läs henne där.

Intressant?
Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Kommunal, LO, Politik, Ylva Thörn

Den största vallögnen?

Hittills har regeringen varit riktigt duktiga på att uppfylla vallöften, både de populära och de mindre populära, men när det gäller utnämningar är det värre än att ingenting har hänt - hyckleriet har fortsatt i än större skala och den nepotism socialdemokraterna länge odlat verkar nu slå ut i full blom.

Det började så bra med att regeringen helt öppet annonserade ut tjänsten som generaldirektör för Konsumentverket. Tobias Krantz (fp) debatterade sedan utnämningspolitiken mot Berit Andnor (s) och Politikerbloggen kunde avslöja att regeringen bara några timmar senare bytte ordförande för Botniabanan AB. Berit Andors make Bo Bylund då fick lämna plats för Tobias Krantz hustru Anna Grönlund Krantz. Värre exempel på svågerpolitik och incestuös myndighetsutövning blir svåra att hitta.

Som om det inte vore nog utser nu regeringen utrikesminister Carl Bildts gamle medarbetare Jonas Hafström till USA-ambassadör.

Johan Norberg kommenterar:

"Därmed uppfyller alliansen vallöftet att ställa den svenska utnämningspolitiken på huvudet: Tillsättningarna sker visserligen fortfarande slutet, utan att posterna utannonseras, utan att meriter granskas öppet - men numera utses borgerliga och inte socialdemokrater."

Vad hände? Varför annonseras inte tjänsterna ut, varför är processen inte transparent och varför är inte kompetens och kompetens allena grunden för alla tillsättningar? Och - framför allt - hur naivt var det egentligen att tro på bot och bättring bara för att ett gäng maktgalna politiska djur byttes ut mot ett annat gäng maktgalna politiska djur?

Intressant?
Andra bloggar om: Alliansen, Maktmissbruk, Nepotism, Politik

Kejsarinnornas nya kläder

Det är bråttom nu, att ta igen det slack som uppstod under tiden som Göran Persson långsamt avgick. Det är hög tid nu, att lappa igen de sprickor som sedan länge funnits mellan Mona Sahlin och LO. Vad passar då bättre än att Sahlin och Wanja Lundby-Wedin skriver debattartikel tillsammans? Så rätt de tänkt, så fel det blev.

"A-kassan ska återställas", heter det när politik är att vilja gå bakåt, tillbaka. Regeringens politik "drabbar dem med lägst löner hårdast", sägs det och exemplet som följer utgår från någon som tjänar 25.000 kr i månaden. Om par i röda damer blir en vinnande hand ska "de allra flesta" få en ersättning på 80 % när de är arbetslösa, lovar de nyblivna vännerna. De allra flesta har lägst löner och ibland så låga som futtiga 25 papp per månad, får man anta.

Hur många går egentligen på det här? Den grupp som Mona-Wanja Sahlin-Lundby-Wedin säger sig måna om är de med lägst inkomster, men de som gynnas av den politik de föreslår är framför allt de relativt välavlönade i röstfiskarnas favoritvatten, de som simmar i det så kallade mittskiktet. Redan nu gäller nämligen 80 % (eller högst 680 kr per dag) de 200 första dagarna i arbetslöshet och genomsnittstiden i arbetslöshet är 75 dagar. Att höja taket gör skillnad endast för de med löner över nocken.

När de ändå är igång passar de på att anklaga alliansens politik för att inte vara finansierad, men särskilt mycket om finansiering av de egna återställarna sägs det inte. Det man kan ana sig till handlar om att skatterna ska höjas, att skattebetalarna ska dela på kostnaden, men hur det hjälper de med lägst inkomster är inte heller självklart. Om man inte vill tillbaka till ett samhälle som accepterar massarbetslöshet, vill säga. Om man inte vill backa hela vägen tillbaka in i den defensiva arbetsmarknadspolitik som man förlorade valet på, alltså. Obegripligt, med andra ord.

Eller kanske inte så konstigt i alla fall. Socialdemokraterna har nämligen avskedat många av de på kansliet anställda och i samma veva upptäckte någon ett behov av nyrekrytering:

"Vi har alldeles nyss rekryterat två nationalekonomer för den kompetensen hade vi inte. Den behövs när vi till exempel ska skriva våra budgetmotioner." (Ekonomichef Åsa Larsson till SvD.)

Det känns jättebra att socialdemokraterna identifierat det behov av nationalekonomisk kunskap de aldrig kände under tiden med den med blott högstadiekompetens utrustade Bosse Ringholm vid det ekonomiska rodret. Kanske de nyanställda kan närvara nästa gång partiets och fackets ordföranden ses för att staka ut framtidens politik?

Intressant?
Via: Bloggen Bent, Gudmundson
Andra bloggar om: A-kassan, Arbetslöshet, Arbetsmarknad, LO, Mona Sahlin, Politik, Socialdemokraterna, Wanja Lundby-Wedin

Storebror ser dig och han heter Hans Tilly

Det är läskigt det här med att staten kan komma att få tillstånd att avlyssna ens sms och telefonsamtal, men tänk vad ännu mycket mer läskigare det vore om det inte var staten, utan en privat förening helt bortom medborgarnas demokratiska kontroll, som tog sig rätten att våldföra sig på din personliga integritet genom att övervaka din vardag och det som är ditt. Tänk dig att en privat förening kunde kräva att få kopior på dina lönebesked helt oavsett om du var medlem i föreningen, medlem i en annan förening eller inte medlem i någon förening alls. Begrunda hur befängt det vore. Inse sedan att det redan är verklighet.

Ur DN (även SvD):

"Byggnads har i avtalet drivit igenom en skyldighet för arbetsgivarna att skicka löneuppgifter till Byggnads, inte bara för sina egna medlemmar utan även för oorganiserade medarbetare och de som är medlemmar i andra fackföreningar."

Ett fackförbund har alltså krävt att enskilda anställdas löner ska lämnas ut. Inte bara de till fackförbundet frivilligt anslutnas löner, inte bara de till något fackförbund frivilligt anslutnas löner, utan även uppgifter om de som inte är anslutna till något fackförbund alls. Vem behöver en stat att vara rädd för när det finns privata sammanslutningar redo att göra de ingrepp som staten drar sig för att göra? Vem behöver demokrati när den svenska modellen finns?

Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att det här alltså är det fackförbund som Europadomstolen nyligen fann skyldigt till brott mot portalparagrafen i deklarationen mot de mänskliga rättigheterna. En hade kunnat förledas att tro att det skulle mana till försiktighet och eftertanke, men Byggnads behövde inte många månader för att koka ihop sin hämnd: Om vi inte längre får stjäla de anställdas pengar, ska vi i alla fall lägga vantarna på deras lönebesked.

Mina bästa dagar kan jag tycka att det är synnerligen smidigt att avtal sluts mellan frivilliga parter istället för av lagstiftaren, men nu är det inte utan att jag förstår Urban Bäckström när han kräver politiska åtgärder mot facken. Det där med frivilliga parter räcker liksom inte längre när de avtal som sluts omfattar även de som inte gett sitt samtycke. När egenmäktiga organisationer tar sig rättigheter som kraftigt inskränker enskildas - i internationella fördrag garanterade - rättigheter, är situationen inte längre hållbar.

Om vi inte vill ha en kamera från grovtolvan i våra badrum, en ombudsman från transport som läser all vår post och byggnads ordförande Hans Tilly bredvid oss i sängen, förstås.

Intressant?
Andra bloggar om: Arbetsmarknad, Avtal, Byggnads, Fackligt, Integritet

Prostitutionsdebatt till vilket PRIS?

I går fick jag ett e-postmeddelande om det för mig dittills okända nätverket PRIS - Prostituerades Revansch/Rätt i samhället. Enligt meddelandet består nätverket av kvinnor med erfarenhet av sexindustrin och syftet är att ge stöd, upplysa och påverka.

Jag skrev en text som jag var i färd med att publicera, men allt eftersom jag forskade vidare blev jag allt mer förvirrad inför de budskap som jag kunde härleda till nätverket. Jag beslöt mig därför att spara texten som ett utkast och försöka räta ut mina frågetecken innan jag yttrade mig. I dag skriver Blogge en positiv text om samma nätverk. Mitt utkast var inte alls lika gladlynt, så nu är jag än mer förvirrad.

Om vi börjar med de goda nyheterna så kände jag precis som Blogge att det är positivt att en så pass stigmatiserad grupp organiserar sig - prostitutionshatarna har i nuläget tolkningsföreträde och det torde krävas organisation för att föra fram ett annat budskap. Om någon skulle kunna elda under en opinion för en liberalisering av sexualpolitiken är det de verkliga experterna i ämnet och att se ett namn som Isabellas knutet till nätverket kändes som ett gott tecken.

Å andra sidan är det inte de radikala, liberala åsikter jag hade förväntat mig som möter mig i e-postmeddelandet och på den hemsida (Blogge länkar till en annan?) som där hänvisades till.

I e-postmeddelandet från PRIS finner jag "vi stödjer sexköpslagen" som ett av de politiska mål som räknas upp. På hemsidan ser jag att Avantgardet (en elitistisk del av PRIS?) dessutom vill verka för en export av sexköpslagen och för ett samhälle helt fritt från prostitution. De länkar och texter som finns på sidan ger mer vatten på samma kvarn; det är i delar det redan förhäskande tolkningsföreträdet som uttalar sig.

I meddelandet, som sändes till mig personligen, informeras jag även om att PRIS vill "kämpa för ett människovänligt samhälle där ingen behöver prostituera sig och där människor har sex med varann av fri vilja, inte för pengar", men vad tycker de om de som av fri vilja har sex med varandra för pengar?

Förvisso är sexarbetare ingen homogen grupp och det är självklart att alla inte har samma mål, att det finns en stor bredd av erfarenheter och åsikter bland alla som säljer sex. Inte heller är det något konstigt med att ett nätverk inrymmer människor från olika ideologier, människor med åsikter som inte alla är förenliga med nätverkets. Det behöver inte ens vara ett problem, det kan till och med vara en fördel.

Jag vill därför varken dra slutsatsen att PRIS är ett radikalfeministiskt lagkramarprojekt eller ett überqueert nätverk för sexualradikala liberaler, men jag vore tacksam om någon med mer kunskap om organisationen kunde stilla min förvirring.

EDIT:

Mysteriet löst:

-------------------------
blogge bloggelito said...

Jag vet inte om du är medvetet ironisk, men den sida du länkar till är en helt annan organisation, troligtvis med Louise Eek, Maria Bergman med flera i den statsfeministiska svängen. Antingen är det en medveten rip-off i syfte att störa PRIS, eller så är det en helt osannolik slump.

På http://www.iis.se/nydoman/domansok.shtml kan man se att rip-offen registrerades 2007-03-29.

Å andra sidan har man dessförinnan kunnat läsa om PRIS på Isabellas blogg (och statsfeministerna läser den bloggen): http://sensuellqkonsult.wordpress.com/2007/03/27/fordomsfri-respekt/

Rent juridiskt har Isabella et al rätten på sin sida vid en tvist.
-------------------------

Intressant?
Andra bloggar om: Politik, PRIS, Prostitution