Hellre aktiv dödshjälp än konstgjord andning

Maud Olofsson och Anders Borg har just bestämt att de ska ta 28.000.000.000 kronor av dina och mina pengar och ge dem till fordonsindustrin, som uppenbarligen inte har förmåga att försörja sig själv. Till skillnad från skrivmaskins-, varvs- och textilindustrin tror Olofsson och Borg att den svenska fordonstillverkningen plötsligt ska bli lönsam igen, men vad talar för det?

I vanliga fall hade jag förespråkat en passiv politisk hållning och att konsumenteras val fått styra hur den framtida fordonsindustrin ska se ut. Men det här är så dumt att det enda som är dummare är att den rödgröna röran (a.k.a. Allians mot Sverige) när som helst kommer att meddela att de vill bränna mer pengar på ännu sämre åtgärder. Jag känner därför att jag vill överreagera och gå mot en mer radikal position: Hellre aktiv dödshjälp än konstgjord andning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, Bilindustri, Fordonsindustri, Maud Olofsson, Politik, Räddningspaket, Slöseri med skattebetalarnas pengar

Klipp, klistra och tysta med (s)

Socialdemokraterna har en YouTube-kanal och det är ju modernt så det förslår. Det betyder dock inte per definition att de kommunicerar med sina intressenter på ett för sociala medier typiskt sätt.

Johan Ingerö uppmärksammar att Socialdemokraterna bättrat på Mona Sahlins prestationer i riksdagens frågestund om "jobbkrisen" - från den egna versionen av frågestunden har Socialdemokraterna helt enkelt klippt bort Reinfeldts välformulerade svar och hela hans slutreplik. Till och med Mona Sahlins barnsliga klagan till talmannen är bortklippt. Vad gör man inte för att framställa sin vilsna partiledare i bättre dager?

Nåja. Sociala medier har fördelen av konsumenternas granskning och omedelbara möjlighet till genmäle. Jag skickar därför in en kommentar i vilken jag påpekar att såväl Reinfeldts slutreplik som Sahlins barnsliga gnäll har klippts bort. Jag får finna mig i att min kommentar "is awaiting moderation" och börjar vänta. Och vänta. Och vänta.

När det gått ett dygn och jag fortfarande inte fått svar skriver jag ett meddelande till Socialdemokraterna och frågar om min kommentar modererats bort och i så fall varför. Jag väntar lite till och får så småningom ett svar. "Det måste skett något misstag" och jag ombeds posta min kommentar igen. Så jag gör det och börjar vänta. Och vänta. Och vänta. Till slut har "misstaget" korrigerats och min kommentar dyker upp.

De är möjligt, om än inte smart, att klippa och klistra och tysta opponenter i ens eget lilla hörn av Internet. Det är positivt, om än inte alltid lyckat, att "gräsrötter" ansluter sig till sociala medier. Dock gäller det att förstå och acceptera mekanismerna i ett nytt fenomen innan man försöker att använda det till sin fördel. Annars kommer man bara att göra bort sig.

Intressant? Via Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Mona Sahlin, Politik, Sociala medier, Socialdemokraterna, YouTube

Politikernas alldeles egna medborgarlön

SvD:s utmärkta ledarblogg uppmärksammar mig på en artikelserie mitt blodtryck gärna hade sett att jag aldrig läst: Aftonbladets granskning av politiker som lever på den så kallade inkomstgarantin, ett slags galen lyxpension som riksdagsmännen får när de inte längre har väljarnas mandat och fortsatta förtroende.

Gudrun Schyman (fi) är partiledare, programledare och konsult. Tuve Skånberg (kd) jobbar ideellt i en religiös församling. Maud Ekendahl (m) arbetar utan lön för Röda korset. Birger Schlaug (mp) skriver krönikor och turnerar med en pratshow medan hans gamle partikamrat Per Gahrton är ordförande i Palestinagrupperna. Alla väljer de att leva på inkomstgarantin istället för att försörja sig själva som vanligt folk.

Det innebär att det är du och jag och våra föräldrar undersköterskan och lastbilschauffören som betalar deras löner, oavsett om de föreläser om teologi, skriver en bok, agerar lobbyister för ett särintresse, jobbar med tv, sitter på partikansliet eller - och det är här det blir riktigt märkligt - till och med är partiledare. De kan ta ut lön, men gör det inte, eftersom de ändå får den av oss.

Om de jobbar gratis åt Volvo betalar vi deras lön. Om de ställer upp ideellt för Timbro betalar vi deras lön. Om de så skulle satsa all sin vakna tid på att förgöra demokratin skulle vi tvingas betala deras lön. De väljer vad de vill göra och vad syftet med det är, men vi får inte välja om vi vill betala till det ändamålet eller inte.

Moderaten som borde krama arbetslinjen säger helt frankt att hon inte ser anledning att söka jobb eftersom hon har inkomstgaranti! I de läget kan jag känna mer sympati för de gamla gubbarna med maskrosrötter i Miljöpartiet, ty vilket leverne kan komma närmare kärnan i den gröna ideologin än att som Birger Schlaug unna sig själv (hittills) sju friår med en konstant hög medborgarlön?

(Medborgarlön betyder så klart inte att du får lön för att vara en god medborgare, utan att några andra som faktiskt är goda medborgare tvingas betala din lön, men det står förhoppningsvis klart sedan länge. Vad jag däremot aldrig har förstått är hur det kommer sig att vi inte har mer politikerförakt i det här landet.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Birger Schlaug, Gudrun Schyman, Inkomstgaranti, Maud Ekendahl, Per Gahrton, Tuve Skånberg

Fi fixar flexibel finansiering

År 2007 fick feministiskt initiativ statligt bidrag för folkrörelser, men detta först efter att ha lovat att inte ställa upp i allmäna val. Politiska partier kan nämligen inte få bidraget i fråga, men det var inget större problem eftersom det inte hölls några allmäna val det året.

Nu rekommenderar fi:s partistyrelse ändå att årets kongress ska besluta att fi ska ställa upp i allmäna val 2009 och 2010. Feministiskt initiativ, som alltså var ett parti 2006 och en folkrörelse 2007, blir alltså ett parti igen. I alla fall 2009-2010, ty om valresultaten inte går partiets väg är det troligt att partiet blir en folkrörelse. Igen.

Det är lätt att jaga upp sig och gapa om hyckleri, lögner och svek. Samtidigt vore det billigt och orättvist att ge sig på just feministiskt initiativ. Att de är beredda att ta till nästan vilka metoder som helst för att komma åt skattebetalarnas pengar skiljer dem nämligen inte från andra politiker och partier.

Moderaterna har med moralisk flexibilitet och snabba åsiktsbyten sett till att de kostar skattebetalarna närmare 1.000.000.000 kronor i partistöd som de tidigare ville avskaffa, men nu både omfamnar och är beroende av. Jämfört med den knappa halvmiljon lilla fi lyckats lura loss i något slags etableringsbidrag är det storpotatis.

Dessutom har feministiskt iniativ hållit sig till reglerna och inte gjort några som helst formella fel. De har redovisat sina intentioner, förklarat hur de ser på sig själva och aldrig gjort någon hemlighet av att de skulle överväga att ställa upp i val igen om medlemmarna så skulle önska.

Eventuell irritation bör alltså riktas mot den politiska kulturen i stort, Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsarbete som beviljade bidraget samt, framför allt, mot de system som gör det möjligt att ta från medborgare och ge till politiker.

Intressant? Se även AB, DN, Exp, SvD och Politikerbloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om Bidrag, Feministiskt initiativ, Moderaterna, Politik, Partistöd

Gröna mer positiva till kärnkraft

Såväl DN som SvD återger en opinionsundersökning som visar att det folkliga stödet för att bygga ut kärnkraften har vuxit så mycket att det nu finns en stor majoritet för fler reaktorer. Ju större plats klimathotet tar i debatten, desto starkare stöd för kärnkraften, är analysen.

Skillnaderna mellan olika grupper är stora. Män är mer positiva än kvinnor, äldre mer positiva än yngre, sydsvenskar mer positiva än norrlänningar och LO-medlemmar mer positiva än Saco-medlemmar.

När det gäller partisympatier är moderater och folkpartister som väntat mest positiva, men sedan kommer något som i alla fall överraskar mig. Motståndet är starkast i vänsterpartiet (78 %) och centerpartiet (69 %), inte i miljöpartiet (66 %).

Jag hade reflexmässigt gissat att de gröna skulle vara de mest kärnkraftsfientliga, men så är alltså inte fallet. Min bästa gissning är att miljöpartiet har ett gäng väljare som listat ut att kärnkraft inte driver växthuseffekt och därför är positiva till utbyggnad. Vidare gissar jag att de som röstar på vänsterpartiet istället ser kärnkraft som högerpolitik och odlar ett motstånd som är mer ideologiskt än praktiskt orienterat. (Någon med mer kunskap om miljöpartiet och/eller vänsterpartiet får gärna upplysa mig om sanningen är en annan.)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Folkpartiet, Kärnkraft, Miljöpartiet, Moderaterna, Politik, Vänsterpartiet, Växthuseffekten

Den svenska stenkastarvänstern mår fortfarande bra. Hur mår du?

Natten till måndag gick vänsterextremisterna Kommando 365 till attack mot Svenskt näringsliv, folkpartiet och moderaterna. De bröt sig in, vandaliserade och stal. Allt i socialismens namn, för att de är "mer än trötta och förbannade på borgaralliansen", som för ett år sedan fick det svenska folkets förtroende att leda landet.

När människor inte drar sig för att ta till hot om våld, våld och ren och skär vandalism för att protestera mot det demokratiska systemet, förtjänar det blott fördömande, förakt och ett lika furiöst som fredligt motstånd. Och det, som vanligt, oavsett om extremisterna kommer från vänster eller höger; de är samma skrot och korn.

I dag demonstrerar Septemberalliansen i samma syfte. Regeringen har regerat i ett år, genomfört många av sina vallöften och för detta ska de stenas, eller i alla fall skällas ut. SSU och flera fackförbund går hand i hand med Arbetarmakt, Kommunistiska partiet, Revolutionär kommunistisk ungdom, Socialistiska partiet, Svensk-Kubanska föreningen och Vår makt.

Den svenska stenkastarvänstern mår fortfarande bra. Hur mår du?

(Å andra sidan verkar de ha ont om pengar. Den insamling som har 30.000 kronor som mål har hittills bara dragit in 1.405 kronor, vilket motsvarar cirka en timmes debitering för en schyst IT-konsult. Tihi.)

Intressant?
Andra bloggar om: Antidemokrater, Demokrati, Kommunism, Politik, Socialism, Stenkastarvänster

Förargelseväckande fordonsinnehav

Ewa Björling tillträder som ny handelsminister och som de nya tingens ordning bjuder går drevet innan hon ens satt sin första fot på sin nya arbetsplats. Skelett i garderoben har hon, precis som alla andra som inte är Pär Nuder, men nu dras det ett steg längre.

Aftonbladets förstasida den 13 september 2007:



Fortkörning? Check. Svart städhjälp? Check. Och det är här jag hänfaller till bitterborgerlighetens ilskna gnäll: Porsche? Check.

En Porsche, per se, är alltså beklämmande? Att äga en viss sorts bil är alltså komprometterande? Att ha just den bil Ewa Björling har är alltså i sig något som ska sticka i ögon, knyta nävar i fickor och avslöjas som något som ska svärta ner ens person, misstänkliggöra ens gärning och ifrågasätta ens lämplighet?

Vad är det för sjukt jävla klimat vi skapat om vi inte ens kan unna någon att ha en ful och egentligen inte alls speciellt exklusiv sportbil stående på uppfarten? Vilken stämning är det vi vill ska råda när det är journalistiskt gångbart att insuinera att det är brottsligt att äga? Vill vi verkligen gå omkring i ett samhälle där alla kröker rygg med Marx på den ena axeln, Luther på den andra och Jante stämplad i pannan?

Samtidigt är det alls inte märkligt i ett land där man inrättat en särskild skatt med högsta (och enda?) syfte att motverka avundsjuka.

Den statliga inkomstskatten är nämligen en försumbar del av statens intäkter, men en rejäl bromskloss för alla som gör ett tappert försök att arbeta sig till eget välstånd. Här i Sverige, år 2007, finns det många som hellre ser att alla är precis lika fattiga, än att alla är rika och några råkar vara lite rikare än andra.

Med bakgrund i det är det egentligen naturligt att en minister som kör sportbil inte granskas med blida ögon.

Intressant?
Andra bloggar om: Avundsjuka, Ewa Björling, Politik, Socialism

Porren inte problemet

Vid mitt fjärde framträdande i Rond i P3 pratade panelen porr i fängelser. Då var budet att lagrådet kritiserat idén att förbjuda sexualbrottslingars konsumtion av pornografi, eftersom ett sådant ingrepp skulle strida mot den grundlagsskyddade informationsfriheten. Jag ställde mig på lagrådets sida och gjorde klart att även interner har rätt att ta del av vilken information de vill, att det är långt ifrån tydligt hur viss information skulle kunna orsaka vissa beteenden, samt att återfallsfrekvensen i sexualbrott är väldigt låg.

Nu är Beatrice Ask där igen. Sexbrottsdömda ska inte få ha porr, tänker hon sig, eftersom det kanske skulle kunna motverka behandlingen av de intagna. Huruvida mördare inte ska få läsa American Psycho framgår ej och inte heller får vi veta om Beatrice Ask själv, fortkörare som hon är, ska förvägras en prenumeration på Vi bilägare.

Kausaliteten är fortfarande oklar. Återfallsfrekvensen i sexbrott låg. Informationsfriheten grundlagsskyddad. Vad justitieministern kommer dragande med är alltså blott ett nytt försök att med olaga våld slåss mot väderkvarnar bara för att hon tror att de är några nakna jättar. Som gör helikoptern.

Men det är inte porren som är problemet. Det är istället viljan att förbjuda "olämpliga" böcker och tidningar med hänvisning till att "de anses kunna motverka behandling", det är godtycket och den högst subjektiva bedömningen utifrån vaga teser och teorier, det är förmågan att driva kampanj bortom grundlagen bara för att den som kränks är kriminell. Det är problemet. Fångar förlorar inte alla sina medborgerliga rättigheter bara för att de gjort sig skyldiga till brott! Att ens påbörja en sådan vandring vore att halka nerför det sluttande plan som börjar vid "förvägra information" och slutar vid "avrätta på en fotbollsstadion".

Intressant?
Andra bloggar om: Beatrice Ask, Informationsfrihet, Kriminalpolitik, Moderaterna, Politik, Pornografi, Porr, Sexualbrott, Yttrandefrihet

Idiotiskt resonemang på väg att tystna?

SvD rapporterar att Stockholm stad och landsting nu - äntligen! - tagit ett steg närmare sprutbyte.

Sedan länge rekommenderar WHO att sprytbytesprogram erbjuds narkomaner i syfte att minska spridningen av hiv och gulsot, sedan länge erbjuder Malmö och Lund sådana program, sedan länge är det känt att sådana program dessutom skapar en kontaktyta mellan narkomaner och relevanta delar av det offentliga samhället.

Stockholmspolitikerna har ändå varit kallsinniga - ingen ska knarka, heter det, och delar vi ut sprutor uppmuntrar vi till bruk av narkotika. Inga sprutor i huvudstaden, alltså, men väl en hiv-epidemi bland de som brukar droger.

Det är naturligtvis ett närmast idiotiskt resonemang och det är därför glädjande att åtminstone några börjat ta sitt förnuft till fånga. Som svar på en motion från vänsterpartiet har socialtjänstförvaltningen föreslagit att kommunen och landstinget ska utreda frågan. Därifrån till att ett sprutbytesprogram faktiskt införs är det naturligtvis ytterligare några steg att ta. Det är bara att hoppas att det hittills moralkonservative socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) byter åsikt och tillsammans med andra kör över landstingsrådet tillika fossilen Birgitta Rydberg (fp).

För narkomanernas skull och för att rena sprutor är bättre än hiv.

Intressant?
Tidigare: 1, 2
Andra bloggar om: Birgitta Rydberg, Folkpartiet, Knark, Liberalism, Moderaterna, Narkotika, Politik, Sprutbyte, Ulf Kristersson, Vänsterpartiet

Den största vallögnen?

Hittills har regeringen varit riktigt duktiga på att uppfylla vallöften, både de populära och de mindre populära, men när det gäller utnämningar är det värre än att ingenting har hänt - hyckleriet har fortsatt i än större skala och den nepotism socialdemokraterna länge odlat verkar nu slå ut i full blom.

Det började så bra med att regeringen helt öppet annonserade ut tjänsten som generaldirektör för Konsumentverket. Tobias Krantz (fp) debatterade sedan utnämningspolitiken mot Berit Andnor (s) och Politikerbloggen kunde avslöja att regeringen bara några timmar senare bytte ordförande för Botniabanan AB. Berit Andors make Bo Bylund då fick lämna plats för Tobias Krantz hustru Anna Grönlund Krantz. Värre exempel på svågerpolitik och incestuös myndighetsutövning blir svåra att hitta.

Som om det inte vore nog utser nu regeringen utrikesminister Carl Bildts gamle medarbetare Jonas Hafström till USA-ambassadör.

Johan Norberg kommenterar:

"Därmed uppfyller alliansen vallöftet att ställa den svenska utnämningspolitiken på huvudet: Tillsättningarna sker visserligen fortfarande slutet, utan att posterna utannonseras, utan att meriter granskas öppet - men numera utses borgerliga och inte socialdemokrater."

Vad hände? Varför annonseras inte tjänsterna ut, varför är processen inte transparent och varför är inte kompetens och kompetens allena grunden för alla tillsättningar? Och - framför allt - hur naivt var det egentligen att tro på bot och bättring bara för att ett gäng maktgalna politiska djur byttes ut mot ett annat gäng maktgalna politiska djur?

Intressant?
Andra bloggar om: Alliansen, Maktmissbruk, Nepotism, Politik

Vilka är det som hotar demokratin?

Både DN och SvD berättar om att ett antal maskerade personer brutit sig in på ett politiskt partis möte för att misshandla partiets medlemmar. Det är naturligtvis förfärligt, vad partiet än må heta, men i det här fallet heter partiet sverigedemokraterna. Rapporteringen tar sig därför inte de proportioner som uppnåtts om samma svartklädda vandaler gått till attack mot sammanträdande socialdemokrater på Sveavägen. För sverigedemokraterna är överfallen vardag, för många andra är de acceptabla och för vissa till och med önskvärda - hur kan det annars förklaras att ett sådant angrepp på demokratin avfärdas som "bråk" värt tre stycken brödtext i en stor dagstidning och fyra i en annan?

Tro mig - jag sympatiserar inte med sverigedemokraternas politik, jag känner inte ens någon större sympati för de människor som företräder den. Jag kan till och med erkänna att jag tycker riktigt illa om både politiken och politikerna, men ett långt större hot mot demokratin än vad sverigedemokraterna själva utgör, utgörs av de som hotar sverigedemokraterna. Det är vämjeligt att tänka sig att de finns de som hellre smäller en motståndare på käften, än övertygar omgivningen med argumentation; det är vidrigt att se att de faktiskt finns och faktiskt agerar på just det sättet; det är direkt förjävligt att vänsterextrema snorungar tar sig rätten att välja vilka åsikter som tillåts passera och vilka vars yttrare ska skrämmas och misshandlas till tystnad.

Demokratin tål samtalet och en av de största styrkorna i vårt samhälle är den fria åsiktsbildningen i yttrandefrihetens namn. Det finns inga åsikter vars företrädare ska utsättas för våld, som under lördagens möte. Det finns inte heller några åsikter som ska tigas ihjäl, hur mycket riksdagspartierna än trott på den strategin när det gäller just sverigedemokraterna. För sådana som liksom jag gärna bekämpar sverigedemorkater med helt andra metoder än våld eller tystnad, är det därför glädjande att se att de nya moderaterna har en ny idé:

– Sverigedemokraterna ställer upp i exakt samma val som alla andra partier, och alla andra partier får stå till svars och försvara sina olika satsningar på olika områden.

– Det har aldrig Sverigedemokraterna på riktigt behövt göra, vilket gör att de har kunnat, på en ganska populistisk grund, ta sig framåt utan att behöva stå till svars för vad valresultatet av deras politik skulle innebära. Jag tror att om vi är pålästa och tar den debatten, så kommer de också att stå sig ganska slätt.

Christian Holm (m) till Sveriges Radio (via Victor).

Tvinga ut sverigedemokraterna i debatter om alla frågor som debatteras kan och samlas sedan för att se hur trollen spricker i solskenet - de har nämligen knappt ens åsikter, än mindre argument, i sådant som inte rör deras favoritämne. Se sedan till att debattera även de frågor de gärna vill debattera, ty där är åsikterna långt starkare än de hittepå-argument som kommer att anföras till deras försvar. Om en sverigedemokrat är din motståndare, är det lika dumt att slå honom på käften som att hålla din egen stängd. Det första kommer att väcka sympati och det andra ge honom fritt spelrum, medan du inte kommer att ha några som helst problem om du bara sätter dig ner och pratar en stund.

Jag må tycka att sverigedemokraterna har fel, men jag tycker också att de har rätt att ha fel utan att ska behöva riskera liv och lem.

Andra bloggar om: Moderaterna, Politik, Sverigedemokraterna

Veckans citat (v 9, 2007)

Bertil Torekull och Expressen fortsätter att göra bort sig i debatten om Carld Bildts blogg. DN håller lite lägre profil och utrikesministern själv passar på att sätta några puckar till i det mål som farbror Torekull och Expressen lämnat vidöppet:

"Torgmöten måste ju betraktas som mycket tvivelaktiga. Oförberedda möten med journalister förefaller också farligt. Förstamajtal - dock inte aktuellt i mitt fall - skulle väl aldrig kunna passera. Elektroniska veckobrev - som jag haft i ett decennium - är väl definitivt olämpligt. Allmänna direktsändningar i TV borde också bli föremål för diskussion.

Jag ser fram mot den fortsatta debatten.

Och det kan inte helt uteslutas att jag tänker ta mig friheten att deltaga i den alldeles själv."

Samtidigt passar Blogge på att dra en tjusig parallell till Expressens ledarredaktions egna bloggande, varpå det kan tänkas att Expressen snart hjälper Bildt på traven med ytterligare något självmål. Det är faktiskt bara pinsamt att se hur gammelmedias journalister trasslar till det för sig när de försöker hävda sin egen makt som de enda rättmätiga förmedlarna av politiska budskap.

Andra bloggar om: Bertil Torekull, Bloggar, Carl Bildt, Expressen, Politik

Bin gaddade ihop sig och stack

"Vart har de amerikanska honungsbina tagit vägen? Odlare runt om i USA noterar att deras bin helt enkelt försvunnit. Forskarna står handfallna. Nu hotas den kaliforniska mandelskörden."

I nära hälften av de amerikanska staterna har upp till 70 % av alla bin plötsligt försvunnit från sina kupor för att inte kommit tillbaka igen, som vore de Carolina Gynnings bröst. Det är ett allvarligt problem för odlare av såväl bin som grödor. Detta eftersom försvunna bin inte låter sig transporteras runt mellan de plantage som de är satta att polinera (på ungefär samma sätt som min kära Helena då och då skickas från Malmö till Örebro för att se till att även inavlade närkingar ska få sprida sin vildhavre till andra delar av landet).

När skallgångskedjorna kammat noll börjar de leta förklaringar.

En teori är att bina drabbats av ökad mottaglighet för virus och smittsamma sjukdomar som en följd av den stress de utsätts för genom avsaknaden av en billig, trygg och evig a-kassa som garanterar deras försörjning även när de saknar mandelblom att befrukta. En annan idé går ut på att den galopperande globala uppvärmingen gjort att de små liven upptäckt att det redan i februari är varmt nog för att sörpla utspilld saft och vila ut på en grönskande bakgård.

De kan också ha träffats av en komet, dött i fågelinfluensan eller blivit uppätna av millenniebuggen, men troligast är, anser forskarna, att det är Carl Bildts fel. Den svenske utrikesministern har en lång och smutsig historia av sådana inhumana förbrytelser som att sitta i en styrelse, att äga delar i företag och att kämpa mot världens kvarvarande diktaturer.

På senare tid har han dessutom på eget bevåg börjat redogöra för sina förehavanden och åsikter helt öppet i en så kallad blogg. Han sätter sig i direktkontakt med väljare och andra medborgare! Alla ges möjligheten att ställa frågor eller att ifrågasätta statsrådet! Vem som helst kan ta del av ministerns tankar kring ett aktuellt spörsmål! Någon som inte drar sig för sådana vaninnesdåd som att berätta för mycket, är säkert kapabel att röva bort en miljon bin för att sedan ta dem av daga.

Andra bloggar om: Alarmism, Bertil Torekull, Biodling, Bloggar, Carl Bildt, Journalistik, Politik, Yttrandefrihet

Second Embassy

Olle Wästberg, generaldirektör på Svenska institutet, öppnar en svensk ambassad i online-världen Second Life och Carl Bildt, eller snarare hans avatar, blir den som inviger den. Riktigt coolt och det var länge sedan Sverige åstadkom någonting som fick så mycket gensvar i massmedia världen över.

Andra bloggar om: Carl Bildt, Olle Wästberg, Politik, Second Life

Carl Bildt :)

Carl Bildt talar svenska i nya bloggen Alla dessa dagar och jag fascineras av det trivsamt enkla tilltalet i ett likaledes fascinerande tecknande av en utrikesministers vardag - i den mån det finns en sådan. Mest oväntat är att den som scrollar hela vägen ner möts av en avslutande smiley.

Carl Bildt :)

Och imorgon är det premiär för ännu en ny blogg.

EDIT: Dessutom är Philip Wendahl tillbaka!

Andra bloggar om: Bloggar, Carl Bildt, Politik

Pragmatiske Peter

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) har presenterat sitt vansinniga avlyssningsförslag som i korta ordalag innebär att vi överger allt vad personlig integritet heter för att låta militären övervaka alla våra sms, telefonsamtal och e-postmeddelanden.

Peter Eriksson (mp) kommenterar galenskaperna:

Om man ska avskaffa rättssäkerheten får man åtminstone göra det under demokratiska former.

Innehållet i "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" är obehagligt. Att det finns fler än ansvarig minister som kan leva med förslaget är skrämmande. Politikernas syn på politiken och demokratin som någonting som skulle kunna användas till att avskaffa för demokratin helt nödvändiga grunder, är skitläskig.

Be afraid, be very afraid.

Jag hoppas att Peter Eriksson och alla andra som är mot förslaget ser till att varken den personliga integriteten eller rättssäkerheten kommer att avskaffas, ens under demokratiska former. En längre text om det kommer om cirka en vecka, men då på den där nya bloggen som komma skall.

Andra bloggar om: Mikael Odenberg, Peter Eriksson, Politik

Slaget om Vaxholm

Vaxholmsblockaden dras inför rätta, men Byggnads diskriminering lär gillas och den svenska modellen bestå. Med sig har facket nämligen inte bara den borgerliga regeringen och alla riksdagspartier, utan i stort sett alla andra gamla unkna och rika EU-länder, vars sympati för arbetare - precis som hos Byggnads - inte sträcker sig utanför det egna landets gränser. På andra sidan står de nya fattiga och pigga EU-länderna och undrar om det där med fri rörlighet bara gäller så länge den inte går från öst till väst.

Jag räknar med förlust och även om det lär dröja månader innan generaladvokaten yttrar sig och ytterligare månader innan dom faller, har jag redan skrivit min kommentar (som för övrigt baseras på de kunskaper jag tillgodogjort mig under min korta, men ack så lyckliga, tid i teaterchef Sophia Artins retorikskola):

"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all globalisering och mot ekonomin. Nu dör rörligheten, nu dör arbetsmarknaden, i alla fall försvårar domstolen möjligheterna för Östeuropas invånare att få arbete i EU. Vi måste samla ihop oss inom liberalismen och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i denna dom, det är ett hån."

Andra bloggar om: Byggnads, Facket, Go home-vänstern, Kollektivavtal, LO, Sophia Artin, Vaxholm

Kollektivt självmord

När letterna byggde i Vaxholm försökte Byggnads fuska med ordningen för förhandling genom att ställa lönekrav som absolut förutsättning för att teckna kollektivavtal istället för att, som ordningen bjuder, först teckna avtal och sedan förhandla om lönen. Dessutom var den lönenivå som facket krävde arbetsgivaren på högre än vad andra byggare får, långt mycket mer än vad andra målare får och ännu längre ifrån den i avtalet stipulerade minimilönen.

Som det inte räckte för att få samtliga inblandade att förstå att målet inte var att höja de utländska arbetarnas löner till nivån i värdlandet, utan att stänga de utomsvenska arbetarna ute, ställde sig fackets personal och medlemmar i långa rader för att gemensamt skandera "Go home! Go home! Go home!" till sina baltiska kolleger. Ett vidrigt, men också ett för den arbetskraftsinvandringsfientliga fackföreningsrörelsen symptomatiskt, beteende; bolaget gick i konkurs och främlingarna skickades hem. Den svenska modellen segrade.

Moderaterna försvarar facket och det är egentligen inte så konstigt som det först kan verka. Centrala avtal ger lugn och ro även för Svenskt Näringsliv och det är dessutom politiskt massjälvmord att ens andas ett ifrågasättande. Det gör man bara inte.

När Sofia Appelgren frågade sin personal om de vill att hon skulle teckna kollektivavtal svarade de nej och Appelgren meddelade facket såväl personalens vilja som hennes beslut. Facket, som i Vaxholm skyddade de lettiska byggarna genom att skrika "Go home!" till dem, rycker då in för att skydda Appelgrens personal genom att räkna fel och sätta Appelgren i blockad. På så sätt hoppas facket att Appelgren antingen ska tvingas skriva på det avtal hennes personal inte vill omfattas av, eller att hon ska gå i konkurs, så att hennes personal inte får behålla de jobb de vill ha.

Riksdagsmannen Fredrik Federley, som uppenbarligen inte förstått att det är fel att ifrågasätta facket, kallar det hela för Maffiametoder. Facket kräver då en ursäkt från regeringen, ty följande gäller: Facket får ha vilka åsikter som helst om de folkvalda och den politik de för, men de folkvalda får aldrig ha några åsikter om facket och den politik de för. Förvånas inte om vår dörrmatta till regering skäller ut Federley och sedan ansluter till blockadvakterna utanför Appelgrens restaurang.

Samtidigt förbereder vi oss för att ge ekonomipriset till Edmund Phelps, som tycker att de mäktiga fackförbunden är det största hindret mot sänkt arbetslöshet. Har någon hört något så galet? Jag har bara en sak att säga till Phelps när han försöker att ta sig in i Stadshuset på söndag: Go home!

Andra bloggar om: Byggnads, Edmund Phleps, Ekonomipriset, Facket, Fredrick Federley, Go home-vänstern, Kollektivavtal, LO, Moderaterna, Nobelpriset, Sofia Appelgren, Svenskt Näringsliv, Vaxholm

Alla känner sig lurade

När Fredrik Reinfeldt började prata om "de nya" moderaterna var det många på vänsterkanten som anade nyliberala ugglor i den annars så bunkerkonservativa mossen. "Tro honom inte", ylade de röda, som då trodde att svängen mot vänstermittfältet var en fint, och fortsatte "ty så snart han har makten kommer skattesänkningarna, avregleringarna och allt annat som föregår helvetets ankomst på jorden".

Likväl var det tillräckligt många som trodde på budskapet om de nya moderaterna och de nya moderaterna vann. Sedan kom debatten om a-kassan och de som trodde att moderaterna stod på arbetarnas sida bestämde sig för att en förändring av a-kassan är en försämring för arbetarna och de kände sig lurade.

Jag vet inte vad de partipolitiskt obundna libertarianerna och liberalerna trodde om Reinfeldts nya giv, men jag gissar att de trots att de inte hade några förhoppningar om ett omvälvande systemskifte, ändå i vanlig ordning hoppades på mindre stat och lägre skatt. Att de såg framför sig skattesänkningar, avregleringar och allt annat som föregår himlens ankomst på jorden.

De nya moderaterna vann. Statsminister Reinfeldt skyndade sig då att be kommunerna hålla skatterna höga. Det, tillsammans med en del andra inte-så-liberala utsagor, gör att även sådana som hoppats på lägre skatt och mindre stat kände sig lurade.

Hur lyckades du med det här, Reinfeldt? De som trodde på dig känner sig lurade. De som inte trodde på dig, för att de trodde att du lurades, känner sig också lurade. De som ville att du skulle vinna känner sig lurade och de som inte ville att du skulle vinna känner sig lurade. Inte konstigt om det ser mörkt ut, Reinfeldt, för just nu har du väldigt mycket kvar att bevisa. Gör det, snälla.

Andra bloggar om: Alliansen, De nya moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Politik, Val2006, Skatt