- Nej men hej!
- Hej men nej!
Inspirerad av Andwal, känd för den blogg i världen som har störst font-size, och posten Googla mig har jag beslutat mig för att öppet redovisa mina Came From. Andwal använder susnet.se, jag använder istället statcounter.com, men funktionen är densamma - hur hittar besökare till min blogg?
De allra flesta kommer från mina sidor på Skunk och Qruiser. En annan stor del kommer via länkar från andras bloggar, särskilt Annas, Mattis och Victors. Roligast är dock så klart att titta på de som kommer från sökmotorer, i mitt fall uteslutande Google.
Ett gäng har sökt på dyslesbisk och då är min blogg förstaträff. Det är kul, men inte så kul som de två stackare som sticker ut genom att ha hamnat hos mig efter att ha sökt på kinaskor dagbok skunk och kinaskor på skunk.
Att sådana sökningar hamnar här beror på den här posten, men jag kan bara göra er besvikna: Kinaskor har tagit bort sig från Skunk och det enda som finns kvar av hennes dagbok är en 500 Servlet Exception.
En gång fick jag en tröja som rörde mig till tårar. Jag fick den av Felicia och dikten som pryder den är fortfarande det vackraste jag vet.
Idag slog det mig att jag inte riktigt vet var jag har min kära tröja, men när så är fallet vet jag att den är lätt att hitta - längst ner i min stora hög av t-shirts med nördiga tryck. Antagligen mellan NES-tröjan och B&S-tröjan. När jag kommer hem ska jag leta fram den och stolt bära den tills den måste tvättas.
Jag älskar public service. Likväl är jag fortfarande sur på SVT för hur de allt som oftast misshandlar de underbara HBO-serier jag är tacksam för att de köpt in - uppehållet mellan säsong 3 och 4 av Six Feet Under var så långt att Nate fick spendera månader (eller år? det det kändes som år) på ett operationsbord. Nu har programplanerarna tagit sig samman och igår visades det första avsnittet av säsong 4 av 5.
Jag var lite nervös. Säsong 1, och kanske ännu mer så säsong 2, hör till det bästa som någonsin televiserats. Säsong 3 var bajs i jämförelse med de första två, men ändå guld jämfört med vilken annan dramaserie som helst. De som inte vill ha valuta för sina licenspengar och istället laddar ner eller följer serien på Canal+ sprider rykten om att säsong 4 och 5 är en rejäl uppryckning jämfört med den tredje. Det var alltså mycket som stod på spel när klockan närmade sig 21:20 igår.
Väl där var det som att dödas på nytt. Avsnitt 4:1 kändes som ett sista avsnitt snarare än ett första avsnitt, men det känns helt rimligt att så är fallet i en serie som handlar om död och begravningar - avsnitt 1:1 inleds ju med att seriens centralfigur avlider i en olycka. Karaktärerna är lika starka som alltid, trots att de är många får de alltid gott om plats, och miljöerna skildras med samma återhållsamma kärlek som tidigare. Den mest livsfrånvända repliken fick den oväntat återkommande Russell stå för när han presenterade sin masterplan:
- Att bli bortglömd som död och betydelselös innan dess.
Av att döma på nedanstående mail - slutet av en hetsig konversation mellan mig och en vän - har någon sett Pulp Fiction åtminstone en gång för mycket.
jävla fint mail fred och det bevisade precis det jag alltid tyckt och tänkt om dig, nämligen att du är en kille som man kan säga till om något känns fel, snacka allvar med och sen gå vidare med ett leende på läpparna. du och jag är nog två av väldigt få människor som gör som djuren - säger till på skarpen när något är fel och ett par sekunder senare är det ur världen.
du och jag är som marsellus och butch - du säger "motherfucker!" och sen kör jag på dig. resten av tiden jagar du mig runt hejvilt skjutandes. vi hamnar hos maynard. jag haffar dig och säger "well, somebody is gonna get their motherfucking HEAD blown off!". vidare hamnar vi i ett rapescenario där det dessvärre är du som får ta emot där bak av zed. som tur är hittar jag en katana som jag snittar maynard med. jag steppar aside och du skjuter kuken av zed som sedan lever illa in agonized pain, medieval style. efter det är vi vänner igen. förrutom att jag förlorar all my LA privileges.
Kära Migrationsverket!
Eftersom jag regelbundet plockar ögonbrynen, har jag inte möjlighet att som Matti räkna in det som ett nyskapande självskadebeteende. Ätstörningar känns inte heller påhittigt och skulle jag skära mig är jag rädd att jag skulle tycka att det var så snyggt att jag skulle känna mig mer förbättrad än skadad. Tog jag till flaskan skulle jag inte kunna gå och min karriär skulle spolas ner i toaletten.
När jag då är riktigt ledsen återstår därmed bara allmänt påförande av skam och skuld, kontrollbeteenden som inte inkluderar mat och utseende, och den alldeles för blygsamma tröströkningen. Jag vill hellre hitta på något nytt än att ta till trygga kunskaper jag odlat i hela mitt liv och jag har därför en idé: Jag ska bli apatisk och utvisad, ty vad kan vara mer destruktivt än att lägga sig i händerna på era handläggare?
Igår grät jag mig till sömns. Idag ligger jag i fosterställning och stirrar in i väggen. Imorgon river jag mitt pass, så korka upp champagnen och kom och hämta mig. Jag är er att utvisa när helst ni behagar.
Hälsoprofilbedöming av Stockholm Medical Office
Längd: 168 cm
Vikt: 50,5 kg
BMI: 17,89
Skelettvikt: 10,0 kg
Fettfri kroppsvikt: 50,0 kg
Undre viktgräns: 55 kg
Övre viktgräns: 65 kg
Blodtryck: 100/50
Vilopuls: 49
Dessutom EKG, urinprov och blodprov med väldigt goda resultat, men hon som undersökte mig var inte klockren. Sedan jag hade kryssat i rutan "sammanboende" var jag upprepade gånger tvungen att korrigera henne när hon ställde frågor om min "fru".
Dessutom är det väl rätt uppenbart att jag borde väga mer?
Hon mätte mitt skelett och räknade ut min fettfria kroppsvikt - i hennes ord det jag skulle väga om jag var extremt anorektisk och inte hade ett uns fett på kroppen. Sen kommer hon fram till att den vikten är ett knappt halvkilo under min nuvarande vikt och konstaterar att det är positivt att jag inte har några överviktsproblem. Att väga för lite verkar vara en non-issue inom företagshälsovården. Faktum är att jag till och med fick med mig några kostråd: inget vitt bröd, mindre socker, mer fibrer. Pyttsan.
Partpolitiska sympatier enligt Ungt val
Folkpartiet: 81 %
Miljöpartiet: 67 %
Centerpartiet: 64 %
Vänsterpartiet: 60 %
Socialdemokraterna: 50 %
Moderaterna: 47 %
Kristdemokraterna: 44 %
Jag hoppas verkligen att de 19 % jag inte har gemensamt med (fp) är rasismen, skolpolitiken och vissa medlemmars totala blindhet inför strukturella problem. Att (mp) är mitt andraval känner jag mig bekväm i, men jag är lite förvånad över att jag scorar så högt på (v). Ett test bestående av 10 viktade frågor kanske inte säger allt, men resultat i stort stämmer ganska bra.
I den här posten vädrade jag vaga förhoppningar om att spelbranschen var på väg bort från sexismen. Några av de kommentarer som följt på nyheten, tyder på att så inte är fallet:
"Och endast asexuella feminister och de religiösa applåderade. En minoritet, lyckligtvis.
Även bögar har vi och här som gnäller på sexiga bootbabes, fastän de sina håriga och nakna stjärtar visar i pridetåget. Det luktar bajs om ert moraliserande.
Lyckligtvis så föddes jag till skillnad från feministen med en frisk hjärna och en naturlig syn på sex och nakna kroppar: Det är vackert.
Och istället för att avundsjukt, feministiskt på sexigt lättklädda medmänniskor blänga, så säger jag vackert! Och mer av det! :)"
"Jag undrar hur gay man måste vara för att inte inse det sunda i att pojkar gillar att titta på flickor. Att gilla att titta på sexiga representanter av motsatt kön. Ett friskhetstecken helt enkelt.
Kanske vi alla skulle ta och bli bajspackare? Eller asexuella feminister? Som gnäller på sexiga flickor. Ah, justja. Då dog ju mänskligheten ut. Shit."
"Hur kan att uppskatta vackra och sexiga flickor på en mässa någonsin bli att nedvärdera?
Du är en ful feministkärring som är avundsjuk. Simple as that.
Troligen blev du tappad i betonggolvet när du var liten."
Ur Jons skunkdagbok:
Jag gillar mina föräldrar
- det är väl det som kallas stockholmssyndromet.
Som jag tidigare avslöjat i min Qruiser-dagbok kunde Sofie Wahlström, hon som i Expressen kallats för "ledande asexuell i rörelsen som skakar Pride-veckan", en gång höras säga "jag älskar med hela svenska folket".
Massmedias intresse för asexualitet och Sofie har sedan Pride 2005 varit fortsatt högt och söndagen den 22 januari publicerade Göteborgs-Posten ett helt uppslag om asexualitet. Journalisten Helena Berglund gör där ett utmärkt jobb och tillsammans med en ovanligt nyanserad sexolog, Lars-Gösta Dahlöf, resulterar det i det hittills bästa reportaget i ämnet. Jag skrattade dock högt när jag läste följande citat:
- Jag tycker om att gosa och hångla, men det räcker för mig. När jag dejtar en person är jag tydlig med att jag inte är intresserad av sex. Och än så länge är det ingen som dragit sig ur.
Världens största och viktigaste mässa för tv-spel, Electronic Entertainment Expo (oftast kallad E3) har antagit regler mot den ack så rikligt förekommande exponeringen av nakna kvinnor i samband med marknadsföringen av nya spel:
Material, including live models, conduct that is sexually explicit and/or sexually provocative, including but not limited to nudity, partial nudity and bathing suit bottoms, are prohibited on the Show floor, all common areas, and at any access points to the Show. ESA, in its sole discretion, will determine whether material is acceptable.
Min iPod lyder mina fingrar även när jag fryser.
Har jag vantar på mig reagerar den dock ej;
den förnekar allt tyg och lystrar blott till hud.
Jag använder då min nästipp,
men om jag gråter blir min iPod blöt.
Vantar är bra att ha, ty de torkar tårar bort.
I senaste numret (#8) av Sveriges bästa tidning, årets kulturtidskrift 2005, alltså tidningen Sex*, intervjuas bland andra dokusåpornas begåvningsreserv Elyse Sewell och hysteriskt rolige Ricky Gervais. Den senare pratar bland mycket annat om ett Southpark-avsnitt i vilket Cartman ser det roligaste han någonsin sett, till och med det roligaste han någonsin kommer att se, och blir nedslagen av tanken på att aldrig se något så roligt igen. Att vara med om något så roligt att det känns som att ingenting någonsin kommer att bli så roligt igen, får därför benämningen Cartman-ögonblick.
Själv har jag nog inte varit med om mitt Cartman-ögonblick ännu, men närmast hittills var nog en omgång av fyllespelet Kronan i glaset. Jag hade just berättat min berömda permobil-anekdot när min vän Martin toppade genom att fejka orgasm samtidigt som han imiterade Peter från underbara dokumentären Jag vill se ut som Gregory Peck! Få saker kommer att vara roligare.
Om en tänker sig att det finns andra liknande stunder i ens liv, händelser som på ett eller annat sätt når maximal uppfyllelse av något på ett visst område, skulle jag vilja definiera ett ögonblick uppkallat efter en person i regeringen - mannen som kunde tala med sin mormors systers häst, demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsministern, cowboyen Jesse Jens Orback. Ens Orback-ögonblick definierar jag som "den stund i vilken en upptäcker att en aldrig kommer att vara närmare att leva tillsammans med en häst".
Mitt Orback-ögonblick? En av mina första flickvänner bar det högtravande namnet Ina Viking, drack helst havremjölk, åt sockerbitar som godis, samlade på ridspön och hade alltid stålhättade skor.
True story.
____________________
* Nej, jag får inte betalt, men efter nära 100 hyllande poster om Sex räknar jag kallt med att få ligga med Ika eller Vejde. Eller båda.
Komikern Larry Brown:
After a year of therapy, my psychiatrist said to me,
"Maybe life isn't for everyone."
Silent Shout, en ny singel från The Knife, finns nu ute i digitalt format via Rabid Records Mp3 Shop eller iTunes Music Store. En fullängdare med samma namn som singeln ska ges ut i mars.
Till dess får singeln gå varm, varvad med fortfarande hållbara The Knife och ännu väldigt gångbara Deep cuts. För oss som tycker att remakes, remixer och covers hellre bör handla om att lägga till än att ta bort, finns dessutom franske Cuizinier och hans rap till Heartbeats.
Covermjukisar som José Gonzáles (The Knifes Heartbeats) och Anna Ternheim (Broder Daniels Shoreline) är säkert snälla barn, men de får inte komma på mitt kalas.
Först åt jag en Nutrilett Smart Carb Chocolate Crunch Bar. Måltidsersättning för viktminskning.
Istället för att låta den ersätta en måltid, åt jag strax därefter en stor portion pasta med bacon, svamp, ost och gräddsås. För viktökning.
Det är alltid skönt att hitta någonting, vända på det och använda det till någonting annat än det dess skapare tänkt sig.
I mitt hittills mest långtgående horande för massmedia (mer om det här), citerades jag när jag beskriver mig själv som "barnhatisk". Det kom att överskugga mycket av allt det kloka och tänkvärda jag sade i samma artikel. På mitt jobb fick det till följd att många småbarnsföräldrar antog att jag hatade deras barn, dem, deras partner och allas föräldrar i alla led.
I det senaste numret av smått obehagliga tjejtidningen Solo är det dags igen. I en intervju om flersam kärlek - den klatschiga rubriken "Vi är kära alla tre!" är onekligen bättre än kvällstidningens "Vi är ett par - men har sex med andra" - meddelar jag glatt att tanken på att bara hitta en partner att viga sitt liv åt är "ointressant och till och med motbjudande". Samma människor som inte längre vågar ta med sig sina barn till jobbet tror nu att jag tycker att de, allt de gör och hela deras livsstil väcker äckel inom mig.
Det är naturligtvis inte riktigt så jag ser på saken och än en gång är det tråkigt om ett enstaka onyanserat ord ska komma att skymma alla andra väl valda, men det är en av de många risker en tar genom att låta kreti och pleti intervjua en. En timmes klokskaper kan i några rader text kokas ner till en ganska banal historia och då är jag glad om något sticker ut, provocerar, botar mig från assimilering och gör mig känd på min arbetsplats.
I det stora hela tycker jag att artikeln är okej med tanke på tidningen och dess övriga innehåll. Lite tråkigt är det att minsta lilla försök till avancerad relationsteori skalas bort och kommer ut som "hej och hå, jag är kär i flera", men synliggörande (slynliggörande) känns fortfarande som någonting som kan rättfärdiga det mesta. Några kommentarer, dock:
- Det föll sig naturligt att jag och Sophie (sic!) pratade om att börja leva polyamoröst när vi var ihop. Vi vande oss vid tanken på ett teoretiskt plan och sedan träffade vi rätt person som var Felicia. De första gångerna jag träffade Felicia tyckte jag hon var fantastisk. Att jag blev kär i henne kändes inte som något problem trots att jag fortfarande var jättekär i Sophie. Kärleken till Felicia inkräktade inte på den kärlek jag kände till Sophie utan snarare så förstärktes den.
Det är svårt att säga hur många partners jag har eftersom en del av polyamorismen (sic!) är att komma ifrån det primära (sic!) tänkandet och sudda ut begrepp som "ihop" eller "inte ihop", "vän" eller "flickvän". Dessutom kanske inte de som jag har relationer till definierar relationerna på samma sätt som jag gör.
Jag har funderat en del kring vilken skiva som egentligen var den bästa år 2005.
Robyns självbetitlade? Nej.
M.I.A:s Arular? Nja.
Egentligen är det ju solklart, men jag behövde komma en bit in i 2006 innan jag insåg det alla andra (i alla fall enligt vännen och kollegan Jonas) insåg redan innan året var slut. Nämligen att 2005 års helt överlägset bästa skiva inte kan vara någon annan än:
Antony & The Johnsons - I am a bird now
Att lyssna på I am a bird now är att upptäcka hur en säregen röst och lågmälda kompositioner tillsammans kan dåna genom en tills ingenting annat finns. Det är att malas ner och frystorkas till en kopp Instant Outhärdligt Vackert Tillstånd. Det är att ha hjärtat utanpå kroppen, att ge sig hän åt det sköna och sorgliga, som att förgås mellan hörlurarna, som att upptäcka att det allra enklaste är lika bräckligt som starkt. Framför allt är det en sådan stark och säregen upplevelse, ett sådant sällsamt och besynnerligt fyrverkeri, att jag i mitt återgivande borde kunna skriva en långt mer kreativ och från klyschor befriad text. Men nej, det kan jag uppenbarligen inte.
My lady story
Is one of annihilation
My lady story
Is one of breast amputation
(My lady story)
One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy
(For today I am a boy)
And I feel your fists
And I know it's out of love
And I feel the whip
And I know it's out of love
I accept and I collect upon my body
The memories of your devotion
I accept and I collect upon by body
The memories of your devotion
(Fistful of love)
Miljöpartiets gruppledare Åsa Romson om det snart bortvalda styret i Stockholm stadshus:
Att förhandla med socialdemokraterna är som att spela alfapet med en ordblind.
Qruiser är enligt egen utsago "Nordens största community för Dig som är homo, bi, trans, queer samt för våra vänner". Men Qruiser är också, enligt den text som ska locka dig att bli medlem, mycket mer än så:
Texten vänder sig till någon som aldrig har hört talas om Internet och inte vet vad ett community är. Om det inte är nog lockande i sig, bjuds den hugade spekulanten på lite ögonfröjd i form av tre bilder. "FIB" är en jävligt tränad kille från Stockholm. "Läderkåt" är 65 år och illustrerar sig med en bild som innehåller allt från huva till upphängd ståkuk. För oss lite mer försiktigt sinnade finns också the boy next door, här i form av solbrända Asterix som gärna åker båt, dricker öl och äter en bit god mat.
Värt att veta är också att att uttrycka sig på klotterplanket i det här fallet innebär att en meddelar sig genom meningar som "Tjejer som vill va med en grymt välbehållen kille å slippa nybörjar fummel å shit, har hittat rätt" (autentiskt citat från klotterplanket söndag kväll).
Det finns andra stora brister med Qruiser, men också en del fördelar. Hade jag utformat den enda sida du kan se utan att vara medlem hade jag valt att lyfta fram annat än lam funktionalitet och homopatriarkatets främsta företrädare, men å andra sidan är det nog helt i linje med 1975 års lag om varningstext och innehållsdeklaration.
Jag anklagas lite då och då för att skriva hysteriskt ointressanta och navelskådande bloggar som framför allt avhandlar vem jag senast fikade med. Om sådana anklagelser ska riktas mot mig kan jag lika gärna se till att ha gjort det jag beskylls för, så här kommer det: I förrgår fikade jag med Leo of Interacting Arts.
Vi fikade i drygt fem timmar, det hela var mycket trevligt och vi hann avhandla mycket om ett av de många projekt Leo är igång med. Dessutom pratade vi om genus, sexualitet, relationsteori (läs det senaste från Dr Andie!) och allting annat som queerkids älskar att vrida och vända på, men det som inspirerade mig mest är ett ämne jag tidigare inte fått närmare kontakt med: flerfassömn (polyphasic sleep).
Under en längre tid har jag funderat på alternativa sätt att fördela min sömn över dygnet; att sova i ett stort sjok per dygn känns förlegat och som om det inte passar mig. Jag behöver inte särskilt mycket sömn och sover jag mer än vad jag brukar känner jag mig bara seg och ofokuserad. Flerfassömn skulle därför kunna vara något för mig och jag attraheras så klart av tanken på att ge mig i kast med något så annorlunda.
När en sover i korta faser, till exempel 20-30 minuter var fjärde timme som Ubermann-schemat stipulerar, hinner en inte fram till REM-sömnen. Av alla faser i sömncykeln är REM-sömen den sista och också den viktigaste. Övergången till flerfassömn är därför ganska plågsam, men efter några dagar ställer kroppen om sig och de korta tupplurarna tar en snabbt in i REM-sömn. För att citera Leo: "Drömmarna kommer tillbaka och med dem en vederkvickande sömn."
Väl där kan en klara sig på tre timmar sömn per dygn och dessutom uppleva sig som piggare än vanligt under den vakna tiden. Nackdelarna består främst i att vi inte vet så mycket om vad som händer med kroppen när den får sin återhämtning av flerfassömn istället för av nattvila. Risk finns för att det skapar brist på tillväxthormon och därmed kan orsaka cancer. Obehagligt, så klart, men det har inte hindrat mig från att konsumera cigaretter, snus, soja, champinjoner, chips och allting annat som från tid till annan sägs ge en cancer.
Leo har gjort ett försök att leva efter Ubermann-schemat (läs om det här), men han somnade och sov i 12 timmar från det tredje, och erkänt svåra, dygnets gryning. Vi funderar på att göra ett nytt försök tillsammans, eftersom det sannolikt är lättare att hålla sig vaken i sällskap av någon annan, men det får bli när dygnet är ljusare än vad det är i januari. Jag är mycket intresserad och motiverad.
Wikipedia: Polyphasic Sleep
Steve Pavlina: Polyphasic Sleep
"Så höll Birgit Nilsson sin död hemlig" skvallrade Expressen på sina löpsedlar för ett par dagar sedan. Med det segrade kvällstidningen än en gång i den eviga kampen om att väcka intresse. Tråkiga DN nöjde sig med att berätta om sångerskans liv och karriär. Ännu tråkigare SvD lägger tyngdpunkten på omvärldens hyllningar. Närmast kommer Aftonbladet, som skriver om hur Nilssons man höll allt hemligt genom att inte bjuda sladdertackan Lennart Swahn till begravningen. Spännande, men så klart inte lika spännande som att få läsa om hur Birgit själv, död som hon redan var, höll sin död hemlig för en hel värld.
Vidare har det skrivits mycket om Ariel Sharons ohälsa, Anja Pärsons seger i störtloppet och om att Riksbanken inom kort väntas höja reporäntan.
Allt detta föll dock, tillsammans med nyheterna om den gamla operatantens död, snabbt i glömska när det idag offentliggjordes att en av de mer stalkade skribenterna på Skunk, den ständigt lika uppklädda Klara a.k.a. Kinaskor, är en av deltagarna i SVT:s nya dokusåpa Toppkandidaterna. Läs mer om kandidaterna här.
Nu är det många som med spänning ser fram emot en kommentar i Klaras vanligtvis frispråkiga dagbok. En person som hånglat med Klara och som nu hoppas på något slags spin-off-kändisskap, men tills vidare vill vara anonym, säger:- OMG!
Det första avsnittet av "Toppkandidaterna" sänds den 31 januari i SVT2.
Jag sticker inte under stol med att jag tycker om att jag tycker om annorlunda saker, sånt som inte andra finner spännande. Jag gillar när folk tycker att jag är nördig och jag blir glad när någon frågar mig något märkligt i hopp om att jag ska sitta på svaret. Enligt The Geek Test v.3.1 är jag nästan 35 % nörd* - Major Geek är min officiella rang - och på jobbet tycker de som är nördar till yrket att jag är en skön typ som de gärna byter några ord med över en burk Jolt. (Ibland lägger de Dilbert-serier i mitt postfack och då känner jag mig älskad.)
På jobbet får jag [n3rdl157], en maillista för folk som delar in sina kolleger under rubrikerna 1337 och n00b. Alldeles nyss har en av medlemmarna på listan slutat och det innebär att vi måste välja in en nykomling. Vi har några kandidater och skulle säkert redan ha utsett efterträdaren om det inte vore för att vi är fullt upptagna med att fira att forskare på Central Missouri State University hittat det hittills största primtalet. Det är ett så kallat Mersenne-primtal, alltså ett primtal konstruerat av 2 upphöjt till ett annat primtal minus 1, som med sina 9.152.052 siffror kommit upphetsande nära drömgränsen på 10.000.000 siffror (den som först når dit får $100.000 av Electronic Frontier Foundation).
Likväl finns det stunder när ens särintresse blir så apart att ingen annan kan relatera till det och då är livet som nörd inte längre en dans på väldoftande @-->-- utan törnen.
På lördag händer det någonting som jag ser fram emot så mycket att jag har svårt att sova om nätterna. Jag är uppspelt, pirrig, nervös och har så varit i en dryg vecka. De senaste dagarna har jag ägnat ganska mycket tid till att läsa på, hitta all information som tänkas kan och inte minst åt att dagdrömma om hur bra allting skulle kunna bli om alla förhoppningar infrias.
Naturligtvis har jag, precis som vore jag nyförälskad, pratat mycket med många om vad som hända skall, men tillbaka har jag fått intet blott förakt, avfärdanden, nedsättande kommentarer, spott och spe. Jag har hånats, förlöjligats och anklagats för att fabricera ett intresse jag inte genuint besitter i syfte att framstå som "så jävla speciell". Mitt engagemang har stångats mot en vägg av ointresse och jag har inte mött ens ett uns av empati. För att inte ytterligare såra min egen stolthet har jag därför slutit mig - nu tänker jag inte yppa mitt intresse för någon mer, inte dela med mig av min glädje längre, på intet sätt försöka sprida den energi jag har överskott på.
Bortsett från att jag skriver om det i min blogg, så klart, men det ska läsas som ett rop på hjälp: Om du har minsta lilla aning om varför lördag den 14 januari 2006 är en så viktig dag är du välkommen att höra av dig å det snaraste. Jag behöver en vän. I väntan på sällskap räddar jag mig genom att låta min inre nörd gifta sig med mitt emo-ego och vid altaret kvida "Kära dagbok, ibland känns det som att du är den enda som förstår mig" och svara mig själv "I do".
____________________
* 35 % kan låta lite, men det är högt bland oss som byter kläder oftare än en gång i veckan, inte behärskar Klingon och tappar bort oss innan tolfte decimalen när vi ska sjunga om pi. Vi som träffar riktiga människor istället för att ringa Geek Phone Sex varje kväll, har sällan högre än 25 %.
Efter en hård höst på jobbet var det med stor glädje jag var ledig över jul, mellandagarna, nyår och en smula kring trettondagen. Det var till och med skönt att komma tillbaka till jobbet igen. Den första delen av Det Stora Projektet är avklarat med ett resultat jag är mycket nöjd med. Jag kan luta mig tillbaka och njuta frukterna av mitt arbete. Eller inte.
Det är först nu det slår mig att jag är fast anställd. Det är först nu det slår mig att Det Stora Projektet fortsätter. Det är först nu det slår mig att det, så snart jag sprungit ett marathonlopp och får pusta ut i målområdet, kommer fram en jobbig jävel för att påpeka att nästa marathonlopp börjar om fem minuter och att de väntar på mig vid starten. Det är först nu det slår mig att jag, så fort jag lyfter blicken, ser på min framtid på jobbet som en ändlös sträcka svåra utmaningar som jag inte vet om jag klarar av eller ens kommer att tycka om.
Jag satte mig ner med kalendern och hittade en möjlighet att rycka loss tio lediga dagar kring påsk. Jag skulle kunna åka till Seattle, San Fransisco eller New York. Jag skulle kunna åka till Sydafrika, Malaysia eller till och med Japan. Jag längtar efter att resa och borde verkligen unna mig det snarast. Det ska jag också göra, men det känns ändå som en kortsiktig lösning och jag vill göra något mer radikalt. Som att säga upp mig och skriva, skönlitterärt och journalistiskt, och finansiera det med pokerspel.
För annars känns allting som a never ending story of deadlines, diets, and devious men.* Möjligen bortsett från att jag inte har så många devious men i mitt liv. Det skulle i så fall vara Michael Scofield.
Vi träffas varje måndagkväll, i besöksrummet på Fox River State Penitentiary. Han brukar ligga i mitt knä och gråta en stund. Jag tröstar honom och säger att hans bror inte kommer att dö och att medfångarna inte kommer att göra honom illa mer. Jag håller ett finger mot hans mjuka läppar för att tysta hans invändningar. Plötsligt ser han på mig med den där blicken som aldrig viker, den där blicken som säger "jag kommer att köra rakt över dig och du kommer att tycka om det".
Vakterna har överseende med vår intimitet trots att vi inte är gifta, men det är flyende lycka som snabbt rycks bort när besökstiden är över. Jag vet att det inte kan vara för alltid, varken besökstiden eller vår relation, och jag vet att Michael är en slingrande typ som bara gör det som tjänar hans syften. Just nu gör det mig inget, men jag vet att dagen kommer då Michael måste fly och vi aldrig mer kommer att ses.
Då, men först då, ska jag lyfta blicken och göra något åt mitt liv.
____________________
* Girls Aloud, "Deadlines & Diets" från What Will the Neighbours Say?
Så här korta låtcitat är okej.
Jag fick ett mail:
På klotterplanket i den mycket fina klubben "Club Orchidea" på Qruiser görs reklam för "Gay Mingel Party Köping" med det slagkraftiga argumentet "Be there or be queer".
Kan det vara så att de har missuppfattat något eller har de faktiskt startat en kampanj mot de där oförståeliga stockholmsqueerelitsomintesärskriver?*
Låt mig börja med att klargöra att den till Kent refererande rubriken mest tjänar syftet att få nämna Kent för att få chansen att hälsa till Jocke Berg med hans egna ord: Man blir trött på ditt jävla gnäll*.
Viss relevans har den dock även för den text som följa ska. Jag har nämligen spenderat två kvällar helt ensam i min lägenhet och det hör inte till vanligheterna. Jag är en YUPLOT** och en flersam aktivist vars hem tjänar som möteslokal, fritidsgård och bostad för alla som ryms i mitt stora hjärta. Det leder till att jag sällan eller aldrig är helt ensam, men nu har jag varit det två kvällar i rad och jag har med stort intresse följt mig själv i syfte att klargöra vad jag egentligen tar mig för när ingen annan är i närheten. Några observationer:
- Jag stänger och låser toalettdörren när jag ska kissa, trots att det är helt onödigt eftersom ingen annan är hemma. Däremot går jag naken från säng till dusch och från dusch till garderob, helt utan tanke på att insynen är god och på att min lägenhet ligger på bottenvåningen.
- Jag äter nästan tillräckligt ofta, men troligen inte tillräckligt näringsrikt.
- Jag leker spa, vilket leder till att morgontoaletten kan ta upp till 2,5 timmar. Varenda produkt kommer till användning, jag lägger ansiktsmask och rakar stora delar av kroppen, jag duschar betydligt längre än vanligt och jag rakar huvudet så ordentligt att mössan glider av det när jag går.
- Jag sveper in mig i stora filtar och tar en liten whisky framför datorn när jag ska skriva litterär text eller spela poker. Jag är osäker på om det beror på att jag romantiserar Hemingway och skapandeprocessen eller om jag helt enkelt vill bli föremål för det tillmäle som i det senaste avsnittet av America's Next Top Model så tjusigt översattes till "alkoslyna".
- Jag kan äta ett helt rör Pringles på kortare tid än vad det tar mig att zappa mig från början till slutet av den långa rad digitala kanaler min TV har att erbjuda.
____________________
* Textrad i "Dom som försvann" från The hjärta & smärta EP.
** Young Urban Professional with Lack Of Time. De som är några år yngre än jag tenderar att snarare tillhöra gruppen MOKLOF - Mobile Kids with Lots Of Friends. Allt detta enligt konsulterna på framtidsbyrån Kairos Future.
Felicia och jag träffades på det första Queer Underground-möte jag bevistade. En tid och ett antal mail senare blev jag galet kär i henne - det är jag fortfarande - och sa hej då till allt vad tvåsamhet och monogami heter. Felicia har haft väldigt stor betydelse för mig i formandet av mina tankar kring kärlek, relationer och samlevnad.
Felicia har en väldigt hög lägstanivå, men är som många andra ändå rädd för att vara lat och misslyckas. Hon är rolig, smart, en smula dryg, otroligt vacker och kanske den bögigaste av de som står mig närmast. En del anser att Felicia är det hetaste dansgolvshångel Stockholm kan erbjuda och jag kan skriva under på både det och rykten om att en fest med henne sällan slutar med annat än sugmärken, fylla, leenden, dans och 2x120 gram kött på vägen hem.
Felicia bor på Söder, delar ut post på Lidingö och funderar på att göra karriär nu på en gång eller slå till och gå det psykologprogram hon så länge drömt om.
Felicia har en blogg som heter Get yer tits out.
Mamma är min mamma och vi lärde känna varandra den 12 maj 1977. Hennes betydelse för mitt liv kan knappast underskattas och jag är henne evigt tacksam för allt hon gjort för mig, särskilt att hon lärt mig att jag kan göra vad jag vill om än på mitt eget sätt.
Mamma är Sveriges mest framgånsrika hundkörare (Pulka Style) genom alla tider och hennes svaghet för new age gör att hon alltid har några olika eteriska oljor hemma - en vet ju aldrig vilka stjärntecken oväntade besökare kan ha och dofterna bör anpassas därefter. Mamma är envis, empatisk och ser något gott i varje människa. Hon är förskollärare, väldigt vältränad för sin ålder och bland mycket annat ihågkommen för att ha presterat 17 mjölk- och vetemjölsfria rätter på ett vegtariskt julbord 2004.
Mamma bor i Jutis där hon älskar att vara utomhus, åka skidor och stänga av pannlampan för att kunna njuta av alla stjärnors och månens klara sken i en miljö utan konstgjord belysning.
Helena lärde jag känna genom vänner och riktigt tighta blev vi en underbar kväll nyårsdagen 2005. Sedan dess har hon varit en av de viktigaste personerna i mitt liv och en av vår relations finaste inslag är att vi träffas och gråter tillsammans när vi känner mycket inom oss.
Helena har många relationer, men hon är inte ihop med någon - hon är sin egen. Den ständiga jakten på självständighet är en central del av Helenas liv och det finns ingenting, inte ens spindlar, som skrämmer henne mer än tanken på att vara beroende av andra människor. Hon är extremt frispråkig, enligt vissa på gränsen till galenskap, och har en gång liknat flersam kärlek med att "ha en gigantisk kuk i halsen och tro att man ska kvävas och sen inse att man inte har några halsmandlar och få plats med några cm till".
Helena bor i skrivande stund i Örebro där hon studerar, döljer sitt förflutna som bondjänta från Närkes Kil och drömmer om att flytta till ett stort - och billigt! - queerkollektiv i Stockholm.
Helena har en blogg som heter Hoe-looking Man.
År 2006 har börjat med att jag gått runt och känt mig träffad av saker jag hört sägas, de låttexter* min iPod levererat samt en och annan finurlig formulering i mail och på chat. Vidare har jag tänkt allt mer på inte alls särskilt träffande kommentarer kring mitt leverne, men de ämnar jag vika ut mig kring först när jag kommenterat de mer träffsäkra budskapen.
Träff #1
Jag gick omkring en hel dag och kände mig som ett offer utan agens, som om jag helt berövats allt utrymme för handling och egen vilja. Buhuu, så lycklig jag skulle kunna vara om inte andras olycka hela tiden satte käppar i mitt glädjes hjul! tänkte jag, som vanligen är långt mycket mer klarsynt och konstruktiv än så. När jag kom hem fann jag ett brev på mitt köksbord, ett brev som Helena lämnat innan hon åkte från Stockholm hem till det Örebro jag så gärna vill att hon ska lämna för gott. I brevet skriver hon, bland annat:Fortsätt bejaka alla känslor, men kom ihåg: [bete dig inte] som ett kvinnomisshandelsoffer. Ställ krav och ta plats.
Dessutom krävde hon av mig att jag skulle ringa till fastighetsskötaren och påpeka att det fortfarande är oacceptabelt kallt (11,3 grader Celsius) i delar av min lägenhet. Offermentaliteten gjorde jag mig omedelbart av med och imorgon kommer någon för att åtgärda vad det nu är som sänker temperaturen i mitt hem till nivå kylskåp.
Träff #2
Som den högpresterande och kontrollberoende lilla ångestboll jag är, hör det inte till ovanligheterna att jag tänker på mig själv som en snart avslöjad bluff vars faktiskt väldigt höga lägstanivå aldrig är tillräcklig bra (eftersom endast perfekt är tillräckligt bra). Sällan har de känslorna varit starkare än igår, när jag såg framtiden an med "Ge upp!" som rubrik för min enda identifierade överlevnadsstrategi. När jag kom hem hade mamma skickat mig ett litet paket som låg på hallgolvet och väntade. På kortet stod det:Ibland måste man låta ambitionen vila.
En behöver inte vara synsk för att komma på tanken att be mig tagga ner, återhämta mig och sänka ambitionsnivån en smula, så valet av kort var kanske inte det nya årets största skräll. Mer överraskande var den nyårsgåva som kortet hängde vid - en förpackning plåster anpassade för skavsår (eller, som den norska texten på förpackningen så charmigt kallar det, "gnagsår"). Vad mamma kan ha för idéer kring lämpliga gåvor vid firandet av ett nytt år, är ingenting jag ens vågar tänka på.
Träff #3
Konversation kopierad från MSN:Jag: [...] han är så där härligt sötsnygg och har en sån där
blick som gör mig bög direkt
shan: tss
Jag: eller till heterotjej? jag vet inte
shan: tss tss tss
Jag: men jag vill inte vara heterotjej
shan: nej, då blir du ju dragen över en kam av folk som du. ;)
Jag: aj. aj.
Jag: point given
shan: taken
Det ligger tillräckligt mycket sanning i det för att jag skulle känna mig slagen i magen.
Träff #4
I en annan konversation, med en annan människa jag beundrar, ordade jag om en rädsla jag och Helena pratat om mycket de senaste dagarna - rädslan för att älska för mycket, ge sig hän utan kontroll, öppna sitt hjärta och därmed riskera att bli sårad och tvingas se allt rasa samman. Svaret var långt mycket mer stringent än min diffusa och relativt illa underbyggda oro:Sårad kan man alltid bli, framförallt av sig själv och särskilt om man inte vågar känna sig älskad när man verkligen är det.
Gah! Jag gör det alltid så svårt för mig, men jag är evigt glad över att jag omger mig med framtida vinnare av Nobelpriset i kärlek, folk som kan plocka ner allting till nivåer som till och med jag kan ta till mig av och det med budskap jag faktiskt kan ta in.
Miss! Eller träff #5?
Så slutligen, några ord om inte alls särskilt träffande kommentarer kring mitt leverne.
Min personliga höjdpunkt i förra årets extensiva mediehorande nåddes när Aftonbladet publicerade en artikel** som till största delen bestod av en intervju med mig och Felicia. Under den gravt missvisande rubriken "Vi är ett par - men har sex med andra" tilläts vi breda oss ut kring hur vi tror att en bäst formar sina relationer till andra människor. Att vi inte köper standardlösningen hetero-mono kommenterades av Aftonbladets sexolog Linn Heed. Kommentarer i urval:De är rädda för närhet [...] Jag blir oroad [...] Jag tycker inte att det är nödvändigt [...] en rädsla att inte vilja binda sig, att inte våga släppa någon nära [...] Det är den ensamma generationen, som vuxit upp med mikromat, tv, dator.
Hur tänkte du nu, Linn? Att vi umgås intimt med många för att slippa vara nära någon och det beroende på att vi vuxit upp med Internet, Playstation och Billy's Pan Pizza? Egentligen är Linn Heeds förklaringar så absurda att jag inte ens borde ha lagt dem på minnet, men när jag häromdagen gjorde en nyårskrönika i mitt inre och tänkte på de vackraste stunder 2005 hade att erbjuda, slog det mig att Linn Heed kan ha hittat en korrelation få hade förväntat sig.
Jag kommer tydligt ihåg ett tillfälle när jag tyckte att allt i mitt liv hade fallit på plats och förändrats till det bättre, en lugn stund i vilken allting kändes bra och jag befann mig precis där jag ville vara: Jag åt en något udda adventslunch i form av micropizza (orsak) tillsammans med en flickväns flickvän (verkan) och även om jag då bara uppfattade det som ett fint avslut på ett fint år, förstår jag nu vilka tydliga samband det finns mellan skräpmat och flersamhet.
(I samma artikel, i ett korrekt om än ur sammanhanget ryckt citat, beskriver jag mig själv som "barnhatisk". Det har visat sig överskugga mycket av allt klokt jag sade, så för att rentvå mitt personliga varumärke har jag idag sett till att mina kolleger sett mig gulla med en unge, 11 månader gammal, under en hel lunch. Jag har kramat, tröstat, busat, lekt och sjungit mig till en helt ny image. Arbetskamraternas uppskattande blickar lät inte vänta på sig.)
____________________
* Jag skulle kunna återge dem här, men jag har - på förekommen anledning - ålagt mig själv absolut avhållsamhet från att citera låttexter i min blogg.
** Artikel av Sara Milstead i Aftonbladet Söndag 2005-10-30.
