2006-01-17

Jag är en fågel nu

Antony & The Johnsons - I am a bird nowJag har funderat en del kring vilken skiva som egentligen var den bästa år 2005.

Robyns självbetitlade? Nej.

M.I.A:s Arular? Nja.

Egentligen är det ju solklart, men jag behövde komma en bit in i 2006 innan jag insåg det alla andra (i alla fall enligt vännen och kollegan Jonas) insåg redan innan året var slut. Nämligen att 2005 års helt överlägset bästa skiva inte kan vara någon annan än:

Antony & The Johnsons - I am a bird now

Att lyssna på I am a bird now är att upptäcka hur en säregen röst och lågmälda kompositioner tillsammans kan dåna genom en tills ingenting annat finns. Det är att malas ner och frystorkas till en kopp Instant Outhärdligt Vackert Tillstånd. Det är att ha hjärtat utanpå kroppen, att ge sig hän åt det sköna och sorgliga, som att förgås mellan hörlurarna, som att upptäcka att det allra enklaste är lika bräckligt som starkt. Framför allt är det en sådan stark och säregen upplevelse, ett sådant sällsamt och besynnerligt fyrverkeri, att jag i mitt återgivande borde kunna skriva en långt mer kreativ och från klyschor befriad text. Men nej, det kan jag uppenbarligen inte.


My lady story
Is one of annihilation
My lady story
Is one of breast amputation

(My lady story)

Om J.T. Leroy skulle tonsättas, skulle det låta så här. (Har det redan gjorts i någon skön indiemusikal med någon skön titel typ Low down dirty little trucker kommer säkert någon besserwisser att påpeka det i en kommentar redan innan jag hunnit klicka på "Publish Post".)


One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy

(For today I am a boy)

Antony & The Johnsons ligger på lilla bolaget Secretly Canadian. Det kan vara bra att känna till för den som ännu inte är övertygad om att queer musik gör sig bäst i en värld utan av Sony ägda skivbolag särskilt skapade för hitlistemusik framför av lesbiska och bögar. Som lite kuriosa kan nämnas att även Jens Lekman står att finna i Secretly Canadians katalog.


And I feel your fists
And I know it's out of love
And I feel the whip
And I know it's out of love

I accept and I collect upon my body
The memories of your devotion
I accept and I collect upon by body
The memories of your devotion

(Fistful of love)

Att säga att Antony & The Johnsons är mittfåremusikens antites är kanske inte riktigt sant i ljuset av att Antony antagligen är den mest hyllade och - rättmätigt - hypade nykomlingen på länge. Likväl är skivan definitivt min räddning i jakten på något som står ut från ett förvisso gott, men ändå ett ganska jämntjockt musikår.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad hände med att inte citera låttexter? Det som var en så bra ide. Din blogg gick utför from here.