Härifrån till evigheten

Efter en hård höst på jobbet var det med stor glädje jag var ledig över jul, mellandagarna, nyår och en smula kring trettondagen. Det var till och med skönt att komma tillbaka till jobbet igen. Den första delen av Det Stora Projektet är avklarat med ett resultat jag är mycket nöjd med. Jag kan luta mig tillbaka och njuta frukterna av mitt arbete. Eller inte.

Det är först nu det slår mig att jag är fast anställd. Det är först nu det slår mig att Det Stora Projektet fortsätter. Det är först nu det slår mig att det, så snart jag sprungit ett marathonlopp och får pusta ut i målområdet, kommer fram en jobbig jävel för att påpeka att nästa marathonlopp börjar om fem minuter och att de väntar på mig vid starten. Det är först nu det slår mig att jag, så fort jag lyfter blicken, ser på min framtid på jobbet som en ändlös sträcka svåra utmaningar som jag inte vet om jag klarar av eller ens kommer att tycka om.

Jag satte mig ner med kalendern och hittade en möjlighet att rycka loss tio lediga dagar kring påsk. Jag skulle kunna åka till Seattle, San Fransisco eller New York. Jag skulle kunna åka till Sydafrika, Malaysia eller till och med Japan. Jag längtar efter att resa och borde verkligen unna mig det snarast. Det ska jag också göra, men det känns ändå som en kortsiktig lösning och jag vill göra något mer radikalt. Som att säga upp mig och skriva, skönlitterärt och journalistiskt, och finansiera det med pokerspel.

För annars känns allting som a never ending story of deadlines, diets, and devious men.* Möjligen bortsett från att jag inte har så många devious men i mitt liv. Det skulle i så fall vara Michael Scofield.

Vi träffas varje måndagkväll, i besöksrummet på Fox River State Penitentiary. Han brukar ligga i mitt knä och gråta en stund. Jag tröstar honom och säger att hans bror inte kommer att dö och att medfångarna inte kommer att göra honom illa mer. Jag håller ett finger mot hans mjuka läppar för att tysta hans invändningar. Plötsligt ser han på mig med den där blicken som aldrig viker, den där blicken som säger "jag kommer att köra rakt över dig och du kommer att tycka om det".

Vakterna har överseende med vår intimitet trots att vi inte är gifta, men det är flyende lycka som snabbt rycks bort när besökstiden är över. Jag vet att det inte kan vara för alltid, varken besökstiden eller vår relation, och jag vet att Michael är en slingrande typ som bara gör det som tjänar hans syften. Just nu gör det mig inget, men jag vet att dagen kommer då Michael måste fly och vi aldrig mer kommer att ses.

Då, men först då, ska jag lyfta blicken och göra något åt mitt liv.

____________________
* Girls Aloud, "Deadlines & Diets" från What Will the Neighbours Say?
Så här korta låtcitat är okej.