Träff, träff, träff, träff ... miss?

År 2006 har börjat med att jag gått runt och känt mig träffad av saker jag hört sägas, de låttexter* min iPod levererat samt en och annan finurlig formulering i mail och på chat. Vidare har jag tänkt allt mer på inte alls särskilt träffande kommentarer kring mitt leverne, men de ämnar jag vika ut mig kring först när jag kommenterat de mer träffsäkra budskapen.


Träff #1

Jag gick omkring en hel dag och kände mig som ett offer utan agens, som om jag helt berövats allt utrymme för handling och egen vilja. Buhuu, så lycklig jag skulle kunna vara om inte andras olycka hela tiden satte käppar i mitt glädjes hjul! tänkte jag, som vanligen är långt mycket mer klarsynt och konstruktiv än så. När jag kom hem fann jag ett brev på mitt köksbord, ett brev som Helena lämnat innan hon åkte från Stockholm hem till det Örebro jag så gärna vill att hon ska lämna för gott. I brevet skriver hon, bland annat:

Fortsätt bejaka alla känslor, men kom ihåg: [bete dig inte] som ett kvinnomisshandelsoffer. Ställ krav och ta plats.

Dessutom krävde hon av mig att jag skulle ringa till fastighetsskötaren och påpeka att det fortfarande är oacceptabelt kallt (11,3 grader Celsius) i delar av min lägenhet. Offermentaliteten gjorde jag mig omedelbart av med och imorgon kommer någon för att åtgärda vad det nu är som sänker temperaturen i mitt hem till nivå kylskåp.


Träff #2

Som den högpresterande och kontrollberoende lilla ångestboll jag är, hör det inte till ovanligheterna att jag tänker på mig själv som en snart avslöjad bluff vars faktiskt väldigt höga lägstanivå aldrig är tillräcklig bra (eftersom endast perfekt är tillräckligt bra). Sällan har de känslorna varit starkare än igår, när jag såg framtiden an med "Ge upp!" som rubrik för min enda identifierade överlevnadsstrategi. När jag kom hem hade mamma skickat mig ett litet paket som låg på hallgolvet och väntade. På kortet stod det:

Ibland måste man låta ambitionen vila.

En behöver inte vara synsk för att komma på tanken att be mig tagga ner, återhämta mig och sänka ambitionsnivån en smula, så valet av kort var kanske inte det nya årets största skräll. Mer överraskande var den nyårsgåva som kortet hängde vid - en förpackning plåster anpassade för skavsår (eller, som den norska texten på förpackningen så charmigt kallar det, "gnagsår"). Vad mamma kan ha för idéer kring lämpliga gåvor vid firandet av ett nytt år, är ingenting jag ens vågar tänka på.


Träff #3

Konversation kopierad från MSN:

Jag: [...] han är så där härligt sötsnygg och har en sån där
blick som gör mig bög direkt
shan: tss
Jag: eller till heterotjej? jag vet inte
shan: tss tss tss
Jag: men jag vill inte vara heterotjej
shan: nej, då blir du ju dragen över en kam av folk som du. ;)
Jag: aj. aj.
Jag: point given
shan: taken

Det ligger tillräckligt mycket sanning i det för att jag skulle känna mig slagen i magen.


Träff #4

I en annan konversation, med en annan människa jag beundrar, ordade jag om en rädsla jag och Helena pratat om mycket de senaste dagarna - rädslan för att älska för mycket, ge sig hän utan kontroll, öppna sitt hjärta och därmed riskera att bli sårad och tvingas se allt rasa samman. Svaret var långt mycket mer stringent än min diffusa och relativt illa underbyggda oro:

Sårad kan man alltid bli, framförallt av sig själv och särskilt om man inte vågar känna sig älskad när man verkligen är det.

Gah! Jag gör det alltid så svårt för mig, men jag är evigt glad över att jag omger mig med framtida vinnare av Nobelpriset i kärlek, folk som kan plocka ner allting till nivåer som till och med jag kan ta till mig av och det med budskap jag faktiskt kan ta in.


Miss! Eller träff #5?

Så slutligen, några ord om inte alls särskilt träffande kommentarer kring mitt leverne.

Min personliga höjdpunkt i förra årets extensiva mediehorande nåddes när Aftonbladet publicerade en artikel** som till största delen bestod av en intervju med mig och Felicia. Under den gravt missvisande rubriken "Vi är ett par - men har sex med andra" tilläts vi breda oss ut kring hur vi tror att en bäst formar sina relationer till andra människor. Att vi inte köper standardlösningen hetero-mono kommenterades av Aftonbladets sexolog Linn Heed. Kommentarer i urval:

De är rädda för närhet [...] Jag blir oroad [...] Jag tycker inte att det är nödvändigt [...] en rädsla att inte vilja binda sig, att inte våga släppa någon nära [...] Det är den ensamma generationen, som vuxit upp med mikromat, tv, dator.

Hur tänkte du nu, Linn? Att vi umgås intimt med många för att slippa vara nära någon och det beroende på att vi vuxit upp med Internet, Playstation och Billy's Pan Pizza? Egentligen är Linn Heeds förklaringar så absurda att jag inte ens borde ha lagt dem på minnet, men när jag häromdagen gjorde en nyårskrönika i mitt inre och tänkte på de vackraste stunder 2005 hade att erbjuda, slog det mig att Linn Heed kan ha hittat en korrelation få hade förväntat sig.

Jag kommer tydligt ihåg ett tillfälle när jag tyckte att allt i mitt liv hade fallit på plats och förändrats till det bättre, en lugn stund i vilken allting kändes bra och jag befann mig precis där jag ville vara: Jag åt en något udda adventslunch i form av micropizza (orsak) tillsammans med en flickväns flickvän (verkan) och även om jag då bara uppfattade det som ett fint avslut på ett fint år, förstår jag nu vilka tydliga samband det finns mellan skräpmat och flersamhet.

(I samma artikel, i ett korrekt om än ur sammanhanget ryckt citat, beskriver jag mig själv som "barnhatisk". Det har visat sig överskugga mycket av allt klokt jag sade, så för att rentvå mitt personliga varumärke har jag idag sett till att mina kolleger sett mig gulla med en unge, 11 månader gammal, under en hel lunch. Jag har kramat, tröstat, busat, lekt och sjungit mig till en helt ny image. Arbetskamraternas uppskattande blickar lät inte vänta på sig.)

____________________
* Jag skulle kunna återge dem här, men jag har - på förekommen anledning - ålagt mig själv absolut avhållsamhet från att citera låttexter i min blogg.
** Artikel av Sara Milstead i Aftonbladet Söndag 2005-10-30.