När jag hör den vänstern skandera "Go home!" åt Condoleezza Rice slår det mig att det är första gången jag hör det sedan de samlades för att skandera "Go home!" åt baltiska arbetare. Tänk att det alltid är någon som ska skickas hem för att allting ska bli bra igen.
(EDIT: Två själar, en tanke: Fredrick Federley.)
Den som redan tröttnat på att följa mig på Twitter kan nu roa sig med att göra det på Jaiku också/istället: http://fredrikw.jaiku.com/.
Århundradets i-landsproblem måste vara att miljonärsmagasinet Connoisseur inte längre vet vilka de ska skicka tidningen till. Publikationen utkommer fyra gånger per år och läsa får den göra som antingen har en förmögenhet på minst 5.000.000 kronor eller tjänar minst 1.200.000 kronor per år. Det problem som uppstått beror på att förmögenhetsskatten avskaffats, varför det inte längre kommer att finnas någon tillförlitlig statistik över landets rika, berättar E24 och DI.
(Samtidigt, på Vasagatan i Stockholm, har polisen spärrat av allt som går att spärra av. De har till och med lagt krypskyttar på taken och allt detta för att garantera säkerheten när den fria världens drottning och överbeskyddare, USA:s utrikesminister Condoleezza Rice, besöker huvudstaden. Det skapar också några nya i-landsproblem, som att jag tvingades sätta mig in i hur palestinier känner sig när de har svårt att ta sig till arbetet. En stressad polisman ropade "Rör på benen!" efter mig när han lät mig passera ett avspärrat övergångsställe. Jättekul!)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Condoleezza Rice, Connoisseur, Funktionshinder, Förmögenhet, Förmögenhetsskatt, Förmögna, I-landsproblem, Palestina, Poliser, USA
Jag fick under min medverkan i Kvällspasset i torsdags frågan om vilken som är min favorit från Eurovision Song Contest genom tiderna. Ett enkelt val, tycker jag, eftersom ingen kan mäta sig med France Gall, som vann för Luxemburg i Italien 1965 med Serge Gainsbourgs sköna låt Poupée de cire, poupée de son.
Senare lade jag märke till att det är en ståndpunkt jag delar med Per Gudmundson och det tarvar naturligtvis eftertanke. Finns det objektiv kvalitet i schlagermusik, är Gainsbourg/Galle tidlösa eller har jag plötsligt blivit 300 år gammal? Nästa gång jag och Per dricker öl tillsammans vet jag vad som står längst upp på dagordingen.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Eurovision Song Contest, France Gall, Kvällspasset, Per Gudmunson, Poupée de cire poupée de son, Radio, Schlagerfestivalen, Serge Gainsbourg
Problemet med att först lyssna på Public Service och sedan på Ekots lördagsintervju, är att det om möjligt blir än mer förtvivlat svårt att ta Marita Ulvskog på allvar.
I kväll ska jag och Anna Hellgren slänga käft i Kvällspasset i P3 igen.
Programmet sänds som vanligt från Göteborg (ett gruppboende för efterblivna fiskare, som min vän Magnus skulle ha sagt) och jag är som vanligt med på länk från ett vid den tiden öde radiohus i Stockholm. Nytt för dagen är att Anna inte sitter med programledaren Johan Hilton i Göteborg (där jag bara sätter min fot om någon bokar in mig på penthouse-sviten på Avalon), utan med mig i Stockholm.
Jag ser fram emot att träffa Anna för första gången och jag tycker att det är lättare, bättre och roligare att debattera med någon som man kan ha ögonkontakt med.
Någon risk för handgemäng anses inte föreligga.
Vi kommer att diskutera miljöpartiet samt rädslan för ryssen. Precis som alla andra gånger är det klockan 18:30 som hela härligheten tar sig ut i etern.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Jag har fått min argaste bloggkommentar hittills (om man bortser från de regelrätta hot som lite då och då dyker upp i min e-post, förstås). Det är signaturen "Tom of Finland" som skriver:
"Det bästa med att vara 'queer' och liberal är att när man får stryk på stan för att man helt jäval [sic!] dum i huvudet bortom alls [sic!] sans och vett är att det inte räknas, utan att man får stryk för att man är queer=smygbög. Så kan man fortsätta att vara en komplett jubelidiot utan att behöva ta åt sig ett dugg."
Tom är faktiskt inte helt fel ute. En enda gång har jag brottats ner mot en motorhuv och hotats med stryk. Det skedde, som Tom mycket riktigt misstänker, inte med hänvisning till att jag skulle vara helt jävla dum i huvudet, utan med förklaringen att jag "ser jävligt bögig ut i ansiktet".
En quasi-skillnad är dock att de som hotat mig på stan var nazister, medan de som hotar mig online är vänsterextremister, eller förlåt, jag menar "autonoma".
Tidigare i år har jag tappat förtroendet för regeringen, bestämt mig för att inte rösta i nästa år och till och med slutat drömma om en framtida romans med ett mer frihetligt miljöparti. Nu ser det trevligt nog ut som om jag får anledning att åtminstone hoppas lite igen. Alliansen och miljöpartiet, som nyligen sidsteppade sossarna i frågan om arbetskraftsinvandring, har nämligen enats om en ny grundlag. Om detta berättar fem företrädare på DN Debatt och vilken berättelse det är! Jag har svårt att komma ihåg när jag senast var så genuint sprallig inför ett politiskt utspel; det här är definitivt det närmaste en våt dröm en liberal statsvetare som jag kan komma (no pun intended).
Rättighetsskyddet ska förstärkas med ökad lagprövning, vilket borde vara en självklarhet för varje liberal demokrati äldre än fosterstadiet. Likaså ska skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna stärkas i syfte att garantera integritet och rättssäkerhet. Även det är en utmärkt idé, särskilt i dessa FRA-dagar.
Det lokala självstyret förstärks, vilket flyttar politiken från huvudstadsområdet till bostadsområdet. Spärrarna tas bort från personvalet, vilket flyttar makten från partierna till väljarna. Skilda valdagar införs, vilket flyttar fokus från riksdagen till kommunerna. Regeringen ska prövas i riksdagen, vilket flyttar taktpinnen från den tidigare stadsministern till folkets nya representanter.
Och så där fortsätter det över hela artikeln. Och jag tror knappt mina ögon. Det här, mina vänner, är liberal politik. Det är dessutom, faktiskt, grön politik. Kärleken har inte rostat, Peter Eriksson! Jag är din om du vill ha mig (åtminstone för en natt per år).
Det enda jag oroar mig för är att miljöpartiet inte ska mäkta med att driva linjen hela vägen ut. Det finns nämligen ett parti som inte vill försvara medborgarna från politiken, inte gärna ser att väljarna granskar kommunalpolitiken när det är dags för val, och som vägrar att låta någon annan än den egna organisationen utse vilka politiker som ska väljas. Det partiet heter socialdemokraterna. Med detta parti ska miljöpartiet samarbeta under nästa mandatperiod och det kan, som min kollega G skulle ha sagt, "bli dålig stämning" om miljöpartiet dessutom ska fatta grundlagsbeslut med alliansen både före och efter ett riksdagsval.
Men i dag skiner solen och hoppets knoppar spricker ut i blom, så det får bli ett senare bekymmer. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta igen. Jag kan tänka mig att överväga att eventuellt rösta på ett alliansparti igen. Jag kan tänka mig att göra vad som helst för att hålla socialdemokraterna borta från makten länge nog för att detta underbara stycke politiska historia ska bli verklighet.
Det här är en önskelista som jag aldrig tordats skicka ens till tomten. Det här är allt jag någonsin trott på och mer än vad jag vågat be om. Det här är en revolution och den allra bästa på mycket, mycket länge.
Viva la revolución!
Intressant? Mer hos Johan Ingerö.
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Grundlagen, Grundlagar, Grundlagsutredningen, Liberalism, Miljöpartiet, Personval, Politik, Socialdemokraterna, Valsystem
Tack vare Facestat och ett unikt samarbete mellan Dyslesbisk och Åsiktstorped kan vi nu avslöja sanningen om våra partiledares persona. Vi har delat upp (det mycket betungande) arbetet mellan oss och Mickes granskning av den ytliga högern hittar ni här. Själv har jag tagit mig an den spacklade vänstern.
Gemensamt för alla fyra är att de är vita, gifta, nyktra och inte ett dugg roliga. Lars väger som sagt mest, Peter är minst intelligent och Maria är yngst, snyggast och mest pålitlig. Lars och Mona har bättre ekonomi än Peter och Maria, medan Maria och Lars är mer konservativa än Mona och Peter. Den svenska vänsterflygeln: Ett gäng tråkiga nykterister.
Som bonus kan nämnas att Jimmy Åkesson (sd) beskrevs som en grön, grotesk och överviktig klumpfot som hänger med en åsna. Det kan å andra sidan bero på att jag i brist på en snygg pressbild på Åkesson laddade upp ett foto på ett träsktroll.
Intressant? Mer hos Åsiktstorped.
Andra bloggar om: Facestat, Jimmy Åkesson, Lars Ohly, Maria Wetterstrand, Mona Sahlin, Peter Eriksson, Politik, Utseende
De senaste dagarna har jag tillbringat på en guppande segelbåt i det turkosblå vattnet utanför Kroatiens kust. Arbete, sol, bad, fest och turism under en alldeles, alldeles underbar konferens. Jag spelar i världens bästa lag, så det är alls inte konstigt att jag redan saknar att få umgås så mycket med de andra lirarna.
Jag hann aldrig blogga om det, men trogna läsare av mitt Twitter-feed missade knappast att jag var med i Kvällspasset i P3 igår igen. Jag pratade om Israel (Vad vill du ha för lösning på konflikten? En fredlig), kulturpolitik (det är väl bara bra om den kultur som faktiskt efterfrågas får stöd?) och spelmonopolet (riv det, men bygg inte nya regleringar). Jag var inte riktigt på topp, men jag tyckte ändå att det blev ganska bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Kvällspasset, Radio
Hos Johan Ingerö ser jag att Svensk-Kubanska föreningen "är helt självförsörjande", men ändå "skall söka bidrag som vi är berättigade till, dock utan att göra oss bidragsberoende".
Själv lämnade jag in min självangivelse natten till i dag. Det känns hoppfullt att jag inte betalt in dessa hundratusentals kronor skatt till ingen nytta. Det känns tryggt att de precis som jag vill går till de som verkligen behöver det.
Nu hade jag i och för sig kanske hoppats på att de behövande var andra än diktaturkramande kulturföreningar med stark ekonomi, men vem är jag att fatta sådana fördelningspolitiska beslut?
Gamla (o)hederliga Folkhälsoinstitutet presentar nu en genomgång av forskningen kring kopplingen mellan låg social status och ohälsa, rapporterar DN. Risken för depression är tre gånger så hög bland män som saknar ekonomiska tillgångar. Det låter troligt och jag skulle tro att orsakssambandet går åt båda håll: Den som inte har pengar blir lättare deprimerad och den som är deprimerad har svårare att skaffa pengar.
I sig är det dock varken bristen på pengar, låg utbildningsnivå eller låg status som orsakar depression. Sven Bremberg på Folkhälsoinstituet förklarar:
"Det viktiga är handlingsfrihet i livet, och det får man av pengar och utbildning. Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att levnadssituationen påverkas och begränsas av brist på pengar, och att det i sin tur påverkar hur du mår."
Även det låter högst rimligt och Folkhälsoinsitutets genomgång är heller inte den första rapport som slår fast att handlingsfrihet, möjlighet att påverka den egna situationen, skapar välmående. Det är ändå läge att spänna fast säkerhetsbältena, ty i Brembergs slutsats bjuder han på en tankevurpa som blottar Folhälsoinsitutet som propagandaproducent:
"En viktig sak är att vi har ett samhälle där folk har hyggligt lika levnadsvillkor. Genom att reducera risken för ekonomisk ojämlikhet kan vi förhindra en fortsatt ökning av antalet deprimerade."
Say what? Poängen med studien var ju, som Bremberg själv påpekade, att det är handlingsfrihet som gör människor lyckliga, inte den brist på pengar som är det höga skattetryckets naturliga följd. Den svenska förmögenhetsfördelningen är så jämlik att alla utom en liten fraktion galet rika människor är beroende av nästa månadslön, så det är inte konstigt om många är deprimerade. Om Folkhälsoinsitutet menar allvar med studien borde de rekommendera regeringen att fördela de offentliga rikedomarna till folket, sänka skatten och se till att alla får mer pengar att röra sig med.
Intressant? Mer hos Folkkapitalism.
Läs även andra bloggares åsikter om Depression, Ekonomi, Folkhälsa, Folkhälsoinstitutet, Frihet, Hälsa, Kapitalism, Politik, Sven Bremberg
"Den första maj 1886 demonstrerade strejkande och frihetligt organiserade arbetare, för införandet av 8 timmars arbetsdag, på torget Haymarket i Chicago. När polisen med våld försökte skingra demonstranterna uppstod tumult och flertalet demonstranter dödades och ännu fler skadades. Utöver detta fängslades och bötfälldes flera organiserade arbetare i något som enbart kan beskrivas som ett justitiemord."
"Flertalet", alltså de flesta, dödades. "Ännu fler" skadades. Alltså dödades fler än hälften en ännu större andel skadades. De skadade var alltså fler än de som dödades och de som dödades var fler än hälften. Redan här har fler än de som närvarade dödats eller skadats, men det blir värre: "Utöver detta fängslades och bötfälldes flera". Den snällaste av läsningar ger vid handen att de som skadades dessutom fängslades och bötfälldes, men Nilssons återgivning går inte ihop ens om man fängslar och bötfäller de redan dödade.
En lapsus kanhända, men det säger en del om hur vänstern återger historiska händelser med den revision som bäst stöder den egna ideologin. Händelserna på Haymarket-torget är utan tvekan en tragedi, men när Nilsson tog i så att matematiken sprack glömde han passande nog att återge en del annat: Kalabaliken utbröt sedan en bomb kastats mot polisen och dödat en polisman och skadat andra poliser; på flygbladen som delats ut innan demonstrationen stod det "Workingmen Arm Yourselves and Appear in Full Force!"; sju polismän dödades; åtta av demonstranterna dömdes senare för mord.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dagens konflikt, Första maj, Haymarket Square, Historia, Historierevisionism, Jesper Nilsson, Magnus Andersson, Matematik
Svenska postkodlotteriet säger sig vara "Sveriges främsta aktör inom marknadsdriven välgörenhet" och det har jag alls ingenting emot. Att de "använder kommersiella verktyg – underhållning, stora vinster, offensiv marknadsföring" är jag desto mer skeptisk inför.
(För att börja med en parentes är det beklämmande att vissa aktörer tillåts att arrangera vissa typer av spel när andra aktörer inte tillåts att arrangera andra typer av spel. Spelmonopolet är ett hyckleri av stora mått, lotterilagen är näst intill omöjlig att förstå och vad som betraktas som tur- respektive skicklighetsspel verkar vara högst godtyckligt.)
Det är framför allt den "offensiva marknadsföringen" som jag börjat tröttna på. Alldeles för ofta (det är väl minst en gång i kvartalet?) skickar Postkodlotteriet färglada kuvert fyllda med flera färgglada sidor papper. Jag får dessa utskick trots att jag aldrig deltagit i lotteriet, trots att jag aldrig ens visat intresse för lotteriet och trots att jag uttryckligen meddelar att jag inte vill ha någon snigelpostad reklam.
Låt vara att det är oförskämt, men är det inte också ett väldigt slöseri? Nu är jag inte den som går i taket över minsta lilla miljöpåverkan, men till den skogstomte eller alarmjournalist som gör det har jag formulerat en utmaning: Hur stor miljöbelastning utgör Postkodlotteriet? Räkna minst med pappers- och energiförbrukningen vid produktionen av utskicken, koldioxidutsläppen vid utdelningen av desamma samt med kostnaden för transport och återvinning av alla bortkastade utskick.
Den nuvarande kampanjen gäller dessutom att Postkodlotteriet ska lotta ut 25 stycken Volvo V70. Lägg därför till den energiförbrukning och miljöpåverkan de 25 bilarna kommer att generera från tillverkning via användning till skrotning. Småaktigt? Ja, kanske, men med tanke på att WWF är en av lotteriets förmånstagare kanske man kunde hoppas på lite mer intelligenta val än utskick av miljoner och åter miljoner försändelser av papper som ingen har efterfrågat och som de flesta därför bara kastar bort.
(För att avsluta med en annan parentes är det fascinerande att studera tilltalet i delar av Postkodlotteriets marknadsföring. "Om inte du är med kommer dina grannar att vinna utan dig och det kommer att kännas jävligt surt" står det mellan var och varannan rad. Jag gissar att det är den rädslan tillsammans med drömmen om snabba pengar, snarare än viljan att göra väl, som gör Postkodlotteriet till en sådan framgång.)
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dobbel, Gambling, Miljö, Postkodlotteriet, Postkodmiljonären, Spel, Spelmonopolet, Svenska Postkodlotteriet, Vem vill bli miljonär?, Välgörenhet
Mona Sahlin har en favoritlögn som hon drar om och om igen. I dag ljuger hon på DN Debatt och det är samma gamla lögn:
"Det behövs riktade insatser för att trycka tillbaka långtidsarbetslösheten bland de unga. Den har tredubblats de senaste arton månaderna."
Det är naturligtvis inte sant, eftersom ungdomsarbetslösheten minskat under den borgerliga regeringen. Under den socialdemokratiska regeringen var fler ungdomar arbetslösa, men de bokfördes som sysselsatta med hjälp av finurlig statistik. Det som hänt är att Alliansen inte gömmer arbetslösa bakom meningslös exercis och därför ser siffrorna annorlunda ut.
De som faktiskt är arbetslösa har blivit färre och de som faktiskt är arbetslösa redovisas som just det. En föredömlig lösning, kan tyckas, att visa verkligheten som den ser ut. Just det där med en verkligheten som bara blir bättre och bättre är dock Mona Sahlins största problem just nu. Då känns det kanske enklare med en lögn.
Intressant? Mer hos Bloggen Bent.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetslöshet, Arbetsmarknad, Lögner, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Statistik, Ungdomsarbetslöshet
Den som intresserar sig mer för mitt privatliv än mina politiska åsikter rekommenderas att följa min mikroblogg på http://twitter.com/FredrikW.
Lokaltidningarna i mina kvarter är alltid fascinerande läsning. Idag sportar de ett långt reportage om segregationen ... på Östermalm.
Jag vet att det är naivt att som jag gå omkring och drömma om att miljöpartiet plötsligt ska mogna, börja ta ansvar och bli en del av ett nytt politiskt alternativ, som istället för att skala från vänster till höger driver om en reformistisk liberalism med en tydlig anti-auktoritär utgångspunkt. Därför bör jag nog vara tacksam varje gång jag påminns om att det inte kommer att hända; jag ska nog ha vett att uppskatta varje gång de gröna kommer ut som systembevarande sossekramare.
Tre ledande miljöpartister skriver på DN Debatt och det börjar bra. De går hårt åt vänsterpartiet och slår fast att en röd sedelpresspolitik vore förödande för samhällsekonomin. Vidare menar de att motståndet mot skatteväxlingen och friskolorna gör det omöjligt att samarbeta med vänsterpartiet. Slutligen markerar de att miljöpartiet minsann är regeringsdugliga eftersom de till skillnad från Lars Ohly inte har några band med kommunismen.
Så långt både rimligt och gott, men därefter väcks jag bryskt ur min drömsömn. När de talar om den borgerliga regeringens "nedmontering av socialförsäkringarna" låter den gröna trion som en doakör bakom en aldrig så förorättad Marita Ulvskog eller Wanja Lundby-Wedin. Det är också syftet - vänsterpartiet har redan deklararet att de inte tänker kompromissa inför nästa riskdagsval och miljöpartiet ser chansen till ministerposter om de redan nu isolerar sig i ett äktenskap med (s).
Dörren till glashuset är stängd och där inne viner stenarna. Miljöpartiet avfärdar vänsterpartiet för att de motsätter sig en skatteväxling, men de verkar ha glömt bort att den socialdemokratiska riksdagsgruppen är minst lika kritiskt inställd. Miljöpartiet raljerar över vänsterpartiets kritik mot arbetskraftsinvandring, men de verkar ha glömt bort att de var tvungna att göra upp med de borgerliga eftersom socialdemokraterna och LO är starkt protektionistiska på området. Miljöpartiet pratar om asylpolitik, med de verkar ha glömt bort att de i den frågan har mer gemensamt med vänsterpartiet än socialdemokraterna.
Vänsterpartiet vill inte kompromissa, miljöpartiet vill bilda regering med socialdemokraterna och socialdemokraterna säger som vanligt ingenting. Den röd-gröna röran är rörigare än någonsin, ett trovärdigt regeringsalternativ är omöjligt att skönja och ännu en gång har miljöpartiets kärlek till socialdemokratin dragit armeringsjärn genom den i betong gjutna blockpolitiken. Kanske är det ytterligare något jag borde känna tacksamhet över? Hur handlingsförlamad den borgerliga alliansen än må vara, är de i alla fall en koallition och som en sådan vinner de även nästa val.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Jakop Dalunde, Lars Ohly, Maria Ferm, Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
I kväll är det dags igen - jag och Anna Hellgren stöter och blöter varandras åsikter och veckans nyheter klockan 18:30 i Kvällspasset i P3. Jag rekommenderar dessutom kvällens avsnitt av Debatt (klockan 22:00 i SVT1), eftersom de bjudit in favoriterna Victor Bernhardtz och Kristina Lindquist till ett samtal om sex.
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggar, Debatt, Kvällspasset, Radio, TV
Politkerbloggen gör världens minsta scoop: Regeringen har köpt mediaträning för 69.000 svenska kronor - och det utan att genomföra en upphandling! Som jämförelse kan sägas att det är mindre än vad min arbetsgivare betalar för de kurser jag ensam går i år.
Det är ett scoop som är dåligt på så många sätt. Till att börja med är det ett så litet belopp att regeringen närmast är att gratulera till fyndet av en så billig utbildning.
Vidare är det löjligt att kritisera att regeringen valde leverantör utan föregående upphandling. Det lägsta tröskelvärdet som ska överstigas för att en myndighet ska genomföra en upphandling är drygt 2.000.000 kronor, inte 60.000 kronor. Om regeringen skulle upphandla varenda liten vara och varenda liten tjänst, skulle det kosta långt mycket mer än själva inköpen. I både tid och pengar. Och tid är också pengar.
Och vad värre är - sådan här "granskande journalistik" skymmer sikten och avleder uppmärksamheten från det som faktiskt är viktigt och därför borde granskas.
Det är lätt att leta krognotor, taxikvitton, traktamenten, avdrag och en faktura från en pr-byrå. Så lätt att en journalist kan göra det på några timmar och sedan se sitt alster både på förstasidan och på löpsedeln. Om samme journalist skulle undersöka politikerns gärning på det område som denne är satt att utforma och ta ansvar för, skulle det ta lång tid och vara svårt att komprimera till en komprometterande rubrik.
Det leder till att massmedia ägnar sig åt att jaga "felaktigt" spenderade tusenlappar istället för att ställa någon till svars för de miljarder som spenderats "korrekt". Snacka om att sila taxiåkande mygg och svälja ytterst ansvariga kameler!
I rättvisans namn ska det sägas att det inte bara är skvallersajten Politikerbloggen som gör sig skyldiga till ovanstående fördumning. SVT:s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt gör i dag en stor sak av hur sällan vissa riksdagsmän står i talarstolen. Det är lätt att mäta och lätt att göra en nyhet av, men i själva verket säger det ingenting om den politiska arbetsinsatsen, ingenting om dess resultat och konsekvenser, och ingenting om hur väl det levde upp till väljarnas förväntningar.
För att citera favoritbloggen Sänd mina rötter regn: "Något djupare än så är förstås inte att tänka på, för då måste man som journalist läsa (och det är svårt), tänka (svårare) och förstå (riktigt knivigt)."
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aktuellt, Journalistik, Massmedia, Politik, Politikerbloggen, Rapport, Regeringen, SVT
Det var inte bara jag som skrev om den urbota löjliga nollvisionen för rökning. En som jag redan har refererat till är Johan Ingerö och bland andra läsvärda inlägg förtjänar Mattias Svensson ett omnämnande för reflektionen kring den mobbarmentalitet som döljs i förslaget. Samme Svensson har dessutom ägnat ett andra inlägg åt att kommentera att inte ens mitt ironiska förslag om att slå ihjäl alla rökare skulle vara ett fungerande statligt ingrepp. Läsning rekommenderas.
Men det är inte alla som håller med. Den annars så förnuftigt frihetlige Anders Wallner (mp) blottar en av den gröna rörelsens auktoritära sidor när han i ett undantag tycker att det faktiskt är statens sak att lägga sig i folks livsval just när det gäller rökningen. Han passar dessutom på att slå några slag på samhällskostnadstrumman genom att påstå att rökningen är en dyr affär för skattebetalarna. Jag är inte övertygad.
I de undersökningar (exempel) som även räknar med de kostnader som rökare befriar oss ifrån genom att dö i förtid, är rökningen alltid en samhällsekonomisk vinst: Rökare betalar in mer skatt än andra, de konsumerar förvisso sedan sjukvård när rökningen gör dem sjuka, men eftersom de dör i förtid blir de billigare för samhället, som annars måste bekosta även de ålderskrämpor som inte kan relateras till rökningen. Sett över livstiden är vårdkostnaden lägre för rökare (och överviktiga, btdub) eftersom dessa grupper inte har lika många år på sig att konsumera vård. Det anses därför att bekämpning av rökning och fetma i och för sig är positivt för folkhälsan, men att det inte sänker samhällets kostnader för vård. För att inte tala om all insparad pension.
I frågan insatta läsare får gärna upplysa om forskningsläget.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Cancerfonden, Förmynderi, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Nikotin, Nollvisioner, Politik, Rökning
Henrik Schyffert och Erik Haag har ett produktionsbolag som heter Brommamamma. Bland annat sysslar de med en ny humorserie som ska sändas i Kanal 5. Idén är att låta komiker uppträda i oväntade och svåra situationer, till exempel framför en publik som inte delar komikerns värderingar eller i en miljö i vilken komik inte hör till vardagen. Att låta den erkänt antirasistiske och med starka liberala värderingar utrustade Magnus Betnér uppträda framför ett gäng nynazister vore ett perfekt sådant upplägg.
Brommamamma kontaktade därför nationalsocialisterna i Svenska motståndsrörelsen. Där fanns det dock inget större intresse för att låta en antirasist försöka roa patrioterna. I svaret skriver Svenska motståndsrörelsen bland annat följande:
"Magnus Betnér har dessutom gjord flera svenskfientliga uttalanden [och] han är därför inte välkommen på någon av våra sammankomster då han av oss betraktas som en förrädare"
Nazisterna vet var de har Betnér och att de inte vill bjuda på risken att förlöjligas kan man förstå; rasister vill inte möta antirasister i ett sammanhang de inte kan kontrollera själva. Hittills ingenting märkvärdigt, kan tyckas, men det gäller bara om man inte jobbar på en kvällstidning...
En av den svenska träskjournalistikens tyngsta sänken ringer till Brommamamma och ställer frågor om kontakten med Svenska motståndsrörelsen. Fler bottentrålande asätare hör av sig och på Brommamamma förstår man vilken vinkel journalisterna vill ha: "TV-komiker quisling", "Parlamentsledamot nazikollaboratör" eller varför inte "Skinnskallen Magnus Betnér ber brutala blattebankare om hjälp"? Det finns ingenting som en kvällstidningsjournalist inte kan vända emot en. Den som nazisterna kallar för förrädare kan plötsligt bli nazisternas bäste vän.
Aftonbladet publicerar en artikel. Magnus Betnér kommenterar i sin dagbok. Kanal 5:s presschef måste naturligtvis också bemöta kritiken och här kommer nästa skräpjournalistiska krumsprång - istället för att förklara och försvara, lägger sig presschefen platt och låter tabloiderna göra sin grej. Han tar avstånd från Brommamammas förfrågan, han kritiserar enstaka ordval i densamma och han försäkrar om att inslaget, som alltså inte ska spelas in, inte ska sändas. (Det som en gång i tiden var hans ryggrad rinner under tiden ut genom hans röv.)
Presschef på Kanal 5 är Dan Panas. Innan han började på Kanal 5 var han ... just det, murvel på Aftonbladet. TV-kanaler och kvällstidningar i en inte-så-ljuv symbios, ett slags massmedialt insiderhandel där Pulitzerprisets antiteser går över lik för att dopa varandras siffror. Vackert är det inte, men väl effektivt. Att sjunka tillräckligt lågt är också ett sätt att gå till botten med någonting.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Brommamamma, Dan Panas, Erik Haag, Henrik Schyffert, Humor, Journalistik, Kanal 5, Kvällstidningar, Magnus Betnér, Nazister, Nynazister, Svenska motståndsrörelsen
