Persona: Hannah

Hannah och jag träffades på en date mellan två andra personer - vi var sällskap och moraliskt stöd. En vecka senare hånglade vi på en fest, ytterligare en vecka senare sov vi med varandra och började träffas titt som tätt. Allt sedan dess har jag varit psykotiskt förälskad och jag ler varje gång jag tänker på henne.

Hannah kommer ibland nära Gothic Lolita som klädstil och hon har ett mycket passionerat förhållande till skor. Hon är oerhört intelligent, rolig på ett ganska märkligt sätt och fylld av omtanke och kärlek till människan. Hannah lider av prestationsångest och kontrollbehov, och njuter av att vara splittrad i en pryd och i en porrig del. Dessutom anses Hannah vara världsbäst på hångel och hon kan stoltsera med alla delar av attraktionens heliga treenighet (det vill säga tits, ass & livstidsrabatt på Max).

Hannah har fyra fobier: Nålar, zombies, illamående och att hennes hälsenor ska gå av.

Hannah bor i Uppsala, jobbar på förskola och siktar precis som Felicia på att gå från tidigare genusstudier till psykologprogrammet.

Världens bästa blondinskämt

Lite oväntat, kan tyckas, släpper Andwal ungdomsförbundskäbbelsargen och kommer in i matchen med riktigt roligt blondinskämt.

Hej men nej

- Nej men hej!
- Hej men nej!

En gång frågade Titan Television mig om jag ville vara med i en dokumentär kallad "Förbjuden kärlek". Jag tänkte faktiskt efter både länge och väl innan jag tackade nej. Betydligt enklare är det den här gången:

Nej, Strix, jag vill verkligen inte vara med i er svenska version av Sex Inspectors. Jag vill verkligen, verkligen inte det.

Googla mig

Inspirerad av Andwal, känd för den blogg i världen som har störst font-size, och posten Googla mig har jag beslutat mig för att öppet redovisa mina Came From. Andwal använder susnet.se, jag använder istället statcounter.com, men funktionen är densamma - hur hittar besökare till min blogg?

De allra flesta kommer från mina sidor på Skunk och Qruiser. En annan stor del kommer via länkar från andras bloggar, särskilt Annas, Mattis och Victors. Roligast är dock så klart att titta på de som kommer från sökmotorer, i mitt fall uteslutande Google.

Ett gäng har sökt på dyslesbisk och då är min blogg förstaträff. Det är kul, men inte så kul som de två stackare som sticker ut genom att ha hamnat hos mig efter att ha sökt på kinaskor dagbok skunk och kinaskor på skunk.

Att sådana sökningar hamnar här beror på den här posten, men jag kan bara göra er besvikna: Kinaskor har tagit bort sig från Skunk och det enda som finns kvar av hennes dagbok är en 500 Servlet Exception.

Det vackraste jag vet

En gång fick jag en tröja som rörde mig till tårar. Jag fick den av Felicia och dikten som pryder den är fortfarande det vackraste jag vet.



Idag slog det mig att jag inte riktigt vet var jag har min kära tröja, men när så är fallet vet jag att den är lätt att hitta - längst ner i min stora hög av t-shirts med nördiga tryck. Antagligen mellan NES-tröjan och B&S-tröjan. När jag kommer hem ska jag leta fram den och stolt bära den tills den måste tvättas.

Som att dödas på nytt

Jag älskar public service. Likväl är jag fortfarande sur på SVT för hur de allt som oftast misshandlar de underbara HBO-serier jag är tacksam för att de köpt in - uppehållet mellan säsong 3 och 4 av Six Feet Under var så långt att Nate fick spendera månader (eller år? det det kändes som år) på ett operationsbord. Nu har program­planerarna tagit sig samman och igår visades det första avsnittet av säsong 4 av 5.

Jag var lite nervös. Säsong 1, och kanske ännu mer så säsong 2, hör till det bästa som någonsin televiserats. Säsong 3 var bajs i jämförelse med de första två, men ändå guld jämfört med vilken annan dramaserie som helst. De som inte vill ha valuta för sina licens­pengar och istället laddar ner eller följer serien på Canal+ sprider rykten om att säsong 4 och 5 är en rejäl uppryckning jämfört med den tredje. Det var alltså mycket som stod på spel när klockan närmade sig 21:20 igår.

Väl där var det som att dödas på nytt. Avsnitt 4:1 kändes som ett sista avsnitt snarare än ett första avsnitt, men det känns helt rimligt att så är fallet i en serie som handlar om död och begravningar - avsnitt 1:1 inleds ju med att seriens centralfigur avlider i en olycka. Karaktärerna är lika starka som alltid, trots att de är många får de alltid gott om plats, och miljöerna skildras med samma återhållsamma kärlek som tidigare. Den mest livsfrånvända repliken fick den oväntat återkommande Russell stå för när han presenterade sin masterplan:

- Att bli bortglömd som död och betydelselös innan dess.

Jag såg avsnittet tillsammans med Johan och min soon-to-be ex-sambo Sofie "Every SFU episode is therapy" Wahlström. Den senare grät sig genom de flesta av de femtio minuterna och det är lika mycket en tradition som ett tecken på att serien fortfarande håller måttet. Det är naturligtvis svårt att bedöma en hel säsong utifrån dess första avsnitt, men än så länge känns det lovande. Mycket lovande.

Pulp Fiction en gång för mycket

Av att döma på nedanstående mail - slutet av en hetsig konversation mellan mig och en vän - har någon sett Pulp Fiction åtminstone en gång för mycket.

jävla fint mail fred och det bevisade precis det jag alltid tyckt och tänkt om dig, nämligen att du är en kille som man kan säga till om något känns fel, snacka allvar med och sen gå vidare med ett leende på läpparna. du och jag är nog två av väldigt få människor som gör som djuren - säger till på skarpen när något är fel och ett par sekunder senare är det ur världen.

du och jag är som marsellus och butch - du säger "motherfucker!" och sen kör jag på dig. resten av tiden jagar du mig runt hejvilt skjutandes. vi hamnar hos maynard. jag haffar dig och säger "well, somebody is gonna get their motherfucking HEAD blown off!". vidare hamnar vi i ett rapescenario där det dessvärre är du som får ta emot där bak av zed. som tur är hittar jag en katana som jag snittar maynard med. jag steppar aside och du skjuter kuken av zed som sedan lever illa in agonized pain, medieval style. efter det är vi vänner igen. förrutom att jag förlorar all my LA privileges.

Det är uppfriskande att bråka om någonting och bli vänner igen in two shakes of a lamb’s tail.

Korka upp champagnen!

Kära Migrationsverket!

Eftersom jag regelbundet plockar ögonbrynen, har jag inte möjlighet att som Matti räkna in det som ett nyskapande självskadebeteende. Ätstörningar känns inte heller påhittigt och skulle jag skära mig är jag rädd att jag skulle tycka att det var så snyggt att jag skulle känna mig mer förbättrad än skadad. Tog jag till flaskan skulle jag inte kunna gå och min karriär skulle spolas ner i toaletten.

När jag då är riktigt ledsen återstår därmed bara allmänt påförande av skam och skuld, kontrollbeteenden som inte inkluderar mat och utseende, och den alldeles för blygsamma tröströkningen. Jag vill hellre hitta på något nytt än att ta till trygga kunskaper jag odlat i hela mitt liv och jag har därför en idé: Jag ska bli apatisk och utvisad, ty vad kan vara mer destruktivt än att lägga sig i händerna på era handläggare?

Igår grät jag mig till sömns. Idag ligger jag i fosterställning och stirrar in i väggen. Imorgon river jag mitt pass, så korka upp champagnen och kom och hämta mig. Jag är er att utvisa när helst ni behagar.

Siffror 060127 09:48

Hälsoprofilbedöming av Stockholm Medical Office

Längd: 168 cm
Vikt: 50,5 kg
BMI: 17,89
Skelettvikt: 10,0 kg
Fettfri kroppsvikt: 50,0 kg
Undre viktgräns: 55 kg
Övre viktgräns: 65 kg
Blodtryck: 100/50
Vilopuls: 49

Dessutom EKG, urinprov och blodprov med väldigt goda resultat, men hon som undersökte mig var inte klockren. Sedan jag hade kryssat i rutan "sammanboende" var jag upprepade gånger tvungen att korrigera henne när hon ställde frågor om min "fru".

Dessutom är det väl rätt uppenbart att jag borde väga mer?

Hon mätte mitt skelett och räknade ut min fettfria kroppsvikt - i hennes ord det jag skulle väga om jag var extremt anorektisk och inte hade ett uns fett på kroppen. Sen kommer hon fram till att den vikten är ett knappt halvkilo under min nuvarande vikt och konstaterar att det är positivt att jag inte har några överviktsproblem. Att väga för lite verkar vara en non-issue inom företagshälsovården. Faktum är att jag till och med fick med mig några kostråd: inget vitt bröd, mindre socker, mer fibrer. Pyttsan.


Partpolitiska sympatier enligt Ungt val

Folkpartiet: 81 %
Miljöpartiet: 67 %
Centerpartiet: 64 %
Vänsterpartiet: 60 %
Socialdemokraterna: 50 %
Moderaterna: 47 %
Kristdemokraterna: 44 %

Jag hoppas verkligen att de 19 % jag inte har gemensamt med (fp) är rasismen, skolpolitiken och vissa medlemmars totala blindhet inför strukturella problem. Att (mp) är mitt andraval känner jag mig bekväm i, men jag är lite förvånad över att jag scorar så högt på (v). Ett test bestående av 10 viktade frågor kanske inte säger allt, men resultat i stort stämmer ganska bra.

Re: Hopp om spelbranschen?

I den här posten vädrade jag vaga förhoppningar om att spelbranschen var på väg bort från sexismen. Några av de kommentarer som följt på nyheten, tyder på att så inte är fallet:

"Och endast asexuella feminister och de religiösa applåderade. En minoritet, lyckligtvis.

Även bögar har vi och här som gnäller på sexiga bootbabes, fastän de sina håriga och nakna stjärtar visar i pridetåget. Det luktar bajs om ert moraliserande.

Lyckligtvis så föddes jag till skillnad från feministen med en frisk hjärna och en naturlig syn på sex och nakna kroppar: Det är vackert.

Och istället för att avundsjukt, feministiskt på sexigt lättklädda medmänniskor blänga, så säger jag vackert! Och mer av det! :)"


"Jag undrar hur gay man måste vara för att inte inse det sunda i att pojkar gillar att titta på flickor. Att gilla att titta på sexiga representanter av motsatt kön. Ett friskhetstecken helt enkelt.

Kanske vi alla skulle ta och bli bajspackare? Eller asexuella feminister? Som gnäller på sexiga flickor. Ah, justja. Då dog ju mänskligheten ut. Shit."


"Hur kan att uppskatta vackra och sexiga flickor på en mässa någonsin bli att nedvärdera?

Du är en ful feministkärring som är avundsjuk. Simple as that.

Troligen blev du tappad i betonggolvet när du var liten."

Det mesta behöver inte ens kommenteras, men en sak vill jag klargöra: Jag tappades inte i betonggolvet när jag var liten - jag fick en syre­brist­skada vid födseln.

LOL @ Jon!

Ur Jons skunkdagbok:

Jag gillar mina föräldrar
- det är väl det som kallas stockholmssyndromet.

Ett nej är ett nej är ett nej

Som jag tidigare avslöjat i min Qruiser-dagbok kunde Sofie Wahlström, hon som i Expressen kallats för "ledande asexuell i rörelsen som skakar Pride-veckan", en gång höras säga "jag älskar med hela svenska folket".

Massmedias intresse för asexualitet och Sofie har sedan Pride 2005 varit fortsatt högt och söndagen den 22 januari publicerade Göteborgs-Posten ett helt uppslag om asexualitet. Journalisten Helena Berglund gör där ett utmärkt jobb och tillsammans med en ovanligt nyanserad sexolog, Lars-Gösta Dahlöf, resulterar det i det hittills bästa reportaget i ämnet. Jag skrattade dock högt när jag läste följande citat:

- Jag tycker om att gosa och hångla, men det räcker för mig. När jag dejtar en person är jag tydlig med att jag inte är intresserad av sex. Och än så länge är det ingen som dragit sig ur.

Ingen som dragit sig ur trots att hon varit tydlig med att hon inte är intresserad av sex? Jag är medveten om att det är mina associations­banor och torra humor med dragning mot billiga ordvitsar som gäckar mig, men jag kan inte hjälpa det:

Vad hände med ett nej är ett nej är ett nej?

Hopp om spelbranschen?

Världens största och viktigaste mässa för tv-spel, Electronic Enter­tain­ment Expo (oftast kallad E3) har antagit regler mot den ack så rikligt förekommande exponeringen av nakna kvinnor i samband med marknadsföringen av nya spel:

Material, including live models, conduct that is sexually explicit and/or sexually provocative, including but not limited to nudity, partial nudity and bathing suit bottoms, are prohibited on the Show floor, all common areas, and at any access points to the Show. ESA, in its sole discretion, will determine whether material is acceptable.

Det är inte en dag för tidigt. Faktum är att inte mycket hänt sedan Samus Aran dök upp i första Metroid. Spelbranschen är ungefär lika mansdominerad som Orphei Drängar och det märks ofta tydligt i såväl produkternas innehåll som i marknadsföringen av dem.

Min iPod, min vän

Min iPod lyder mina fingrar även när jag fryser.
Har jag vantar på mig reagerar den dock ej;
den förnekar allt tyg och lystrar blott till hud.

Jag använder då min nästipp,
men om jag gråter blir min iPod blöt.
Vantar är bra att ha, ty de torkar tårar bort.

Mitt Orback-ögonblick

I senaste numret (#8) av Sveriges bästa tidning, årets kulturtidskrift 2005, alltså tidningen Sex*, intervjuas bland andra dokusåpornas begåvningsreserv Elyse Sewell och hysteriskt rolige Ricky Gervais. Den senare pratar bland mycket annat om ett Southpark-avsnitt i vilket Cartman ser det roligaste han någonsin sett, till och med det roligaste han någonsin kommer att se, och blir nedslagen av tanken på att aldrig se något så roligt igen. Att vara med om något så roligt att det känns som att ingenting någonsin kommer att bli så roligt igen, får därför benämningen Cartman-ögonblick.

Själv har jag nog inte varit med om mitt Cartman-ögonblick ännu, men närmast hittills var nog en omgång av fyllespelet Kronan i glaset. Jag hade just berättat min berömda permobil-anekdot när min vän Martin toppade genom att fejka orgasm samtidigt som han imiterade Peter från underbara dokumentären Jag vill se ut som Gregory Peck! Få saker kommer att vara roligare.

Om en tänker sig att det finns andra liknande stunder i ens liv, händelser som på ett eller annat sätt når maximal uppfyllelse av något på ett visst område, skulle jag vilja definiera ett ögonblick uppkallat efter en person i regeringen - mannen som kunde tala med sin mormors systers häst, demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhets­ministern, cowboyen Jesse Jens Orback. Ens Orback-ögonblick definierar jag som "den stund i vilken en upptäcker att en aldrig kommer att vara närmare att leva tillsammans med en häst".

Mitt Orback-ögonblick? En av mina första flickvänner bar det högtravande namnet Ina Viking, drack helst havremjölk, åt sockerbitar som godis, samlade på ridspön och hade alltid stålhättade skor.

True story.

____________________
* Nej, jag får inte betalt, men efter nära 100 hyllande poster om Sex räknar jag kallt med att få ligga med Ika eller Vejde. Eller båda.

Veckans citat (v 4, 2006)

Komikern Larry Brown:

After a year of therapy, my psychiatrist said to me,
"Maybe life isn't for everyone."

Det lugnar mig en aning, att jag aldrig lyckats driva min terapeut till den uppgivna slutsatsen.

The Knife - Silent Shout

Silent Shout, en ny singel från The Knife, finns nu ute i digitalt format via Rabid Records Mp3 Shop eller iTunes Music Store. En fullängdare med samma namn som singeln ska ges ut i mars.

Till dess får singeln gå varm, varvad med fortfarande hållbara The Knife och ännu väldigt gångbara Deep cuts. För oss som tycker att remakes, remixer och covers hellre bör handla om att lägga till än att ta bort, finns dessutom franske Cuizinier och hans rap till Heartbeats.

Covermjukisar som José Gonzáles (The Knifes Heartbeats) och Anna Ternheim (Broder Daniels Shoreline) är säkert snälla barn, men de får inte komma på mitt kalas.

LOL @ Anfield!

Årets kanske hittills roligaste post i en blogg:
Anfield om att lukta ägglossning.

Min lunch och min vikt

Först åt jag en Nutrilett Smart Carb Chocolate Crunch Bar. Måltidsersättning för viktminskning.

Istället för att låta den ersätta en måltid, åt jag strax därefter en stor portion pasta med bacon, svamp, ost och gräddsås. För viktökning.

Det är alltid skönt att hitta någonting, vända på det och använda det till någonting annat än det dess skapare tänkt sig.

Nyanserad retorik? Motbjudande.

I mitt hittills mest långtgående horande för massmedia (mer om det här), citerades jag när jag beskriver mig själv som "barnhatisk". Det kom att överskugga mycket av allt det kloka och tänkvärda jag sade i samma artikel. På mitt jobb fick det till följd att många små­barns­föräldrar antog att jag hatade deras barn, dem, deras partner och allas föräldrar i alla led.

I det senaste numret av smått obehagliga tjejtidningen Solo är det dags igen. I en intervju om flersam kärlek - den klatschiga rubriken "Vi är kära alla tre!" är onekligen bättre än kvällstidningens "Vi är ett par - men har sex med andra" - meddelar jag glatt att tanken på att bara hitta en partner att viga sitt liv åt är "ointressant och till och med motbjudande". Samma människor som inte längre vågar ta med sig sina barn till jobbet tror nu att jag tycker att de, allt de gör och hela deras livsstil väcker äckel inom mig.

Det är naturligtvis inte riktigt så jag ser på saken och än en gång är det tråkigt om ett enstaka onyanserat ord ska komma att skymma alla andra väl valda, men det är en av de många risker en tar genom att låta kreti och pleti intervjua en. En timmes klokskaper kan i några rader text kokas ner till en ganska banal historia och då är jag glad om något sticker ut, provocerar, botar mig från assimilering och gör mig känd på min arbetsplats.

I det stora hela tycker jag att artikeln är okej med tanke på tidningen och dess övriga innehåll. Lite tråkigt är det att minsta lilla försök till avancerad relationsteori skalas bort och kommer ut som "hej och hå, jag är kär i flera", men synliggörande (slynliggörande) känns fortfarande som någonting som kan rättfärdiga det mesta. Några kommentarer, dock:

- Det föll sig naturligt att jag och Sophie (sic!) pratade om att börja leva polyamoröst när vi var ihop. Vi vande oss vid tanken på ett teoretiskt plan och sedan träffade vi rätt person som var Felicia. De första gångerna jag träffade Felicia tyckte jag hon var fantastisk. Att jag blev kär i henne kändes inte som något problem trots att jag fortfarande var jättekär i Sophie. Kärleken till Felicia inkräktade inte på den kärlek jag kände till Sophie utan snarare så förstärktes den.

Sofie stavar med f, inte ph. Jag tycker fortfarande att Felicia är helt fantastisk. Språket är lite barnbok: "Titta Fredrik. Titta Fredrik kär. Titta Fredrik kär i två. Titta Fredrik kär i två och glad ändå."

Det är svårt att säga hur många partners jag har eftersom en del av polyamorismen (sic!) är att komma ifrån det primära (sic!) tänkandet och sudda ut begrepp som "ihop" eller "inte ihop", "vän" eller "flickvän". Dessutom kanske inte de som jag har relationer till definierar relationerna på samma sätt som jag gör.

"Polyamorismen" är ett ord jag kan lova aldrig har passerat mina läppar. Än värre är "det primära tänkandet" när jag uppenbarligen pratar om "det binära tänkandet". Okej om journalisten hörde fel, men borde inte mitt prat om att frångå motsatspar plingat en liten klocka om att jag snarare talade om något binärt än primärt? Jag är en varm vän av internhumor och jag hoppas därför att någon av vännerna i Queer Underground nu ger mig ett parodierande linne med trycket Primary thinking sucks.

I övrigt är jag ganska nöjd. Jag får prata lite om vilka förväntningar jag inte har när jag går in i en relation, att jag varken vill begränsa mig själv eller min partner och om att tillåta sig att vara kär i flera personer. Synliggörande med inslag av inte-så-nyanserad retorik, det är min grej.

Jag är en fågel nu

Jag har funderat en del kring vilken skiva som egentligen var den bästa år 2005.

Robyns självbetitlade? Nej.

M.I.A:s Arular? Nja.

Egentligen är det ju solklart, men jag behövde komma en bit in i 2006 innan jag insåg det alla andra (i alla fall enligt vännen och kollegan Jonas) insåg redan innan året var slut. Nämligen att 2005 års helt överlägset bästa skiva inte kan vara någon annan än:

Antony & The Johnsons - I am a bird now

Att lyssna på I am a bird now är att upptäcka hur en säregen röst och lågmälda kompositioner tillsammans kan dåna genom en tills ingenting annat finns. Det är att malas ner och frystorkas till en kopp Instant Outhärdligt Vackert Tillstånd. Det är att ha hjärtat utanpå kroppen, att ge sig hän åt det sköna och sorgliga, som att förgås mellan hörlurarna, som att upptäcka att det allra enklaste är lika bräckligt som starkt. Framför allt är det en sådan stark och säregen upplevelse, ett sådant sällsamt och besynnerligt fyrverkeri, att jag i mitt återgivande borde kunna skriva en långt mer kreativ och från klyschor befriad text. Men nej, det kan jag uppenbarligen inte.

My lady story
Is one of annihilation
My lady story
Is one of breast amputation

(My lady story)

Om J.T. Leroy skulle tonsättas, skulle det låta så här. (Har det redan gjorts i någon skön indiemusikal med någon skön titel typ Low down dirty little trucker kommer säkert någon besserwisser att påpeka det i en kommentar redan innan jag hunnit klicka på "Publish Post".)

One day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl
But for today I am a child, for today I am a boy

(For today I am a boy)

Antony & The Johnsons ligger på lilla bolaget Secretly Canadian. Det kan vara bra att känna till för den som ännu inte är övertygad om att queer musik gör sig bäst i en värld utan av Sony ägda skivbolag särskilt skapade för hitlistemusik framför av lesbiska och bögar. Som lite kuriosa kan nämnas att även Jens Lekman står att finna i Secretly Canadians katalog.

And I feel your fists
And I know it's out of love
And I feel the whip
And I know it's out of love

I accept and I collect upon my body
The memories of your devotion
I accept and I collect upon by body
The memories of your devotion

(Fistful of love)

Att säga att Antony & The Johnsons är mittfåremusikens antites är kanske inte riktigt sant i ljuset av att Antony antagligen är den mest hyllade och - rättmätigt - hypade nykomlingen på länge. Likväl är skivan definitivt min räddning i jakten på något som står ut från ett förvisso gott, men ändå ett ganska jämntjockt musikår.

Veckans citat (v 3, 2006)

Miljöpartiets gruppledare Åsa Romson om det snart bortvalda styret i Stockholm stadshus:

Att förhandla med socialdemokraterna är som att spela alfapet med en ordblind.

Tråkigt dock, att valet i huvudstaden i mångt och mycket står mellan en maktkramande lögnare utan hjärna och en verklighetsfrikopplad despot utan hjärta.

Bli medlem!

Qruiser är enligt egen utsago "Nordens största community för Dig som är homo, bi, trans, queer samt för våra vänner". Men Qruiser är också, enligt den text som ska locka dig att bli medlem, mycket mer än så:



Texten vänder sig till någon som aldrig har hört talas om Internet och inte vet vad ett community är. Om det inte är nog lockande i sig, bjuds den hugade spekulanten på lite ögonfröjd i form av tre bilder. "FIB" är en jävligt tränad kille från Stockholm. "Läderkåt" är 65 år och illustrerar sig med en bild som innehåller allt från huva till upphängd ståkuk. För oss lite mer försiktigt sinnade finns också the boy next door, här i form av solbrända Asterix som gärna åker båt, dricker öl och äter en bit god mat.

Värt att veta är också att att uttrycka sig på klotterplanket i det här fallet innebär att en meddelar sig genom meningar som "Tjejer som vill va med en grymt välbehållen kille å slippa nybörjar fummel å shit, har hittat rätt" (autentiskt citat från klotterplanket söndag kväll).

Det finns andra stora brister med Qruiser, men också en del fördelar. Hade jag utformat den enda sida du kan se utan att vara medlem hade jag valt att lyfta fram annat än lam funktionalitet och homopatriarkatets främsta företrädare, men å andra sidan är det nog helt i linje med 1975 års lag om varningstext och innehållsdeklaration.

I förrgår fikade jag med...

Jag anklagas lite då och då för att skriva hysteriskt ointressanta och navelskådande bloggar som framför allt avhandlar vem jag senast fikade med. Om sådana anklagelser ska riktas mot mig kan jag lika gärna se till att ha gjort det jag beskylls för, så här kommer det: I förrgår fikade jag med Leo of Interacting Arts.

Vi fikade i drygt fem timmar, det hela var mycket trevligt och vi hann avhandla mycket om ett av de många projekt Leo är igång med. Dessutom pratade vi om genus, sexualitet, relationsteori (läs det senaste från Dr Andie!) och allting annat som queerkids älskar att vrida och vända på, men det som inspirerade mig mest är ett ämne jag tidigare inte fått närmare kontakt med: flerfassömn (polyphasic sleep).

Under en längre tid har jag funderat på alternativa sätt att fördela min sömn över dygnet; att sova i ett stort sjok per dygn känns förlegat och som om det inte passar mig. Jag behöver inte särskilt mycket sömn och sover jag mer än vad jag brukar känner jag mig bara seg och ofokuserad. Flerfassömn skulle därför kunna vara något för mig och jag attraheras så klart av tanken på att ge mig i kast med något så annorlunda.

När en sover i korta faser, till exempel 20-30 minuter var fjärde timme som Ubermann-schemat stipulerar, hinner en inte fram till REM-sömnen. Av alla faser i sömncykeln är REM-sömen den sista och också den viktigaste. Övergången till flerfassömn är därför ganska plågsam, men efter några dagar ställer kroppen om sig och de korta tupplurarna tar en snabbt in i REM-sömn. För att citera Leo: "Drömmarna kommer tillbaka och med dem en vederkvickande sömn."

Väl där kan en klara sig på tre timmar sömn per dygn och dessutom uppleva sig som piggare än vanligt under den vakna tiden. Nackdelarna består främst i att vi inte vet så mycket om vad som händer med kroppen när den får sin återhämtning av flerfassömn istället för av nattvila. Risk finns för att det skapar brist på tillväxthormon och därmed kan orsaka cancer. Obehagligt, så klart, men det har inte hindrat mig från att konsumera cigaretter, snus, soja, champinjoner, chips och allting annat som från tid till annan sägs ge en cancer.

Leo har gjort ett försök att leva efter Ubermann-schemat (läs om det här), men han somnade och sov i 12 timmar från det tredje, och erkänt svåra, dygnets gryning. Vi funderar på att göra ett nytt försök tillsammans, eftersom det sannolikt är lättare att hålla sig vaken i sällskap av någon annan, men det får bli när dygnet är ljusare än vad det är i januari. Jag är mycket intresserad och motiverad.

Wikipedia: Polyphasic Sleep
Steve Pavlina: Polyphasic Sleep

Nyhetstoppen (v 2, 2006)

"Så höll Birgit Nilsson sin död hemlig" skvallrade Expressen på sina löpsedlar för ett par dagar sedan. Med det segrade kvällstidningen än en gång i den eviga kampen om att väcka intresse. Tråkiga DN nöjde sig med att berätta om sångerskans liv och karriär. Ännu tråkigare SvD lägger tyngdpunkten på omvärldens hyllningar. Närmast kommer Aftonbladet, som skriver om hur Nilssons man höll allt hemligt genom att inte bjuda sladdertackan Lennart Swahn till begravningen. Spännande, men så klart inte lika spännande som att få läsa om hur Birgit själv, död som hon redan var, höll sin död hemlig för en hel värld.

Vidare har det skrivits mycket om Ariel Sharons ohälsa, Anja Pärsons seger i störtloppet och om att Riksbanken inom kort väntas höja reporäntan.

Allt detta föll dock, tillsammans med nyheterna om den gamla operatantens död, snabbt i glömska när det idag offentliggjordes att en av de mer stalkade skribenterna på Skunk, den ständigt lika uppklädda Klara a.k.a. Kinaskor, är en av deltagarna i SVT:s nya dokusåpa Toppkandidaterna. Läs mer om kandidaterna här.

Nu är det många som med spänning ser fram emot en kommentar i Klaras vanligtvis frispråkiga dagbok. En person som hånglat med Klara och som nu hoppas på något slags spin-off-kändisskap, men tills vidare vill vara anonym, säger:

- OMG!

Det första avsnittet av "Toppkandidaterna" sänds den 31 januari i SVT2.