Nyanserad retorik? Motbjudande.

I mitt hittills mest långtgående horande för massmedia (mer om det här), citerades jag när jag beskriver mig själv som "barnhatisk". Det kom att överskugga mycket av allt det kloka och tänkvärda jag sade i samma artikel. På mitt jobb fick det till följd att många små­barns­föräldrar antog att jag hatade deras barn, dem, deras partner och allas föräldrar i alla led.

I det senaste numret av smått obehagliga tjejtidningen Solo är det dags igen. I en intervju om flersam kärlek - den klatschiga rubriken "Vi är kära alla tre!" är onekligen bättre än kvällstidningens "Vi är ett par - men har sex med andra" - meddelar jag glatt att tanken på att bara hitta en partner att viga sitt liv åt är "ointressant och till och med motbjudande". Samma människor som inte längre vågar ta med sig sina barn till jobbet tror nu att jag tycker att de, allt de gör och hela deras livsstil väcker äckel inom mig.

Det är naturligtvis inte riktigt så jag ser på saken och än en gång är det tråkigt om ett enstaka onyanserat ord ska komma att skymma alla andra väl valda, men det är en av de många risker en tar genom att låta kreti och pleti intervjua en. En timmes klokskaper kan i några rader text kokas ner till en ganska banal historia och då är jag glad om något sticker ut, provocerar, botar mig från assimilering och gör mig känd på min arbetsplats.

I det stora hela tycker jag att artikeln är okej med tanke på tidningen och dess övriga innehåll. Lite tråkigt är det att minsta lilla försök till avancerad relationsteori skalas bort och kommer ut som "hej och hå, jag är kär i flera", men synliggörande (slynliggörande) känns fortfarande som någonting som kan rättfärdiga det mesta. Några kommentarer, dock:

- Det föll sig naturligt att jag och Sophie (sic!) pratade om att börja leva polyamoröst när vi var ihop. Vi vande oss vid tanken på ett teoretiskt plan och sedan träffade vi rätt person som var Felicia. De första gångerna jag träffade Felicia tyckte jag hon var fantastisk. Att jag blev kär i henne kändes inte som något problem trots att jag fortfarande var jättekär i Sophie. Kärleken till Felicia inkräktade inte på den kärlek jag kände till Sophie utan snarare så förstärktes den.

Sofie stavar med f, inte ph. Jag tycker fortfarande att Felicia är helt fantastisk. Språket är lite barnbok: "Titta Fredrik. Titta Fredrik kär. Titta Fredrik kär i två. Titta Fredrik kär i två och glad ändå."

Det är svårt att säga hur många partners jag har eftersom en del av polyamorismen (sic!) är att komma ifrån det primära (sic!) tänkandet och sudda ut begrepp som "ihop" eller "inte ihop", "vän" eller "flickvän". Dessutom kanske inte de som jag har relationer till definierar relationerna på samma sätt som jag gör.

"Polyamorismen" är ett ord jag kan lova aldrig har passerat mina läppar. Än värre är "det primära tänkandet" när jag uppenbarligen pratar om "det binära tänkandet". Okej om journalisten hörde fel, men borde inte mitt prat om att frångå motsatspar plingat en liten klocka om att jag snarare talade om något binärt än primärt? Jag är en varm vän av internhumor och jag hoppas därför att någon av vännerna i Queer Underground nu ger mig ett parodierande linne med trycket Primary thinking sucks.

I övrigt är jag ganska nöjd. Jag får prata lite om vilka förväntningar jag inte har när jag går in i en relation, att jag varken vill begränsa mig själv eller min partner och om att tillåta sig att vara kär i flera personer. Synliggörande med inslag av inte-så-nyanserad retorik, det är min grej.