Människor är från jorden, kulturarbetare är från en annan planet (i skrivande stund dock väldigt oklart vilken)
Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud sätts upp av Riksteatern, som köpt pjäsen i tron att det gav dem ensamrätt på den. Det visade sig dock att även Stadsteatern köpt samma pjäs, som därför kommer att ha premiär och visas i både Växjö och Stockholm. Det skulle för den intresserade kunna resa en och annan fråga om förlagets agerande alternativt teatrarnas inköp, men det finns något långt mycket mer intressant i det här missförståndet - nämligen den ena regissörens reaktion. Håll i er nu:
- Vi blir berövade på vår exklusivitet. Det är framför allt tråkigt för skådespelarna. Man kan bli hopblandad och plötsligt befinna sig i en situation där man blir jämförd – vilket också gäller mig. Det allra värsta skulle vara om vi blev samrecenserade, säger Sara Giese som regisserar uppsättningen i Växjö. (Min fetstil.)
Så det värsta som kan hända skådespelare och regissörer är om någon jämför deras arbete med andras i deras skrå och det allra värsta om en kritiker får för sig att jämföra två verk? Lite som om Volvo skulle höra av sig till Aftonbladet och be dem att inte provköra en ny Saab, eller som om någon som söker arbete skulle säga till arbetsgivaren att inte väga kvalifikationerna mot andra sökande, eller som om filmindustrin skulle vädja till Discshop om att ta bort betygsfunktionen så att användare inte kan tycka till om filmerna, eller som om Svensktoppen skulle sluta sändas för att inte riskera att musikerna blir jämförda, eller som om en hop rödgråtna bagare skulle förklara för DN hur olyckligt det är att de skriver om var man hittar den godaste semlan i stan, eller som om ...
Fullkomligt galet, naturligtvis, och alldeles omedelbart kan det verka direkt surrealistiskt i ett land där konsumentens åsikt, makt och rättigheter hålls så högt som i Sverige. Men det är innan man kommer på att kultur och kulturpolitik är en annan planet, troligen en sådan med omvänd gravitation. Rymdvarelsernas obersturmbannführer, Stina Oscarson, preferenselitist och kulturstalinist, eller konstnärlig ledare, som hon föredrar att kalla det, på Orionteatern, förklarar:
- Vi konstnärer har grävt vår egen grav när när vi av rädsla för att uppfattas som elititister inte längre vågar försöka definera vad som är kvalitet.
Så ska det nämligen fungera när det gäller kultur, tänker sig Oscarson, att hon ska berätta för oss vad som är kvalitet, till skillnad från när vi äter en måltid på restaurang eller köper ett par jeans och själva får avgöra vad som är kvalitet och vad vi är beredda att betala för. I fallet kultur räcker det nämligen inte med att Oscarson och hennes likar ska bestämma vad som är kvalitet, alla vi andra ska nämligen dessutom finna sig i att betala för det - oavsett om vi vill gå på teatern eller inte.
Givet det är det ju alls inte märkligt att det vore förödande om två kulturarbetares verk jämfördes med varandra och om det i värsta fall gjordes i en recension i massmedia.
Intressant?
Andra bloggar om: Fem gånger Gud, Jonas Hassen Khemeri, Kultur, Politik, Riksteatern, Sara Giese, Stadsteatern, Stina Oscarsson, Teater
