Brokeback Mountain

Igår såg jag Brokeback Mountain och ensamskrattade när duktige Jake Gyllenhaal i rollen som Jack Twist demonstrerade en skördetröska med modellnamnet Versatile. Desto fler var det som grät med mig när tårarna kom.

När samme Twist beklagade sig över att allt han har är Brokeback Moun­tain, kunde jag med ens sluta drömma om att bli en bögcowboy och förstå att jag på många sätt redan är en. Och att det inte är så himla kul som det är snyggt.

Jag håller alls inte med om att endast fotot imponerar. Ang Lee lyckas igen och jag vill se filmen tillsammans med min bror, min pappa och stora delar av min släkt, för att vi sedan ska kunna prata lite om hur det är att vara man.

Lite för bra för att vara sant

Den amerikanske vicepresidenten Dick Cheney har för ett par veckor sedan förväxlat sin gode vän, den drygt 70-årige advokaten Whittington, med en liten fågel uppfödd för att jagas. Cheney råkade därför skjuta honom i ansiktet. För komiker som David Letterman, Conan O'Brien, Jay Leno och gänget bakom Saturday Night Live är det naturligtvis lite för bra för att vara sant och skämten haglar, men det är att skjuta på öppet mål och därför inte så spännande att beskåda.

Bäst lyckas The Daily Show som genom att göra det övertydligt vilken skänk från ovan en dylik händelse är för komiker, utvinner oanade mängder humor ur den på flera sätt tragiska händelsen. De överdriver dramatiken, upprepar in absurdum, driver med Cheney, driver med händelsen, driver med sättet på vilket de driver med händelsen, driver med nyhetssändningar, driver med alla som driver med nyhets­sänd­ningar och de drar en snygg parallell till USA:s utrikespolitik och kriget mot terrorismen.

Ett utmärkt stycke amerikansk humor finns här eller direkt till del 1 eller del 2 (del 2 är att föredra om endast en av dem ska avnjutas). Så roligt kan det vara att en man blir skjuten. I ansiktet. Av viceprecidenten.

Veckans citat (v 9, 2006)

Lars Bohman, läkare och specialist på psykiatri, uttalar sig om feminina män och Andwal bloggar om det här.

Det är sådana här citat (kom också ihåg att de skrivit om asexualitet som en följd av sjukdom eller skada) som gör att en kommer ihåg varför RFSL inte är ens bästa representant i kampen för "sexuellt likaberättigande".

Ensamboende & flersamstående

Den sista kvällen jag och Sofie tillbringade som sammanboende äg­na­des bland annat åt att komma på nya kampanjer. PR-byrån Westander PR har tagit fram en smidig hjälp i form av PR-handboken och den är full av enkla råd för alla upptänkliga situationer: Press­meddelanden, debattartiklar, intervjuer, morgonsoffor och just kampanjer.

Jag och Sofie jobbar mest med alternativa kampanjer, eller mot­kam­pan­jer, till redan existerande fenomen. Till exempel det vedervärdiga Ame­ri­can Girl, som lotsar en nyfödd amerikanska från födseln till döden (alltså äktenskapet) med råd om vilka böcker hon ska läsa, vilka filmer hon ska se och vilka kläder hon ska bära för att bli en duktig, hetero­sexuell, kristen och underordnad hemmafru som alla kan vara stolta över. Vårt motdrag är European Queer Sluts, ett ännu inte förverkligat community som hjälper en att fördärva ens ungar så att de aldrig någonsin närmar sig det som den amerikanska systern ska skolas till att bli.

Vidare tänker vi ta oss an statliga Flicka som i vår tappning rätt och slätt döps till Slampa. Nästa kampanj till rakning är gamla hederliga Vägra kallas hora, som kan ifrågasättas på flera grunder: Offensiv-anstrukna Elevkampanjen ligger bakom den, det är märkligt att det är flickorna som ska skärpa sig när killarna kallar dem horor, sexarbetare ned­vär­deras och det känns osunt att hacka på "dåliga flickor" genom att säga åt "fina flickor" att de inte ska finna sig i att kallas för "dåliga flickor". Sofie presenterade därför en alldeles ny kampanj kallad Våga kallas hora.

Under kvällen upptäckte jag att mitt hjärta brustit, men Sofie sprang till Ica och köpte mig ett nytt i socker och gelatin. Då kändes allt lite bättre, men sen, när Sofie väl flyttade, blev det allt lite tomt och sådant som tynger mig blev lite tyngre. Nu är jag ensamboende och flersamstående och det är pretty much så jag vill ha det, om än jag vill ha det i den lägenhet jag ska flytta till om en månad. I alla fall tills jag istället vill bo i kollektiv.

När det kändes som mest ensamt ringde Helena och jag citerar hennes Skunkdagbok:

Fredrik i telefonen
högljutt gråter jag och snoret sprutar
(det är lite jobbigt just nu)
och han gråter med mig
och han gråter för sin egen skull
(det är lite jobbigt just nu)
och jag gråter med honom

30 mils avstånd och närmare kan ingen komma

Jag ska bespara er det SMS som följde, men så mycket fånigare/finare blir det inte.

Så min första kväll som ensamboende och flersamstående blev lite väl gråtmild, men det hade ingenting med ensamboendet att göra. Dess­utom verkar jag få en bra start på min nya självständighet: Bio (eller nåt) med fin ikväll, date (eller nåt) med annan fin imorgon, hockey på egen hand på onsdag, tätt intill med Helena på torsdag, hockey med norrlänningar på fredag, stort myshäng på lördag och förhoppningsvis date med hemflyttande efterlängtad på söndag.

Jag är ensamboende och flersamstående och jag gillar't.

Peter Stormare i hjärtat

Peter Stormare är fantastisk i Fargo och helt okej i Prison Break. Allra bäst är han dock i Volkswagens nya reklamfilmer. Tre stycken av dem finns här.

- Wat time iz it?
- I don't know
- Time to unpimp ze aut-ho.

På Dramatens stora scen

Björn kommer hem till mig. Vi dricker öl, äter pizza och tittar på hockey. Sverige vinner och vi blir glada. Därefter visas några höjdpunkter ur konståkningens gala och vi kommer fram till att konståkning är den enda sporten med gala och att bara det är anledning nog att älska konståkning. Ännu roligare blir det när vi stänger av ljudet på TV:n, kopplar in våra iPods och musiksätter åkarna med betydligt roligare toner än den stadardklassiska musiken de vanligvis skrinnar till. Allra bäst lyckas vi när vi låter Sasha Cohen åka till en dansremix av Radioheads Street Spirit.

Patrik kommer hem till mig. Han blandar drinkar till mig och Björn. Dålig whisky och cola med mycket lime för att döda smaken av den dåliga whiskyn. Vi blir fulla och ganska tramsiga, beställer en taxi och åker till Carmen, där vi får gå förbi hela den långa kön. Vi är VIP på sunkställen och det känns som en bra sammanfattning av vår vänskap, som sträcker sig tillbaka till de första åren på gymnasiet. Vi får ett stort bord och träffar fler gamla bekanta och deras snygga bögvänner. Vi pratar om konståkning och vi kommer fram till att konståkning är den enda spor­ten med gala och att bara det är anledning nog att älska konståkning. Jag börjar plötsligt tänka på L och på att hon fortfarande har en alldeles egen, om än väldigt liten, plats i mitt hjärta.

När stället stänger och vi ska gå därifrån, tar jag en irrationell promenad genom natten på Södermalm. Det är lite för kallt för att det ska vara riktigt trivsamt, men jag känner att jag vill nyktra till och att jag har mycket att tänka på, sådant som lämpar sig bra att tänka på under en lite för kall promenad. Med start i oktober 2005 har jag haft starkare känslor än någonsin tidigare; jag känner mycket, ofta, åt alla håll och kanter, på gott och ont. Jag gråter lite stilla och vet inte om det beror på att jag är ledsen eller att kall luft och cigarettrök blåser in i mina ögon. Jag tänker att det nog är en estetiskt tilltalande bild jag utgör när jag går där med långsamma tårar, men sen kommer jag på att jag går alldeles för fult för att det ska bli så där filmsnyggt som jag vill att det ska vara.

Jag stannar i en korsning och stoppar en taxi. Chauffören är gammal och grå. Gammal, grå och mycket pratsam. Han gissar att jag jobbar som scenograf och vi talar om våra största upplevelser av de stora på Dramatens stora scen. Hans favorit var Carl-Gustaf Lindstedt och själv minns jag bäst när en föreställning avbröts för stående ovationer när Sif Ruud visade sig på scenen i en av hennes sista roller. Vi avslutar vår konversation stående på trottoaren vid min port. Då har vi hunnit enats om att den största av dem alla var Ernst-Hugo Järegård och att den scen som fastnat längst i oss båda, är monologen i slutet av Hurvamorden. Just som Ernst-Hugo går bort från kameran, går jag sedan till sängs och somnar mitt på dramatens stora scen.

Re: Maktarroganta Marita

Senaste nytt är att en (s)-anställd erkänt och lämnat sin tjänst. Både Afton­bladet och DN berättar dessutom att det inte bara är för­tals­kam­pan­jen mot Reinfeldt som skickats från socialdemokraternas partikansli. De falska avsändarna inkluderar en arbetslös, sjuk, ensamstående mamma, som är förtvivlad över moderaternas förslag att sänka a-kasseersättningen, en frilansjournalist som anser att alliansen köpt massmedierna samt en förbannad kvinna som anser att moderaterna fuskar med sina opinionsundersökningar.

På Sveavägen 68 är ingenting sant, men allting tillåtet.

Maktarroganta Marita

När socialdemokraterna förlorade valet 1976 kommenterade Marita Ulvskog det med orden "Det kändes som en statskupp". När so­cial­demokraterna i förrgår anklagades för att ligga bakom förtalskampanjen mot Fredrik Reinfeldt svarade Marita Ulvskog att de kontrollerat alla datorer på partikansliet och att mailen i fråga inte kom därifrån. Igår tvärvände hon och erkände att det är någon i det socialdemokratiska högkvarteret som ligger bakom smutskastningen. När SVT:s Gomorron Sverige bjöd in socialdemokraterna till dagens sändningar tackade samtliga ledande representater inklusive Ulvskog nej.

Att sittande regering börjar sitta allt lösare blir tydligare för varje dag som går. Att det socialdemokratiska partiet blir allt mer desperat inför Fredrik Reinfeldts popularitet är uppenbart sedan länge. Att parti­hög­kvarteret tjänar som bas för en organiserad förtalskampanj är dock något alldeles exceptionellt för en svensk valrörelse. Samtidigt är det inte överraskande alls.

När jag var aktiv i SSU jobbade vi ganska mycket med förtal och smuts­kastning. Vi mailbombade, skrev insändare under falska namn och odlade en kultur som byggde på att makten och härligheten var vår i evighet, till vilka medel som helst. I år åker SSU runt med bilder på Fredrik Reinfeldt, bilder som en kan klä av och finna en varulv under den putsade ytan, och vad de gör i de slutna rum jag inte längre har tillgång till kan jag knappt ens spekulera i.

Det är därför anmärkningsvärt att Marita Ulvskog nu är snabb att säga att kampanjen må komma från partihögkvarteret, men att den inte är ett tecken på kulturen i partiet.

När (s)-höjdaren Lars Danielsson ljög sig blå om vad han gjorde i sam­band med tsunamikatastrofen stod det snabbt klart att han for fram med osanning angående sin närvaro på arbetet - han sa att han jobbat på annandagen, men ingen har sett honom på jobbet, ingen har pratat med honom, han har inte ringt till någon, han har inte använt sin dator och vakten har inte antecknat hans närvaro. Det är helt enkelt uppen­bart att Lars Danielsson inte var på jobbet på annandagen.

När partisekreteraren Marita Ulvskog säger att det inte finns en makt­fullkomlig och arrogant kultur på det socialdemokratiska partikansliet, får det en att undra om hon någonsin närvarat på sin arbetsplats på Sveavägen 68. Ytterligare anledning att ifrågasätta om Marita Ulvskog känner till det parti hon arbetar för, är att hon på partiets hemsida stolt säger: "Vi socialdemokrater är ett stort parti, det största i Sverige, men det har inte gjort oss stöddiga."

Ja, Marita Ulvskog, känns det inte lite som en statskupp?

Nytt på nätet (v 8, 2006)

Han i hennes ögon är "ett projekt som ökar kvinnors delaktighet i att beskriva vår samtid i bilder, forma bilden av mannen och stärka kvin­nors visuella yttrandefrihet".

Lite som Sju sorters blommor av Hanna Hellzén Cramér.

Och så en undercover

Det ibland väldigt slumrande queerfeministiska aktivistnätverket Queer Underground deltog nyligen i en av Grön Ungdom arrangerad nät­verks­träff för feminister. Josefine Alvunger, grundare av feminetik.se (bli medlem!), var även hon på plats och hon bloggar om det här.

När Josefine skriver om vilka som närvarade räknar hon bland annat upp Monica Amante från Fi "och så en undercover från Queer Underground". Det glädjer mig att läsa att QU fortfarande är ett nätverk så underground att dess representater är undercover, ty som det sägs på hemsidan: "Det är budskapen och tankarna kring identitet, kön och sexualitet vi vill framföra, inte några egennamn."

Under träffen (jag var inte där) genomfördes en övning där deltagarna skulle skriva ner vad de trodde om de andra deltagarnas organisationer. Queer Underground fick följande utlåtanden: Medialt skickliga, nattliga aktioner, verkar ha roligt, oorganiserade.

Medialt skickliga kanske är att överdriva eftersom det mest är learning-by-doing som gäller på den fronten, men med tanke på hur mycket uppmärksamhet nätverket har fått torde något slags skicklighet ligga bakom. Nattliga aktioner förekommer, ibland med livrädda aktörer, med­lemmarna har väldigt roligt och det mest organiserade som någon­sin förekommer är att någon har ansvar för att kolla mailen. Alltså var beskrivningen rättvisande.

Vem som helst som känner för att skaka mer liv i Queer Undergound får/kan/bör/ska göra det. Queer Underground finns, precis som bibeln påstår att gud gör, överallt (åtminstone i Stockholm, Malmö, Norrköping och var som helst som någon vill att det ska finnas).

Alexander Kyckling och eliten

I en debattartikel i dagens DN skriver Mustafa Can om maillistan Elit, vars sändlista består av författare, journalister, politker, psykologer och chefer från alla möjliga håll och kanter. Listan styrs av Alexander Bard och hans värderingar doftar inte demokrati och humanism:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende [...] Du får gärna prata skit om personer som inte är medlemmar på Elit. Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre människa än den som är med [...] Världen är full av människor som aldrig kommer få en chans att vara med på Elit. Du har valt att urskilja dig från dessa människor genom att vara med på Elit & Du är jävligt speciell. Och bara Elit är ännu jävligare än du.

Att Elit existerar har varit känt sedan länge, likaså på ett ungefär vilka som är med och vad de använder listan till - alltså skvaller, förtal och hån. Det som är nytt är att allt mer läcker ut från listan och känt är nu till exempel att SvD-journalisten Jan Söderqvist avfärdar ledarskribenten Hanne Kjöller genom att kommentera hennes "majestätiska fläskighet", och kalla henne "en dum jävla tjockis". Söderqvist försvarar sina utta­lan­den med att "det må vara uttryckssätten på Elit [...] som inte faller käns­liga skönandar i smaken" och att det inte är någon annans sak att avgöra vad som inte får skrivas i ett "slutet rum".

Mustafa Can gör ett riktigt ifrågasättande när han problematiserar att journalister umgås på det här sättet och dessutom med sådana de är satta att granska. Lika beklämmande är det att följa hur forskare, psykologer, publicister och statligt anställda chefer vältrar sig i hat och hån. Det är en välgärning av Mustafa Can att lyfta det dolda till ytan, men han får det nog inte lätt framöver. Alexander Bard gillar nämligen inte skvaller om skvallrarna:

Alexander Bard får veta att Söderqvists mejl om Hanne Kjöller läcker ut och blir rasande. Han kräver "storrensning" på listan, att "vi ska vara extra stalinistiskt jävliga denna gång!" Bard vill att läckan - "ett sociopatiskt svin", "en förrädare", "vår gemen­samma fiende" - ska "bli så skadad och uthängd som det bara går". "Den här jäveln ska vi hitta, hänga ut, sabba karriären för, jävlas med allt vi bara kan."

Han är så ivrig i omsorgen om sitt skötebarn Elit att han ropar ut: "Angiveri är inte bara en god handling, utan en NÖDVÄNDIG handling för att rädda förtroligheten mellan oss alla."

Det är lätt att uppröras över galenskaperna och det vidriga tonfallet oavsett som det kommer från Bard, Söderqvist eller någon annan av listans medlemmar. Likväl ligger det fortfarande ingenting nytt i att skvaller förekommer och låter som det gör - det nya är att det som sker på mail istället för över en kopp kaffe, bevaras och läcker ut i mer komprometterande former. Att hoppas på bättring eller ens att andra kretsar skulle vara bättre än Elit vore naivt, men viktigt är att veta att det förkommer och att kritiskt fundera kring hur det påverkar vilken information en journalist väljer att trycka, vilka beslut en chef tar och hur makten fördelas i samhället.

Danmark är inte den enda staten med något ruttet i, och det finns fler tidningar än Jyllands-Posten som ska läsas med mycket kritiska ögon.

Ett riktigt fan

Hon har anat det länge och när hon idag läste i tidningen att hennes älsklingar i Belle & Sebastian kommer till Stockholm i maj, vilade hon inte på hanen: Pang-boom-blam och två timmar senare hade Sofie färgat håret svart, klippt poplugg, slätat ut alla lockar, kapat av de långa tåtarna och tagit på sig en kavaj med några knappar på slagen.

Efter många års förakt förfördes jag under en underbar konsert och nu gillar jag också B&S. I närheten av Sofies devotion kommer jag dock inte och jag är imponerad.

Persona: Sofie

Min första kontakt med Sofie fick jag på det postironiska communityt knasigt.nu där Sofie var upphöjd till så kallad guldmedlem. Senare sågs vi även IRL, då på en konsert med favoritbandet Pulp. Vi delade på ett enmanstält, upptäckte att vi vuxit upp några mil ifrån varandra och blev strax därefter kära. Det var med Sofie jag hade mitt senaste - och sista - monogama förhållande.

Sofie är intelligent, rolig (när hon vågar vara det) och lite väl mån om sitt utseende. Hon fixar mycket med sitt hår och är alltid spexigt klädd, alltid med femininitet och kraft som ledstjärna. Hon är djupt empatisk och en fantastisk vän som skulle vara en ännu bättre sådan om hon tänkte lite mer på sig själv och på sina egna behov. Dessutom är Sofie glad, pryd, retsam, förtjust i fjollor och i hemlighet förvånansvärt syndig för att komma från en släkt full av laestadianer.

Sofie bor i kollektivet Slottet i Hagsätra, pluggar på Stockholms Univer­sitet och siktar på att förr eller senare kanske ta en magisterexamen i genusvetenskap.

Re: Skapa sig skvaller

Mer kul på jobbet. Som jag skrev om i den här posten har kollegan M försökt starta ett rykte om att vi skulle ha någonting - typ boende - ihop. Jag vill inte vara sämre, så igår gjorde jag som hon. Jag tänkte att det var mest trovärdigt att hålla det hela på en väldigt vardaglig nivå, så när jag upptäckte att vi båda var på väg att gå från jobbet reste jag mig upp och ropade över våra kollegers huvuden: "M, är du klar att gå hem snart? Jag är hungrig." Hon svarade ja och frågade om jag hade tänkt ut någon middagsmat - det var tydligen min tur att göra det. Jag lovade att komma på något innan vi kommit till affären. Vi gick tillsammans ut i trapphuset och vidare mot t-banan, allt med nyfikna ögon i våra ryggar.

Idag satsade jag på nytt rekord i antalet Coffee Cup-pinnar i mitt ansikte. Det blev 12 stycken (se bilden ovan), men jag har kapacitet för åtminstone fyra till - jag rymmer dubbla pinnar i mina näsborrar och minst två till i munnen. Dessutom tränar jag på att knipa fast ett par med ögonen. Allt för att hedra minnet av favoritkonsulten H.

En rolig dag på jobbet var precis vad mitt oroliga hjärta behövde och det här var onekligen en rolig dag. Kanske inte så rolig som när vi slog in varenda pryl på en plats med gladpack, kanske inte så rolig som när någon häftat fast skinka i alla mina papper och lämnat lappen "och du som är vegetarian - gud, så ironiskt", kanske inte så rolig som när jag hade någon annans möbler i mitt rum, men helt klart en rolig dag.

Ricky är död, leve Ricky!

Idag sänds det 12:e och sista avsnittet av The Ricky Gervais Show, världens största och roligaste podcast. Den fortsättning som länge ryktats är nu bekräftad och det dröjer blott åtta dagar innan The Ricky Gervais Show börjar om igen tisdag den 28 februari.

Nytt då är att showen flyttat från Guardian Unlimited till Audible och att det som tidigare var gratis nu verkar ska kosta cirkaa 50:- för fyra avsnitt. Den preview som redan finns för nedladdning är i alla fall gratis och den gamla sanningen gäller: "You can't put a price on comedy."

Intressekonflikt av stora mått

Ikväll ställs två av mina intressen mot varandra och denna konflikt skapar en identitetskris av rang. Damkronorna spelar OS-final mot Kanada på SVT samtidigt som TV3 visar det nionde avsnittet av Prison Break. Public service vs reklamkanal är en lätt match för mig som glatt betalar licensen, men det är desto svårare att välja mellan att vara sportflatan som gråter guld eller bögen som gillar fängelseporr.

Damhockey är en sport som totalt domineras av USA och Kanada. Inget annat lag har vunnit VM och OS, inget annat lag har ens spelat en final. Att Sverige slog USA i semifinalen var ingenting annat än en knall så stor att den är större än om herrlaget oväntat skulle vinna hela tur­ne­ringen. Jag grät mer än Maria Rooth och var gladare än Kim Martin, så ännu en kväll i deras sällskap lockar verkligen. Inte minst med tanke på att OS bara går vart fjärde år. Dock är Sverige i stort sett chanslösa mot Kanada, som i gruppspelsmatchen vann med 8-1. Det blir med all säker­het en förlust, men en mycket hedersam och glädjande sådan.

Prison Break är en TV-serie. En bra sådan, ja visst, och en av de få jag följer, men fortfarande en TV-serie som kan spelas in, köpas på DVD eller beskådas när avsnittet repriseras. Det strider dock mot mina rutiner kring serien i fråga: på måndag följer jag koncentrerat med i handlingen och på onsdag, när reprisen sänds, tokrunkar jag mig genom avsnittet. Skulle jag dissa Scofield ikväll och bara möta hans intensiva blick på onsdag, måste jag då alltså göra ännu ett val - hänga med i vad som händer eller hänge mig till autoerotik och fantasier om besöksrum, tappade tvålar och mitt ansikte upptryckt mot en gallergrind?

What to do?

Fylleblogg (v 7, 2006)

(Det här skrev jag i natt, men sparade som draft för nykter kontroll innan publicering.)

Alltså, den enklaste definitionen av polyamori är känslan av att vem en än är med, vill en vara med Felicia också.

EDIT: Enligt den här posten i Felicias blogg sa jag det egentligen så här: "Felicia är världens bästa anledning att vara polyamorös, för oavsett vem man är med förstår man att man vill ha Felicia också". Eftersom Felicia skrev ner det då och där (på ett dansgolv), var det säkert just så.

Veckans namnbyte (v 7, 2006)

Namnbyten är roliga. I Sverige tänkte vi oss en gång i tiden att "lokal­vårdare" vore en yrkestitel som skulle ge de forna "städerskorna" högre status. När USA år 2004 blev arga på Frankrike för utblivet stöd för invasionen av Irak, fick det som dittills benämnts "French fries" byta namn till "Freedom fries".

Nu är det Iran som surnat till på Danmark efter att Jyllands-Posten publicerade karikatyrerna på Mohammed. Wienerbröd heter från och med nu inte längre "Danish pastry" utan något som på svenska betyder "Profeten Mohammeds rosor".

Från folkpartiets högkvarter i centrala Stockholm rapporteras att de i och för sig uppskattar lite uppfriskande islamofobi i vardagen, men att de ändå i takt med tiden vill lansera ett nytt namn på bakverket i fråga. I fortsättningen ska delikatessen med ett frasigt yttre och lite snorigt småslemmig mitt därför gå under benämningen "Ideologen Leijonborgs trosor".

(Ja, det var väl ett synnerligen misslyckat sätt att skoja bort allvaret i föregående post. Jag tröstar mig med att jag säkert kan få jobb som manusförfattare på Henrik Shyfferts nya Veckans nyheter.)

Unilateralt välmående

När jag var 7 år och ställdes inför den märkliga verkligheten i skolan, skapade jag mig genast ett sätt att hantera alla nya erfarenheter. Så snart jag upplevde något som fick mig att känna, tänka och fundera, smög jag in på en toalett längst in i biblioteket. Väl där tog jag fram ett litet anteckningsblock och skrev ner mina reflektioner.

Vid 11 års ålder tänkte jag att jag visste allt som var värt att veta. Jag samlade mina anteckningar på golvet i mitt rum och började samman­ställa en filosofisk instruktionsbok för livet. Under kapitel med namn som "kunskap", "kärlek" och "vänskap" gjorde jag min egen guide till evig lycka. Jag kommer ihåg att jag var mycket nöjd när jag var klar, att jag kände mig trygg i vetskapen att jag tack vare min lilla bok aldrig mer skulle behöva vara olyckligt kär, ledsen, rädd, känna mig utanför eller ens finna mig i en situation jag inte till fullo förstod och kunde hantera.

Som 16-åring fick jag träffa skolans kurator, som ansåg att min jakt på perfektion och kontroll kunde pekas ut som skyldig för att jag vägde alldeles för lite.

Nu är jag 28 år och det enda jag säkert vet, är att jag inte vet särskilt mycket alls. Jag går ständigt på nya minor och min gamla manual är inte till mycket hjälp. Det enda som visat sig ha något slags hållbarhet över tiden, är min ständiga vilja att organisera mina erfarenheter i teoretiska modeller i vilka känslor kan inordnas så att förnuftet förstår dem.

Jag är rädd för att mitt kontrollbehov ska beröva mig förmågan att känna, så jag påpekar ständigt för mig själv att alla känslor gills. Sam­tidigt vill jag inte känna sådant som är jobbigt att känna och det är där de teoretiska modellerna kommer in i bilden igen. Precis som när jag för över 20 år sedan försökte att gardera mig mot olycka genom att med kunskap styra mina handlingar och sätt att hantera olika situationer, kommer jag allt som oftast på mig själv med att anta en närmast akademisk position gentemot mitt eget varande. Jag tänker spel­teoretiskt om det mesta och skapar begrepp för precis allting.

Senast i raden är unilateralt välmående. Det har sin grund i att själv­stän­dig­hets­ivrarna Felicia och Helena verkar klara sig ganska bra genom att hantera sina problem under parollen "jag ensam är gott nog och det enda jag behöver". Likväl har jag ibland sett det dras lite väl långt och jag sa en gång till Helena att jag tycker att det är okej att vara beroende av andra när en mår dåligt, men inte för att må bra.

Det tog mig vidare till min nya grej, det unilaterala välmåendet. Jag varken kan eller vill påverka andra människors vilja och handlingar, så för att jag ändå ska kunna interagera med dem måste jag hitta ett sätt att må bra vad de nyckfulla varelserna än hittar på. Oberoende av vad du gör, ska jag kunna må bra. Oavsett vad du tar dig till, ska jag kunna hantera det. Då och först då kan jag jobba konstruktivt med mig själv hellre än att destruktivt ifrågasätta andra.

Där är jag alls inte ännu, annat än i teorin. Dessutom tänker jag på den där kuratorn som för 12 år sen sa "Om du inte äter kommer du varken att kunna tänka eller känna". I mina öron lät det mycket mer som ett löfte än ett hot och det finns fortfarande stunder då det känns som en lockande lösning.

Inför Club Wotever

From: Fredrik Westerlund
Sent: Thu 2006-02-16 08:42
To: H
Subject: Jag behöver råd

Hello sugarlips!

Jag ska på queerklubb på lördag. Klubben anordnas i samband med en queerfilmfestival och temat är därför I'm a filmstar. Frågan är – vad ska jag ha på mig, vem ska jag klä ut mig till, hur ska jag tolka temat?

Min nuvarande idé är att köpa en svart pageperuk och bära den till vit skjorta och svarta byxor. Med lite rött läppstift borde jag kunna komma ganska nära Uma Thurman i Pulp Fiction, men det finns vissa problem med en sådan outfit. Uma röker mycket i den rollen, det får jag inte göra på klubben. Uma har höga klackar, det känns som ett högrisk­projekt för mig. Uma dansar twist, det är långt ifrån min grej. Uma är gift med en tjock neger, jag känner inga tjocka negrer. Uma överdoserar heroin, tuggar fradga och får adrenalin rakt in i hjärtat, jag är en liten laglydig folkpartist som är rädd för knark och inte särskilt förtjust i sprutor.

What to do? Försöka ro hem Uma i alla fall eller helt byta plan?


From: H
Sent: Thu 2006-02-16 09:01
To: Fredrik Westerlund
Subject: RE: Jag behöver råd

Hmmm, knivig fråga.

Låt mig först säga att jag log åt din självinsikt i möjligheten att tolka Uma hela vägen ut. Ett alternativ är att du gör din egen tolkning av rollen. Jag menar, hur många roller kommer du hitta som passar dig som hand i handske? Jag tror att du skulle göra en utmärkt Uma. Risken är förstås att det kommer finnas fler Uma där, som dessutom kanske både kan bära höga klackar och twista hjälpligt.

Jag ska ge det en tanke under dagen, men som du vet är ju min filmsmak inte åt det queera hållet, vad det nu är. Jag ser inte riktigt Julia Roberts i Pretty Woman på en queerfilmfestival?


From: Fredrik Westerlund
Sent: Thu 2006-02-16 15:00
To: H
Subject: RE: Jag behöver råd

>>hur många roller kommer du hitta som passar dig som hand i handske?

Jonas Karlsson i Livet är en schlager?


(Det är naturligtvis inget alternativ. Jag må vara CP, men Felicia är hans spitting image och hon ska ju så klart också dit, om än hennes outfit är mer åt James Dean-hållet.)

Liberala trängselskatter

Johan Norberg är en av de som har vett att försvara trängselskatterna som en god marknadsliberal idé. Norberg påpekar att bristen på mark­nadsanpassning av trafiken påminner om planekonomin i det forna Östeuropa - när inte utbud och efterfrågan får styra, leder det till ring­lande köer och det oavsett om det handlar om en butik i Moskva eller en väg i Stockholm. Det är därför märkligt att den borgerliga opposi­tionen så starkt motsätter sig trängselskatterna och istället kommer dragande med planekonomiska botemedel i form av ökad produktion, det vill säga nya vägar.

Allra mest märkligt är det därför att folkpartiet driver kampanj mot Stockholmsförsöket. I dagens DN påpekas det att partiet sedan 2003 har skrivit in i programmet att miljöavgifter är

en effektiv metod för att använda marknadskrafterna i miljöpolitiken. [Vägavgifter] kan i vissa fall användas, till exempel för att finansiera större trafikmiljöförbättringar.

Lars Leijonborg motionerade redan 1997 för att regeringen skulle möjliggöra trängselskatter i de större städerna, så varför klagar han nu? Till DN säger Leijonborg att han

tror att väljarna förstår [att] vi tycker att det är en metod som är lämplig men inte i det här fallet.

Folkpartiet när det är som allra sämst. Det här hade varit en bra idé om det hade varit vårt förslag, men nu var det någon annan som tog tag i det och då tycker vi inte om det? Visst finns det brister i Stockholms­försöket och det var onekligen inte jättesmart att det inleddes med ett rejält löftesbrott signerat Annika Billström, men det är knappast anled­ning att diskvalificera hela försöket nu. Smartare vore att förbättra det som förbättras kan samtidigt som en bygger ut kollektivtrafiken ytterligare, framhäver de positiva effekterna för miljön och - om det nu är så viktigt varifrån en idé kommer - påpeka att liberaler från Adam Smith till Lars Leijonborg sedan länge gillat trängselskatter. Att inte permanenta ett lyckat försök vore dessutom ett vansinnigt slöseri med precis de pengar borgerligheten inte vill ska gå förlorade.

Sådan är folkpartismen. Att gnälla om trängseskatter trots att de hyllas i det egna partiprogrammet är lika orimligt som att företräda en rasistisk flyktingpolitik som står i grov kontrast till den ideologi som ska vara dess grund. Lägg därtill att folkpartiet, som annars alltid tror på marknadskrafter och individens förmåga att fatta egna beslut, är de ivrigaste alkoholmonopolkramarna. Studera även partiets allt mer konservativa utbildningspolitik. Det ger en bild av ett förvirrat parti i kris och för mig som både medlem och väljare blir det allt svårare att inför mig själv försvara att lägga ännu en röst på folkpartiet. Detta trots att det finns mängder (nåja) av vettiga folkpartister som inte skriver under på den senaste tidens fiske i allt grumligare vatten.

Mitt solklara alternativ är det parti som i mångt och mycket påminner om de delar av folkpartiet jag fortfarande känner djup sympati med, men innan jag röstar på miljöpartiet skulle jag vilja se en lite mer realistisk syn på EU-medlemskapet och att de slutade verka system­bevarande genom att i alla lägen rädda den regering de inte ens får sitta i. Om du börjar nu, Andwal, kanske du har övertygat mig innan valet...

En tävling jag vill vinna

Det är många som laddar ner musik via iTunes Music Store. I skrivande stund har 976.000.000 nedladdningar gjorts därifrån och det föranleder Apple att utlysa tävlingen iTunes Music Store Billion Songs Countdown. Den som laddar ner sång nummer 1.000.000.000 belönas med

• One iMac
• Ten 60GB iPods
• One U.S. $10,000 iTunes Music Card (good for any media type)
• A full-ride scholarship in your name to a world-renowned music school

Jag behöver en ny dator och jag skulle inte tacka nej till tio iPods heller. Tänk att ha en kompis över på fika, kunna ställa frågan "Vill du ha en iPod till kaffet?" och sen ge bort en! Presentkortet räcker antagligen hela livet och det skulle passa mig att inte behöva betala för musik och fort­farande vara laglig. Dessutom kittlas mitt ego av tanken på att hundra­tals lovande musiker skulle söka The Fredrik Westerlund Sholarship of Music varje år.

Frågan är hur en bäst beter sig för att vinna. Det ser ut som att det görs ungefär tio nedladdningar per sekund, så det är ju inte helt enkelt att vänta tills det bara är en kvar och sedan klicka på "buy song". Jag måste hitta en artist med rik utgivning och ladda ner dennes samlade verk strax innan det ser ut som att mätaren ska slå över. Jag vet bara inte vilken artist jag ska satsa på.

Re: Re: Googla mig

Ännu bättre än att folk kommer till min blogg via sökningen "samtal fisting", är när de hittar hit genom att söka på "spännande primtal".

Om det är någonting jag vill förknippas med, så är det spännande primtal. Samtal om fisting och spännande primtal tillsammans med ovanan att kasta sig huvudstupa in i vad som helst hur dåliga förut­sättningarna än må vara och det utan en tanke på att dra sig ur även om situationen skulle försämras ytterligare. All of the above samt något som är sött på utsidan och bittert inuti, men jag vet inte vad det skulle vara?

Dessutom funderar jag på vem i hela världen som använder Eniro för att söka efter "spännande primtal".

Chronic of Narnia vs Color Me Mine

Det är skönt med folk som känner en. Först får jag den här tröjan av Felicia och sen är den här posten i hennes blog "mest för Fredrik, fina lilla nörden".

Jag älskar nördiga The Chronic of Narnia Rap, som är det roligaste Saturday Night Live har gjort på länge. Västkusten kontrar med The Color Me Mine Rap, men den är inte alls lika bra. Ett tydligt exempel på skillnaden mellan nördigt (Chronic of Narnia) och töntigt (Color Me Mine).

Ett irrelevant tjuvnyp

Jag fascineras av folk som aldrig missar ett tillfälle att hacka på de borgerliga. Ett typiskt exempel är när en av Sveriges mest lästa bloggare, Jinge, i den här posten påpekar att det inte är konstigt att Expressen har en pokerskola för sina läsare:

Att just Expressen går i täten för en sådan verksamhet är naturligt eftersom tidningen är borgerlig. (Mina kursiveringar.)

Går Expressen i täten för pokerverksamheten? Är det typiskt borgerligt att göra det?

Jinge glömmer bort att nämna att Aftonbladet rapporterar från stora pokertävlingar, sedan länge har en pokerskola, låter Dan Glimne och Ken Lennaárd skriva längre om poker varje fredag, recenserar pokersiter och har en särskild avdelning för poker på aftonbladet.se. Inte heller berättar Jinge om att icke-borgerliga regeringspartiet socialdemokra­terna och dess ungdomsförbund SSU, det vill säga de två ägarna bakom A-lotterierna, har lämnat in en ansökan om att få arrangera pokerspel på nätet. Jinge tar upp att statliga Svenska spel "ska in på marknaden" i meningen att de ska börja med nätpoker, men om att staten genom Casino Cosmopol sedan länge anordnar cashgames och turneringar nästan varje dag skriver Jinge inte ett ord.

Är det alltså de borgerliga och deras tidningar som "går i täten för en sådan verksamhet"? Nej, fler lika goda - och ännu värre - kålsupare finns att uppbåda. LO-ägda Aftonbladet, staten, socialdemokraterna och SSU försöker alla slå mynt av det ständigt växande intresset för poker.

Jinges utpekande av Expressen som ledande pokerförespråkare är direkt felaktigt och att i sammanhanget påstå att det skulle bero på att tidningen är borgerlig är ett irrelevant tjuvnyp som gör mig lika trött som det ständiga utmålandet av alla former av poker som en näst intill kriminell verksamhet.