Alexander Kyckling och eliten

I en debattartikel i dagens DN skriver Mustafa Can om maillistan Elit, vars sändlista består av författare, journalister, politker, psykologer och chefer från alla möjliga håll och kanter. Listan styrs av Alexander Bard och hans värderingar doftar inte demokrati och humanism:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende [...] Du får gärna prata skit om personer som inte är medlemmar på Elit. Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre människa än den som är med [...] Världen är full av människor som aldrig kommer få en chans att vara med på Elit. Du har valt att urskilja dig från dessa människor genom att vara med på Elit & Du är jävligt speciell. Och bara Elit är ännu jävligare än du.

Att Elit existerar har varit känt sedan länge, likaså på ett ungefär vilka som är med och vad de använder listan till - alltså skvaller, förtal och hån. Det som är nytt är att allt mer läcker ut från listan och känt är nu till exempel att SvD-journalisten Jan Söderqvist avfärdar ledarskribenten Hanne Kjöller genom att kommentera hennes "majestätiska fläskighet", och kalla henne "en dum jävla tjockis". Söderqvist försvarar sina utta­lan­den med att "det må vara uttryckssätten på Elit [...] som inte faller käns­liga skönandar i smaken" och att det inte är någon annans sak att avgöra vad som inte får skrivas i ett "slutet rum".

Mustafa Can gör ett riktigt ifrågasättande när han problematiserar att journalister umgås på det här sättet och dessutom med sådana de är satta att granska. Lika beklämmande är det att följa hur forskare, psykologer, publicister och statligt anställda chefer vältrar sig i hat och hån. Det är en välgärning av Mustafa Can att lyfta det dolda till ytan, men han får det nog inte lätt framöver. Alexander Bard gillar nämligen inte skvaller om skvallrarna:

Alexander Bard får veta att Söderqvists mejl om Hanne Kjöller läcker ut och blir rasande. Han kräver "storrensning" på listan, att "vi ska vara extra stalinistiskt jävliga denna gång!" Bard vill att läckan - "ett sociopatiskt svin", "en förrädare", "vår gemen­samma fiende" - ska "bli så skadad och uthängd som det bara går". "Den här jäveln ska vi hitta, hänga ut, sabba karriären för, jävlas med allt vi bara kan."

Han är så ivrig i omsorgen om sitt skötebarn Elit att han ropar ut: "Angiveri är inte bara en god handling, utan en NÖDVÄNDIG handling för att rädda förtroligheten mellan oss alla."

Det är lätt att uppröras över galenskaperna och det vidriga tonfallet oavsett som det kommer från Bard, Söderqvist eller någon annan av listans medlemmar. Likväl ligger det fortfarande ingenting nytt i att skvaller förekommer och låter som det gör - det nya är att det som sker på mail istället för över en kopp kaffe, bevaras och läcker ut i mer komprometterande former. Att hoppas på bättring eller ens att andra kretsar skulle vara bättre än Elit vore naivt, men viktigt är att veta att det förkommer och att kritiskt fundera kring hur det påverkar vilken information en journalist väljer att trycka, vilka beslut en chef tar och hur makten fördelas i samhället.

Danmark är inte den enda staten med något ruttet i, och det finns fler tidningar än Jyllands-Posten som ska läsas med mycket kritiska ögon.