Vad gör väl det att det är lite sämre väder en dag? Den vedeldade bastun nere vid sjön är nu renoverad och återinvigd. Dessutom har jag, helt väntat, krönts till familjemästare i No Limit Texas Hold 'em.
Glesbygdscharm: Imorgon är det stor paltmiddag i byastugan (en samlingslokal mitt i den femton hushåll stora byn). Middagen följs av bensinlotteri, karaoketävling och disco.
Jag var helt hutlöst trött igår. Alla har olika förklaringar till varför.
- Jag sov dåligt på den långa tågresan. (Min förklaring.)
- Jag har arbetat för mycket och blir utmattad när jag äntligen tar ledigt och slappnar av. (Mammas förklaring.)
- Jag lider av Storstockholmshetsvansinne och får därför problem med jetlag så fort jag åker utanför tullarna. (Pappas förklaring.)
Idag är jag piggare. Större delen av dagen har tillbringats på en stor sjö där solen lyste så starkt att det var bäst att ta av sig till trosorna för att inte svettas bort. Jag fick fem abborrar, barndomsvännen tre. Mamma fick ingen alls, så hon fick servera oss lunch som dukades upp på stora renskinn. Vi åt bara vegankost eftersom vi ville kompensera för det råa massmordet på de stackars abborrarna, som vi till råga på allt snart ska äta till middag.
Hade inga som helst planer på att koppla upp mig, men jag blev tvingad till det då lillebror ringde och behövde en fil mailad till sig. Hittade filen, befriade den från lillebrors dyxlesi, mailade den. Läste mina 17 nya (privata) mail, duckade en utmaning och upptäckte sedan till min fasa att jobbets webmail börjat fungera. Inte bra för semestern.
Läste mina 15 nya (arbetsrelaterade mail), skrev det här, loggade ut och gick ut i solen för att dricka kaffe med min barndomsvän.
(Ja, felstavningen är avsiktlig.)
Jag har påbörjat ett efterlängtat påsklov som jag till stora delar ska spendera i en liten, liten by i fjällen i Lappland. Det innebär att jag får roa mig med snö, skoter, bastu, hembränt och kortspel istället för DVD, bredband, bloggar, musik och digital-TV. För att klara av en sådan svår omställning har jag de senaste dagarna dränkt mig i populärkultur och på så sätt skapat en reserv inom mig.
Jag hade varit så kluven att jag slitits itu - berätta för alla om den underbara musik jag funnit eller hålla käften och njuta av den exklusiva känslan av att känna till en artist som ingen av de jag känner ens har hört talas om?
Allt sådant struntar jag i nu. Jag gör fortfarande anthems av låtar som Young Shields (och ännu mer så I Love Creedence, som efter en vecka i min iPod fått 42 spelningar), men jag är inte längre misärromantiker och jag känner inget behov av att känna mig som en utvald del i en liten grupp människor vars våndor ingen annan förstår. Jag gillar fortfarande ungefär samma tilltal i musiken och jag går i gång med samma styrka, men av helt andra anledningar och med helt andra uttryck. Den enda triggern som verkar fungera likadant efter tio år, är känslan av att det nog vore lite soft att röka på ikväll.
Det kände jag igår också, men då för att jag för att kompensera för att jag kommer att vara på resande fot två söndagkvällar i rad, tittade på de två kvarvarande avsnitten av den pågående säsongen av Six Feet Under. Om det är någon som kan få narkotika att se både snyggt och behagligt ut, är det Claire.
Sen läste jag att Cicci skrev det här och hon avslutar med orden "om ni inte känner igen detta avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag fortfarande har feberdrömmar". Ett tag tänkte jag att jag kunde blogga om de avsnitt jag såg igår och avsluta med "om ni inte känner igen dessa avsnitt av Six Feet Under, kan det vara så att jag har sett två avsnitt mer än er", men sen kom jag på att jag vill leva och lät bli. Hur som helst var det helt underbara avsnitt, särskilt det sista, och jag såg dem en gång till idag. Six Feet Under är kanske den bästa dramaserie som någonsin gjorts och det visar sig som tydligast i det första och sista avsnittet av varje säsong. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se det mytomspunna sista avsnittet av den sista säsongen.
Jag avslutade DVD-sessionen med att se hela Extras i ett enda svep och för hundrade gången i ordningen konstatera att Ricky Gervais är det största komiska geni jag har äran att vara samtida med. Vid det här laget hade jag varit vaken i tjugo timmar och jag beslöt mig för att sova i åtminstone åtta timmar innan jag gav mig i kast med den sista uppgiften i min överflödskonsumtion, nämligen att läsa alla bloggar på hela Internet och sen skriva något långt i min egen för att väga upp för alla kommande dagar av sparsamt eller helt uteblivet postande.
Jag antar att hen är en sådan där primperson som bara går att dela med sig själv och ett, inte med andra. Synd att jag är andra. Nej, synd att hen är primperson.
Tröstens ord när brustet hjärta gråter
Mister du en står tusen åter
Så slå sen till när lyckan väl vänder
Ménage à mille! Vägra ta en i sänder
Gamla råd om kärlek som tycks lama
Ändrar innebörd för polygama
- ur Fjollfronts fanzine Master
Efter de diskussioner som följde på den här posten började jag fundera på hur det kommer sig att vänstern tycker att det är bra att luckra upp antällningstryggheten när det kallas för "plusjobb", men dåligt att göra precis samma sak när det kallas för "ungdomsavtal". För det kan väl inte vara så enkelt att det bara handlar om varifrån förslagen kommer - eller?
Igår började jag skissa på en jämförelse, men min skiss kan jag nu kasta bort eftersom någon annan redan har gjort en bättre.
Globaljuggler gör den här jämförelsen:
För att vara liberal är jag relativt rädd om anställningstryggheten, så jag är skeptisk till båda förslagen. Det som framför allt upprör mig är hur vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister så ensidigt kan hylla plusjobben som en närmast genial lösning på arbetslösheten samtidigt som de förkastar centerpartiets förslag om ungdomsavtal som en vidrig metod för att göra människor till livegna slavar i kapitalets tjänst.
Igår fick jag tillfälle att vädra funderingen med en vän som är aktiv socialdemokrat och dessutom arbetar på Arbetsförmedlingen. Han sa att plusjobben är bra, men att de borde innebära anställningsgaranti. Ungdomsavtalen då? Nä, de är fruktansvärda. Fortfarande oklart vad skillnaden egentligen är. Dessutom berättade min vän att de som jobbar på arbetsförmedlingarna verkligen märker att det är valår - pengarna strömmar in så snabbt att de knappt hinner göra av med dem, alla sökande ska in i åtgärder så fort som möjligt och kortsiktiga statistikmål går före långsiktig planering där målet är att slussa sökande till riktiga anställningar. Det är dock ingen större överraskning att det är så det fungerar - det är ju till exempel ingen tillfällighet att det är just i år som barnfamiljerna ska få mer pengar, studiebidraget ska höjas och den dyra tandvården ska bli billigare.
Frågan kvarstår: Ärade regering och stödpartier! Varför skapar ni ett B-lag på arbetsmarknaden genom att tillåta jobb som ska undantas från anställningstrygghet, inte ger avgångsvederlag, inte förlängs efter två år, inte är A-kassegrundande, inte är sjukpenninggrundande, bara gäller i offentlig sektor och innebär mycket låga löner? Om ni tror att försvagad anställningstrygghet är en framkomlig väg mot fler arbetstillfällen (ty det är väl det enda sättet att tolka era plusjobb på?), varför avvisar ni då andra förslag som bygger på precis samma idé?
I den här posten gav jag uttryck för mitt ofog att använda medelklasssnobbig språkfascism som ett sätt att förtrycka andra. Igår gjorde jag det igen. En kort bakgrund:
Jag gillar sport (och jag blir ofta dissad för det - att idrottsförakt också är en medelklassnobbig förtryckarmekanism kan vi gärna diskutera en annan gång). Mest av allt gillar jag baseboll, men jag gillar också ishockey och då framför allt Björklöven. Där jag är uppvuxen håller alla på Skellefteå AIK och rivaliteten mellan lagen får derbyn i Stockholm att se ut som vänskapsmatcher. När Skellefteå vinner någonting får jag alltid cirka 30 skadeglada SMS från barndomsbekanta och samma sak händer när Björklöven förlorar.
Igår blev Skellefteå klara för Elitserien och i samma ögonblick börjar min telefon pipa.
Chanpangen flödar... 16 års väntan är över! Alla älskar Skellefteå AIK!
Att de ska spela i Elitserien är gulligt som en son i sin pappas kläder, en kattunge som muckar med en pitbull och bönders stavning av "chanpange".
Felicia skrev den här posten om hur mycket (7.615:-) hon får tillbaka på skatten. Strax därefter berättade en annan kär vän att han får tillbaka 18.000:- eller till och med mer än så. Det var därför med stor spänning jag såg fram emot mitt skattebesked.
Jag får 9.876:- och det samma vecka som jag kommer att få högre lön + retroaktiv löneförhöjning för sex månader bakåt + den första av årets tre bonusutbetalningar = en sjuhelvetes massa pengar på en och samma gång. Jag sparar duktigt året runt, så när jag får extrapengar tar jag mitt ansvar för bruttonationalprodukten genom överflödskonsumtion (och mitt ansvar för de som har det svårt genom att ge pengar till välgörenhet).
Ungefär samma sak hände mig förra året och då tog jag och Helena in på Sheraton. Vi bodde i ett av de finaste rummen längst upp, hade egen balkong och fick vin, frukt och ost serverat på rummet.
Vi åt gott, knullade, drack gott, badade, sov gott, knullade och mådde gott. Jag känner för att göra något liknande i år igen, men nu är vår budget mycket större och jag och Helena har därför bestämt oss för att bjuda med en special guest. Dessutom har vi redan valt hotell, men eftersom vi för att slippa uppmärksamheten alltid tar in under falska namn (förra året var vi "Freddi Bambi & Ms Wood-Jablomee"), vill jag ogärna avslöja det här.
Frågan är vad mer jag ska göra för pengarna. Det kanske är dags för kryssning snart? Jag vill spela shuffle board.
Ett stort grattis till Håkan Ax, Transportarbetareförbundet, som skrivit valrörelsens hittills mest uppmärksammade manifest. Skribenter från alla politiska läger samlas i skräckblandad förtjusning när de tar del av Håkans valupptakt på Transports hemsida. Några av höjdpunkterna:
... så har jag ingenting sagt, men det beror mest på att jag tappat rösten. Den kommer och går lite som den vill trots att jag för övrigt känner mig helt frisk.
Att inte kunna prata gör livet lite annorlunda. Jag åt lunch med en fin vän som var glad över att hon fick prata näst intill oavbrutet. Lite speciellt blev det när jag började gråta över att hon är så fin, varpå hon började skratta åt att jag grät, varpå hon började gråta för att hon skrattade så mycket, varpå jag började skratta, varpå jag mest bara kunde hosta och låta "uuuuoh". När vi senare på dagen pratade i telefon blev det än mer märkligt eftersom hon trodde att jag "var gråtfärdig, väldigt upptagen eller hade någonting i röven" när jag inte kunde uttrycka mig.
Att inte kunna prata gör arbetsdagen till en utmaning. Jag förde ordet vid ett möte genom att skriva på en tavla och i min PDA. Jag höll i en information med hjälp av ett bildspel och påhittat teckenspråk.
Diskussionerna med mina närmaste medarbetare har jag klarat av tack vare telepati, chatt och e-post.
Att inte kunna prata gör mig till en levande måltavla. Folk öser arbete över mig och jag som inte kan säga nej ens i vanliga fall, kan verkligen inte säga nej när jag inte kan säga någonting alls. Dessutom brukar jag skoja ganska mycket med mina kolleger och de tar alla chanser att retas med mig när jag inte kan svara dem. Ekonomichefen berättade en anekdot om när han fick i uppdrag att lära ut bokföring till en dövstum, något som han beskrev som det svåraste han någonsin gjort, men antagligen lättare än att lära mig detsamma trots att jag bara är stum.
Det värsta av allt är bristen på röst kombinerat med mitt Chandler-syndrom, det vill säga att jag inte kan hålla inne en enda spydig kommentar eller ens nästan-lite-roliga skämt när tillfälle bjuds. Nu får jag sitta och lyssna på andra och acceptera att tillfälle efter tillfälle passerar förbi utan att förses med lustig replik. Det smärtar.
Unibet bjuder 50 gånger pengarna om Felipe Rose (indianen) öppnar eget casino, 100 om Randy Jones (cowboyen) skulle arresteras för boskapsstöld, 150 om David Hodo (byggnadsarbetaren) får bygga Wembley och hela 200 gånger pengarna om Alex Briley (soldaten) arresteras för vapensmuggling till Nordkorea.
Det är en sjuk värld vi lever i, men någonstans kan jag inte låta bli att tycka om det. Åtminstone lite.
Ja, jag började just gråta till The Star Spangled Banner, men det var en ovanligt vacker version med många fina stämmor och är det Opening Day så är det. Mitt hjärta är i Seattle.
Play ball!
UPDATE: Och nu fick en cancersjuk pojke springa runt baserna inför ett fullsatt Safeco Field innan matchen. De kan det här med att få mig att gråta, de där jänkarna.
... väntar alltid för länge, så nu ger jag upp.
Hittills har jag troget följt Six Feet Under på SVT, men nu känns det alls inte okej att det bara är kvar två avsnitt av den fjärde säsongen. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att statstelevisionen kan komma att dröja hur länge som helst innan den avslutande säsongen sänds.
Jag ska sluta att försöka få valuta för licenspengarna och istället köpa de DVD-boxar jag ännu inte har. Då kan jag ändå se ett avsnitt varje söndagkväll och njuta känslan av frihet från allt vad programplanering heter.
För en tid sedan skrev DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing en kolumn som fick en del beröm för hur hon dissade heteronormativiteten, men hon kritiserades också för hur hon hanterade tvåsamhetsnormen. Efter ett rimligt ifrågasättande ("Varför skulle kriteriet för att bjuda någon vara att den personen hör ihop med någon annan? Är det tvåsamheten som ska premieras och bjudas, eller är det individuella människor, hophöriga eller inte?") fortsatte hon med en manifestation i tvåsamhet ("Den som är en del av ett etablerat par ska givetvis bjudas") och nu är det dags igen.
På en fråga om vem som egentligen är bjuden när det står "Ni" på inbjudningskortet, svarar Ribbing:
Att du och din man är bjudna som enhet är självklart, allt annat vore katastrofalt ohövligt.
Jag vet inte hur många gånger jag har tagit upp detta som faktiskt är ett problem, alltså att utesluta en halva av ett etablerat par vid bjudningar; det verkar helt hopplöst eftersom så många i dag menar att det är inbjudaren som väljer ut sitt sällskap och därmed kan strunta i att bjuda den som inte är bekant, inte rolig nog, inte får plats osv trots att personen ifråga är hophörande med en bjuden gäst. Egocentriciskt, dumt och fantasilöst tycker jag som blir allt mer ilsken över detta tilltagande ofog.
Efter två intensiva dagar med tacknämlig hjälp från stora delar av min bekantskapskrets (tack alla!), är jag helt färdigflyttad: Allt är uppackat, flyttlådorna är ihopvikta, var sak på sin plats. Jag trodde att det skulle ta mig veckor att bli klar med allting, men då tänkte jag inte på att jag är ett under av effektivitet. Skrev jag effektivitet? Jag menar mani.
Den bästaste av alla braiga flytthjälpare stannade i tolv timmar. Hon bar och packade upp med väldig fart, hon drev med mina mest anala sidor genom att ställa alla mina kryddor i bokstavsordning och hon skapade hemtrevnad genom att ta fram värmeljus och koka te innan hon satte sig i soffan för att virka. Hon är ett bästebär.
Själv är jag fylld av djup tillfredsställelse. Jag älskar mitt nygamla hem och redan igår insåg jag att jag aldrig känt mig lika hemma på bottenvåningen som jag gör på två trappor. Balkongen är åt rätt håll, badkaret är djupt och inkaklat, och framför allt känns allting jag och mitt och precis som jag vill ha det och jag vill bo här nu och för alltid, eller i alla fall tills jag inte längre vill bo här.
Som avslutning på en diskussion om samlevnad:
En får göra upp med sina spöken eller finna sig i att ligga sporadiskt.
De enda arbetsuppgifterna som återstår innan jag är helt klar för att flytta är att skruva ner lamporna, dra ur nätverkssladden och torka ur kylskåpet. Jag är helt slut, men jag ser tillbaka på min flyttstädning som ett trevligt äventyr; jag njöt av det dråpliga i att en dvärg med CP-skada försöker ta ner sitt duschdraperi genom att stå på badkarskanten och jag njöt av det lyckliga slutet när jag faktiskt fick ner draperiet utan att själv rasa efter.
Dessutom fick jag senare både effektiv hjälp och ett telefonsamtal med uppiggande avkoppling, så jag har haft en ganska bra dag, flyttledig som jag är.
För ett par år sedan köpte jag en säng av en vän. En stor säng med uppdrag att härbärgera alla mer eller mindre tillfälliga gäster i den lägenhet som blivit Gärdet med hela svenska folket. En lägenhet som bebotts av flersamma människor och deras flersamma vänner.
Många är de som övernattat i sängen. En gång försökte jag och Sofie, en asexuell jänta som gjort sig känd genom uttalanden som "jag älskar med hela svenska folket" och "jag vill mest visa upp min nya frisyr, så jag ska nog inte ha så mycket på mig", att räkna ut exakt hur många som sovit i sängen sedan vi köpte den. Då landade vi på drygt 20, men kom sedan på några till och justerade upp det till 27. Sedan dess har minst fem nya namn tillkommit, så det totala antalet brukare är alla gånger över 30.
Fler blir det inte, i alla fall inte på Gärdet, ty nu ska jag flytta till en mindre lägenhet i samma hus och jag har därför - med tungt hjärta - tvingats att göra mig av med sängen. Den korta tid jag hade på mig att finna en ny ägare gjorde att jag inte kunde sälja den och därför ger jag bort den till en för mig okänd mottagare. Det känns dock helt riktigt och i linje med sängens generösa anda, att den förs vidare utan ekonomisk vinning.
Det kommer att kännas vemodigt när jag ikväll skruvar isär min säng och ser den forslas bort. Det kommer att kännas melankoliskt när jag städar bort det damm som kan tänkas ligga där den en gång stått och det kommer att kännas tomt när jag ser det tomma rum den en gång möblerade. Det kommer att kännas ensamt när jag i natt sover i soffan, jag kommer att känna mig övergiven när jag plötsligt står utan säng.
Jag är glad att jag igår, i ruset av den mest omtumlande kärlek jag någonsin känt, hann ge sängen det värdiga farväl den förtjänat. Det känns bra att jag fick en chans att begåva den med en ordentlig avskedsföreställning värdig dess förträffliga tjänstgöring.
This bed has seen it all
from the first time to the last.
The silences of now
and the good times of the past [...]
It didn't get much rest at first,
the headboard banging in the night.
The neighbours didn't dare complain.
Oh, everything was going right.
Now there's no need to complain
'cos it never makes a sound.
(Pulp - "Live Bed Show" från Different Class)
Jag leder en del av ett stort projekt som ska göra av med ett niosiffrigt belopp på drygt två år. Till min hjälp har jag ett par konsulter och tre sakkunniga, tre experter av vilka jag är mycket beroende för att kunna prestera enligt plan och budget.
Just nu är jag extra beroende av mina medarbetare eftersom jag ska leverera ett delresultat. Expert #1 är sedan ett par veckor sjukskriven för operation. Expert #2 har gått hem för att vårda barn som är sjuka ofta och länge. Igår ringde expert #3 från akuten för att berätta att hans höftled har gått sönder, att han är sjukskriven i minst två veckor och att han troligen måste opereras framåt sommaren.
Som den vältränade projektledare jag är, låter jag mig inte nedslås. Jag ser möjligheter. Jag säger ah, utmaning. Jag letar utrymme för kreativitet.
Dessutom tänker jag ironi, men på det området är jag blott autodidakt.
Om de ändå vore utmattningsdeprimerade, så att jag hade mig själv att skylla, men när en kille på några över trettio pajar höftleden är det bara frustrerande.
Förhandsboka här.
I dagens SvD skriver journalisten och fiskaren Magnus Rydholm en insändare i vilken han ondgör sig över att Djurskyddsmyndigheten nu förbjuder fiske med levande agn. Detta eftersom fiskar känner smärta och därför inte kan användas som agn utan att det innebär djurplågeri och därmed är ett brott mot djurskyddslagen. Ingenting konstigt med det, tycker jag, men Rydholm är upprörd och kallar det vettlöst.
"Sedan urminnes tider har människor utnyttjat djur", skriver Rydholm och protesterar mot att "etiska argument" tillåts förändra detta.
Jävla idiot, säger jag och protesterar mot Rydholm och alla andra bakåtsträvare som om de fick hållas skulle bevara en omodern värld i vilken människan utnyttjar djuren, de vita utnyttjar de svarta och mannen utnyttjar kvinnan.
"En myndighet styrd av Matz Hammarström, en gammal miljöpartist som anställt personer från Djurens rätt, lägger ett akademiskt och etiskt perspektiv på människors livsstil", skriver Rydholm och ifrågasätter hur det svenska djurskyddet formas.
Jävla idiot, säger jag och ifrågasätter Rydholm och alla andra djurplågare som inte för en sekund kan se det positiva i att vi har tillgång till gröna politiker och djurrättsaktivister som kan lägga ett akademiskt och etiskt perspektiv på djurskyddet.
Magnus Rydholm är dessutom missnöjd med att minkar nu måste ha möjlighet att utöva sitt naturliga beteende, något som omöjliggör den näring vars enda syfte är att fängsla minkar och sedan avrätta dem för att göra kläder av dem. Personligen tycker jag att det är ett av de bättre besluten på länge, men Rydholm raljerar: "Lägger vi sedan till att djuren ska kunna utöva sina naturliga beteenden kommer säkerligen all grisuppfödning kräva möjligheter till att böka, hönorna ska kunna sprätta."
Ja? Grisar ska böka, hönor ska sprätta. Jävla idiot.
De nya buden oroar Rydholm, som fortsätter: "Att få använda fiskkrokar som fastnar i fiskens mun, eller nät där fiskar fastnar och dör känns plötsligt hotat."
Bra! Alla som plågar och dödar djur ska ständigt känna att deras beteende ifrågasätts, att deras metoder är hotade.
Det är skönt att få upp ångan redan tidigt på morgonen, så tack, Magnus Rydholm, för att du väckte mig i morse.
Jävla idiot.
I mina sena tonår gjorde jag en kort politisk karriär som bland annat inkluderade ett samarbete med Ingvar Carlsson och en plats i en liten kommuns socialnämnd. Själv tycker jag att höjdpunkten var när jag höll tal tillsammans med Pierre Schori och gjorde det så bra att Olof Palmes talskrivare senare använde mitt tal på en utbildning i retorik. Jag var stolt, men inte nöjd.
Jag började förakta partipolitiken och gick vidare till diplomatin. Jag praktiserade på utrikesdepartementets enhet för globalt samarbete, det vill säga multilateralt bistånd, under dåvarande statssekreterare Barbro Holmberg, som nu är migrationsminister, och dåvarande kabinettssekreterare Jan Eliasson, som nu blir ny utrikesminister.
Om det hade hänt någonting i världen, till exempel en jordbävning i Turkiet, hade den morgonpigge Eliasson alltid hunnit gå förbi mitt rum och sätta en gul post-it på min skärm: "Turkiet? /Jan E"
Det betydde att jag skulle utreda händelserna, bedöma situationen, skriva en promemoria och förbereda en dragning. Om Jan E var på väg till FN kunde det dessutom innebära att jag skulle skissa på ett tal han planerade att hålla.
Jag var alltid väldigt imponerade av Eliassons fingerspitzgefühl och starka värderingar (vilket är mer än vad jag kan säga om Holmberg). Han blir en bra utrikesminister. Tråkig och lite väl upptagen på annat håll, men bra.
Under den helg som gått har jag fotograferats ännu mer, ätit världens godaste vegetariska sushi (och det i trevligt sällskap), packat ner nästan allt jag äger i lådor - och lyckats med ännu en uppvisning i freudiansk, eller åtminstone ofrivillig, transparens.
Bakgrunden är att jag ska flytta på lördag. Jag är upptagen så gott som varje vardag fram till dess och jag var därför tvungen att packa det jag kan undvara i förväg. Jag fyllde låda efter låda och allting försvann ner i dem, eller i alla fall allting som jag inte behöver under veckan. Köket är bra att ha kvar när jag blir hungrig, tandborsten får ligga framme för att användas två gånger per dag och såväl PSP som iPod förvaras alltjämt tillgängligt. Dessutom lämnade jag lite annat som jag vill bruka de närmaste dagarna.
På detta tänkte jag alls inte när det trevliga paret som jag ska byta lägenhet med kom förbi för att stämma av detaljer och planera hur de ska möblera sitt nya hem. Jag gick runt tillsammans med dem och de var imponerade av hur mycket jag röjt - tomma ytor i tomma rum gjorde att det lilla som finns kvar syntes mycket tydligt. Det var först vid det tredje besöket i sovrummet som jag insåg att de förutom att lägga märke till tallrikar, tandkräm och teknikprylar kunde notera att det enda som låg kvar vid sängen var tre BDSM-anstrukna sexleksaker och några kondomer.
Riktigt så transparent har jag aldrig haft intentionen att vara gentemot mina grannar, men åt det finns ingenting att göra nu. Det är till och med lite rättvist att paret på två trappor får lite att prata om eftersom de, till skillnad från folket i huset mitt emot, aldrig har chansen att se in genom mina stora sovrumsfönster. Dessutom bjöd tjejen tillbaka med en liten berättelse om den besvärliga urinvägsinfektion som plågat henne i ett par veckor, så det känns som att vi har lärt känna varandra nu.
Det blev bara nästan som jag trodde: Carin Jämtin tar över som utrikesminister, men som tillförordnad sådan. Den 24 april tar Jan Eliasson över och Jämtin får då nöja sig med att vara biträdande samtidigt som hon forsätter som biståndsminister.
Jan Eliasson är onekligen väldigt lämpad för jobbet och hans CV är inte lätt att bräcka. Likväl är det ett ganska grådaskigt val: Han är man, han är vit, han är 65 år och han är diplomat snarare än politiker. Eliasson kommer inte att känna ett behov av att profilera sig inför valet och det innebär att utrikespolitiken hamnar i skymundan samtidigt som den redan mäktiga stadsrådsberedningen (läs: statsministern) får ännu mer makt över den politik som faktiskt förs ... och jag tråkar ihjäl mig själv bara genom att skriva om det.
Snälla, snälla, låt det hända något spännande i politiken!
En tråkig kontorsmiljö kan alltid göras lite roligare med practical jokes. Känns det så ensamt som det gjorde när den här den här bilden togs, kan en ju alltid söka kontakt med sina medmänniskor, de så kallade kollegerna (som i sin tur kan delas in i medarbetare och motarbetare). Är de inte på plats kan en alltid lämna ett visitkort. Eller 75 stycken.
Slå en signal, fotografi (2006), från utställningen Hör av dig när du är på plats och har städat undan röran jag tog mig friheten att lämna efter mig när din cubicle-granne sa att du inte var där, men att jag kunde lämna ett visitkort som komplement till hälsningen han skulle framföra.
