Inför Club Wotever

From: Fredrik Westerlund
Sent: Thu 2006-02-16 08:42
To: H
Subject: Jag behöver råd

Hello sugarlips!

Jag ska på queerklubb på lördag. Klubben anordnas i samband med en queerfilmfestival och temat är därför I'm a filmstar. Frågan är – vad ska jag ha på mig, vem ska jag klä ut mig till, hur ska jag tolka temat?

Min nuvarande idé är att köpa en svart pageperuk och bära den till vit skjorta och svarta byxor. Med lite rött läppstift borde jag kunna komma ganska nära Uma Thurman i Pulp Fiction, men det finns vissa problem med en sådan outfit. Uma röker mycket i den rollen, det får jag inte göra på klubben. Uma har höga klackar, det känns som ett högrisk­projekt för mig. Uma dansar twist, det är långt ifrån min grej. Uma är gift med en tjock neger, jag känner inga tjocka negrer. Uma överdoserar heroin, tuggar fradga och får adrenalin rakt in i hjärtat, jag är en liten laglydig folkpartist som är rädd för knark och inte särskilt förtjust i sprutor.

What to do? Försöka ro hem Uma i alla fall eller helt byta plan?


From: H
Sent: Thu 2006-02-16 09:01
To: Fredrik Westerlund
Subject: RE: Jag behöver råd

Hmmm, knivig fråga.

Låt mig först säga att jag log åt din självinsikt i möjligheten att tolka Uma hela vägen ut. Ett alternativ är att du gör din egen tolkning av rollen. Jag menar, hur många roller kommer du hitta som passar dig som hand i handske? Jag tror att du skulle göra en utmärkt Uma. Risken är förstås att det kommer finnas fler Uma där, som dessutom kanske både kan bära höga klackar och twista hjälpligt.

Jag ska ge det en tanke under dagen, men som du vet är ju min filmsmak inte åt det queera hållet, vad det nu är. Jag ser inte riktigt Julia Roberts i Pretty Woman på en queerfilmfestival?


From: Fredrik Westerlund
Sent: Thu 2006-02-16 15:00
To: H
Subject: RE: Jag behöver råd

>>hur många roller kommer du hitta som passar dig som hand i handske?

Jonas Karlsson i Livet är en schlager?


(Det är naturligtvis inget alternativ. Jag må vara CP, men Felicia är hans spitting image och hon ska ju så klart också dit, om än hennes outfit är mer åt James Dean-hållet.)

Liberala trängselskatter

Johan Norberg är en av de som har vett att försvara trängselskatterna som en god marknadsliberal idé. Norberg påpekar att bristen på mark­nadsanpassning av trafiken påminner om planekonomin i det forna Östeuropa - när inte utbud och efterfrågan får styra, leder det till ring­lande köer och det oavsett om det handlar om en butik i Moskva eller en väg i Stockholm. Det är därför märkligt att den borgerliga opposi­tionen så starkt motsätter sig trängselskatterna och istället kommer dragande med planekonomiska botemedel i form av ökad produktion, det vill säga nya vägar.

Allra mest märkligt är det därför att folkpartiet driver kampanj mot Stockholmsförsöket. I dagens DN påpekas det att partiet sedan 2003 har skrivit in i programmet att miljöavgifter är

en effektiv metod för att använda marknadskrafterna i miljöpolitiken. [Vägavgifter] kan i vissa fall användas, till exempel för att finansiera större trafikmiljöförbättringar.

Lars Leijonborg motionerade redan 1997 för att regeringen skulle möjliggöra trängselskatter i de större städerna, så varför klagar han nu? Till DN säger Leijonborg att han

tror att väljarna förstår [att] vi tycker att det är en metod som är lämplig men inte i det här fallet.

Folkpartiet när det är som allra sämst. Det här hade varit en bra idé om det hade varit vårt förslag, men nu var det någon annan som tog tag i det och då tycker vi inte om det? Visst finns det brister i Stockholms­försöket och det var onekligen inte jättesmart att det inleddes med ett rejält löftesbrott signerat Annika Billström, men det är knappast anled­ning att diskvalificera hela försöket nu. Smartare vore att förbättra det som förbättras kan samtidigt som en bygger ut kollektivtrafiken ytterligare, framhäver de positiva effekterna för miljön och - om det nu är så viktigt varifrån en idé kommer - påpeka att liberaler från Adam Smith till Lars Leijonborg sedan länge gillat trängselskatter. Att inte permanenta ett lyckat försök vore dessutom ett vansinnigt slöseri med precis de pengar borgerligheten inte vill ska gå förlorade.

Sådan är folkpartismen. Att gnälla om trängseskatter trots att de hyllas i det egna partiprogrammet är lika orimligt som att företräda en rasistisk flyktingpolitik som står i grov kontrast till den ideologi som ska vara dess grund. Lägg därtill att folkpartiet, som annars alltid tror på marknadskrafter och individens förmåga att fatta egna beslut, är de ivrigaste alkoholmonopolkramarna. Studera även partiets allt mer konservativa utbildningspolitik. Det ger en bild av ett förvirrat parti i kris och för mig som både medlem och väljare blir det allt svårare att inför mig själv försvara att lägga ännu en röst på folkpartiet. Detta trots att det finns mängder (nåja) av vettiga folkpartister som inte skriver under på den senaste tidens fiske i allt grumligare vatten.

Mitt solklara alternativ är det parti som i mångt och mycket påminner om de delar av folkpartiet jag fortfarande känner djup sympati med, men innan jag röstar på miljöpartiet skulle jag vilja se en lite mer realistisk syn på EU-medlemskapet och att de slutade verka system­bevarande genom att i alla lägen rädda den regering de inte ens får sitta i. Om du börjar nu, Andwal, kanske du har övertygat mig innan valet...

En tävling jag vill vinna

Det är många som laddar ner musik via iTunes Music Store. I skrivande stund har 976.000.000 nedladdningar gjorts därifrån och det föranleder Apple att utlysa tävlingen iTunes Music Store Billion Songs Countdown. Den som laddar ner sång nummer 1.000.000.000 belönas med

• One iMac
• Ten 60GB iPods
• One U.S. $10,000 iTunes Music Card (good for any media type)
• A full-ride scholarship in your name to a world-renowned music school

Jag behöver en ny dator och jag skulle inte tacka nej till tio iPods heller. Tänk att ha en kompis över på fika, kunna ställa frågan "Vill du ha en iPod till kaffet?" och sen ge bort en! Presentkortet räcker antagligen hela livet och det skulle passa mig att inte behöva betala för musik och fort­farande vara laglig. Dessutom kittlas mitt ego av tanken på att hundra­tals lovande musiker skulle söka The Fredrik Westerlund Sholarship of Music varje år.

Frågan är hur en bäst beter sig för att vinna. Det ser ut som att det görs ungefär tio nedladdningar per sekund, så det är ju inte helt enkelt att vänta tills det bara är en kvar och sedan klicka på "buy song". Jag måste hitta en artist med rik utgivning och ladda ner dennes samlade verk strax innan det ser ut som att mätaren ska slå över. Jag vet bara inte vilken artist jag ska satsa på.

Re: Re: Googla mig

Ännu bättre än att folk kommer till min blogg via sökningen "samtal fisting", är när de hittar hit genom att söka på "spännande primtal".

Om det är någonting jag vill förknippas med, så är det spännande primtal. Samtal om fisting och spännande primtal tillsammans med ovanan att kasta sig huvudstupa in i vad som helst hur dåliga förut­sättningarna än må vara och det utan en tanke på att dra sig ur även om situationen skulle försämras ytterligare. All of the above samt något som är sött på utsidan och bittert inuti, men jag vet inte vad det skulle vara?

Dessutom funderar jag på vem i hela världen som använder Eniro för att söka efter "spännande primtal".

Chronic of Narnia vs Color Me Mine

Det är skönt med folk som känner en. Först får jag den här tröjan av Felicia och sen är den här posten i hennes blog "mest för Fredrik, fina lilla nörden".

Jag älskar nördiga The Chronic of Narnia Rap, som är det roligaste Saturday Night Live har gjort på länge. Västkusten kontrar med The Color Me Mine Rap, men den är inte alls lika bra. Ett tydligt exempel på skillnaden mellan nördigt (Chronic of Narnia) och töntigt (Color Me Mine).

Ett irrelevant tjuvnyp

Jag fascineras av folk som aldrig missar ett tillfälle att hacka på de borgerliga. Ett typiskt exempel är när en av Sveriges mest lästa bloggare, Jinge, i den här posten påpekar att det inte är konstigt att Expressen har en pokerskola för sina läsare:

Att just Expressen går i täten för en sådan verksamhet är naturligt eftersom tidningen är borgerlig. (Mina kursiveringar.)

Går Expressen i täten för pokerverksamheten? Är det typiskt borgerligt att göra det?

Jinge glömmer bort att nämna att Aftonbladet rapporterar från stora pokertävlingar, sedan länge har en pokerskola, låter Dan Glimne och Ken Lennaárd skriva längre om poker varje fredag, recenserar pokersiter och har en särskild avdelning för poker på aftonbladet.se. Inte heller berättar Jinge om att icke-borgerliga regeringspartiet socialdemokra­terna och dess ungdomsförbund SSU, det vill säga de två ägarna bakom A-lotterierna, har lämnat in en ansökan om att få arrangera pokerspel på nätet. Jinge tar upp att statliga Svenska spel "ska in på marknaden" i meningen att de ska börja med nätpoker, men om att staten genom Casino Cosmopol sedan länge anordnar cashgames och turneringar nästan varje dag skriver Jinge inte ett ord.

Är det alltså de borgerliga och deras tidningar som "går i täten för en sådan verksamhet"? Nej, fler lika goda - och ännu värre - kålsupare finns att uppbåda. LO-ägda Aftonbladet, staten, socialdemokraterna och SSU försöker alla slå mynt av det ständigt växande intresset för poker.

Jinges utpekande av Expressen som ledande pokerförespråkare är direkt felaktigt och att i sammanhanget påstå att det skulle bero på att tidningen är borgerlig är ett irrelevant tjuvnyp som gör mig lika trött som det ständiga utmålandet av alla former av poker som en näst intill kriminell verksamhet.

Re: Den grånande rik(s)dagen

Genmäle med anledning av den här posten:

Förtroendet hänger naturligtvis ihop.
För att komma på en socialdemokratisk lista till riksdagen måste du ha förtroende från övriga medlemmar. Om detta saknas är det verkligen mycket ovanligt att man tar en plats på listan. Sedan gäller det att listan är så bra att de som väljs kan före­träda så många som möjligt. Jag hoppas också att de som hamnar på en s-lista har visat att de har förtroende också långt utanför den egna organisationen. Det tycker jag är viktigt.

Via mail mottaget den 14 februari.

All tur förbrukad

En gång i tiden erbjöds jag att i flera års tid hyra en andrahandsetta på Gärdet. Jag tackade självfallet ja och skämdes för att jag hade en sådan häpnadsväckande tur.

När jag sedan blev sambo blev det trångt, men som på beställning erbjöds jag att flytta till en tvåa i samma hus. Jag tackade självfallet ja och skämdes för att jag hade en sådan häpnadsväckande tur.

Nu ska min sambo flytta och jag vill ha en etta igen. Guess what? Hon som bor i min gamla etta har blivit sambo och jag har erbjudits att flytta tillbaka i utbyte mot att de får flytta in i tvåan jag bor i nu.

Stockholms bostadsmarknad kan vara krävande och nu har den förbrukat all min tur. Resten av livet kommer jag att få finna mig i att fåglar bajsar på mig, att t-banan alltid går precis när jag är på väg ner till plattformen och att jag halkar på bananskal var jag än går.

Den grånande rik(s)dagen

I dagens Metro presenteras en granskning av andelen unga i riskdagen och på valbar plats. Föga förvånande visar det sig att unga inte har det så lätt i politiken. Åldersgruppen 18-29 år utgör ca 20 % av väljarkåren men bara 1,5 % av riksdagsledamöterna. Inför höstens val är 15 % av kandidaterna under 30 år, men blott 7 % av de valbara platserna har gått till de som ännu inte fyllt 30. Gruppen 50-59 år är betydligt mer gynnad - bara var fjärde kandidat är i den åldern, men de lägger beslag på nära 40 % av de valbara platserna.

I granskningen förekommer fem unga kandidater på valbar plats. Fyra av dem är folkpartister och den femte är miljöpartist. De övriga partierna verkar inte kunna skaka fram en enda kandidat under 30 år och det säger en hel del om hur de svenska riksdagspartierna fungerar.

Socialdemokraterna är inte färdiga med sin nomineringsprocess, men det är ingen hemlighet att sossarna inte är ett parti som tar till vara på sina ungdomar (bortsett från att varje år släppa fram två-tre broilers som följt den upptrampade stigen) - i den gigantiska social­demo­kratiska riksdagsgruppen är blott 2 av 144 ledamöter under 30 år.

I Metro citeras Håkan Juholdt, biträdande partisekreterare i (s), och han tycker att det är "naturligt" att unga underrepresenteras:

Att sitta i riksdagen är ett förtroendeuppdrag. Du måste ha dina partikamraters fulla förtroende och förtroende tar tid att bygga upp. (Min kursivering.)

Ett välkommet förtydligande för mig som i all min enfald fortfarande efter fyra års statsvetenskapliga studier trodde att det var väljarnas förtroende, inte partikamraternas, en riksdagsledamot behövde. Peter Esaiasson, professor i statsvenskap, är inte fullt lika blåögd och han berättar för Metro att partierna inte vill låta väljarna styra.

Nomineringsprocessen är toppstyrd. Det är i slutändan en mycket liten grupp inom partierna som bestämmer över utformningen av listorna och de har inget intresse av att släppa ifrån sig den makten.

Det stämmer väl med mina egna erfarenheter av vårt regeringsparti, inom vilket jag varit aktiv på halvhög ungdomsförbundsnivå. Att vinna valet är viktigt för att behålla makten, inte för att genomföra ens politik. Partiets strukturer är stela och patriarkala och väljare är bara intressanta som ett maktmedel som vart fjärde år behöver köpas med lättnader i budgeten (till skillnad från LO, vars finansiering av partiet måste inhandlas med ständiga anpassningar av den politik som förs).

Lägg därtill att det spelfientliga (s) får en stor del av sina intäkter från just spel och lotterier samt att rörelsen nyss ansökt om att arrangera poker på nätet, något som de annars försöker hindra alla utom staten från att göra. Socialdemokraterna är det näst sista parti (kd är det sista) jag skulle rösta på trots att deras politik stämmer ganska väl överens med vad jag tycker - att ständigt sitta vid makten är inte nyttigt för organisationen, politiken och kontakten med väljarna. Särskilt inte de under 30 år.

Jag har skickat ett mail till Håkan Juholdt och frågat honom om vad som är viktigare för en riksdagsledamot, att ha partikamraternas eller sina väljares stöd. Jag ser fram emot hans svar.

Re: Re: Ska man utmana verkligheten?

En sammanfattande avslutning på den DN-frukost som gav oss alla magsjuka.

Det började med att DN publicerade den här artikeln, som retade upp mig, Anders, Anna, Matti, Victor och många andra. Lisbeth Brattberg, som skrev artikeln, fick en hel del mail angående hennes text och hon gick i svaromål med identiska svar till bland andra Matti och under­tecknad.

Nu har DN:s läsarombudsman, som säkert stod som cc på många klagande mail, slutit sig till de undrandes skara. Läsarombudsman Öhrström tar upp frågan i sin spalt, men inte heller hon kommer långt med Brattberg. Det är fortfarande förövarna som har tolkningsföreträdet och offren som ska vara försiktiga, verkar Brattberg tycka. Anna kom­men­terar här, Victor här och omdömet står fast: Jävla idiot.

Veckans citat (v 6, 2006)

Att bo en helg hos Helena innebär inte bara att en får vakna i mitt i natten av de synnerligen kraftfulla ljud grannen M utstöter när hon ligger med Bob Hansson. Det ger en dessutom glädjen av att lyssna till Helenas rika svada och den får tjäna som källa för veckans citat.

1. Jag fick så dåligt samvete när jag bara kom hela tiden. Han kom inte, hon kom inte heller. Allt var bara jag, jag, jag.

2. Tänk om jag skulle få barn! Då skulle jag lägga dem i en korg och ställa ut dem till vargarna.

3. Jag vet inte hur du lyckas, Fredrik. Det finns ju ingen som tycker om dig! Förutom jag, Jon, Felicia och Hannah och vi är teh shit. Det räcker väl?

Jag hjärtar Helena hela tiden.

Re: Googla mig

De som kommer till min blogg via Google gör det på allt roligare sätt. En ny höjdpunkt är sökningen "samtal fisting".

Skapa sig skvaller

Det skvallras en del på alla arbetsplatser och så även på min. När jag började här gick det till exempel rykten om att jag var ihop med en kollega tillika vän som jag delade lägenhet med. Företrädare för våra ägare hakade på och antog att vi var "ett bögpar" när vi representerade på konferenser i deras regi. Efter den inledningen var det lugnt ett tag, men när jag intervjuades i Aftonbladet tog det fart igen och sedan dess har jag varit högvilt.

Alla vet att jag för tillfället inte lever monogamt. Det föranleder normativa element på min arbetsplats att anta att jag har sexuella relationer med allt och alla (enligt samma tänk som de applicerar på öppet homosexuella män, som antas åtrå varenda man på hela kontoret). För mig innebär det att ett nytt rykte startas varje gång jag interagerar med någon på något annat sätt än medelst strikt yrkesutövning.

Om jag äter lunch med kollegan E är det i mångas ögon troligt att vi dessutom ligger med varandra. "Hon som är förlovad! Och har barn! Måste han slå sina klor i just henne?" Att jag under en fest umgicks mycket med min favoritkonsult H skapade förvirring i huvudet på en annan konsult, som trodde att det var H jag åkte till var och varannan kväll när det i själva verket var Hannah som var föremålet för mina resor. Går jag och medarbetaren A ut tillsammans efter jobbet, ja, då är det klart att vi går i giftastankar.

Att alls prata med mig, är att göra sig till föremål för ryktesspridning. Om en tycker att det är roligt kan en så klart utnyttja det för sitt eget höga nöjes skull. Nyseparerade kollegan M överraskade genom att plantera ett sådant falskt skvaller innan hon gick från jobbet igår. Jag och hon sitter 6-7 platser ifrån varandra, men M ställde sig helt oväntat upp och ropade på mig över huvudet på de som sitter mellan oss.

- Fredrik, börjar du vara klar att gå?
- Nja, inte riktigt. Jag vill nog jobba en timme till.
- Okej, men då går jag och köper mat, så ses vi hemma sen.
- Visst, jag ringer när jag åker härifrån.
- Mm, puss och hej.
- Hej'rå

Ögonbryn höjdes, folk tittade oroligt på varandra och M log stort mot mig innan hon gick ut i trapphuset. Idag följde vi upp hennes skämt med att stå och småprata lite på en plats där alla som var med igår kunde se, men inte höra, oss. En har bara så kul som en gör sig, liksom, och jag är glad att jag jobbar på en arbetsplats där det är fler än jag som inte tycker att en behöver vara allvarlig för att vara seriös.

Min bästa trackback

Min hittills bästa trackback (om än jag inte använder trackback-funktionen) är helt klart att amerikanska bloggen Emdashes länkar till en post i vilken jag uppmärksammar Karl Pilkingtons insatser i The Ricky Gervais Show.

Postironi nu?

I ledaren i #8 av älsklingstidningen Sex* skriver redaktionen att de ska skriva "ett postironiskt manifest". Det känns inte helt tidsenligt då jag helt utan problem kan dra mig till minnes att jag, Macksg, Marcksh och några fler från knasigt.nu redan år 2001 skrev ett sådant manifest utifrån vår syn på postironin.**

Det här var under en synnerligen bitter tid av mitt liv och kommen från Uppsala Universitet som jag var, hade jag fullt sjå med att motvilligt bekämpa den fritt flödande postmodernismen i det Stockholm jag just flyttat till. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större!" kunde jag ofta höras skrika så högt att det hördes från tull till tull. Ställd inför en total identitetsförvirring blev postironin min tillflykt och tack vare den kunde jag i alla fall säga att jag inte var postmodernist, i alla fall så länge jag sade det på ett postironiskt sätt.

Jag har ändå alltid uppskattat den gamla hederliga ironin. Jag tycker till exempel att Henrik Schyffert (och hans mustasch) är rolig och jag avgudade Spermaharen varje dag det kostsamma projektet hölls vid liv. Faktum är att jag så sent som igår använde det klassiska "tre hundra miljarder" för att vinna komiska poänger i vardagen.

[Stycke borttaget med anledning av att det bestod av unket, bittert och själv­ömkande gnäll som varken klär mig eller gör någon annan glad.]

Likväl ser jag fortfarande postironin som högre stående. Den har mer finess, mer utrymme för både sändare och mottagare, ett bäst före-datum som ligger långt mycket längre fram i tiden och den är framför allt inte så stelbent binär. Jag uppskattar det mångfacetterade i post­ironin och jag älskar att jag kan bli så postironisk att jag själv inte längre har någon aning om jag är (post?)ironisk eller inte.

[Stycke borttaget med anledning av att det innehöll än mer unket, bittert och självömkande gnäll än föregående borttagna stycke.]

Jag vet inte om postironin fortfarande är gångbar, men om Sex-redaktionen tänker skriva ett postironiskt manifest, antar jag att så är fallet. De har ju koll på det där med trender, tänker jag mig. Å andra sidan kanske de inte menar att de ska skriva ett manifest för postironin, det skulle ju lika gärna kunna utläsas som att de ska skriva ett manifest som är postironiskt oavsett vad de nu tänker avhandla i sitt manifest.

Det (och mycket annat som plågar mig) tänker jag fundera på när jag och mitt ridspö tar tåget till Örebro. Där ska jag och Helena drömma om Hannah, längta efter Felicia, läsa högt ur Marrying Buddha, dricka te, titta på film, öppna den svarta boken och gråta tills tårarna tynar.

____________________
* Ja, jag vill fortfarande ligga med både Ika och Vejde.
** Samtliga knasigt.nu-relaterade länkar går till gamla versioner sparade i Internet Archive: Wayback Machine.

Mind the gap!

Stockholmsbaserade Gapminder står för en mycket hedervärd gärning - utan vinstintresse omvandlar de svårsammanställd, och i ärlighetens namn ganska tråkig, rådata till mjukvara som är lika tilltalande som intressant att studera.

Hur ser inkomstfördelningen i världen egentligen ut? Hur stora skillnader är det mellan regioner? Mellan länder? Inom länder? Hur ser sambanden mellan fattigdom och ohälsa ut? Åt vilket håll går utvecklingen? Hur ser världen ut om 20 år? Oavsett om en varje år läser UNDP:s utmärkta Human Development Report eller inte, är Gapminder en lättillgänglig påminnelse om frågor så viktiga att de nästan alltid borde finnas i medvetandet.

(För att plocka en liten Lassie-poäng vill jag i sammanhanget påpeka att UNDP:s Claes Johansson, som står för översättningarna i applikationen Human Development Trends 2005, var min kursare och bäste vän under mina studieår i Uppsala.)

Veckans "visste du att" (v 6, 2006)

Visste du att ...

... om en är under 30 år och bor i Finland finns det bara ett sätt att få lov att sterilisera sig: Att skaffa minst tre barn.

True story.

Re: Ska man utmana verkligheten?

Genmäle med anledning av den här posten:

Ingenting alls är underförstått och det finns inget försåtligt i frå­gan. Frågan föranleddes av att Ytterberg flera gånger beto­na­de, i samtal med mig, hur verkligheten ser ut. Det fick mig till sist att fråga efter hans egen åsikt. Frågan speglar ingen åsikt hos mig personligen. Men, utanför själva artikeln, kan jag ju säga att för mig är det alldeles självklart att homosexuella ska kunna visa kärlek till varandra offentligt precis som heterosexuella gör det.

Vänliga hälsningar
Lisbeth Brattberg

Via mail mottaget den 8 februari.

Jävla idiot.

Veckans podcasts (v 6, 2006)

Världens mest nedladdade podcast är också världens bästa podcast. Ricky Gervais, som tidigare mest gjort sig känd som manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare i det flerfaldigt Golden Globe-belönade The Office, gör tillsammans med Steve Merchant en fantastiskt rolig show bara genom att mobba byfånen Karl Pilkington. De tre känner varandra sedan tiden då Pilkington producerade Gervais och Merchants radioprogram på Xfm, men Pilkington har alltid stått i skuggan av de betydligt mer framgångsrika komikerna.

Nu är Pilkington på väg att bli den stora stjärnan. Hans säregna humor, runda huvud och märkliga sätt att fundera kring historia, evolution och djurliv har skaffat honom en bred fanbase över hela världen. En sökning på hans legendariska replik "I could eat a knob at night" ger 760 000 träffar på Google.

The Ricky Gervais Show nås via rickygervais.com eller Guardian Unlimited och finns som både mp3-feed och mp4-feed. Ett nytt avsnitt kommer varje måndag och serien är framme vid avsnitt 10 av 12.

En annan podcast som förtjänar att nämnas är puttrigt trevliga och äckligt roliga The Dawn and Drew Show. Med taglines som "Love at first fisting" och "Always profane, rarely profound" sitter det äkta paret Dawn och Drew framför en mikrofon och småpratar om ingenting och allting. Inte sällan är det allt annat än barntillåtet och Dawn (som av fansen anses vara långt mycket roligare än Drew) drar sig inte för att skoja om bajs, incest, pedofili, droger, märkligt sex och annat som långt ifrån alla tycker är roligt.

Dawn och Drew är så pass framgångsrika podcastare att de sagt upp sig från sina jobb och nu försörjer sig på sina podcasts. Showen nås via parets hemsida (feed), kommer ut med cirka fem avsnitt per vecka och är i skrivande stund framme vid avsnitt 247.

Slutligen en show för den som liksom jag älskar USA, men hatar re­pub­li­kaner: The Al Franken Show. Al Franken har gått från att skriva för Saturday Night Live till att bli en politisk kamphund som hugger mot allt som rör sig till höger om honom. Mest känd är han för sin bok Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right.

Frankens podcast är egentligen ingen ren podcast, utan snarare en sammanfattning av höjdpunkter från Frankens shower i old school-media, men den är inte sämre för det. Showen nås via Sundance Channel (feed).

Samtliga shower finns naturligtvis även att nå via iTunes.

Världens dyraste reklam

Super Bowl är världens största idrottshändelse, åtminstone sett till antalet TV-tittare, och det innebär naturligtvis att de många reklam­pauserna är högvilt på marknaden för marknads­föring. De 90 miljoner amerikaner som ser matchen matas med 60 reklamfilmer som är 30 sekunder långa och säljs för nära 20 miljoner kronor styck.

Enligt en undersökning som Aftonbladet refererar till, är en dryg fjärde­del av tittarna mer intresserade av reklamen än av själva matchen. Det är något som annonsörerna tar fasta på och värst av alla är Anheuser-Busch med sina 50 filmer, som efter att ha provats på fokusgrupper reduceras till de 10 de faktiskt sänder. På en enda kväll lägger företaget alltså ner nära 200 miljoner kronor på reklam och TV-bolaget ABC drar (tillsammans med pengarna från de andra annonsörerna) in över en miljard kronor.

Hur sjukt som helst, naturligtvis, men jag kan ändå inte låta bli att lista mina tre favoritfilmer från spektaklet utan like:

1. United Airlines: Dragon - estetiskt tilltalande
2. FedEx: Stick - roligt slut
3. Bud Light: Hidden Bud Light - stämning i stil med Super Bowl

Och allra sämst, av alla 60 filmer, varav många är riktigt, riktigt dåliga och inte alls fungerar i Europa, var:

60. Pizza Hut: Jessica Simpson - Simpson, skräpmat, sexism

Slutligen, för att döva det dåliga samvete jag får över att medverka till denna kommersialism, konsumism och vansinniga ekonomiska priori­tering: En länk till Adbusters.

Ska man utmana verkligheten?

Lisbeth Brattberg sätter nytt DN-rekord i dålig, dålig, dålig journalistik när hon avslutar den här artikeln med en fråga så ignorant att det är ett under att den ställdes och ett mirakel att den publicerades.

Ta del av andras reaktioner här, här, här och här. Bilda dig sedan en egen (gärna arg) uppfattning och meddela den till Lisbeth Brattberg och gärna även DN:s läsarombudsman Lilian Öhrström.

Påminn dem gärna om att DN säger sig verka

i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom.

Fråga dem sedan hur det rimmar med Brattbergs fråga.

De saktmodiga skola besitta jorden

Komikern Eddie Izzard talar i en show om att det är märkligt att de sakt­modiga inte samlas för att hävda den rätt bibeln ger dem i citatet "saliga äro de sakt­modiga, ty de skola besitta jorden". Izzards reso­ne­mang bygger på att de sakt­modiga ännu inte besitter jorden och det är på tiden att de får göra det.

Dagens Metro antyder att något ditåt är på väg att hända. Både Death Cab for Cutie och Belle & Sebastian avbildas på förstasidan, något som knappast kan tolkas på annat sätt än att de saktmodiga är på väg att infiltrera fria media och ta kontroll över jorden. Jag hoppas på en plats i regeringen.

Go Seahawks!

Jag är uppvuxen i en släkt där en från barnsben lärt sig att älska Sovjetunionen och att hata USA. Farfar höll på Sovjet när Sverige spelade mot dem i hockey-VM och gjorde ryssarna mål kunde han utbrista sådant som "Där, ungar, ser ni på frukterna av ett politiskt välfungerande samhälle!".

Det är lätt att vara upprorisk tonåring i Arjeplogsfjällen. En behöver till exempel inte vara vegetarian - det räcker med att inte jaga och döda allt som rör sig. Som kille behöver en inte, som i kuststäderna, sminka sig för att väcka anstöt - det räcker med att duscha och låta bli att smörja in sig med dieselolja innan en lämnar gården. En kommer undan som subversivt klädd så snart en inte har flanellskjorta. Und so weiter.

Alltså kunde jag vara trotsig teen på så enkla sätt som att gå med i SSU. Under gymnasiet tuffade jag till mig ytterligare och skrev ett kritiskt specialarbete om Trotskijs vänner i det i Umeå starka vänster­extremist­partiet Offensiv*. Senare tog jag upproret än längre genom att flytta till Stockholm, en handling som i många norrbottningars ögon ses som att jag spottade dem i ansiktet och förklarade mig för fin för det liv de lever.

Min farfar är död sedan länge och tur är nog det, ty han hade inte varit stolt över mig nu. Inte nog med att jag röstat på Folkpartiet, min kärlek till USA har varit större än någonsin. (Nej, jag tycker inte att allt med USA alltid är jättebra - långt ifrån - men jag tycker inte heller som många andra så reflexmässigt gör, att allt med USA är jättedåligt hela tiden.)

Jag har lyssnat på en musikalversion (keepin' it gay) av The Star Spangled Banner varje morgon och kväll sedan i måndags. Jag har nynnat på den oftare än så. Jag har ätit hamburgare eller panpizza hela veckan. Jag har drömt om USA varenda natt. Vid ett tillfälle utbrast jag till och med "God bless America!".

Anledning är, naturligtvis, att det på söndag är dags för Super Bowl.

Sedan jag för några år sedan besökte Seattle har jag älskat allting som har med staden att göra: musiken, kaffet, den kostnadsfria lokal­trafiken, havet, bergen, affärerna, människorna, basebollaget Mariners och fotbollslaget Seahawks. De senare har efter 30 års existens nu tagit sig hela vägen till Super Bowl. Det är precis hur stort som helst och hela staden är på helspänn. Borgmästaren har utlyst en Go Seakhawks-day, en särskild flagga vajar från toppen av Space Needle och i stort sett varenda människa går runt i blå och vita kläder. Titta på vilken amerikansk talkshow som helst och du kommer att få höra någonting om Super Bowl och Seattle Seahawks.

I Sverige är det ZTV som håller stjärnbaneret högst. De visar Super Bowl-relaterade avsnitt av The Simpsons och Family Guy under kvällen för att sedan toppa med direktsändning från Super Bowl från midnatt till klockan fem på morgonen.

Jag är med hela vägen till slutet och även om i stort sett ingen tror att Seahawks kan vinna mot motståndarna Steelers, är jag hoppfull. Om du hör ett gällt skrik någon gång vid halv fem, är det jag som jublar över en överaskande lättnad efter 30 års (nåja) väntan. Om du hör ett dovt surr är det min farfar som roterar i sin grav, men det har han å andra sidan gjort sedan Sovjetunionens fall.

____________________
* För den som uppskattar politisk humor vill jag gärna berätta att jag en gång mötte en ung man som samlade in pengar till Offensiv. När han talat sig varm för Trotskij log jag och sa "det är klart att du också ska ha en hacka".

Persona: Hannah

Hannah och jag träffades på en date mellan två andra personer - vi var sällskap och moraliskt stöd. En vecka senare hånglade vi på en fest, ytterligare en vecka senare sov vi med varandra och började träffas titt som tätt. Allt sedan dess har jag varit psykotiskt förälskad och jag ler varje gång jag tänker på henne.

Hannah kommer ibland nära Gothic Lolita som klädstil och hon har ett mycket passionerat förhållande till skor. Hon är oerhört intelligent, rolig på ett ganska märkligt sätt och fylld av omtanke och kärlek till människan. Hannah lider av prestationsångest och kontrollbehov, och njuter av att vara splittrad i en pryd och i en porrig del. Dessutom anses Hannah vara världsbäst på hångel och hon kan stoltsera med alla delar av attraktionens heliga treenighet (det vill säga tits, ass & livstidsrabatt på Max).

Hannah har fyra fobier: Nålar, zombies, illamående och att hennes hälsenor ska gå av.

Hannah bor i Uppsala, jobbar på förskola och siktar precis som Felicia på att gå från tidigare genusstudier till psykologprogrammet.

Världens bästa blondinskämt

Lite oväntat, kan tyckas, släpper Andwal ungdomsförbundskäbbelsargen och kommer in i matchen med riktigt roligt blondinskämt.