Den grånande rik(s)dagen

I dagens Metro presenteras en granskning av andelen unga i riskdagen och på valbar plats. Föga förvånande visar det sig att unga inte har det så lätt i politiken. Åldersgruppen 18-29 år utgör ca 20 % av väljarkåren men bara 1,5 % av riksdagsledamöterna. Inför höstens val är 15 % av kandidaterna under 30 år, men blott 7 % av de valbara platserna har gått till de som ännu inte fyllt 30. Gruppen 50-59 år är betydligt mer gynnad - bara var fjärde kandidat är i den åldern, men de lägger beslag på nära 40 % av de valbara platserna.

I granskningen förekommer fem unga kandidater på valbar plats. Fyra av dem är folkpartister och den femte är miljöpartist. De övriga partierna verkar inte kunna skaka fram en enda kandidat under 30 år och det säger en hel del om hur de svenska riksdagspartierna fungerar.

Socialdemokraterna är inte färdiga med sin nomineringsprocess, men det är ingen hemlighet att sossarna inte är ett parti som tar till vara på sina ungdomar (bortsett från att varje år släppa fram två-tre broilers som följt den upptrampade stigen) - i den gigantiska social­demo­kratiska riksdagsgruppen är blott 2 av 144 ledamöter under 30 år.

I Metro citeras Håkan Juholdt, biträdande partisekreterare i (s), och han tycker att det är "naturligt" att unga underrepresenteras:

Att sitta i riksdagen är ett förtroendeuppdrag. Du måste ha dina partikamraters fulla förtroende och förtroende tar tid att bygga upp. (Min kursivering.)

Ett välkommet förtydligande för mig som i all min enfald fortfarande efter fyra års statsvetenskapliga studier trodde att det var väljarnas förtroende, inte partikamraternas, en riksdagsledamot behövde. Peter Esaiasson, professor i statsvenskap, är inte fullt lika blåögd och han berättar för Metro att partierna inte vill låta väljarna styra.

Nomineringsprocessen är toppstyrd. Det är i slutändan en mycket liten grupp inom partierna som bestämmer över utformningen av listorna och de har inget intresse av att släppa ifrån sig den makten.

Det stämmer väl med mina egna erfarenheter av vårt regeringsparti, inom vilket jag varit aktiv på halvhög ungdomsförbundsnivå. Att vinna valet är viktigt för att behålla makten, inte för att genomföra ens politik. Partiets strukturer är stela och patriarkala och väljare är bara intressanta som ett maktmedel som vart fjärde år behöver köpas med lättnader i budgeten (till skillnad från LO, vars finansiering av partiet måste inhandlas med ständiga anpassningar av den politik som förs).

Lägg därtill att det spelfientliga (s) får en stor del av sina intäkter från just spel och lotterier samt att rörelsen nyss ansökt om att arrangera poker på nätet, något som de annars försöker hindra alla utom staten från att göra. Socialdemokraterna är det näst sista parti (kd är det sista) jag skulle rösta på trots att deras politik stämmer ganska väl överens med vad jag tycker - att ständigt sitta vid makten är inte nyttigt för organisationen, politiken och kontakten med väljarna. Särskilt inte de under 30 år.

Jag har skickat ett mail till Håkan Juholdt och frågat honom om vad som är viktigare för en riksdagsledamot, att ha partikamraternas eller sina väljares stöd. Jag ser fram emot hans svar.