Det liberala ögonblicket i Neo
Jag har fått en del återkoppling på min text i senaste Neo, alltså min del i miniserien över liberala genombrott som ingen tänkt på, den lilla artikeln När rebellerna blev kapitalister (pdf). Som det brukar vara i sådana här sammanhang är de allra flesta som hör av sig positiva och utrustade med berömmande ordalag medan några få är kritiska.
De missnöjda håller sig till en av två invändningar. De första är de som likt André Johansson har stirrat sig blinda på rubriken och fått för sig att jag menar att alla som producerar något som kan säljas är kapitalister som kan ställas under en liberal fana. De andra är de som utgår från att jag ska angripa The Knife och utmåla dem som hycklare. De har också lätt att landa i just detta; jag beskriver The Knife som hycklare.
Min poäng är blott att det i de vänsterlutande musikerkretsarna finns företagaranda och entreprenörer. De gör företagande både rumsrent och attraktivt, och det för människor som inte finner gammeldags industrikapitalism särskilt tilldragande.
Det betyder inte att jag tycker att alla som är kreativa är kapitalister, även om deras handlande må gynna kapitalismen. Inte heller tycker jag att Olof och Karin Dreijer hycklar, ty de är mer konsekventa än de flesta artister jag stött på och de står dessutom alltid rakryggat för allt de gör. The Knife råkar dessutom vara en av mina absoluta favoriter i mp3-spelaren, men det har ingenting med artikeln att göra.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om André Johansson, Kapitalism, Karin Dreijer, The Knife, Liberalism, Musik, Neo, Olof Dreijer, Politik
9 kommentarer:
Med dessa förbehåll blev det inte mycket till liberalt genombrott kvar av DIY-exemplet, kan jag tycka.
Men det är klart, att vara vänster och kreativ kan ju uppfattas som en paradox.
Det är egentligen inga förbehåll, eftersom de framgår i texten. Och genombrottet, förebildsfunktionen som företagare i annars mindre företagsvänliga kretsar, tycker jag fortfarande fungerar alldeles utmärkt.
Varför skulle vänster och kreativ vara en paradox? Jag tvivlar inte på att man kan vara vänster och kreativ, däremot kan jag ha mina dubier kring hur kreativitet odlas och förvaltas i en vänsterstat. Trots att jag är uppvuxen i en kommunistsläkt kan jag inte påstå att jag dränktes i Sovjetisk film och musik när jag var liten.
Det om vänster och kreativ var ironi.
Jag tycket DIY-exemplet visar på en höger så tömd på popkulturell identitet att de ser små Stenbeck när kidsen trycker Tullycraft-tröjor på Lava.
Haha, det gör jag definitivt. Jag ser företag så snart någon företar sig något.
André: Jag ser en vänster väldigt rädd om sina få kvarvarande kulturella revir och sin inbillade egenart.
Skapande är entreprenörsskap. Entreprenörssskap är skapande. Storbolagsspöket är dött. Inse.
Få kvarvarande kulturella revir? Du snackar.
"Skapande är entreprenörsskap. Entreprenörssskap är skapande."
Tänk att till och med entreprenörskapet är så sossefierat att du omedvetet klämmer in ett extra s.
Det är väl bättre att man gör något (t.ex. DYI) än att man ängsligt bevakar sin "popkulturella identitet".
Det är ju just det Rabid gör och som fått både Fredrik och mig att skriva om dem.
Det finns tyvärr alltför gott om exempel på det motsatta inom popsvängen.
"Skapande är entreprenörsskap. Entreprenörssskap är skapande. Storbolagsspöket är dött. Inse."
1) O RLY?
2) Jag sysslar inte med entreprenörsskap.
3) Ni runkar partipolitik, så jag orkar inte förklara för dig hur fel du har.
Det som finns att invända mot är väl snarare att det lika lite finns en automatisk koppling mellan liberalism och DIY-entrepenörer som mellan kapitalism och DIY. Kan finnas förstås, men allt handlar ju om hur ramverket ser ut och ett socialistiskt styre såväl som ett liberalt har sina olika typiska problem och fällor.
Skicka en kommentar